Kungl. Maj.ts proposition nr 20 (Proposition 1947:20)

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i strafflagen; given Stockholms slott den 17
januari 1947.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i strafflagen.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt Nr 20.

Kunrjl. Maj:ts proposition nr 20

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 21 och 24 §§ samt 13 kap. 6 § strafflagen
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives1 ävensom att i sistnämnda
kapitel skall införas en ny paragraf, betecknad 7 §, av nedan angivna
lydelse.

10 kap.

21 §.

Bryter man —--sex månader.

Lag samma vare, om någon överträder förbud, som av offentlig myndighet
meddelats för säkerställande av utredning om brott.

24 §.

Den som — — — år dömas.

Där någon — -—- — allmännas tjänst.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, straffes med böter.

13 kap.

6 §.

Gör någon försök att genom anstiftan komma åstad brott, varom förut i
detta kap. sägs; varde dömd till straff, som sättes under vad han förskyllt,
därest brottet blivit fullbordat. Har han frivilligt föranlett att brottet ej kom
till utförande, vare från straff fri.

7 §■

Den som i rättegång vid partsförhör under sanningsförsäkran avgiver falsk
utsaga, dömes för osann partsutsaga till straffarbete i högst tva ar eller
fängelse. Är brottet att anse som ringa, vare straffet böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 378.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 november 1946.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga om
vissa provisoriska ändringar i strafflagen med anledning av rättegångsreformen
samt anför följande.

I processlagberedningens den 29 november 1938 avgivna betänkande med
förslag till ny rättegångsbalk framhölls, att i samband med processreformen
borde införas vissa nya straffbestämmelser. Sålunda borde straff stadgas för
part som vid förhör under sanningsförsäkran avgåve osann utsaga, för den
som obehörigen gåve sig ut för advokat och för den som överträdde föreskrift
vilken offentlig myndighet med stöd av 27 kap. 15 § nya RB meddelat för
säkerställande av utredning om brott. Bestämmelser i enlighet med det sålunda
anförda upptogos sedermera i straffrättskommitténs den 30 november
1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten
och allmänheten. Ett på grundval av detta betänkande upprättat förslag till
lag om ändring i strafflagen har den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet.
Detta ändringsförslag är emellertid icke avsett att genomföras förrän ett år
efter det nya RB trätt i kraft. Med hänsyn härtill måste provisoriska bestämmelser
meddelas på förevarande punkter. Jag anhåller att nu få upptaga
frågan om en dylik provisorisk lagstiftning.

Beträffande frågan om ansvar för osann utsaga vid partsförhör
under sanningsförsäkran anförde processlagberedningen, att
för lämnande av medvetet oriktig uppgift borde stadgas straff, lägre än
straffet för mened men för vinnande av straffhotets syfte icke med lägre
minimum än fängelse.

Straffskalan för mened, vars minimum tidigare var två års straffarbete,
mildrades år 1937 till straffarbete från och med ett till och med sex år med
möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till sex månader.
Straffrättskommittén föreslog, i 13 kap. 1 §, att den som under laga
ed eller försäkran som avgåves i eds ställe lämnade osann uppgift eller förtege
sanningen, skulle för mened dömas till straffarbete från och med sex

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

månader till och med fyra år eller, om meneden vore att anse såsom grov,
till straffarbete från och med två till och med åtta år. I 3 § samma kapitel
föreslog kommittén, att part i rättegång som vid förhör under sanningsförsäkran
lämnade osann uppgift eller förtege sanningen, skulle för osann
partsutsaga dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Vid sidan
av dessa bestämmelser upptog kommittéförslaget i 4 § ett stadgande om
straffnedsättning och i ringa fall straffrihet, då någon under ed eller sanningsförsäkran
avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant varom
han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten eller ingen
betydelse för saken. Sistnämnda stadgande innebar i viss mån en ändring i
fråga om det straffbara områdets omfattning. Gällande rätt torde innebära
straffrihet för den som undandrager sig att meddela sanningsenliga uppgifter
vilka skulle angiva att han själv gjort sig skyldig till brott, detta även
om han avgivit osann positiv utsaga för att freda sig. Likaså torde oriktiga
uppgifter om sådant som saknar betydelse för saken anses straffria. Däremot
torde varken straffrihet eller straffnedsättning under eljest gällande
minimum kunna ifrågakomma i övriga i 4 § av kommittéförslaget avsedda
fall. Det må framhållas, att enligt 36 kap. 6 § nya RB vittne må vägra yttra
sig angående omständighet, vars yppande skulle röja att vittnet eller någon
honom på visst angivet sätt närstående förövat brottslig eller vanärande
handling, eller att avgiva utsaga varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras,
om ej synnerlig anledning förekommer att vittnet höres därom. Vad
sålunda är stadgat om vittnesförhör skall enligt 37 kap. 5 § äga motsvarande
tillämpning beträffande förhör med part under sanningsförsäkran.

