Kungl. Maj.fs Nåd. Proposition Nr 105

Proposition 1917:105

Kungl. Maj.fs Nåd. Proposition Nr 105.

1

Nr 105.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen angående gottgörelse
till rådhusrätten i Luleå i anledning av dess
befattning med vissa mål; given Stockholms slott den 9
mars 1917.

Under åberopande av bifogade utdrag av statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå riksdagen medgiva,

att, från tid under år IDIG, som av Kungl. Maj:t bestämmes,
intill dess tre månader förflutit från det nådiga förordningen den 3
mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. upphört att gälla, må
såsom bidrag till bestridande av de ökade kostnader för rådhusrätten i
Luleå, som uppkommit till följd av tillämpningen av nämnda förordning
samt nådiga förordningen den 13 oktober 1916 angående förbud mot
införsel av åtskilligt exportförbjudet gods till visst område inom Norrbottens
län, av statsmedel, efter Kungl. Maj:ts beprövande, utbetalas ett
belopp av intill 400 kronor för månad.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Berndt, Hasselrot.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 88 höft. (Nr 105—106.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 9 mars 1917.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis.

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Departementschefen, statsrådet Hasselrot anförde härefter:

3:o.

»I förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel
m. m. stadgas straff för den, som i strid emot gällande, av Kungl.
Maj:t i utfärdad författning meddelat förbud utför gods ur riket ävensom
för den, som gör försök till sådan förseelse. Beträffande rätt
forum för handläggning av väckt talan om ansvar för brott mot förordningens
föreskrifter stadgas i förordningen, att åtal för dylik förseelse

3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

skall anhängiggöras vid rådhusrätten i don stad, där brottet blivit begånget
eller upptäckt, eller, om brottet blivit begånget eller upptäckt
utom stads jurisdiktion, vid rådhusrätten i närmaste stad.

1 en förordning av den 13 oktober 1916 har vidare stadgats förbud
mot införsel av åtskilligt exportförbjudet gods till visst område inom
Norrbottens län, ävensom meddelats bestämmelser om ansvar för överträdelse
av sådant förbud samt för försök därtill. I förordningen föreskrives
bland annat, att angående anhängiggöraude av åtal för brott
mot förordningen skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i
enahanda hänseende är föreskrivet i förutnämnda förordning av den 3
mars 1916.

Genom utfärdandet av dessa förordningar och särskilt meddelandet
av däri influtna forumbestämmelser har självfallet en del rådhusrätters
arbetsmängd ökats. 1 all synnerhet kan detta antagas hava blivit fallet
för rådhusrätterna i de städer, som ligga nära rikets landgränser eller
vqrifrån export i större omfattning eljest plägar äga rum.

I vida högre grad än för någon annan av rikets rådhusrätter har av
nu nämnd anledning ökning i arbetsbördan inträtt för rådhusrätten i
Luleå. I en den 5 januari innevarande år dagtecknad skrivelse har också
rådhusrätten i denna stad av sådan grund vänt sig till mig med anhållan
om min medverkan till att, därest anhängiggörandet av ifrågavarande
mål icke kunde överflyttas till annan domstol, ersättning måtte på visst
närmare angivet sätt beredas rådhusrätten för det ökade arbete och därmed
förenade kostnader, som dessa mål redan förorsakat eller komme
att förorsaka rådhusrätten. I denna rådhusrättens skrivelse heter det
bland annat:

Rådhusrätten och magistraten i Luleå bestode av, förutom två borgerliga rådmän,
borgmästare och en lagfaren rådman, vilken senare hade att uppsätta och expediera
bland annat brottmålsdomboken. Hans kontanta lön vore 600 kronor, i övrigt
vore han hänvisad till sportelinkomster av tjänsten. Antalet lagfarna ledamöter i
rätten vore, såsom syntes, ringa i förhållande till andra städer med liknande
folkmängd. Något anslag till kanslibiträde funnes ej. Det ordinarie arbetet för de
lagfarna ledamöterna i rätten vore fullt tillräckligt oavsatt utförselmålen.

