Kungl. Majda proposition nr 16 (Proposition 1933:16)

Kungl. Majda proposition nr 16.

Nr 16.

Kungl. Majus proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321); given Stockholms
slott den 3 januari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 16.

2090 82

Kungl. Majlis proposition nr 16.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 45 § i sinnessj lildagen den 19 september 1929

(nr 321).

Härigenom förordnas, att 45 § i sinnessjuklagen den 19 september 1929
skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

45 §.

Har domaren — — — av rätten.

Emot domstols beslut, varigenom förordnats örn intagande å sinnessjukhus
av tilltalad, som befinner sig å fri fot, skall föras särskild klagan genom
besvär.

Har domstol under rättegången meddelat beslut, som i detta kapitel sägs,
gånge beslutet, där det ej är sådant, som i andra stycket avses, i verkställighet
ändå att det icke vunnit laga kraft.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 18 november 1932.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller, anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:

Fråga har väckts örn ändring av 45 § andra stycket i sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321). Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende.

6 kap. i sinnessjuklagen, omfattande §§ 41—50, innehåller särskilda
bestämmelser angående undersökning av tilltalade m. m. I 45 § andra
stycket stadgas sålunda: Angående särskild talan mot beslut, varigenom
domstol förordnat örn intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner
sig å fri fot, skall vad i lag finnes stadgat örn sådan talan mot beslut
angående häktande äga motsvarande tillämpning. Har domstol eljest under
rättegången meddelat beslut, som i detta kapitel sägs, gånge beslutet i verkställighet
ändå att det icke vunnit laga kraft.

Beträffande talan mot beslut örn häktande stadgas i rättegångsbalken,
bland annat, att örn någon är missnöjd med underrätts eller hovrätts beslut,
varigenom under rättegången förordnats örn hans häktande, stånde honom
fritt att över beslutet föra särskild klagan. Sådan klagan föres genom besvär.
I fråga örn tiden för besvärs anförande gäller, i motsats till vad beträffande
besvär över domstols beslut i allmänhet är stadgat, att talan mot
beslut örn någons häktande icke är inskränkt till viss tid.

Det förslag till lag om sinnessjuka och örn undersökning angående sinnesbeskaffenhet,
som av Kungl. Maj:t genom beslut den 24 november 1928
underställdes lagrådets granskning, upptog i 45 § bestämmelser örn klagorätt
m. m. i huvudsak motsvarande de nu gällande.

Till utveckling av dessa bestämmelser anförde föredragande departementschefen,
sedan han erinrat om att det av 1926 års sinnessjuksakkunniga avgivna
lagförslaget icke innehölle någon bestämmelse om att beslut av domstol
under rättegången finge särskilt överklagas, bland annat följande.

Då klagorätt — frånsett klagan över att genom visst beslut målet onödigt
uppehölles — ej heller medgåves genom annat lagbud, skulle särskild klagan
alltså icke kunna förekomma. Mot ett sådant resultat syntes intet vara att

Gällande

bestämmelser.

Förarbetena
till sinnessjuklagen.

Kungl. Majus proposition nr 1 G.

erinra utom för det fall, att rätten förordnat om tvångsintagning av tilltalad,
som vistades å fri fot. I detta fall syntes däremot rätt till särskild talan böra
medgivas, liksom någon verkställighet av rättens beslut icke syntes böra äga
rum, förrän detsamma vunnit laga kraft. Övriga här ifrågavarande beslut
torde åter lämpligen böra, i den mån sådant kunde ifrågakomma, omedelbart
verkställas.

I det förslag till sinnessjuklag, som därefter förelädes 1929 års riksdag,
erhöll 45 § sin nuvarande lydelse. Enligt departementschefens anförande
vid propositionens avlåtande innebar därvid företagen ändring i lagrummets
lydelse endast en jämkning av redaktionell natur.

