Kungl. Maj ds Proposition Nr 62

Proposition 1920:62

Kungl. Maj ds Proposition Nr 62.

7

Nr 62.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pensionsfförbättring
åt f. d. kaptenen N. J. A. Helleday; given
Stockholms slott den G februari 1920.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
medgiva,

att f. d. kaptenen i armén, f. d. löjtnanten av första klassen vid
Södermanlands regemente Nils Johan August Helleday må från och
med ingången av år 1919 under sin återstående livstid uppbära pensionsförbättring
till belopp av 1,080 kronor för år räknat, att åtnjutas i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 20 augusti 1919 angående
grunder för pensionsförbättring för viss personal vid armén och utgå från
anslag, som för beredande av sådan pensionsförbättring beviljats eller
kan komma att beviljas.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas riksdagens
vederbörande utskott.

GUSTAF.

E. A. Nilson.

8

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 62.

Utdrag av protokollet över lånt för sv ar särenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 6 februari 1920.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden . Petrén,

Nilson,

Löfgren,

'' friherre Palmstierna,

Thorsson,

Holmquist,

Olsson.

Departementschefen, statsrådet Nilson, yttrade härefter:

»Med bifall till Kungl. Maj:ts i proposition till 1919 års lagtima
riksdag (nr 276) därom gjorda framställning beviljade riksdagen medel
för beredande av pensionsförbättring åt viss personal vid armén.

Enligt de av riksdagen godkända, genom kungl. kungörelse den 20
augusti 1919 (Svensk författningssamling nr 538) fastställda grunderna
för ifrågavarande pensionsförbättring tillkommer dylik förmån endast
den, som vid avgång efter uppnådd åldersgräns är berättigad till såväl
pension som fyllnadspension samt därjämte vid avgången åtnjuter tillfällig
löneförbättring enligt av riksdagen år 1918 eller senare godkända
grunder. Den, som avgått från tjänsten under år 1918 eller vid slutet
av samma år, äger åtnjuta pensionsförbättring med hälften av det belopp,
som eljest skolat tillkomma honom.

Uti det av arméns och marinens avlöningssakkunniga den 14 februari
1919 avgivna betänkande med förslag i ämnet, som låg till grund för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 02.

9

nyssnämnda proposition, framhöilo de sakkunniga, att därest fråga skulle
uppkomma om pensionsförbättring för tjänstinnehavare, som till följd
av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av skada eller sjukdom,
vanförhet eller lyte befunnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring
och på grund härav måste före uppnådd pensionsålder avgå med viss
pension, sådan fråga torde särskilt böra underställas riksdagens prövning.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift har f. d. kaptenen i armén, f. d.
löjtnanten av första klassen vid Södermanlands regemente Nils Johan
August Helleday, vilken på grund av kroppsskada, ådragen i tjänsten,
erhållit avsked med pension och fyllnadspension från och med den 1
juli 1918, anhållit att komma i åtnjutande av pensionsförbättring.

Rörande Helledays invaliditet in. m. har chefen för Södermanlands
regemente meddelat följande:

Helleday hade första dagarna i januari månad 1915 i Strängnäs insjuknat
i influensa. Efter att omkring den 17 i samma månad känt sig
härifrån något så när återställd, hade han inställt sig till tjänstgöring
som adjutant vid regementets i Örebro förlagda avdelningar. Kylan
hade där vid denna tid varit synnerligen pressande och gjort Helledays
tjänstgöring mycket krävande. Efter en i tjänsten företagen ridtur hade
Helleday ånyo insjuknat, men trots detta dock fortfarande sökt att upprätthålla
sin tjänst. Hans tillstånd hade dock dag från dag försämrats,
och den 30 januari hade han under väg till sin bostad fallit omkull och
förlorat medvetandet. Han hade då omhändertagits av närboende och
förts till länslasarettet, där han sedan under 2 Vs månad vårdats för infektion
i högra knäleden (recidiv av influensa). Efter att härefter hava dels
vårdats i sitt hem i Strängnäs, dels intill juni månads ingång legat under
behandling på professor Haglunds klinik i Stockholm, hade Helleday förts
till Strömstad, där han — efter sju månaders sängliggande — tillfrisknat
så mycket, att han med tillhjälp av kryckor börjat kunna förflytta
sig. Efter denna tid hade Helleday allt fortfarande under två års tid
undergått specialvård såväl i Stockholm som Strömstad utan att ändock
rörelseförmågan i högra knäleden återkommit, och hade han på grund
härav förklarats till krigstjänst oduglig samt genom kungl. brev den 18
juni 1918 erhållit avsked med pension och fyllnadspension.