Dessa senare mål hade hela tiden, sedan ovan åberopade förordning av den
3 mars 1916 tillämpats, betungat rättens arbete oskäligt; och numera hade arbetet
med desamma ökats till den grad, att rådhusi’ätten knappt såge någon utväg att
med nuvarande arbetskrafter hinna med att handlägga dem.

Efter att hava oavbrutet pågått under hela sommaren och hösten, vore vid
årsskiftet ej mindre än 42 dylika mål under handläggning. Någon minskning vore
ej heller att förvänta, då, såsom framginge.av ett par av rådhusrätten införskaffade
intyg, endast två av de många åklagarna hade 106 dylika åtal under förberedande
utredning.

Rådhusrätten

i Luleå.

4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

Rättens förhandlingar påginge numera två å tre dagar ofta till långt in på
kvällarna på grund av dels målens stora antal och bristfälliga utredning av därtill
inkompetenta, icke finsktalande personer, dels genom rannsakningamas betydliga utdragande
på tiden, då såväl tilltalade som vittnen i regel vore finsktalande. Missuppfattningar
vid polisförhören måste vid domstolen rättas; vittnenas rädsla för repressalier,
tredska och ovilja att omtala mer än vad rätten kunde draga ur dem, förlängde
rättsförliandlingarna i otrolig grad. Ett vittnesmål, som i vanliga fall bort kunna
handläggas på 10—20 minuter, kunde sålunda draga ut flera timmar. Fall hade
inträffat, då rätten fått hålla på med ett enda mål i två hela dagar.

Härtill komme, att rådhusrätten på grund av dessa mål tillförts ramisakningar
med häktade såväl för brott i tjänsten som för mened. För närvarande påginge
två menedsmål, det ena med tre häktade och det andra med en häktad, alla finnar.
Rannsakningarna med endast dessa mål hade stundom tagit två fulla rättegångsdagar
i anspråk och avskrifter av ett exemplar av protokollen i det ena av dessa mål
hade redan överskridit trehundra maskinskrivna sidor. Tre utskrifter av dessa mål
vore erforderliga.

Det kunde väl ej vara med rätt och billighet förenat, att en småstadsdomstol
skulle utan vidare belastas med, utom det ordinarie arbetet, alla dessa utförselmål.
Särskilt vid vår östra gräns måste ju dessa mål bliva mänga och genom obekantskap
med språket handläggningen av desamma enerverande och besvärlig, och det
kunde ej heller vara skäligt, att expeditionsliavanden med 600 kronor ordinarie lön
skulle ej blott betungas med det ansträngande expeditionsarbetet utan även lida eu
kännbar ekonomisk uppoffring för utskrivning till åklagare och häktade av de i
flesta fall mycket långa protokollen. Den lagfame rådmannen hade ock måst taga
ledighet från sin krigsdomarbefattning ävensom avsäga sig alla kommunala och de
flesta av sina enskilda uppdrag för att odelat kunna ägna sig åt rådmanstjänsten.

Betänkligast av allt torde dock vara, att tiden för sysselsättning med de
ordinarie tjänstegöromålen blivit genom förlängda rättegångar och domboksuppsättning
av dessa utförselmål så begränsad, att en del arbete måste eftersättas. Man borde
ock bemärka, att magistratsgöromålen genom krigstiden blivit betydligt utökade och
att de två arbetande tjänstemännen ej hade andra än sig själva att lita till vid det
utökade arbetets utförande.

De lagfarna ledamöterna i rätten ville ingalunda draga sig för arbete, men
utan hjälp från statens sida torde en var med dylikt arbete förtrogen inse, att den
extra arbetsbörda, som blivit dem genom de så kallade utförselmålen pålagt, ej kunde
vara rättvis.

Denna hörda komme ytterligare att utökas vid tillämpningen av förutnämnda
förordning den 13 oktober 1916.

Man hade vid tal om rådhusrättens utökade arbete framhållit stadens skyldighet
att hålla tillräcklig arbetskraft vid rådhusrätten. Huru sant detta talan
kunde vara, när det gällde rättens ordinarie arbete, kunde man väl dock ej begära,
att staden skulle belastas med en utgift, som uteslutande föranletts av att staten
på administrativ väg extra pålade ett arbete, som dock under normala förhållanden
bort tillkomma den statsavlönade domaren.

