Kungl. Maj.ts proposition nr 300

Proposition 1944:300 - höst

Kungl. Maj.ts proposition nr 300.

1

Nr 300.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i lagen den 18 september 1943 (nr
691) örn villkorlig frigivning; given Stockholms slott
den 27 oktober 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september
1943 (nr 691) om villkorlig frigivning.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 194i. 1 sami. Nr 300.

1

2

Kungl. Maj.ts preposition nr 300.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig

frigivning.

Härigenom förordnas, att 1, 14 och 20 §§ lagen den 18 september 1943 om
villkorlig frigivning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller ock
fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då han avtjänat
fem sjättedelar av strafftiden.

Har jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömts den som till fullo
avtjänat det honom förut ådömda straffet, må villkorlig frigivning som i
första stycket sägs ej ske, med mindre istraffet efter avräkning av vad han
tidigare utstått uppgår till minst sex månader och ej heller förrän den dömde
ånyo avtjänat minst fem månader.

14 §.

Förklaras den--—- till ända.

Varder jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömt den frigivna,
gäde i fråga om ny villkorlig frigivning enligt 1 § vad i andra stycket samma
paragraf stadgas.

20 §.

Då från gemensamt straff som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen
avräknas vad den dömde utstått av förut ådömt straff, skall vid tillämpning
av denna lag såsom strafftid räknas tiden för det gemensamma straffet.

Såsom strafftid skall jämväl räknas tid under vilken straffet skall anses
verkställt på grund av domstols förordnande som i 4 kap. 12 § strafflagen
sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 oktober 19M.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Bagge, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler fråga angående
ändring i lagen den 18 september 19A3 örn villkorlig frigivning samt
anför därvid följande.

I 1 § lagen den 18 september 1943 om villkorlig" frigivning, som skall avlösa
1906 års lag i ämnet och träder i kraft den 1 januari 1945, stadgas, att
den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller fängelse
på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då fem sjättedelar av strafftiden
förflutit. Vid sidan av denna bestämmelse om obligatorisk villkorlig
frigivning upptager lagen i 2 § bestämmelser om fakultativ villkorlig frigivning.
Enligt sistnämnda lagrum må den som undergår straffarbete på viss tid eller
fängelse och som avtjänat två tredjedelar av strafftiden, dock minst 8 månader,
under vissa förutsättningar villkorligt frigivas tidigare än som följer av
1 §. I beslut örn villkorlig frigivning skall fastställas viss prövotid. Om den
frigivne under denna tid åsidosätter något som till följd av frigivningen åligger
honom eller ånyo lagföres för brott, kan den villkorligt medgivna friheten
förklaras förverkad. Under prövotiden skall den frigivne i allmänhet
stå under tillsyn och vara underkastad särskilda föreskrifter angående vistelseort,
bostad, arbetsanställning m. m.

Enligt kungörelsen den 10 december 1909 angående förordnande om verkställighet
av utslag, varigenom frihetsstraff ådömts, sådan denna kungörelse
lyder enligt ändringar som vidtagits i samband med utfärdandet av 1943 års
lag om villkorlig frigivning, åligger det tillsyningsman vid fängelse eller länsstyrelse
att vid meddelande av förordnande om verkställighet av ådömt frihetsstraff
å utslaget göra anteckning om dagen för straffets början och dagen
för dess slut eller, örn obligatorisk villkorlig frigivning ifrågakommer,
den dag då sådan skall äga rum. Meddelas före den 1 januari 1945 förordnande
om verkställighet av straff, som skall sluta efter nämnda dag, skall
å utslaget anteckning göras om den dag, då obligatorisk villkorlig frigivning
skall ske, såframt sådan skall äga rum enligt den nya lagens bestämmelser,
jämförda med övergångsbestämmelserna till densamma. Beträffande fånge,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

vilken på grund av tidigare meddelat förordnande undergår straff som skall
sluta efter den 1 januari 1945, har verkställighetsmyndigheten ålagts att före
den 1 oktober 1944 utsätta dag, då obligatorisk villkorlig frigivning skall ske.
Nyssnämnda övergångsbestämmelser lill 1943 års lag innehålla bl. a., att villkorlig
frigivning enligt 1 § ej må äga rum beträffande den, för vilken den
1 januari 1945 av strafftiden återstår mindre än en månad eller, om straffet
utgör ett år eller däröver men understiger tre år, mindre än två månader eller,
örn straffet utgör tre år eller däröver, mindre än tre månader.

