Kungl. Maj.ts proposition nr 205 (Proposition 1942:205)

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44
s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen
i brottmål; given Stockholms slott den 1 april 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den
4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen
i brottmål.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål1 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

1 §•

Var som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan, av
åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol, äger att, så
framt vittnet äskar ersättning för inställelsen och domaren finner sådan böra
utgå, av allmänna medel njuta ersättning till vittnets uppehälle, vilken
ersättning må för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras,
beräknas till högst fem kronor eller, där domstolen i särskilt fall
med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövar skäligt, till högst tio
kronor. Vittnet må dessutom, därest dess hemvist är beläget på minst fem
kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträder, av allmänna
medel erhålla ersättning för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna
resereglementet.

Enahanda rätt —----upplysningsvis höras.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1932: 128.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Utdrag av protokollet över justiticdepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 13 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist,

Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga örn höjd ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål m. m.

Föredraganden anför:

Avgivande av vittnesmål vid domstol har för den, som därtill kallats, av
ålder ansetts såsom en medborgerlig plikt, vars fullgörande kunnat utkrävas
genom lagliga tvångsmedel. Det allmänna stadgandet härom återfinnes i 17
kap. 5 § rättegångsbalken. I samma lagrum föreskrives vidare, att den, som
påkallat vittne, skall betala dess resekostnad och täring efter dess värdighet.
Denna bestämmelse har ansetts tillämplig allenast då vittnet inkallats
av enskild part. I de fall åter, då i brottmål vittnes hörande påkallats av åklagare,
ansågs ursprungligen någon skyldighet icke åvila det allmänna att
ersätta vittnet för dess inställelse. Genom kungörelse den 20 november 1845
förklarades emellertid, med tillämpning av nyssnämnda stadgande, att den,
som allmän åklagare å tjänstens vägnar åberopat till vittne i grövre brottmål,
under vissa förutsättningar vore berättigad att av allmänna medel undfå
ersättning för resekostnad och uppehälle.

Genom lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s.l) angående ersättning av allmänna
medel till vittnen i brottmål regleras numera grunderna för beräkning av
ersättning av allmänna medel åt dem, som i brottmål, där allmän åklagare å
tjänstens vägnar för talan, av åklagaren åberopats eller efter domstols förordnande
inkallats såsom vittnen eller för att upplysningsvis höras. Dylik
ersättning utgår enligt 1 § i lagen dels för uppehälle med högst fem kronor
eller — där domstolen i särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter
så prövar skäligt — med högst åtta kronor för varje dag, som
erfordras för resan och vistelsen vid domstolen, dels ock för resekostnad
enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemenlet. Rätt till reseersättning
medgives emellertid endast under förutsättning, att vittnets hemvist är beläget
på minst fem kilometers avstånd från det ställe där domstolen sammanträder.
I slutliga utslaget skall domstolen pröva, huruvida ifrågavarande kost -

Kungl. May.ts proposition nr 205.

nåd skall till statsverket återgäldas av part i målet. Åklagaren må ej därtill
förpliktas i annat fall än då åtalet blivit anställt utan skäl.

1 § i 1886 års lag har erhållit sin nuvarande lydelse genom lagar den 28
juni 1918 (nr 476) och den 13 maj 1932 (nr 128). Före ikraftträdandet av
1918 års ändring ägde vittne erhålla ersättning för sin inställelse med högst
tre kronor (före lagändring år 1900 med högst en krona 50 öre) för varje
dag jämte reseersättning enligt vissa grunder. Genom lagen den 13 maj 1932
gjordes i lagrummet allenast den ändringen, att ersättningen för resekostnad
bestämdes att utgå enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente!.