De i 1 § av kommittéförslaget upptagna straffbestämmelserna för mened
ha föranlett vissa erinringar i remissyttrandena. Justitiekanslersämbetet har
sålunda funnit betänkligt att nu, så snart efter den betydande straffsänkning
som skedde 1937, ytterligare mildra straffet för menedsbrottet, och t. f. förste
stadsfiskalen i Stockholm har förordat, att i sådana fall, då meneden bidragit
till att någon oskyldig dömts till straff som han helt eller delvis undergått,
straffet för meneden alltjämt borde bestämmas i relation till det
straff som ådömts den oskyldige. Föreningen Sveriges häradshövdingar har
däremot uttalat att det syntes nödvändigt att för de lindrigaste fallen ytterligare
sänka minimum i 1 §. Detta kunde lämpligen ske genom en uppdelning
av brottet i tre brottstyper, normalfall, lindriga fall och grova fall.
Därest så skedde, ifrågasatte föreningen om behov funnes att bibehålla stadgandena
i 4 §.

Mot den i 3 § föreslagna straffskalan för osann partsutsaga bär i yttrandena
icke gjorts annan erinran än att Stockholms rådhusrätt och Sveriges
advokatsamfund ifrågasatt ändring av ordningsföljden mellan straffarterna,
så att straffet skulle bli fängelse eller straffarbete i högst två år.

Med anledning av de stadganden som upptagits i 4 § av kommitténs förslag
har justitiekanslersämbetet förklarat sig icke kunna undgå att hysa tvekan
om lämpligheten av att straffansvar kunde drabba ett vittne som lämnade
oriktiga uppgifter för att freda sig från straff för brott. Även om det icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

kunde förnekas, att fall kunde inträffa där straffrihet för beedigade oriktiga
uppgifter icke vore motiverad, kunde den ståndpunkt förslaget intoge enligt
justitiekanslersämbetets mening komma att leda till obillighet mot vittnen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har likaledes funnit denna förändring icke
vara motiverad. Förelåge en sådan situation, att vederbörande på grund av
reglerna om pliktkollision icke borde göras ansvarig för att ha lämnat oriktig
uppgift, borde han också gå helt fri från straff. Det vore önskvärt, att paragrafen
utformades så att dylik tillämpning av allmänna regler icke uteslötes.
Även Sveriges advokatsamfund har funnit önskvärt, att paragrafen i
denna del komme att innehålla en kodifiering av nu gällande rättspraxis,
enligt vilken straffrihet torde inträda vid allvarligare intressekollisioner. Göta
hovrätt har för sin del funnit välgrundat alt stadga strafflindring och, i ringa
fall, straffrihet för den som avgivit osann utsaga om sådant varom han ägt
vägra yttra sig. Beträffande motsvarande bestämmelser om den som förtigit
sanningen om sådant varom han ägt vägra yttra sig har hovrätten ifrågasatt,
huruvida i dylikt fall straffpåföljd överhuvud borde inträda. Ett blott förtigande
av omständighet varom man ej varit pliktig att uttala sig syntes icke
vara likartat med lämnande av positivt felaktiga uppgifter; straffansvar i det
förra fallet torde ej heller äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Föreningen
Sveriges häradshövdingar har likaledes ansett, att man icke skäligen kunde
grunda skillnaden mellan straffbarhet och icke straffbarhet på den omständigheten,
att vederbörande tege i stället för att använda sin rätt att vägra
uttala sig, särskilt som det mycket ofta torde förekomma att han saknade
kännedom om denna rätt. Föreningen bär vidare ifrågasatt om icke det fallet
att någon avgåve osann utsaga eller förtege sanningen om sådant, som vore
av liten betydelse för saken, lämpligen borde utformas såsom en särskild
lindrigaste grad av mened eller osann partsutsaga. För oriktig uppgift eller
förtigande av sanningen i fråga om sådant som helt saknade betydelse för
saken har föreningen ansett något behov av straff icke föreligga. Även Sveriges
advokatsamfund har förordat bibehållande av straffrihet vid lämnande
av irrelevanta uppgifter.