Det har kommit till min kännedom att vid förordnande om verkställighet
av straff, som skall sluta efter den 1 januari 1945, verkställighetsmyndigheterna
i visst hänseende hyst skilda åsikter örn innebörden av den nya lagstiftningen.
Jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen gäller, att om någon, som genom
lagakraftvunnet utslag för brott dömts till fängelse eller straffarbete på viss
tid, därefter övertygas örn brott som förövats innan verkställighet av nämnda
straff börjat, domstolen skall, örn den brottslige jämväl för det nya brottet
finnes förskylla straffarbete eller fängelse, ådöma gemensamt straff för brotten,
vilket skall bestämmas så som örn han på en gång hade lagförts för dem.
Från det gemensamma straffet skall avräknas vad den dömde kan hava utstått
av det förut ådömda straffet. Vid förordnande örn verkställighet av ett
med stöd av dessa bestämmelser ålagt straff uträknas enligt vedertagen praxis
strafftiden så, att tiden för det gemensamma straffet utlägges efter kalendern
från den dag då den dömde återintages för fortsatt verkställighet. Från den
sålunda preliminärt bestämda slutdagen räknas härefter bakåt så lång tid
som den dömde förut avtjänat, varigenom slutdagen erhålles. Med detta beräkningssätt
ligger det nära till hands att vid tillämpning av 1 § i 1943 års
lag om villkorlig frigivning bestämma, huruvida och när obligatorisk villkorlig
frigivning skall ske med hänsyn till det gemensamma straffet. Enligt
vad jag erfarit ha också vissa myndigheter förfarit på detta sätt.
Andra myndigheter ha ansett en annan beräkningsmetod vara den riktiga.
Denna utgår från att man vid prövning av fråga örn villkorlig frigivning
icke äger att i strafftiden inräkna tiden för straff som redan till fullo avtjänats,
även om detta straff ingår i ett med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen
ådömt gemensamt straff. Enligt den senare metoden skall sålunda frågan
om och när obligatorisk villkorlig frigivning skall ske bedömas med hänsyn
endast till den straffåterstod som den dömde har att avtjäna.

Lagen lämnar icke säker ledning för avgörande vilkendera beräkningsmetoden
som i det angivna fallet är den riktiga. Däremot har i lagen uttryckligen
reglerats förfaringssättet för det fall att den som villkorligt frigivits enligt
lagen ådömes förhöjt straff med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen.
1 14 § andra stycket lagen om villkorlig frigivning stadgas nämligen, att i dylikt
fall frågan om ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till det
för brotten gemensamma straffet, dock att ny villkorlig frigivning enligt 1 §
i lagen ej må ske, med mindre straffet efter avräkning av vad den dömde
förut utstått uppgår till minst sex månader och ej heller förrän han ånyo avtjänat
minst fem månader.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

Sistnämnda bestämmelse tillkom i anledning av vissa av lagrådet framställda
erinringar mot det till lagrådet remitterade förslaget i ämnet. I 15 §
av detta förslag hade upptagits ett stadgande av innehåll att, därest den
frigivne ådömdes förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, vad på
grund av den villkorliga frigivningen förordnats skulle vara utan verkan.
Lagrådet anmärkte, att någon regel örn huru tiden för ny villkorlig frigivning
för detta fall skulle beräknas icke upptagits, medan däremot, då villkorligt
medgiven frihet eljest förklarades förverkad, frågan örn ny villkorlig frigivning
enligt 14 § i förslaget skulle bedömas med hänsyn till det vid frigivningen
återstående straffet eller det längre straff, som den frigivne hade att
undergå till följd av att han jämväl ådömts straff för brott som begåtts efter
den tidigare straffverkställighetens början.

Beträffande det fall att jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömdes
anförde lagrådet följande.