Bestämmelserna i 1886 års lag lia genom stadganden i åtskilliga lagar erhållit
utsträckt tillämpningsområde. Jämlikt 15 kap. 9 § giftermålsbalken,
6 § lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd, 9 § lagen samma dag om
adoption, 25 § lagen samma dag örn barn utom äktenskap, 19 § lagen den
11 juni 1920 om barn i äktenskap och 12 kap. 23 § lagen den 27 juni 1924
örn förmynderskap skola nämligen bestämmelserna i 1886 års lag i tillämpliga
delar gälla beträffande ersättning av allmänna medel åt den, som enligt
rättens förordnande inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis höras
i äktenskapsmål, mål om äktenskaplig börd, ärenden om adoption, mål örn
fastställande av faderskap och underhållsskyldighet beträffande barn utom
äktenskap, mål, som avses i 8, 9 och 11 §§ lagen om barn i äktenskap, samt
mål och ärenden angående förmynderskap, i sistnämnda fall jämväl då inkallandet
skett på begäran av överförmyndaren. Samma grunder i fråga
om rätt till ersättning tillämpas vidare jämlikt lag den 4 juni 1913 i mål,
som avses i gällande lag angående förbud mot införsel till riket av varor med
oriktig ursprungsbeteckning, beträffande den, som blivit av tullfiskalen
åberopad eller enligt generaltullstyrelsens eller Kungl. Maj:ts förordnande
inkallad såsom vittne, jämlikt 23 § lagen den 12 juni 1931 om behandling
av alkoholister i fråga örn den, som enligt förordnande av länsstyrelse
inställt sig för att vittna eller upplysningsvis höras i ärende rörande någons
intagande å allmän alkoholistanstalt, samt jämlikt lagar den 14 juni 1918
och den 27 juni 1924 i mål, som avses i 75 § lagen örn fattigvården och i
26 § lagen om samhällets barnavård, beträffande den, som efter förordnande
av länsstyrelse inkallats för att inför domstol höras såsom vittne eller
upplysningsvis; i dessa fall skall emellertid kostnaden alltid stanna å statsverket.
Ytterligare föreskrives i 40 § sinnessjuklagen den 19 september 1929,
att i fråga om ersättning till den, som enligt 5 kap. nämnda lag inkallats till
förhör i ärende angående någons behov av sinnessjukvård, skall gälla vad
angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat;
även i detta fall skall dock ersättningen alltid stanna å statsverket. Jämlikt
6 § lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet
skall ersättning av allmänna medel, som tillerkännes den som på kallelse
inställt sig vid sammanträde enligt nämnda lagrum, utgå enligt de för
vittnen i brottmål gällande grunderna. Slutligen föreskrives i 14 § lagen den
19 juni 1919 om fri rättegång, att vittnesersättning, som enligt denna lag

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

skall gäldas av allmänna medel, skall utgå efter enahanda grunder och i
samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till
vittnen i brottmål.

Höjning av dagersättningen till vittne i brottmål har vid flera tillfällen
ifrågasatts.

I anledning av det av Kungl. Maj:t för 1932 års riksdag framlagda förslaget
(proposition nr 9) om ändring i 1886 års lag i vad angår reseersättning
hemställdes i en motion (1:275) om sådan ändring i lagen, att dagersättningen
till vittne bestämdes till högst tio kronor eller, där domstolen
med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövade skäligt, till högst
femton kronor.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 4) över propositionen och
motionen avstyrkte första lagutskottet motionen och anförde därvid:

Vad angår motionärens yrkande om höjning av de i lag stadgade maximibeloppen
för traktamentsersättning av allmänna medel till vittnen, vill utskottet
till en början framhålla, att en höjning av det för normala fall gällande
maximum — enligt motionärens förslag från fem till tio kronor per
dag — säkerligen skulle få till följd eh allmän höjning av traktamentsersättningarna
överhuvud, även i sådana fall då nu utgående ersättningar
måste anses fullt tillräckliga. Motionären föreslår dessutom en höjning av
det belopp, som enligt gällande lag kan utdömas, »där domstolen i särskilt
fall med hänsyn till föreliggande omständigheter så prövar skäligt», från
åtta till femton kronor. Det torde vara obestridligt att, såsom motionären
erinrat, stundom fall kunna förekomma, då det vore önskvärt, om domstolarna
hade möjlighet att tillerkänna vittne en högre ersättning än åtta kronor.
Kunde man avgränsa dessa fall, behövde troligen statens merkostnad
icke bliva avskräckande. Erfarenheten torde emellertid ge vid handen, att
även en lagändring, varigenom endast det för särskilda fall gällande maximibeloppet
höjdes, måste antagas medföra en allmän höjning av de av
domstolarna utdömda traktamentsersättningarna. Då således båda de av
motionären föreslagna åtgärderna skulle kunna få konsekvenser för statskassan,
vilka utan .närmare utredning svårligen kunna överblickas, samt
den nuvarande ordningen — godkänd av riksdagen 1918 och innebärande
en höjning av den högsta möjliga dagtraktamentsersättningen från tre till
åtta kronor — i stort sett knappast kan sägas vara förenad med mera allvarliga
olägenheter för de enskilda, anser sig utskottet i nuvarande statsfinansiella
läge icke kunna förorda en sådan åtgärd.