Justitie- I skrivelse den 31 augusti 1932 har riksdagens justitieombudsman framnen
i skrivelse ^ian i två under hans provning dragna ärenden haft anledning

den 31 augusti överväga, huruvida bestämmelserna i 45 § andra stycket i sinnessjuklagen
1932. kunde anses så tydliga, som nödigt vore. I båda fallen hade tilltalade, å
fri fot varande personer för undersökning intagits å sinnessjukhus utan att
förordnandet örn intagning vunnit laga kraft. I yttranden, som avgivits av
de för besluten ansvariga myndigheterna, hade bland annat framhållits, att
45 § i sinnessjuklagen avfattats på sådant sätt, att det måste anses ursäktligt,
örn man utan tillgång till motiven, som angåve vad lagstiftaren åsyftat, hade
svårt att utläsa den rätta innebörden av bestämmelserna.

Härefter har justitieombudsmannen anfört i huvudsak följande.

Till grund för myndigheternas klandrade beslut läge tydligen den tolkningen
av 45 § i sinnessjuklagen, att allt vad i lag funnes särskilt stadgat
angående talan mot beslut angående häktande skulle äga motsvarande tilllämpning
i fråga örn särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat
örn intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befunne sig å fri fot, samt
att talan mot underrätts beslut av sistnämnda beskaffenhet alltså icke skulle
vara inskränkt till viss tid och beslutet icke kunna taga åt sig laga kraft.
En följd härav skulle vara, att beslutet skulle kunna omedelbart verkställas.
En sådan tolkning av bestämmelsen stöde emellertid i uppenbar strid mot
motiven till lagen. Vid bestämmelsens tillkomst betonades uttryckligen, att
domstols beslut örn tilltalads intagning å sinnessjukhus icke borde verkställas,
förrän det vunnit laga kraft. Härvid syntes lagstiftaren hava utgått
ifrån att den vanliga besvärstiden skulle tillämpas. Dessa lagstiftarens intentioner
hade dock ej kommit till tydligt uttryck i lagtexten. Lagrummets
avfattning gåve utrymme för tvekan örn dess rätta innebörd. Detta förhållande
framstode såsom särskilt betänkligt, då bestämmelsen i sin riktiga
■ tolkning innebure en ändring av förut gällande praxis. Före sinnessjuklagens
tillkomst hade nämligen beslut av ifrågavarande slag, som då meddelades
i administrativ ordning, ansetts kunna verkställas omedelbart utan
hinder av att beslutet icke vunnit laga kraft.

Efter erinran örn att han, med hänsyn till den oklarhet, som vidlådde
ifrågavarande bestämmelse, ävensom till vad de för verkställigheten ansvariga
myndigheterna i övrigt anfört i sina yttranden, ansett myndigheternas
förfarande icke vara av beskaffenhet att böra såsom tjänstefel beivras eller
påkalla vidare ingripande från hans sida, har justitieombudsmannen slutligen
anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 16.

Då vad i ärendena förekommit utvisade, att den avfattning, 45 § i sinnessjuklagen
nu hade, vore ägnad att föranleda rättsosäkerhet, samt till förebyggande
därav ett förtydligande av bestämmelsen syntes påkallat, finge
justitieombudsmannen med stöd av den befogenhet, hans instruktion lämnade
honom, för Kungl. Majit framlägga förhållandet till den åtgärd, Kungl. Maj.t
kunde finna därav föranledas.

För undanröjande av den rättsosäkerhet, som på sätt riksdagens justitieombudsman
anmärkt uppkommit vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse,
har jag ansett mig böra föreslå ett tillägg till 45 § andra stycket
första punkten i sinnessjuklagen av innehall, att beträffande tiden för besvärs
anförande skall gälla vad örn besvär över domstols beslut i allmänhet
är stadgat. I övrigt skulle liksom hittills tillämpas samma regler som beträffande
särskild talan mot häktningsbeslut. Jag vill emellertid nämna, att
jag haft linder övervägande, huruvida icke, i stället för hänvisningen till bestämmelserna
om häktande, särskilda regler borde meddelas för klagan över
ifrågavarande beslut. Då en sådan anordning torde förutsätta ändring i
rättegångsbalken och ett förtydligande synts mig möjligt genom det förut
angivna tillägget, har jag dock stannat vid att allenast föreslå ett dylikt

tillägg- . , .