Förslaget kan lämna rum för två skilda tolkningar, medförande väsentligt
olika resultat. Enligt den ena, som bygger på den uppfattning som kommit till
uttryck i sakkunnigbetänkandet, skulle vad av det gemensamma straffet
återstår att verkställa anses såsom nytt straff med avseende å frågan om
ny villkorlig frigivning. Örn t. ex. det först ådömda straffet utgör straffarbete
i tre år och den dömde frigives sedan °/e därav eller tva ar sex mannder
verkställts samt det gemensamma straffet är tre år sex månader, varifrån
skall avräknas den avtjänade strafftiden, skulle enligt denna tolkning
villkorlig frigivning enligt 1 § ske sedan D/e av återstoden, ett år, eller tio
månader avtjänats. Den dömde får alltså avtjäna sammanlagt tre år fyra
månader eller således nästan hela det gemensamma straffet. Hade han däremot
på en gång dömts för båda brotten till tre ar sex manader, skulle frigivningen
ha skett efter 5/e av nämnda strafftid eller två år elva månader.
Detta resultat av att lagföring skett vid skilda tillfällen strider mot grundtanken
i 4 kap. 3 § strafflagen, nämligen att tillfälligheter av denna art ej
böra inverka på bestraffningen. Den andra tolkningen åter innebär, att
frågan örn ny villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till det gemensamma
straffet. I anförda exempel skall då frigivningen ske sedan 5/6 av tre år
sex månader eller två år elva manader verkställts. Da därav förut avtjänats
två år sex månader, skall den dömde frigivas sedan han ytterligare avtjänat
fem månader eller 5/0 av straffhöjningen. En regel i enlighet med denna
tolkning står i god överensstämmelse med nämnda grundtanke i 4 kap. 3 §
strafflagen. Det" förhållande att en dom enligt nämnda lagrum formellt sett
innebär ådömande av eif nytt odelbart straff talar också till förmån för
denna tolkning. Möjligen kan den även anses motsättningsvis framgå av att,
såsom förut påpekats, motsvarighet saknas till bestämmelsen i 14 §.

Oavsett vad med förslaget kan hava åsyftats, lärer sistnämnda tolkning
böra tagas till utgångspunkt vid frågans reglering, och uttrycklig bestämmelse
i ämnet bör meddelas i lagtexten. En sådan regel kräver emellertid modifikation
i riktning mot en lösning enligt den andra tolkningen av 15 §. Regeln
kan nämligen leda till resultat, som icke kunna anses förenliga med de allmänna
förutsättningarna för villkorlig frigivning. Såvitt gäller frigivning
enligt 1 §, medför regeln på sätt det anförda exemplet visar att verkställigheten
efter den nya domen blott motsvarar % av straffhöjningen och att
därefter ny frigivning skall ske. Är straffhöjningen obetydlig, resulterar den
nya domen i att den dömde intages på straffanstalt för en mycket kortvarig
verkställighet. Därest på sätt lagrådet förordat föreskrift meddelas, att sträf -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

fet skall anses till fullo verkställt sedan prövotiden gått till ända utan att
fråga om förverkande uppkommit, kan det till och med inträffa att någon
ny verkställighet ej skall ske, ändå att förhöjt straff ådömts. Då obligatorisk
villkorlig frigivning eljest ej ifrågakommer, med mindre strafftiden uppgår
till minst sex månader och den dömde därav undergått minst fem månader,
synes nämnda resultat icke vara tillfredsställande. Den modifikation som
med hänsyn härtill bör vidtagas lärer böra innefatta att ny villkorlig frigivning
ej må ske med mindre vad av det för brotten gemensamma straffet återse1"
att verkställa uppgår till minst sex manader och ej heller förrän den
dömde ånyo avtjänat minst fem månader. Med hänsyn till att villkorlig
frigivning enligt 2 § är beroende på Kungl. Maj:ts prövning synes det icke
vara erforderligt att den åsyftade modifikationen gäller i fråga om sådan
vdlkorlig frigivning.

Lagrådet tilläde, att den föreslagna modifikationen tydligen borde gälla
även det fall att den frigivne ådömdes förhöjt straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen
i mål som anhängiggjorts först efter det prövotiden gått till ända.

De synpunkter lagrådet anfört i sitt nyss återgivna yttrande äro i allt väsentligt
tillämpliga även då det tidigare ådömda straffet till fullo avtjänats. Under
en övergångstid efter den nya lagens ikraftträdande har man att räkna med
att vid tdlämpningen av 4 kap. 3 § strafflagen ett tidigare ådömt straff, vilket
enligt den nya lagen bort medföra obligatorisk villkorlig frigivning, avtjänats
till full», därför att verkställigheten avslutats så tidigt att 1943 års lag ej
blivit tillämplig. Avgöres i ett sådant fall frågan om villkorlig frigivning med
hänsyn endast till straffhöjningen, kommer resultatet att strida mot den av
lagrådet åberopade grundtanken för 4 kap. 3 § strafflagen, att det icke bör
inverka på bestraffningen att lagföring för brotten skett vid skilda tidpunkter.
Avgöres åter frågan örn villkorlig frigivning med hänsyn till det gemensamma
straffa ^an det särskilt om den tidigare ådömda strafftiden är lång i
förhållande till det gemensamma straffet — inträffa att den straffåterstod
som den dömde har att avtjäna blir mycket kort eller att någon ny verkställighet
över huvud ej skall äga rum. Det kan ifrågasättas att till undvikande av
sistnämnda olägenhet analogivis tillämpa bestämmelserna i 14 § andra stycket
lagen om villkorlig frigivning. En sådan analogisk tillämpning av detta lagrum,
som enligt sin lydelse förutsätter att den dömde redan tidigare villkorligt
frigivits, torde dock icke vara säkert grundad.

