Kungl. Maj.ts proposition AV 61 (Proposition 1921:61)

Kungl. Maj.ts proposition AV 61.

Nr 61.

Kungl. Majits proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 18 §, 20 § 1 mom. och 22 § i förordningen
den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket; given Stockholms slott den 4 februari
1921.

Under åberopande av härvid fogade utdrag av statsrådsprokollet,
över finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härigenom föreslå
riksdagen att antaga bilagda förslag till förordning om ändrad lydelse
av 18 §, 20 § 1 mom. och 22 § i förordningen den 15 december 1914
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

GUSTAF.

H. S. Tamm.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 51 höft. (Nr 61.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 18 §, 20 § 1 mom. och 22 § i förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkniugen
i riket.

Härigenom förordnas, att 18 §, 20 § 1 mom. och 22 § i förordningen
den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade
lydelse:

18 §.

I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå med ett belopp,
som motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset eller i fall, som
avses i 22 § 2 mom. fjärde stycket, av varans värde, nämligen:

för cigarrer och cigarrcigarretter.................................... 15 procent

» snus.................................................................................... 25 »

20 § 1 mom.

Tobaksvara — — — kontrollstämpel.

Ur — — — cigarrett.

Därest å restauran t, hotell eller liknande lokal försäljning av tobaksvara
till gäst förmedlas genom servitör eller annan å lokalen anställd
person, må försäljningen, därest den avser mindre kvantitet än b el förpackuing,
ske endast så, att varan av gästen själv eller i dennes åsyn
upptages ur originalförpackningen.

22 §.

1 mom. Den, som bevisligen inom riket yrkesmässigt driver handel
med tobaksvaror, ävensom annan innehavare av registrerad firma, vilken
genom hyrande av lokal, inköp av lager eller dylik åtgärd tydligen

Kungl. Maj.ts proposition Nr 61

ådagalägger, att han ämnar driva sådan handel, må, utan hinder av
vad i 2 § stadgas, till riket införa dylika varor; skolande härvid såsom
tobaksvar a icke anses tobaksmjöl.

2 mom. För tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna
paragraf, skall, vare sig varan direkt förtullas eller uttages från tullager,
jämte den å varan enligt tulltaxan belöpande tull, erläggas en licensavgift,
som utgöres av den å varan enligt 18 § belöpande skatt ävensom
av ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare för täckande
av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara med samma priskurantpris
eller i fall, som avses i fjärde stycket av detta mom., med
samma värde.

Till omkostnader — — — tull.

Priskurantpriset — — — priskurantpriset.

Där det av importören uppgivna priskurantpriset befinnes uppenbart
för lågt i förhållande till varans värde, skall till utgångspunkt för
licensavgiftens bestämmande tagas i stället för priskurantpriset det värde,
som varan med hänsyn till inom landet gängse priser å tobaksvaror, enligt
av monopolets utövare verkställd uppskattning, skäligen kan anses äga
i detaljhandel.

Importör är skyldig att, där så för licensavgiftens bestämmande
anses nödigt, för monopolets utövare på anfordran förete sin inköpsfaktura.

Licensavgiftens belopp — — — avgift.

3 mom. Tobaksvara — — — vara.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Skrivelse från
Aktiebolaget
Svenska
Tobaksmonopölets
styrelse.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 4 februari
1921.

Närvarande:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist, Malm,
Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Tamm, anförde härefter:

I en till Konungen ställd, den 16 februari 1920 dagtecknad skrivelse
har Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolets styrelse gjort följande
framställning:

»Under de gångna åren av Tobaksmonopolets verksamhet har det visat sig,
att vissa bestämmelser, som innefattas i Kungl. förordningen den 15 december 1914
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (här nedan kallad monopolförordningen)
erhållit en avfattning, som ur synpunkten av de intressen, vilka genom
bestämmelserna skola tillvaratagas, måste anses mindre lämplig. Under sådana omständigheter
har Tobaksmonopolets styrelse, som bäst torde varit i tillfälle att iakttaga
verkningarna av gällande lagstiftning å ifrågavarande område, ansett sig icke
böra underlåta att hos Eders Kungl. Maj:t göra framställning i syfte att ovannämnda
bestämmelser må bliva snarast möjligt på lämpligt sätt ändrade och kompletterade.

Styrelsen tillåter sig här nedan redogöra för de ändringar i och tillägg
till monopolförordningens bestämmelser, som styrelsen anser sig för närvarande
böra påkalla, ävensom för de skäl, som ligga till grund för styrelsens förslag i
ifrågavarande hänseende.