Det till lagrådet remitterade departementsförslaget överensstämmer i fråga
om straffskalorna för normalfallen med straffrättskommilténs förslag. Beträffande
bestämmelserna om straffnedsättning eller straffrihet har däremot
en viss omarbetning skett. Vid remissen till lagrådet erinrade jag, på tal om
menedsbrottet, att det tydligen icke borde kunna åläggas någon att under
vittnesansvar yttra sig om huruvida han själv gjort sig skyldig till brott. Därmed
vore emellertid icke sagt, att det borde stå den brottslige fritt att, om
han hördes som vittne, lämna positivt oriktiga utsagor för att avvända
misstankarna från sig själv. Ett sådant förfaringssätt vore ofta ägnat att ställa
någon oskyldig i misstänkt dager och borde därför principiellt vara straffbart
men beläggas med ett vida lindrigare straff än vanlig mened. I fråga om
det av kommittén gemensamt härmed behandlade fallet all någon förtiger
sanningen om sådant, varom han ägt vägra all yttra sig, framhöll jag all
delta syntes böra bedömas på ett annat sätt. Ett förtigande borde i sådant

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

fall vara straffritt, och detta borde komma till uttryck icke i en undantagsbestämmelse
utan i själva beskrivningen på menedsbrottet. Vad slutligen angår
de övriga i 4 § av kommittéförslaget avsedda fallen, att den osanna utsagan
varit av liten eller ingen betydelse för saken, förordade jag att det förstnämnda
av dessa båda fall skulle — jämte det fallet att någon lämnat positivt
oriktig utsaga om sådant varom han ägt vägra att yttra sig —- inbegripas
under en särskild lindrigare straffskala för ringa fall av mened. För
oriktiga uppgifter om helt irrelevanta omständigheter eller förtigande av
sådana omständigheter borde straff överhuvud ej komma i fråga.

I enlighet med det sålunda anförda har i 13 kap. 1 § av det till lagrådet
remitterade förslaget menedsbrottet beskrivits så, att någon under laga ed
eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger
något, varom han är pliktig yttra sig. Straffet angives för normalfallen till
straffarbete från och med sex månader till och med fyra år och för grövre
fall till straffarbete från och med två till och med åtta år. Därjämte upptager
paragrafen en särskild straffskala av fängelse eller böter för sådana fall, då
någon lämnat osann uppgift om sådant varom han ej var pliktig yttra sig
eller brottet eljest är att anse såsom ringa. I 2 § av departementsförslaget
stadgas, att den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar
osann uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, skall för
osann partsutsaga dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där
någon lämnat osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra
sig eller brottet eljest är att anse som ringa, skall dock straffet i stället vara
böter eller fängelse. Slutligen har i 4 § av förslaget upptagits en allmän bestämmelse
att straff ej skall ådömas om den ifrågavarande utsagan prövas
vara utan betydelse för saken.

För provisorietiden torde frågan om bestraffande av osanna eller ofullständiga
utsagor vid partsförhör under sanningsförsäkran lämpligen böra
lösas på det sättet, att i 13 kap. strafflagen införes en ny paragraf, betecknad
7 §, av samma lydelse som 2 § avses skola erhålla den 1 januari 1949. Den
olikhet i fråga om det straffbara området som därigenom under någon tid
kommer att råda mellan mened och osann partsutsaga torde i praktiken bli
utan betydelse. Att även upptaga en föreskrift motsvarande 4 § i nyssnämnda
departementsförslag lär icke vara erforderligt. Såsom förut nämnts är det
nämligen redan nu underförstått, att oriktiga uppgifter angående helt betydelselösa
omständigheter skola vara straffria.