Till slut ville regementschefen framhålla, dels att vid krigsrätt fullt
styrkts, att Helleday under utövning av sin tjänst som officer ådragit sig
den invaliditet, han lede av, dels att han, så vitt regementschefen visste,
ej ägde personlig förmögenhet, utan för sig och sin familjs uppehälle
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 samt. 52 höft. (Nr 61—62.) soi 20 2

Ansökan av
f. d. kaptenen
N. J. A.
Helleday.

Yttrande av
chefen för
Södermanlands
regemente.

10

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 62.

vore fullt beroende av den honom tilldelade pensionen och den lön han
uppbure i sin nuvarande anställning vid Barnängens tekniska fabrik.

Yttrande av Över ifrågavarande ansökning har direktionen över arméns pensions öveT^arméns

kassa den 1 oktober 1919 avgivit utlåtande samt därvid anfört föl—

pensionskassa, jandei

Kaptenen Helleday vore född den 7 juni 1881, hade kommit i tjänst
den 5 juni 1901 och utnämnts till underlöjtnant den 5 februari 1904.
Han hade befordrats till löjtnant av andra klassen den 8 juni 1906 och
till löjtnant av första klassen den 9 juni 1911 samt genom kungl. brev
den 18 juni 1918 jämlikt 6. punkten i pensioneringsgrunderna för armén,
sådan punkten lydde enligt kungörelsen den 17 september 1914, erhållit
avsked från innehavande beställning såsom löjtnant av första klassen
med rätt från och med den 1 juli 1918 till pension och fyllnadspension
motsvarande lönens hela belopp eller 1,500 kronor, därav 375 kronor i
sjunde klassen av arméns pensionskassa och 1,125 kronor fyllnadspension
av statsmedel.

Vid sitt avsked hade Helleday alltså räknat en levnadsålder av 37
år 21 dagar samt en tjänstetid av 17 år 21 dagar efter tjugonde åldersåret,
därav 2 år 4 månader 3 dagar såsom underlöjtnant, 5 år 1 dag
såsom löjtnant av andra klassen och 7 år 19 dagar såsom löjtnant av
första klassen, samt åtnjutit tillfällig löneförbättring med 1,200 kronor.

Enligt kungörelsen den 20 augusti 1919 angående grunder för pensionsförbättring
för viss personal vid armén utgjorde pensionsförbättringen
för eu löjtnant av första klassen med minst 9 tjänstår såsom
sådan vid normal avgång 1,380 kronor, och i § 4 mom. 3 samma kungörelse
stadgades, att den, som avgått från tjänst under år 1918 eller
vid slutet av samma år, ägde åtnjuta halv pensionsförbättring.

Ehuru Helleday alltså avgått under år 1918, ansåge direktionen likväl
vid det förhållandet, att han avgått på grund av genom utövningen
av sin tjänst ådragen skada och i följd härav författningsenligt erhållit
pension och fyllnadspension motsvarande lönens hela belopp, sig böra
tillstyrka, att även pensionsförbättring motsvarande löneförbättringens
hela belopp eller 1,200 kronor måtte honom tillerkännas från och med
den 1 januari 1919.

Yttrande av Uti den 4 november 1919 avgivet utlåtande i ärendet har statskon statBkontoret.

toret anfört följande:

Enligt stadgande i § 4 av kungörelsen den 20 augusti 1919 angående
grunder för pensionsförbättring för viss personal vid armén till -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 62.

11

komme sådan pensionsförbättring endast den, som avgått efter uppnådd
åldersgräns. Sökanden, som avgått i förtid till följd av genom utövningen
av sin tjänst ådragen skada, vore alltså icke berättigad till sådan
pensionsförbättring. Han vore emellertid i åtnjutande av pension från
arméns pensionskassa jämte fyllnadspension till belopp av 1,500 kronor
i egenskap av f. d. löjtnant av första klassen och både jämväl åtnjutit
tillfällig löneförbättring. Sålunda syntes han fylla övriga förutsättningar,
som i nämnda författning uppställts för erhållande av pensionsförbättring.
Här syntes därför föreligga ett sådant fall, som de sakkunniga,
vilkas betänkande läge till grund för propositionen n:r 276/1919 angående
nämnda pensionsförbättring, åsyftat, då de framhållit, att bland de
personalgrupper, som deras förslag avsåge, avgång från tjänsten kunde
förekomma under förhållanden, då de föreslagna villkoren för erhållande
av pensionsförbättring icke vore uppfyllda, men åtgärd likväl ansåges
påkallad för beredande av höjning i den för vederbörande befattningshavare
stadgade pensionen och att i sådant fall frågan om pensionsförbättring
borde göras till föremål för särskild framställning till riksdagen.

På grund av vad sålunda förekommit ville det synas statskontoret,
som om sådan åtgärd borde vidtagas för beredande av pensionsförbättring
åt sökanden.