Det syntes rådhusrätten, som om dessa så kallade utförselmål bort anhängiggöras
vid närmaste domstol eller gränsetullrätten i Haparanda, som ännu fortfore
»till besparande av kostnad och olägenhet för parter och vittnen». Om dylik domstol

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105. 5

på grund av utökat arbete beliövt förstärkas, hade kostnaderna därför drabbat staten,
ej den enskilda kommunen. Ått stora kostnader tillskyndades särskilt de många och
långväga vittnen, som vid varje rättegångstillfälle bleve till rätten inkallade, vore
självklart, dä dessa tillerkändes, förutom billigaste reseersättning, ett traktamente
av endast tre kronor om dagen. Och att staten, trots denna blygsamma ersättning,
fått och fortfarande komme att få högst avsevärda utgifter torde framgå därav, att
staten, sedan förordningen den 3 mars 1916 kommit till tillämpning, på grund av
dessa utförselmål fått till vittnen, tolk och rättegångsbiträde förskjuta belopp av ej
mindre än 3,388 kronor.

På grund av vad rådhusrätten sålunda anfört anhöll rådhusrätten
om min medverkan till att, därest anliängiggörandet av här omförmälda
mål ej kunde överflyttas till annan domstol, ersättning måtte beredas
rådhusrätten dels för det utökade arbete och därmed förenade kostnader
för expedition in. m. dessa mål redan förorsakat, dels ock för beredande
av tillfällig hjälp för rådhusrätten med förslagsvis 400 kronor i månaden
från det förstnämnda författning trätt i kraft tills båda härovan avsedda
förordningar upphört att gälla.

Vid skrivelsen var fogat bland annat ett av Kungl. Maj:ts befallningshavaudes
i Norrbottens län inspektör för tillsyn över upprätthållandet
i Torueådalen av gällande utförselförbud, polismästaren G. Hårleman
den 21 december 1916 utfärdat intyg, däri denne, efter det han uppgivit
att de åtal mot förordningen den 3 mars 1916, som då vore under
handläggning vid rådhusrätten i Luleå eller under förberedande behandling
hos vederbörande åtalsmyndigheter, gåve dessa myndigheter en arbetsbörda,
som mångfaldigt överstege deras motsvarande göromål före tiden
för nämnda förordnings ikraftträdande, som sin mening gör gällande, att
det vore i det allmännas intresse till fördel, att åtal av ifrågavarande
slag fortfarande finge anhängiggöras vid rådhusrätten i Luleå.

Svea hovrätt, dit förevarande ärende remitterats, har i avgivit under- Svea hovrätt.
dånigt utlåtande anfört:

Ehuru ifrågavarande ansökning saknade formellt berättigande, måste den från
billighetssynpunkt anses förtjänt av beaktande. Det torde icke kunna förnekas, att,
då ifrågavarande mål icke efter allmän lag tillhörde rådhusrättens i Luleå upptagande,
utan deras handläggning genom statsmyndighetens särskilda föreskrift dit
förlagts, det borde ankomma på staten att hjälpande träda emellan till förekommande
därav att den arbetsbörda, vilken sålunda lagts å domstolen, verkade förryckande på
dennas egentliga verksamhet och att dess ledamöter finge utom ökat arbete vidkännas
avsevärda kostnader. För det arbetsbiträde i domstolen, som för ändamålet
kunde erfordras, ävensom för expeditionskostnaden i dessa mål syntes därför ersättning
av statsmedel böra utgå. Då handlingarna icke innefattade utredning angående
vad i sådant hänseende redan kunde hava utgivits, funne sig hovrätten icke, såvitt
anginge redan förfluten tid, äga stöd för någon framställning om ersättning, men

Departement^

chefen.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

hemställde hovrätten, att Kungl. Maj:t måtte i anledning av förevarande framställning
förklara rådhusrätten i Luleå äga att under innevarande år, så länge handläggning av
ifrågavarande mål där ägde rum, för biträde vid målens handläggning och för besörjande
av expedition i samma mål antaga lämplig person mot en gottgörelse av
högst 400 kronor i månaden att av statsmedel ersättas.