Det må anmärkas, att straffrättskommitténs förslag innebar en utvidgning
av det straffbara området även i annat avseende än förut berörts. Medan
för närvarande endast uppsåtlig mened är straffbar, förordade kommittén
sålunda att också oriktiga utsagor och förliganden som skedde av grov
oaktsamhet skulle straffbeläggas. I anslutning härtill föreslogs straff jämväl
för ovarsam partsutsaga. Det till lagrådet remitterade departementsförslaget
innehåller likaledes vissa bestämmelser om straff för den som vid förhör på
ed eller under sanningsförsäkran av grov oaktsamhet lämnar osann uppgift
eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig. Tillsvidare torde emeller -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

tid osann partsutsaga som sker av vårdslöshet böra lämnas straffri. Att i
detta avseende, om än blott för en kort tid, behandla mened och osann partsutsaga
olika, skulle nämligen knappast vara lämpligt.

Samtidigt med införandet i 13 kap. strafflagen av den nya 7 § torde en
jämkning böra vidtagas i 6 §. I denna stadgas nu straff för den som gör
försök att genom anstiftan åstadkomma brott, varom i kapitlet förmäles.
Enligt förenämnda till lagrådet remitterade förslag skall emellertid försök
att anstifta osann partsutsaga vara straffritt. På grund härav bör i avbidan
på den slutliga regleringen straffbestämmelsen i 6 § endast avse försök till
anstiftan av brott som omtalats förut i kapitlet.

Processlagberedningens önskemål om införande av straff för obehörigt
användande av advokattiteln föranledde straffrättskommittén att
under 10 kap. 14 § i sitt förslag upptaga ett stadgande i detta ämne. I första
stycket av paragrafen föreslog kommittén, att den som obehörigen gåve sig
ut för att inneha befattning, vars innehavare vore underkastad ämbetsansvar,
under vissa förutsättningar skulle dömas till böter eller fängelse. Samma
straff skulle enligt andra stycket drabba den som obehörigen gåve sig
ut för advokat.

Med anledning av sistnämnda föreskrift har föreningen Sveriges stadsdomare
uttalat, att kriminalisering av obehörigt begagnande av advokattiteln i
och för sig vore lämplig. Det måste emellertid beaktas att i åtskilliga fall
ordet advokat inginge i till handelsregistret anmälda firmor, vilkas innehavare
icke kunde antagas till advokater. Det komme måhända att verka hårt
för dessa, i den mån rörelsen dreves av aktningsvärda personer, att nödgas
ändra en kanske sedan många år begagnad firma. Länsstyrelsen i Uppsala
län har åter ifrågasatt, huruvida ett stadgande om straff för obehörigt begagnande
av advokattiteln komme att äga stöd i det allmänna rättsmedvetandet.
Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes uttalat sig mot det ifrågavarande
stadgandet, i det föreningen funnit att, även om ledamotskapet av
Sveriges advokatsamfund komme att regleras genom bestämmelser i nya
RB, det likväl syntes främmande för svensk rättsuppfattning att på detta
sätt skydda ett enda privat yrke, vars utövare icke vore underkastade ämbetsansvar.
Vid sidan om advokaterna funnes ju åtskilliga privata yrkesutövare
vilka skulle hava en viss kompetens, t. ex. trafikchaufförer, biografmaskinister
och montörer för elektriska anläggningar. Även dessa kunde
ju vara i behov av samma skydd som advokaterna. I övrigt hade framstötar
skett från vissa andra näringsutövare om ensamrätt till viss titel eller
viss yrkesbeteckning. Sålunda hade Sveriges köpmannaförbund i skrivelse
till länsstyrelserna den 29 juni 1944 hemställt, alt beteckningen köpman i
polisrapporter och dylikt icke måtte nyttjas om personer som ej kunde
anses vara köpmän. Utvecklingen kunde alltså tendera till att den nu föreslagna
bestämmelsen skulle utsträckas att gälla även för andra yrken, vilket
sannolikt icke skulle vara tillfredsställande. Landsfogden i Kristianstads
län har, med instämmande av länsstyrelsen i samma län, uttalat alt man

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

kunde fråga sig, varför icke andra fria yrken, för vilkas utövare vissa kompetenskrav
uppställts, exempelvis läkare och veterinärer skulle skyddas. Frågan,
huruvida andra personer än sådana som vore underkastade ämbetsansvar
skulle beröras av stadgandet, syntes böra upptagas till prövning i ett
sammanhang.