Det berörda spörsmålet är av betydelse ej blott under en övergångstid efter
den nya lagens ikraftträdande utan även i den fortsatta tillämpningen, nämligen
— förutom i vissa sällsynta undantagsfall — då det först ådömda straffet
ej uppgår till sex månader.

Frågan när villkorlig frigivning skall ske i här förevarande fall synes böra
regleras i överensstämmelse med föreskrifterna i 14 § andra stycket lagen om
villkorlig frigivning. Ett särskilt skäl härför är att detta lagrum enligt vad lagrådet
anfört bör tillämpas även då den villkorligt frigivne ådömes förhöjt
straff jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen i mål som anhängiggjorts först efter det
prövotiden gått till ända. I så fall får den dömde tillgodoräkna sig hela det

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

7

förut ådömda straffet såsom avtjänat och icke endast den del därav som
faktiskt verkställts. Det synes då vara inkonsekvent att den som till fullo
avtjänat ett honom tidigare ådömt straff icke skall få tillgodonjuta förmånen
att frågan om villkorlig frigivning bedömes med hänsyn till det gemensamma
straffet. Den regel i detta hänseende som upptagits i 14 § andra stycket
lagen om villkorlig frigivning bör fördenskull äga generell giltighet.

Såsom förut nämnts upptager sistnämnda lagrum en nödvändig modifikation
i regeln, att frågan om villkorlig frigivning skall bedömas med hänsyn till
det gemensamma straff som ådömts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen. Villkorlig
frigivning må sålunda ej ske, med mindre straffet efter avräkning av vad
den dömde förut utstått uppgår till minst sex månader och ej heller förrän
han ånyo avtjänat minst fem månader. Vid en utvidgning av stadgandets
tillämplighetsområde leder nämnda modifikation till att den som till fullo
avtjänat det tidigare ådömda straffet får avtjäna större del av det gemensamma
straffet än om verkställigheten av det tidigare ådömda straffet avslutats
med villkorlig frigivning. Om t. ex. en person, som avtjänat tre års straffarbete,
därefter med tillämpning av 4 kap. 3 § strafflagen dömes till ett
gemensamt straff av straffarbete i tre år sex månader, kommer han att få
avtjäna fem månader av straffhöjningen eller sålunda tillhopa tre år fem
månader av det gemensamma straffet. Därest verkställigheten av det tidigare
ådömda straffet avslutats med obligatorisk villkorlig frigivning, hade
han däremot behövt avtjäna sammanlagt endast två år elva månader, eller
samma tid som om han dömts för brotten i ett sammanhang eller det förhöjda
straffet ådömts honom, medan verkställigheten av det tidigare ådömda
straffet alltjämt pågick. Förändras exemplet därhän, att det gemensamma
straffet antages vara fyra år, kommer alltjämt den sammanlagda strafftid
som den dömde får avtjäna att utgöra tre år och fem månader. Detta kan
synas innebära en orättvisa gent emot den vars gemensamma straff bestämts
till kortare tid. Ojämnheter av det slag som nu antytts äro emellertid
endast en följd av att det tidigare ådömda straffet avtjänats före den
nya lagstiftningens ikraftträdande och kunna ej anses mera stötande än
att den, som före den 1 januari 1945 till fullo undergått honom ådömt straff,
fått avtjäna längre strafftid än fallet blir för den som ådömts ett lika långt
straff, vilket slutar först efter den 1 januari 1945.

Det nya stadgandet, vilket bör omfatta jämväl de i 14 § andra stycket avsedda
fallen, torde böra innehålla, att örn jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt
straff ådömes den, som villkorligt frigivits eller lill fullo avtjänat honom
förut ådömt straff, obligatorisk villkorlig frigivning ej må ske, med mindre
straffet efter avräkning av vad han tidigare utstått uppgår till minst sex månader
och ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat minst fem månader.
Stadgandet synes böra införas såsom ett andra stycke i 1 §. Av den föreslagna
avfattningen lärer framgå att den utgår från att frågan örn villkorlig frigivning
alltid skall bedömas med hänsyn till det gemensamma straffet. Denna
princip skall givetvis iakttagas även vid tillämpning av bestämmelsen i
2 § om fakultativ villkorlig frigivning. Införes ett stadgande av nyss angiven

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 300.

innebörd i 1 §, bör 14 § andra stycket utgå ur lagen. I samband med det föreslagna
tillägget till 1 § torde den nuvarande bestämmelsen i denna paragraf
böra i redaktionellt hänseende jämkas något.