1) Till en början är att märka, att stadgandena i 20 § 1 mom. av monopolförordningen
i tillämpningen givits en tolkning, som knappast torde hava varit av
lagstiftaren avsedd. I nämnda författningsrum stadgas, att tobaksvara må förekomma
till försäljning inom riket endast i originalförpackning, försedd genom monopolets
utövares försorg med av Kungl. Maj:t fastställd kontrollstämpel; dock att ur
sådan förpackning större eller mindre del av innehållet må — med visst närmare
angivet undantag — för sig försäljas. Det har nu visat sig, att nämnda stadganden
icke ansetts utgöra hinder för bibehållande av det före monopolets tillkomst allmänt
gängse bruket att å restauranter och liknande lokaler tillhandahålla gästerna tobaksvaror,
upptagna ur originalförpackningen, i glas, porslinsbehållare eller dylika kärl. Resonemanget
synes härvid hava varit, att servitören, som till gästen överlämnade varorna,
tjänstgjorde såsom ombud för gästen och att försäljningen sålunda skedde — icke då
varorna av servitören överlämnades till gästen — utan då varorna av servitören uttoges

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

vid disken eller den i lokalen förefintliga cigarrkiosken. Tobaksmonopolet har visserligen
såsom sin mening hävdat, att här beskrivna förfarande icke kunde anses stå i överensstämmelse
med stadgandena i 20 § 1 mom. av monopolförordningen; men sedan
saken blivit föremål för domstols prövning, har det visat sig, att domstolarna icke
delat den av tobaksmonopolet förfäktade meningen. 1 dylikt hänseende tillåter sig
styrelsen åberopa Göta Hovrätts i avskrift här bifogade utslag *) i mål mellan stadsfiskalen
Thorsten Arwidsson i Göteborg, åklagare, och vissa restauratörer i nämnda
stad, vilket utslag, sedan justitiekanslern förklarat detsamma icke böra överklagas,
vunnit laga kraft. Av utslaget framgår, att åklagarens talan av såväl rådhusrätten
som hovrätten ogillats; och torde det sålunda få anses ådagalagt, att med den avfattning,
som här ifrågavarande bestämmelser nu äga, ansvar icke kan ådömas för
ovan omförmälda, å restauranter m. fl. ställen tillämpade försäljningsform.

Emellertid ligger det i öppen dag, att denna icke blott omöjliggör varje
kontroll från allmänhetens sida över att den tobaksvara, som erhålles, verkligen
betingar det fordrade priset utan jämväl är ägnad att äventyra statens rätt att,
på sätt 18 § av monopolförordningen stadgar, för varje tobaksvara erhålla skatt
med vissa procent av varans utför sälj ning spris. Detta pris, i förordningen kallat
priskurantpriset, skall enligt 19 § finnas utsatt å varje förpackning och får — såsom
liggande till grund för skattens beräknande — enligt 20 § 2 mom. vid försäljningen
icke överskridas. Skulle så ske, komme nämligen staten att undandragas en del
av den skatt, som rätteligen bort för varan utgå. Kontrollen över att vid försäljningen
priskurantprisen vederbörligen hållas är lagd i allmänhetens hand; men
för att denna kontroll skall kunna utövas, är det synbarligen nödvändigt, att allmänheten
vid inköpet blir i tillfälle att se varan i den med priskurantpris försedda
originalförpackningen. Med den å restauranterna tillämpade försäljningsformen
blir den kontroll, som kan i detta hänseende utövas, fullständigt illusorisk,
då den icke utövas av den konsumerande allmänheten själv utan av vissa i säljarens
tjänst anställda personer, vilka på grund av sin ställning till säljaren svårligen
kunna anses lämpade för tillvaratagande av statens här ifrågavarande intresse.
Risken för oegentligheter blir under sådana omständigheter synnerligen stor, och
talrika klagomål över överskridna priskurantpris hava också hos Tobaksmonopolet
anförts, ehuru fullt bindande bevisning helt naturligt endast sällan kunnat förebringas.

Med den ställning, domstolarna i nu berörda rättsfråga intagit, synes det
alltså styrelsen nödvändigt, att till undanrödjande av nu anmärkta missförhållande
20 § 1 mom. av monopolförordningen kompletteras med ett stadgande av innehåll,
att,'' där å restaurant, hotell eller liknande lokal försäljning av tobaksvara till gäst
förmedlas genom servitör eller annan å lokalen anställd person, tobaksvaran skall,
i fall då försäljningen avser mindre kvantitet än hel förpackning, av gästen själv
eller i dennes åsyn upptagas ur originalförpackningen.