Gentemot vad sålunda anförts vill jag erinra, att statsmakterna redan tagit
ställning till frågan om ensamrätt till advokattiteln. Denna titel skall enligt
8 kap. 1 § nya RB vara förbehållen dem som äro ledamöter av det i
nämnda balk omförmälda allmänna advokatsamfundet. Fn förutsättning för
att bestämmelsen därom skall bli effektiv torde vara att straffskydd införes.
Straffrättskommitténs förslag på denna punkt har också vid överarbetningen
inom departementet lämnats utan annan saklig ändring än att fängelse
uteslutits ur straffskalan. Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall
sålunda den som obehörigen giver sig ut för advokat straffas med böter. Jag
förordar, att tillsvidare motsvarande bestämmelse upptages i 10 kap. 24 §
strafflagen. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har i skrivelse till Kungl.
Maj:t den 16 oktober 1946 anfört, att bötesstraff enligt styrelsens mening
stundom kunde visa sig otillräckligt, t. ex. om någon som flera gånger bötfällts
det oaktat fortsatte att giva sig ut för advokat. Även om straffet regelmässigt
syntes böra utgöras av böter, vore det därför önskvärt att straffskalan
bestämdes till böter eller fängelse. Vad sålunda förekommit har emellertid
icke synts mig innefatta tillräcklig anledning till ändrat ståndpunktstagande
i denna fråga.

Behovet av ett nytt straffstadgande för överträdelse av offentlig
myndighets föreskrift hänför sig, såsom redan nämnts, till de
fall som avses i 27 kap. 15 § nya RB. Enligt detta lagrum äger myndighet,
som är berättigad att verkställa beslag, att för säkerställande av utredning
om brott tillstänga byggnad eller rum, förbjuda tillträde till visst område,
meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller vidtaga annan dylik åtgärd.
I motiven till lagrummet har förutsatts, att straff skall inträda för den
som bereder sig tillträde till sålunda tillstängd lokal eller eljest överträder
meddelat förbud.

I straffrättskommitténs förslag upptogs under 10 kap. 12 § ett allmänt
stadgande om straff för »ingrepp i myndighets verksamhet». En motsvarande
bestämmelse återfinnes i det till lagrådet remitterade departementsförslaget.
I detta stadgas sålunda straff av böter eller fängelse för den som bryter
mot förbud att sälja eller skingra gods eller att utgiva annans gods, rubbar
gods som blivit satt i kvarstad, utmätt eller beslagtaget, skadar eller borttager
myndighets anslag eller insegel eller eljest öppnar vad myndighet tillslutit
eller ock överträder annat dylikt myndighets förbud. Härmed avses
bland annat sådana fall som nu äro i fråga.

De provisoriska bestämmelser som erfordras i denna del synas lämpligen
böra meddelas i form av ett tillägg till 10 kap. 21 § strafflagen. Vad straffskalan
beträffar torde övervägande skäl tala för afl under provisorietiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 20. ''!

tillämpa samma latituder som enligt sistnämnda lagrum för närvarande gälla
i vissa liknande fall. Straffet bör således tillsvidare sättas till böter eller
fängelse i högst sex månader Brottsbeskrivningen synes lämpligen böra utformas
i nära anslutning till 27 kap. 15 § nya RB.

På grund av vad sålunda anförts förordar jag, att till 10 kap. 21 § strafflagen
fogas ett nytt andra stycke av innehåll att vad i första stycket stadgas
skall äga tillämpning jämväl om någon överträder förbud som av offentlig
myndighet meddelats för säkerställande av utredning om brott.

Med förmälan att från angivna utgångspunkter upprättats ett förslag till
lag om ändring i strafflagen hemställer föredraganden härefter, att lagrådets
utlåtande över detta förslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Thore Wisén.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

om ändring i strafflagen.

10 kap.

21 §.

Bryter man---sex månader.

Lag samma vare, om någon överträder förbud, som av offentlig myndighet
meddelats för säkerställande av utredning om brott.

24 §.

Den som--— år dörnas

Där någon----allmännas tjänst.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, straffes med böter.

13 kap.

6 §.