Beträffande den som före den 1 januari 1945 villkorligt frigivits enligt
äldre lag skall enligt övergångsbestämmelserna till den nya lagen äldre
lag alltjämt tillämpas. Förklaras den villkorligt medgivna friheten förverkad
i samband med ny straffdom, böra emellertid reglerna i den nya lagen
tillämpas med avseende å frågan om ny villkorlig frigivning. Detta torde
dock följa av en riktig tolkning av bestämmelserna, varför någon uttrycklig
föreskrift i sådant hänseende icke synes vara erforderlig.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om
villkorlig frigivning.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 300.

9

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig

frigivning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 18 september 1943 örn villkorlig
frigivning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att 14 §
andra stycket samma lag skall utgå.

1 §•

Den som undergår straffarbete på viss tid, ej under sex månader, eller
ock fängelse på minst lika lång tid skall villkorligt frigivas, då han avtjänat
fem sjättedelar av strafftiden.

Varder jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förflöjt straff ådömt den som villkorligt
frigivits eller till fullo avtjänat honom förut ådömt straff, må villkorlig
frigivning som i första stycket sägs ej ske, med mindre straffet efter
avräkning av vad han tidigare utstått uppgår till minst sex månader och
ej heller förrän den dömde ånyo avtjänat minst fem månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

linning till riksdagens protokoll 19ii. I sami. Nr 300.

2

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 3

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. M<aj:ts lagråd den 27 oktober
1944.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 27 oktober 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 20 oktober 1944, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943
(nr 691) om villkorlig frigivning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet L. G. Ohlsson.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

För det fall, som behandlas i 1 § andra stycket, skall såsom strafftid räknas
tiden för det gemensamma straffet. I nuvarande andra stycket av 14 g
är denna princip för där avsett fall uttryckligen fastslagen. Något motsvarande
stadgande har icke upptagits i förslaget med hänsyn till avfattningen
av andra stycket i 1 §. Emellertid synes det ömkligt, att den angivna principen
kommer till tydligt uttryck i lagtexten. Då enahanda beräkning av strafftiden
skall iakttagas vid tillämpningen av lagen i övrigt, synes stadgande i
ämnet böra erhålla sin plats såsom ett första stycke i 20 §. Såsom ett andra
stycke i sistnämnda paragraf bör ingå paragrafens nuvarande innehåll.

Enligt förslaget skall 14 § andra stycket utgå. Detta synes med hänsyn till
sambandet mellan denna paragraf och 13 § mindre lämpligt. Lagrådet hemställer,
att det föreslagna andra stycket i 1 § inskränkes till att avse den som
till fullo avtjänat det honom förut ådömda straffet samt att såsom ett andra
stycke i 14 § upptages föreskrift att, örn jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt
straff ådömes den som villkorligt frigivits, i fråga örn ny villkorlig frigivning
enligt 1 § skall gälla vad i andra stycket samma paragraf stadgas.

Iakttages vad här ovan föreslagits, föranledes därav viss ändring i förevarande
lags ingress.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 300.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 oktober 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Bagge, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 oktober 1944 remitterade
förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 september 1943
(nr 691) örn villkorlig frigivning.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har föreslagit, att i 20 § införes ett uttryckligt stadgande att
frågan om villkorlig frigivning av den som jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen
ådömts förhöjt straff alltid skall bedömas med hänsyn till det gemensamma
straffet. Jag har ansett mig böra biträda detta förslag.

I enlighet med vad lagrådet vidare hemställt torde därjämte 1 § andra
stycket i förslaget böra inskränkas till att avse den som till fullo avtjänat honom
förut ådömt straff samt i 14 § andra stycket böra upptagas föreskrift att,
örn jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen förhöjt straff ådömes den som villkorligt
frigivits, i fråga om ny villkorlig frigivning enligt 1 § skall gälla vad i andra
stycket samma paragraf stadgas. Såsom lagrådet anmärkt, föranleda de angivna
ändringarna viss jämkning i lagförslagets ingress.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad sålunda anförts ändrade
lagförslaget måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stefan Stiernstedt.