En utredning av frågan, huru man utan onödiga uppoffringar från statens
sida skall kunna tillgodose de fall, då en högre ersättning vore önskvärd,
finner utskottet visserligen böra komma till stånd. En sådan utredning
synes emellertid böra ske i samband med en allmän reglering av åtskilliga
spörsmål i fråga örn vittnesersättningar i allmänhet, jämväl sådana
sorn skola gäldas av enskilda parter, vilken reglering får antagas komma
att företagas i samband med den blivande rättegångsreformen, och utskottet
anser sig fördenskull icke för närvarande ha anledning föreslå riksdagen
någon skrivelse lill Kungl. Maj:t i detta syfte.

I skrivelse till Konungen den 29 november 1941 har riksdagens justitieombudsman
ifrågasatt höjning av den i 1886 års lag stadgade vittnesersältningen
och därvid anfört bland annat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Vid inspektioner och andra tillfällen under de senaste åren, då jag nied
domare berört frågan om ersättning av allmänna medel till vittnen, har
framhållits, att det högsta traktamente, som för närvarande kan tillerkännas
vittne, d. v. s. åtta kronor, under nu rådande förhållanden är för knappt
tillmätt. Denna uppfattning synes mig hava fog för sig.

Bestämmelsen i 17 kap. 5 § rättegångsbalken, att den som påkallat vittne
skall betala vittnet dess »resekostnad och täring, efter dess värdighet», giver
visserligen vid handen, att lagstiftaren avsett att tillerkänna vittne ersättning
allenast med belopp, som skäligen kan anses motsvara vittnets utgifter
för inställelsen vid rätten. Enligt rådande praxis tillerkännes dock i allmänhet
vittne, som icke får ersättning av allmänna medel, på därom framställd
begäran skälig gottgörelse icke blott för resekostnad och andra utgifter utan
även för tidsförlust och därigenom orsakad förlust av inkomst. Billighetsskäl
synas mig tala för att vittnen, även då ersättningen skall utgå av allmänna
medel, erhålla åtminstone någon gottgörelse för mistad inkomst.
Domstolarna torde också anse sig berättigade att räkna förlust av inkomst
till de omständigheter, som enligt 1886 års lag i särskilda fall kunna föranleda
traktamentsersättning utöver det för vanliga fall fastställda maximibeloppet.

Därest en person för att vittna nödgas uppehålla sig å främmande ort en
hel dag, torde med nuvarande höga levnadsomkostnader ett belopp av åtta
kronor mången gång knappast förslå till täckande av annat än skäliga
utgifter för föda och logi. I sådana fall erhåller vittnet, även örn traktamentet
bestämmes till det högsta som kan ifrågakomma, alltså icke någon ersättning
för förlorad inkomst, ett.förhållande som giver anledning till berättigat
missnöje. För att den med vittnespliktens fullgörande förbundna ekonomiska
uppoffringen icke skall för många mindre bemedlade verka alltför
betungande, torde en höjning av traktamentets maximibelopp snarast
böra företagas. Av statsfinansiella skäl synes dock endast en varsam höjning
vara att förorda. Jag vill ifrågasätta, huruvida icke det för särskilda fall
bestämda maximibeloppet bör höjas från åtta till tio kronor. De ökade levnadsomkostnaderna
synas motivera även en mindre höjning, förslagsvis
med en krona, av det för andra fall fastställda maximibeloppet, för närvarande
fem kronor.

I det genom proposition (nr 5) för innevarande års riksdag framlagda förslaget
till rättegångsbalk ha i 36 kap. 24 § upptagits bestämmelser om ersättning
åt vittnen. Enligt detta stadgande skall vittne äga rätt till ersättning
för nödiga kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan efter vad
rätten prövar skäligt. Örn bestämmande av ersättning, som skall utgå av
allmänna medel, skall emellertid gälla vad därom är stadgat.