Därest sökanden i allo uppfyllt villkoren för erhållande av pensionsförbättring,
skulle beloppet därav för honom, som vid avgången
den 1 juli 1918 från beställningen på aktiv stat, innehaft mer än 6 men
mindre än 9 tjänstår såsom löjtnant av första klassen, hava utgjort hälften
av 1,130 kronor. Det högsta belopp, som i pensionsförbättring
kunde tillkomma löjtnant av första klassen, vore bestämt till 1,380 kronor
och tillkomme den, som avginge efter utgången av år 1918 och
innehade minst 9 tjänstår i den beställning, från vilken avgång skedde.
När det gällde pension för den, som i likhet med sökanden på grund
av i tjänsten ådragen skada nödgats lämna tjänsten, vore emellertid pensionsbeloppet
oberoende av antalet tjänstår.

Beträffande beloppet av pensionsförbättringen ansåge statskontoret,
att det i och för sig vore billigt, att sökanden erhölle det högsta belopp,
som enligt ovannämnda kungörelse kunde utgå, men med hänsyn
därtill att den, som avgått ur aktiv tjänst före år 1918, icke undfått
någon pensionsförbättring alls samt att den i § 4 mom. 3 av meranämnda
författning intagna bestämmelsen vore avsedd att medföra en mjukare
övergång från äldre till nuvarande förhållanden, funne statskontoret anledning
föreligga att i detta fall stanna vid ett belopp, motsvarande

12 Kungl. Maj:ls Proposition Nr 62.

hälften av 1,380 kronor. På grund härav och då pensionsförbättringen
i detta fall, där pensionen åtnjötes från arméns pensionskassa, synteslämpligen
böra anvisas att utgå från det under tionde huvudtiteln uppiörda
förslagsanslaget till pensionsförbättring för viss personal vid armén,
hemställde statskontoret, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att sökanden Unge uppbära pensionsförbättring till belopp av
690 kronor att åtnjutas i enlighet med bestämmelserna i förenämnda
kungörelse den 20 augusti 1919 och utgå från anslag, som beviljats eller
kunde komma att beviljas till pensionsförbättring för viss personal vid
armén.

Yttrande av
arméns och
marinens avlöningssakkunniga.

Arméns och marinens avlöningssakkunniga hava därefter anmodats
yttra sig i ämnet samt med anledning härav i skrivelse den 17 november
1919 anfört följande:

Enligt punkten 6 i pensioneringsgrunderna för arméns personal,
sådan nämnda punkt lydde enligt kungörelsen den 17 september 1914,
vore den, som till följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av
skada eller sjukdom, vilken han genom utövningen av sin tjänst ådragit
sig, befunnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring, skyldig att avgå
från tjänsten med rätt till pension och fyllnadspension, uppgående till
lönens hela belopp.

Med tillämpning av dessa bestämmelser hade sökanden genom
kungl. brev den 18 juni 1918 beviljats avsked från innehavande beställning
såsom löjtnant av första klassen, med rätt från och med den 1
juli 1918 till pension och fyllnadspension motsvarande lönens hela belopp
eller 1,500 kronor.

Direktionen över arméns pensionskassa hade med anledning av föreliggande
ansökning föreslagit, att sökanden måtte från och med den 1
januari 1919 komma i åtnjutande av pensionsförbättring med 1,200
kronor eller samma belopp, som han vid avskedet ägt uppbära såsom
tillfällig löneförbättring.

Statskontoret hade däremot ansett, att det i och för sig vore billigt,
att sökanden erhölle pensionsförbättring med det högsta belopp, som
enligt kungörelsen den 20 augusti 1919 angående grunder för pensionsförbättring
för viss personal vid armén kunde utgå såsom pensionsförbättring
till en löjtnant av första klassen, eller 1,380 kronor. Med hänsyn
därtill att den, som avgått ur aktiv tjänst före år 1918, icke undfått
någon pensionsförbättring alls, samt att den i § 4 mom. 3 av sistnämnda
författning intagna bestämmelsen vore avsedd att medföra en
mjukare övergång från äldre till nuvarande förhållanden, hade emellertid

Kungl. Maj: ta Proposition Nr 02.

13

statskontoret funnit anledning föreligga att i detta fall stanna vid hälften
av nyssnämnda belopp eller 690 kronor.

Beträffande statskontorets yttrande i frågan tilläte sig de sakkunniga
i övrigt anmärka, att, därest sökanden i allo uppfyllt villkoren för
erhållande av pensionsförbättring, han varit berättigad att i sådant hänseende
tillgodoräkna sig minst 9 tjänstår — icke minst 6 och mindre
än 9 tjänstår — då nämligen på grund av stadgandet i § 1 mom. 2 i
nyssnämnda kungörelse den 20 augusti 1919, jämfört med kungörelsen
den 20 juni 1918 angående grunder för tillfällig löneförbättring under
åren 1918 och 1919 för viss personal vid armén, även den tid, varunder
sökanden varit löjtnant av andra klassen, bort tillgodoföras honom för
för erhållande av pensionsförbättring.