Här ifrågasatta stadganden torde lämpligen böra såsom ett tredje stycke
införas i 1 mom. av monopolförordningens 20 §. Förslag till ändrad avfattning av
nämnda författningsrum bifogas härjämte (Bil. A).

En annan paragraf, som enligt styrelsens på erfarenheterna från Tobaksmonopolets
gångna verksamhetsår grundade mening påkallar revision, är monopolförordningens
§ 22. Denna paragraf innehåller bestämmelser om den enligt mono '')

Här ej avtryckt.

Kun f/l. Maj.ts proposition Nr 61.

pollagstiftningen enskilda tobakshandlare medgivna rätt att, utan hinder av det i
förordningens 2 § stadgade förbud mot införsel av tobak och tobaksfabrik till
riket införa färdiga tobaksvaror. Dylik rätt tillkommer enligt 22 § 1 mom., jämfört
med vad å sid. 76 i Kungl. Maj:ts proposition nr 254 till 1914 års senare riksdag
därom yttras, i obegränsad omfattning »varje firinaregistrerad tobakshandlare».
För alla av enskilda handlande importerade tobaksvaror skall emellertid, innan varorna
utlämnas till vederbörande importörer, förutom stadgad tullavgift erläggas en
för den särskilda varan av monopolets utövare uträknad s. k. licensavgift,
innefattande dels den å varan enligt 18 § belöpande skatt dels ock ett belopp, motsvarande
vad monopolets utövare pålägger vara med samma priskurantpris för
täckande av sina omkostnader samt vinst. Priskurantpriset skall bestämmas av
monopolets utövare till det belopp, importören önskar erhålla för varan; och skall
därvid licensavgiften inräknas i priskurantpriset. 1 praktiken har, såsom ock i den
kungl. propositionen förutsattes, vid licensavgiftens bestämmande så tillgått, att
icke blott skattebeloppet utan även den del av licensavgiften, som motsvarar monopolets
omkostnader och vinst, utgått med visst för alla tobaksvaror på förhand
fastslaget procenttal av priskurantpriset.

Utgångspunkten vid utarbetandet av här ifrågavarande bestämmelser har
påtagligen varit det antagandet, att alla tobaksvaror, som av enskilda handlande
till riket infördes, komme att utförsäljas till allmänheten samt att priskurantpriset
alltså icke komme att sättas lägre, än att detsamma så väl täckte importörens
samtliga omkostnader för varans inköp och hemfraktande m. m. som ock beredde
importören själv handelsvinst. Eller med andra ord tanken har varit den, att
priskurantpriset för de av enskilda handlande importerade tobaksvarorna skulle —
i likhet med motsvarande pris å de av Tobaksmonopolet tillverkade varorna — utgöra
en någorlunda tillförlitlig mätare av resp. varors värde i detaljhandeln.
Då tobaksbeskattningen, sådan den i Sverige är anordnad, till sin natur är en
värdebeskattning, skulle givetvis, därest ovannämnda antagande vore riktigt, någon
erinran icke varit att framställa varken mot att, på sätt monopolförordningen stadgar,
låta tobaksskatten även för de av enskilda handlande importerade tobaksvarorna
under alla förhållanden utgå efter varornas priskurantpris eller mot att sätta den
för monopolets utövare avsedda delen av licensavgiften i förhållande till nyssnämnda
pris.

Nu förhåller det sig emellertid så, att de priskurantpris, handlandena önska
åsätta importerade tobaksvaror, ingalunda alltid giva riktigt uttryck för det värde,
varorna i detaljhandeln skulle äga. Det har nämligen icke sällan förekommit, att
handlande, som till riket infört tobaksvaror, avsedda till försäljning åt allmänheten
i vanlig ordning, samtidigt därmed eller någon tid efteråt infört tobaksvaror —
ofta av alldeles samma slag — vilka torde vara avsedda för eget bruk, samt för
dessa begärt åsättande av ett priskurantpris, vida lägre än för de till återförsäljning
avsedda varorna och understundom säkerligen till och med långt understigande
varornas inköpspris. Licensavgiften för dylika för eget bruk importerade tobaksvaror
kommer under sådana omständigheter att utgå med lägre belopp, än vad som
skulle blivit fallet, därest varorna varit avsedda för återförsäljning; och då, på sätt
ovan nämnts, i licensavgiften ingår jämväl den å varan belöpande skatt till staten,
undandrages staten följaktligen för dessa varor en del av den skatteinkomst, som
rätteligen bort för desamma utgå.