Processlagberedningen, som föreslagit detta stadgande, har i sin motivering
härtill uttalat, att det torde vara allmänt erkänt, att den vittne enligt
17 kap. 5 § i gällande rättegångsbalk tillerkända ersättningen vore alltför
begränsad och att vittne borde erhålla gottgörelse för, utöver nödiga kostnader
till resa och uppehälle, även tidsspillan. Härmed avsåges, att vittne skulle
kunna erhålla ersättning ej blott för mistad arbetsförtjänst utan även för
anskaffande av vikarie eller för värdet av arbete, som vittnet måst eftersätta.
Det förutsattes emellertid, att tidsförlusten för vittnet haft ekonomisk betydelse.
Enligt processlagberedningens mening borde särskilda bestämmelser

Kungl. Maj-.ts proposition nr 205.

utfärdas rörande de grunder, efter vilka ersättning till vittne av allmänna
medel skulle utgå. Härvid syntes böra fastställas taxa efter vilken ersättningen
skulle beräknas. Modifikation kunde därvid göras i den nyss angivna regeln
rörande ersättningens omfattning.

Vidare må anmärkas, att i en vid årets riksdag väckt motion (I: 24) har
hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i 1886 års
lag, att domstol äger rätt att tillerkänna vittne, förutom gottgörelse för resekostnader,
ersättning dels med högst åtta kronor för dag för uppehälle dels
ock i särskilt fall för tidsspillan.

Såsom justitieombudsmannen framhållit avse gällande regler om vittnesersättning
enligt sin ordalydelse blott gottgörelse för utgifter för resa och
uppehälle. Praxis har emellertid — särskilt för fall då ersättningen icke skall
utgå av allmänna medel -— i viss mån övergivit denna ståndpunkt så att vid
bestämmandet av ersättningens belopp hänsyn tages även till mistad arbetsförtjänst.
I det för årets riksdag framlagda förslaget till rättegångsbalk har —
såsom förut framhållits — en dylik utvidgad ersättningsrätt i princip godkänts.
Emellertid har förutsatts, att, såvitt angår vittnesersättning som skall
utgå av allmänna medel, vissa modifikationer kunna göras i den allmänna
regeln rörande ersättningens omfattning.

Frågan örn rätt för vittne alt av allmänna medel erhålla gottgörelse även
för tidsspillan synes lämpligen böra upptagas till övervägande i samband
med utarbetandet av följdförfattningar till den nya rättegångsbalken.

Erfarenheten ger emellertid vid handen, att den högsta nu medgivna dagersättningen,
åtta kronor, åt vittne i brottmål och i förevarande hänseende
jämställda mål ej sällan framstår såsom otillräcklig även om hänsyn tages
allenast till vittnets utgifter för mat och logi. Det synes därför vara påkallat
att höja den för särskilda fall bestämda maximiersättningen, förslagsvis till
det av justitieombudsmannen ifrågasatta beloppet, tio kronor.

I och för sig kunde det även anses motiverat att höja den för normalfallen
angivna högsta gränsen för vittnesersättning, nämligen fem kronor. Både
statsfinansiella skäl oell andra överväganden mana emellertid till varsamhet
på denna punkt. Om det inkallade viltnet är bosatt på rättens sammanträdesort
— och så är mestadels fallet i mål vid rådhusrätterna — torde sålunda
fem kronor vanligen utgöra en fullt tillräcklig ersättning. Sedan i kungörelse
den 2 juni 1933 angående uppropslistor vid underdomstolarna föreskrivits,
att mål och ärenden skola, då den sammanlagda liandläggningstiden
kan beräknas bliva mer än tre timmar, indelas i grupper i uppropslistan,
med angivande av vissi klockslag före vilket de till varje grupp hörande
målen och ärendena ej komma att uppropas, torde längre väntetid förekomma
i väsentligt mindre utsträckning än vad tidigare varit fallet. Den ofta
gjorda iakttagelsen, att den högsta ersättningen i stor omfattning också blir
den faktiskt utgående, är dessutom ägnad att öka tveksamheten även i fråga
örn en blygsam höjning av den nuvarande övre gränsen för de normala fallen.
Denna torde därför tills vidare böra bibehållas.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr
44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Majlis proposition nr 205.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 26 mars
1942.

Närvarande:

justitieråden Forssman,

Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.

Enligt lagrådet den 24 mars 1942 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 13 mars 1942, hade Kungl. Maj:t förordnat,
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning av allmänna medel
till vittnen i brottmål.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gunnar
Danielson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
G. Lindencrona.

kilning till riksdagens protokoll ibis. I saini. Kr SÖS.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 1 april 19A2.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson,
Bergquist, Bagge, Andersson, Rosander, Gjöres.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 26 mars
1942 avgivna utlåtande över det den 13 samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den -4 juni 1886 (nr U
s. 1) angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål; därvid
föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421098