Med förmånen av egen jurisdiktion följer för städerna skyldighet
att bestrida kostnaderna för rådhusrätternas verksamhet. Principiellt
har därför en stad ej rätt att av statsmedel erhålla ersättning för arbetsökning,
som för stadsdomstolen uppkommer till följd av nya eller ändrade
författningsbestämmelser — ökningen må vara än så betydande. Undantagsvis
kunna dock förhållandena vara sådana, att understöd från statens
sida måste anses påkallat av billighet. Som ett sådant särfall synes
mig vara att betrakta det, varom här är fråga. Där ett av omständigheterna
framtvunget statligt förfogande skapat en så exceptionell ökningav
arbetet, som den ifrågavarande förordning av den 3 mars 1916 tillfört
rådhusrätten i Luleå, och då — på sätt här nedan intagna tablå
utvisar — ökningen till huvudsaklig del har sin grund däri, att jämlikt
förordningens föreskrifter till rådhusrättens handläggning hänskjutits mål,
som röra förseelser begångna utom rådhusrättens egentliga domvärjo och
med vilka rådhusrätten följaktligen enligt vanliga forumregler icke skulle
varit pliktig taga befattning, bör ej staten ställa sig helt avvisande mot
anspråk av nu förevarande art. Detta förbjuder, på sätt hovrätten framhållit,
icke minst angelägenheten därav, att rådhusrättens normala verksamhet
ej genom denna mera tillfälliga ökning av dess arbetsbörda helt
och hållet förryckes.

Att en gottgörelse, sådan som den varom här skulle vara fråga, utgår
till vissa stadsdomstolar, är ej utan exempel. Jag tänker härvid på
den ersättning, som sedan lång tid tillbaka lämnas rådhusrätterna för deras
befattning med tullmål. Även den gottgörelsen utgår för det ökade
besvär, som tillförts vederbörande genom ett stadgande om sådan avvikelse
från reglerna om forum i brottmål, som nyss nämnts. Denna
gottgörelse utgår för närvarande till Stockholms rådhusrätt med visst
ärligt belopp som bidrag till avlönande av vissa dess tjänstemän, men
till övriga rådhusrätter med 15 kronor för varje slutligen avgjort tullmål
utöver det antal av sex sådana mål, som årligen bör av varje rådhusrätt
kostnadsfritt för tullverket handläggas och avdömas. Enligt förslag
av Kungl. Maj:t, framlagt i årets statsverksproposition (sjunde
huvudtiteln, under punkt 43), skulle jämväl ersättningen till Stockholms

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105. 7

rådhusrätt komma att från och med år 1918 utgå efter sistnämnda beräkningsgrund.

I huvudsakligt syfte att utröna, huruvida ett tillmötesgående av
rådhusrättens i Luleå framställning skulle kunna befaras som konsekvens
medföra berättigade krav i nu ifrågavarande hänseende jämväl från
andra av rikets rådhusrätter, har jag låtit från sådana rådhusrätter, där
mål av förevarande slag kunna antagas hava förekommit i nämnvärd
utsträckning, infordra uppgifter rörande den utsträckning, i vilken mål
rörande förseelse mot ifrågakomna två förordningar förekommit intill
den 15 februari i år. Av de inkomna uppgifterna framgår, att vid
dessa rådhusrätter intill berörda dag icke handlagts något mål angående
förseelse mot förordningen den 13 oktober 1916. Uppgifterna, så vitt
de avse mål rörande förseelse mot förordningen den 3 mars 1916, finnas
sammanställda i den tablå, som är införd å nästa sida. Vid upprättandet
av denna tablå hava sådana mål, där förseelsen ifråga blivit begången
utom rådhusrättens domvärjo, skilts från dem, där så ej är förhållandet.

Av tablån torde med tydlighet framgå, att Luleå rådhusrätt uti
nu förevarande avseende intager eu fullkomlig undantagsställning, som
för dess del till fullo motiverar en åtgärd av nu föreslagen art, och
att ett bifall till framställningen från Luleå ej är ägnat att väcka betänkligheter
ur synpunkten av eventuella konsekvenser med avseende å
andra rådhusrätter.

Jag är alltså beredd tillstyrka, att gottgörelse beredes rådhusrätten
i Luleå för den ökning i arbetet, som tillkomsten av nu förevarande
mål medfört.