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 61.

Något effektivt medel att förebygga, att förordningens bestämmelser på här
angivet sätt kringgås, står emellertid icke för närvarande Tobaksmonopolet till
buds. Missförhållandet framstår så mycket allvarligare, som, enligt vad ovan sagts,
för rättighet att till riket införa tobaksvaror icke fordras annan kvalifikation än
att vara »handlande med tobaksvaror», vilken kvalifikation enligt motiveringen
skall anses uppfylld av envar »firmaregistrerad tobakshandlande». Ehuru lagstiftarens
avsikt väl icke torde hava varit att inrymma importrätt åt annan
än den, som verkligen yrkesmässigt driver handel med tobaksvaror, synes
likväl ovanberörda i motiveringen gjorda uttalande icke utan fog kunna tagas till
intäkt för den uppfattningen, att för importrätt icke skulle erfordras annat än en
vanlig anmälan till handelsregistret om att vederbörande ämnade bedriva handel med
tobaksvaror. Under sådana omständigheter, och då en anmälan till handelsregistret
endast drager ett par kronors kostnad, ligger den farhågan nära till bands, att
enskilda personer, som vilja för sitt eget eller sina vänners behov förskaffa sig
utländska tobaksvaror, på nu antytt sätt förskaffa sig möjlighet härtill och därefter
vid varornas införsel begära åsättande av ett priskurantpris så lågt, att varorna
praktiskt taget bliva fria från beskattning samtidigt som Tobaksmonopolet så gott
som fullständigt går miste om det licensavgiftsbelopp, som bort tillkomma Tobaksmonopolet.
Även för den verkliga handlandekåren framstår eu dylik utsträckning
till enskilda personer av den handlandena förbehållna importrätten såsom en kännbar
olägenhet.

Möjlighet att råda bot för här berörda missförhållanden förutsätter en författningsförändring
och har Tobaksmonopolets styrelse ansett sig i sådant hänseende
böra föreslå

dels att stadgandet i 22 § 1 mom. av monopolförordningen förtydligas därhän,
att någon tvekan icke kan råda om att importrätt tillkommer endast den, som bevisligen
inom riket yrkesmässigt driver handel med tobaksvaror,

dels ock att rättighet måtte inrymmas för Tobaksmonopolet att vid bestämmandet
av licensavgiften för importerad tobaksvara pröva, huruvida det av importören
begärda priskurantpriset med hänsyn till inom landet i allmänhet gängse
priser å tobaksvaror kan anses giva ett någorlunda riktigt uttryck för det värde,
som tobaksvaran vid försäljning i detaljhandeln skäligen kan anses äga. Därest
vid denna prövning det av importören uppgivna priskurantpriset befinnes uppenbart
för lågt, synes till utgångspunkt vid licensavgiftens bestämmande böra tagas, i
stället för priskurantpriset, varans sålunda uppskattade värde. Någon betänklighet
mot att åt Tobaksmonopolet inrymma eu dylik befogenhet torde så mycket mindre
behöva förekomma, som enligt 4 stycket av 22 § 2 mom. importör, som anser, att,
licensavgiften beräknats för hög, äger att hos Kungl. Maj:t begära fastställande
av avgift.

För att för Tobaksmonopolet underlätta prövningen av varans värde, synes
likaledes böra stadgas, att importör skall vara skyldig att på anfordran för Tobaksmonopolet
förete sin inköpsfaktura.

Ett stadgande av här föreslagna innehåll torde lämpligen kunna inskjutas i
22 § av monopolförordningen såsom ett tredje moment före det stycke, som meddelar
föreskrift om, att licensavgiftens belopp uträknas av monopolets utövare m. in.
Sistnämnda stycke skulle inflyta såsom ett självständigt mom. 4, och nuvarande
mom. 3 i stället erhålla beteckningen mom. 5.

Kungl. Maj:ts proposition Nr Öl.

Därest det förslag, för vilket nyss redogjorts, vinner beaktande, erfordras
jämväl vissa jämkningar i ordalydelsen av 18 § samt 22 § 2 mom. av monopolförordningen.
Förslag till de erforderliga författningsändringarna närslutes i särskild
handling, betecknad såsom Bil. B.»