I samband med förevarande ändring hava ett par smärre jamkmngar vidtagits,
varjämte andra punkten som ett tredje stycke fogats till 45 §.

Departementschefen uppläser härefter ett inom socialdepartementet upprättat
förslag till lag örn ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen den 19
september 1929 (nr 321) av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
B. Spångberg.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 16.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen den
19 september 1929 (nr 321).

Härigenom förordnas, att 45 § i sinnessjuklagen den 19 september 1929
skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

45 §.

Har domaren---av rätten.

Angående talan mot beslut, varigenom domstol förordnat örn intagande
å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å fri fot, skall vad i lag finnes
stadgat örn särskild talan mot beslut angående häktande äga motsvarande
tillämpning; dock skall beträffande tiden för besvärs anförande gälla vad
örn besvär över domstols beslut i allmänhet är stadgat.

Kungl. Majus proposition nr 16.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
30 december 1932.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillkandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 18 november 1932, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsassessorn
Konrad Persson.

Lagrådet yttrade:

Mot en jämkning i lydelsen av 45 § sinnessjuklagen i det av departementschefen
angivna syftet har lagrådet intet att erinra.

Av remissprotokollet synes framgå att departementschefen finner det i
och för sig vara att föredraga, örn ändringen kunde verkställas sålunda att
i paragrafen meddelas direkta bestämmelser örn klagan över domstols beslut
.varigenom förordnats att tilltalad, som befinner sig å fri fot, skall intagas
på sinnessjukhus för undersökning av hans sinnesbeskaffenhet och behov
av vård. Lagrådet delar denna mening. Departementschefen har emellertid
ansett sig böra avstå från fullföljande av denna tanke av det skäl att dess
genomförande skulle betinga viss ändring i rättegångsbalken. Därvid lärer
åsyftas behovet av att i någon form stadga undantag från regeln i 16 kap.
14 § nämnda balk att särskild klagan ej är tillåten över annat av hovrätt
under rättegången meddelat beslut än de i lagrummet angivna. Det torde
dock förhålla sig så att 45 § sinnessjuklagen redan i sin nuvarande lydelse,
liksom i lydelsen enligt remissförslaget, i själva verket innehåller ett sådant
undantag utan att det ansetts behövligt att på den grund jämka lydelsen
av lagrummet i rättegångsbalken. Den anförda betänkligheten synes vid
sådant förhållande icke böra få stå i vägen för direkt stadgande örn den
ordning i vilken beslut av förevarande art skall överklagas. Därvid kan ju
för övrigt fogas en erinran om bestämmelsens egenskap att statuera ett
undantag från rättegångsbalkens regel.

Lagrådet hemställer att förslagets lagtext avfattas i enlighet med vad
sålunda förordats.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 16.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 3 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 30 december
1932 avgivna utlåtande över det den 18 november 1932 remitterade förslaget
till lag örn ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen samt anför:

Såsom framgår av lagrådets utlåtande har lagrådet ej haft något att
erinra mot en jämkning i lydelsen av 45 § i sinnessjuklagen i det av mig
angivna syftet. Beträffande bestämmelsens avfattning har lagrådet ansett
hinder icke föreligga, att i paragrafen meddelas direkta bestämmelser örn
klagan över ifrågavarande beslut, trots regeln i 16 kap. 14 § rättegångsbalken,
att särskild klagan ej är tillåten över annat av hovrätt meddelat beslut
än de i lagrummet angivna. Med hänsyn härtill har jag ansett det
föreslagna stadgandet böra omarbetas i anslutning till vad lagrådet hemställt.

Föredraganden uppläser härefter det i enlighet med hans anförande jämkade
lagförslaget samt hemställer, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Viking Nilsson.

Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr.
2090 32