Med avseende å det sätt, varpå denna ersättning lämpligast bör
tillföras rådhusrätten, ansluter jag mig i huvudsak till vad hovrätten
därutinnan föreslagit. Gottgörelsen torde böra begränsas till högst
400 kronor för månad samt, efter Kungl. Maj:ts beprövande, utgå i
den mån rådhusrätten visar sig hava haft ökade utgifter i anledningav
de nämnda författningarnas tillkomst. Med avseende å den tid, för
vilken ersättningen bör utgå, torde det vara skäligt, att gottgörelse utbetalas
även för den del av år 1916, under vilken mål av förevarande
beskaffenhet i avsevärt antal förekommit vid rådhusrätten. Sedan
utredning i detta hänseende vunnits, torde Kungl. Maj:t få bestämma
tiden, då ersättningen skall börja utgå. Den lärer höra få åtnjutas
intill dess tre månader förflutit från det förordningen den 3 mars
1916 upphört att gälla. Ersättningen torde böra utbetalas i efterskott,
exempelvis kvartalsvis, samt den sålunda erforderliga utgiften bestridas

8

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

Tablå

utvisande antalet intill den 15 februari 1917 vid vissa rådhusrätter handlagda mål rörande förseelse
mot kungl. förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m.

[	Förseelsen förövad	Förseelsen förövad utom råd-husrättens domvärjo
i Bådhusrätten i	inom råd-husrättens domvärjo	Smärre	Medel. stora	Störa	Summa	Anmärkningar
j	1	2	3	4	5
Stockholm ......	59		1	—	1
Kalmar .........	—	—	—	-	—
I Visby ............	2	—	—	—	—
Malmö............	46	1	1	—	2
Landskrona .....	12	—	—	—	—
- ! Hälsingborg ...	6	5	11	—	16	t Av de i kolumn 3 upptagna målen avse 10 olovlig utförsel eller försök rtill olovlig utförsel av fisk från svenskt territorial-[ vatten.
Trälleborg ......	5	—	—	—	—
; Halmstad ......	4	—	—	—	—
i Göteborg.........	40	—	—	—	—
Lysekil............		_	1		1
Uddevalla ......	5	—	—
1 Strömstad ......	—	7	2	—	9
Karlstad .........	i	—	3	1	4
Falun ............	-T-	—	_	—	—
Gävle ............	18	3	—	—	3
Sundsvall ......	3		1	1	2
Östersund ......	—		1	—	1	• J
Luleå ............	4	84	2	20	106	Dessutom 2 mål rörande mened uti ett i 1 kolumn 4 redovisat mål. Dessa meneds- j mål hava handlagts det ena 15 och det andra, som förklarats vilande, 5 ! gånger, därvid varje handläggning tagit ] i anspråk i medeltal uti förstnämnda mål 6 och i det sistnämnda 4 timmar, i

Anm. Vid ifyllandet av kolumnerna 2—4 hava såsom »smärre», »medelstora» och »stora» angivits
sådana mål, vilkas handläggning inför rätten antagits hava tagit i anspråk mindre än timme resp.
1/s—3 timmar resp. över 3 timmar.

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 105.

av tillgängliga medel under förskottstitel för att sedermera hos riksdagen
anmälas till ersättande.

I överensstämmelse med vad jag sålunda anfört får jag hemställa,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva,

att, från tid under år 1916, som av Kungl. Maj:t bestämmes,
intill dess tre månader förflutit från det nådiga förordningen den 3 mars
1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. upphört att gälla, må såsom
bidrag till bestridande av de ökade kostnader för rådhusrätten i
Luleå, som uppkommit till följd av tillämpningen av nämnda förordning
samt nådiga förordningen den 13 oktober 1916 angående förbud mot
införsel av åtskilligt exportförbjudet gods till visst område inom Norrbottens
län, av statsmedel, efter Kungl. Maj:ts beprövande, utbetalas
ett belopp av intill 400 kronor för månad.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen
lämna bifall samt förordnade, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skulle till riksdagen avlåtas.

Vid protokollet:
Nils Berlin.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 saml. 88 höft. (Nr 105—106.) 2