Innehållet i de vid den nu citerade skrivelsen fogade bilagor, A
och B, innefattande förslag till ändringar i vissa paragrafer av tobaksmonopolförordningen,
må här återgivas:

»18 §.

I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå med ett belopp, som motsvarar
nedanstående procent av priskurantpriset eller i fall, som avses i 22 § 3 mom.,
av varans värde, nämligen:

för cigarrer och cigarrcigarretter 15 procent etc.

20 §.

1 mom. Tobaksvara — — — kontrollstämpel.

Ur — — — cigarrett.

Därest å restaurant, hotell eller liknande lokal försäljning av tobaksvara till
gäst förmedlas genom servitör eller annan å lokalen anställd person, samt försäljningen
avser mindre kvantitet än hel förpackning, må försäljningen ske endast så,
att varan av gästen själv eller i dennes åsyn upptages ur originalförpackningen.

22 §.

1 mom. Den, som bevisligen inom riket yrkesmässigt driver handel med tobaksvaror,
må, utan hinder av vad i 2 § stadgas, till riket införa dylika varor.

2 mom. För tobaksvara, importerad till tullinlandet enligt denna paragraf,
skall, vare sig varan direkt förtullas eller uttages från tullager, jämte den å varan
enligt tulltaxan belöpande tull, erläggas en licensavgift, som utgöres av den å varan
enligt 18 § belöpande skatt ävensom av ett belopp, motsvarande vad monopolets
utövare för täckande av sina omkostnader samt vinst pålägger tobaksvara med
samma priskurantpris eller, i fall, som avses i 3 mom., med samma värde.

Till omkostnader — — — tull.

Priskurantpriset — — — priskurantpriset.

3 mom. Där det av importören uppgivna priskurantpriset befinnes uppenbart
för lågt i förhållande till varans värde, skall till utgångspunkt för licensavgiftens
bestämmande tagas i stället för priskurantpriset det värde, som varan med hänsyn till
inom landet gängse priser å fobaksvaror, enligt av monopolets utövare verkställd uppskattning,
skäligen kan anses äga i detaljhandel.

Importör är skyldig att, där så för licensavgiftens bestämmande anses nödigt,
för monopolets utövare på anfordran förete sin inköp sfaktura.

4 inom. Licensavgiftens belopp —--avgift.

5 mom. Tobaksvara — — — vara.»

Kungl. Maj.ts proposition Nr 61.

Den 28 februari 1920 har kommerskollegium över berörda skrivelse
och förslag avgivit infordrat utlåtande. Vad beträffade det föreslagna
tillägget till 20 § 1 mom. i monopolförordningen, syntes det kollegium,
som om ändring i gällande förordning vore erforderlig, och hade kollegium
intet att erinra mot syftet med framställningen i denna del.
Vad anginge de föreslagna ändringarna i monopolförordningens 18 och
22 §§, förutsatte kollegium, att med ändringen i 22 § 1 mom. avsetts,
att endast den skulle få importera tobaksvaror, som verkligen handlade
med sådana varor, eller ock genom hyrande av lokal, inköp av lager
eller dylik åtgärd visade att han verkligen ämnade driva sådan handel,
och att alltså allenast bevis om inregistrerad firma med dylikt syfte
icke vore till fyllest. Då emellertid denna mening icke syntes hava
blivit tillräckligt tydligt uttryckt genom ändringen, hemställde kollegium,
som biträdde syftet med denna, om ett förtydligaude i sådant hänseende.

Mot innehållet i det föreslagna nya 3 mom. i 22 § till förekommande
av ett för lågt priskurantpris hade kollegium intet att erinra.

I ett den 9 juli 1920 avgivet utlåtande har sedermera statskontoret
i fråga om den av styrelsen för Aktiebolaget Tobaksmonnpolet föreslagna
ändringen i monopolförordningens 20 § 1 mom. uttalat, att, enligt statskontorets
mening, möjligheten till kontroll från allmänhetens sida, i den
mån allmänheten ville utöva sådan, syntes lika väl tillgodosedd genom
nu gällande bestämmelse, eftersom i det av bolag» t nämnda fäll gästen,
om han så önskade, kunde fordra, att varan skulle upptagas ur originalförpackningen
av honom själv eller i hans åsyn, och å andra sidun, om
han själv upptoge varan ur eu bruten förpackning, han icke i större
mån, än om han finge varan sig tillställd i glas, porslinsbehållare eller
dylikt kärl, syntes kunna kontrollera, att varan hade det priskurantpris,
som å förpackningen angåves. Statskontoret funne sig dessutom böra
särskilt betona, att statens rätt att jämlikt 18 § i monopolförordningen
erhålla skatt med vissa procent av varans priskurantpris icke åsidosattes
genom det av monopolbolaget påtalade förfaringssättet. Vid sådant förhållande
saknade statskontoret anledning att tillstyrka framställningen
om ändring av 20 § i monopolförordningen.