7 §•

Den som vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osami
uppgift eller förtiger något varom han är pliktig yttra sig, dömes för osann
partsutsaga till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där någon lämnat
osann uppgift angående sådant varom han ej var pliktig yttra sig eller brottet
eljest är att anse som ringa, vare straffet böter eller fängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 978.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrog av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 december
19å6.

Närvarande:

justitieråden Gyllenswärd,

Dahlman,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 21 november 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 1 november 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i strafflagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn S. J. M. Strömberg.

Lagrådet yttrade:

I det av departementschefen omnämnda, den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändring i strafflagen har 13 kap. i denna lag
undergått fullständig omarbetning, därvid även frågan om straff för osann
partsutsaga upptagits till behandling. Då emellertid berörda förslag icke är
avsett att träda i kraft förrän ett år senare än nya rättegångsbalken, har det
blivit erforderligt att i avbidan på strafflagsreformen genomföra en provisorisk
lagstiftning på förevarande område. I detta läge, då menedsbrottet icke
kan göras till föremål för behandling, synes det lämpligt att reglera de straffrättsliga
påföljderna av osann partsutsaga i så nära anslutning som möjligt
till vad som gäller i fråga om mened och således icke nu taga ståndpunkt till
de spörsmål som kunna uppstå vid den blivande omarbetningen av 13 kap.
i dess helhet och därigenom föregripa behandlingen av detta. Det nu remitterade
förslaget har emellertid icke i allo gått denna väg utan mera anslutit
sig till det föreliggande större reformförslaget. Detta senare innebär bl. a. på
en punkt i fråga om mened en nyhet i förhållande till gällande rätt, i det att
med straff belagts att lämna osann uppgift, även om denna rör sådant varom
man ej är pliktig yttra sig. För närvarande åter lär ett vittne ej kunna fällas
till ansvar för det han lämnat en osann uppgift för att freda sig från upptäckten
av ett ntav honom begånget brott, åtminstone om detta är av någorlunda
svår beskaffenhet. Infördes, på sätt det remitterade förslaget innebär,
för osann partsutsaga den för mened föreslagna nya regeln, skulle följaktli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

gen under övergångstiden den mindre tillfredsställande situationen kunna inträda,
att en person måste dömas för en av honom som part lämnad osann
uppgift, vilken skulle varit straffri om han i stället hörts på vittnesed. Lagrådet
anser därför lämpligare att huvudstadgandet i 13 kap. 7 § utformas i
nära anslutning till 13 kap. 1 § strafflagen i dess nu gällande lydelse. Därest
så sker, torde stadgandet komma att tolkas på motsvarande sätt — detta
.jämväl beträffande utsagor helt utan betydelse för målet, vilka torde anses
straffria — och sådan bristande överensstämmelse som nyss påtalats undvikes.
Mot detta förslag kunde väl invändas att stadgandets räckvidd nu
borde fixeras på sådant sätt, att ändring däri icke bleve nödvändig vid strafflagsreformens
genomförande. Emot denna invändning — som i och för sig
icke synes kunna tillmätas avgörande betydelse -— kan därjämte erinras, att
området för den osanna partsutsagans straffbarhet även med det remitterade
förslagets ståndpunkt icke är slutgiltigt angivet, i det att förslaget till
det nya 13 kap. som en nyhet upptager straff för dylikt brott, begånget av
grov oaktsamhet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts hemställer lagrådet att i 13 kap. 7 §
stadgas, att part i rättegång, som vid förhör under sanningsförsäkran avgiver
falsk utsaga, skall dömas för osann partsutsaga till straffarbete i högst
två år eller fängelse samt att, där brottet är att anse som ringa, straffet skall
vara böter eller fängelse.

I övrigt lämnar lagrådet förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Myrdal,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 30 december 1946 avgivna utlåtande över det den 1 november 1946
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden följande.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag, att den av lagrådet påtalade olikhet
i fråga om det straffbara området, som enligt förslaget någon tid skulle
komma att råda mellan mened och osann partsutsaga, i praktiken torde
bli utan betydelse. Emellertid saknar jag anledning att motsätta mig lagrådets
begäran om sådan avfattning av lagtexten att denna olikhet undvikes.
Jag har därför låtit vidtaga en jämkning i förslaget med anledning av lagrådets
hemställan.

Härefter hemställer föredraganden, att del sålunda jämkade förslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.