Mot de föreslagna ändringarna av 18 § och 22 § 2 och följande
moment hade statskontoret intet att erinra.

Däremot ansåge sig statskontoret ej kunna tillstyrka förslaget till
ändring av 22 § 1 mom. Detta förslag, avseende dels garanti mot förlust
för statsverket genom för lågt priskurantspris, dels skydd för den
yrkesmässiga handeln med tobaksvaror, vore enligt statskontorets förBihang
till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 51 käft. (Nr 61.) 2

Kommer skolltgium.

Statskontoret.

10 Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

menande i förstnämnda hänseende otillräckligt och tillika onödigt, om
de föreslagna ändringarna i övriga delar av 22 § antoges. Sistberörda
syfte åter kunde, enligt statskontorets förmenande, icke i och för sig
betraktas såsom något statsintresse.

Skrsv!ri a&n Jag vill här omnämna en den 14 februari 1920 till finansd epartetobaicshand■
''mentet inkommen skrivelse från Sveriges tobakshandlares riksförbund
förbund me<^ hemställan om åtgärder i enahanda syfte, som det styrelsen för
Aktiebolaget Tobaksmonopolet genom den föreslagna ändringen i 22 §
1 mom. monopolförordningen ville vinna. Kommerskollegium och statskontoret
hava i häröver avgivna utlåtanden hänvisat till vad de i anledning
av berörda styrelses förslag yttrat.

t ‘

BePchetenniS'' För min del finner jag framställningen från styrelsen för Aktie bolaget

Tobaksmonopolet befogad och dess förslag sådaua, att de — med
vissa, huvudsakligast formella, ändringar — böra föreläggas riksdagen
till antagande.

Vad först beträffar tobaksförsäljningen å restauran ter m. fl. ställen,
finner jag icke, att statskontoret på något övertygande sätt vederlagt,
vad berörda styrelse till stöd för sitt förslag anfört och vars betydelse
även av kommerskollegium vitsordats. Kontrollen i fråga om
beskattningen är ju i förevarande fall så gott som uteslutande lagd i
allmänhetens hand, och uppenbarligen är det ett statsintresse, att så
mycket som möjligt åtgöres för vinnande av största effektivitet åt densamma.
Gentemot statskontoret må även framhållas, att skatten till
staten bör utgå i förhållande till det pris, för vilket varan faktiskt försälj
es till allmänheten. År utförsäljningspriset högre än priskurantpriset,
bör tydligen detta senare kunna höjas och såmedelst även staten
erhålla högre skatt. Att priskurantpriset och det verkliga utförsäljningspriset
överensstämma, är alltså ett statsintresse, som måste beaktas likasåväl
som den köpande allmänhetens intresse att ej betala mer, än vad
säljaren har rätt att fordra.

Statskontoret har även vänt sig emot den föreslagna begreppsbestämningen
av »handlande med tobaksvaror». Härvidlag vill jag endast
framhålla, att den föreslagna ändringen synes bättre än den nuvarande
ordalydelsen beteckna vad lagstiftaren verkligen avsett, ävensom att den
skärpta kontroll, man med övriga nu föreslagna bestämmelser avsett
att vinna, dock icke kan helt ersätta ett avskaffande av möjligheten till
sådan import, vid vilken missbruk isynnerhet kan tänkas förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 61.

Ett förtydligande av den art, kommerskollegium förordat, anser jag
emellertid böra vidtagas i den föreslagna författningstexten.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett förslag
till förordning om ändrad lydelse av 18 §, 20 § 1 mom. och 22 § i
förordningen den 15 december 1914 angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket, hemställde departementschefen, att nämnda författningsförslag
måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen bifalla;
och skulle till riksdagen avlåtas proposition av den
lydelse, bil. litt.. . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Martin Philipson.

Kungl. Maj.ts proposition AV 61

Propositioner och skrivelser