Ehuru sökandens avsked ägt rum under sådana förhållanden, att de
enligt omförmälda kungörelse den 20 augusti 1919 gällande allmänna
grunderna för beredande av pensionsförbättring icke ägde tillämpning å
honom, syntes det vara med rättvisa och billighet överenstämmande, att
han komme i åtnjutande av någon förhöjning i det honom författningsenligt
tillkommande pensionsbeloppet. De sakkunniga tilläte sig ock
erinra, hurusom de sakkunniga i sitt den 14 februari 1919 avgivna betänkande
och förslag rörande pensionsförbättring för viss personal vid
armén och marinen (jfr prop. 276/1919, sid. 32) uttalat, att därest fråga
skulle uppkomma om pensionsförbättring för tjänstinnehavare, som till
följd av olycksfall i tjänsten eller eljest till följd av skada eller sjukdom,
vanförhet eller lyte befunnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring
och på grund härav måste före uppnådd pensionsålder avgå med viss
pension, sådan fråga torde särskilt böra underställas riksdagens prövning.

Beträffande beloppet av den pensionsförbättring, som i förevarande
fall borde tillerkännas sökanden, kunde de sakkunniga emellertid icke
ansluta sig till vare sig direktionens över arméns pensionskassa eller
statskontorets förslag.

Enligt gällande pensioneringsgrunder för arméns personal vore löjtnant
av första klassen, som avginge från tjänsten efter uppnådd pensionsålder,
berättigad att uppbära pension och fyllnadspension med sammanlagt
80 procent av lönen eller således 1,200 kronor. Härtill komme
numera pensionsförbättring med växlande belopp allt efter antalet tjänstår,
högst 1,380 kronor, vadan sammanlagda pensionen komme att utgöra
högst 2,580 kronor.

Sökanden hade alltså vid sin avgång på grund av punkten 6 i pensioneringsgrunderna
erhållit pension och fyllnadspension med 300 kronor

14

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 62.

högre belopp än han skulle ägt uppbära, om han kvarstått såsom löjtnant
av första klassen till uppnådd pensionsålder och då pensionerats
enligt nämnda grunder utan att erhålla någon pensionsförbättring. Om
han därutöver, såsom statskontoret ansett i och för sig vara billigt, skulle
erhålla pensionsförbättring med det högsta belopp, som enligt kungörelsen
den 20 augusti 1919 kunde utgå till löjtnant av första klassen, eller
1,380 kronor, skulle sammanlagda beloppet av pension, fyllnadspension
och pensionsförbättring likaledes komma att med 300 kronor överstiga
det högsta pensionsbelopp, som enligt nu gällande bestämmelser kunde,
med inräknande av pensionsförbättring, tillkomma löjtnant av första
klassen. Åven enligt det av direktionen över arméns pensionskassa framställda
förslaget skulle sökanden erhålla ett större sammanlagt pensionsbelopp
— 2,700 kronor — än som med nuvarande bestämmelser kunde
tillkomma löjtnant av första klassen.

Enligt gällande pensionslag för civila tjänstinnehavare vore den,
som avginge på grund av olycksfall i tjänsten, berättigad till pension
med enahanda belopp som det vid tiden för olycksfallet för honom
gällande pensionsunderlag. Civil tjänstinnehavare kunde således i händelse
av olycksfall såsom regel icke komma i åtnjutande av högre pension,
än som skulle tillkomma honom vid avgång från tjänsten på grund
av uppnådd åldersgräns.

Vid sådant förhållande och med hänsyn jämväl därtill, att den numera
medgivna pensionsförbättringen för arméns personal vore byggd
på grunder, som i det väsentliga anslöte sig till den civila pensionslagen,
ansåge de sakkunniga, att den pensionsförbättring, som nu borde medgivas
sökanden Helleday, icke borde sättas högre, än att hans pension,
fyllnadspension och pensionsförbättring sammanlagt komme att uppgå
till det belopp, vartill nämnda förmåner enligt nu gällande bestämmelser
skolat belöpa sig, därest han avgått efter uppnådd pensionsålder. Enligt
denna beräkningsgrund skulle sökandens pensionsförbättring komma
att uppgå till [(1,200 + 1,380)-— 1,500=] 1,080 kronor.

Därest man vidare skulle, såsom statskontoret ansett lämpligt, vid
bestämmandet av den sökanden tillkommande pensionsförbättringen tilllämpa
föreskriften i § 4 mom. 3 av kungörelsen den 20 augusti 1919,
enligt vilken den, som avgått från tjänsten under år 1918 eller vid slutet
av samma år, ägde åtnjuta pensionsförbättring med allenast hälften av
det belopp, som eljest skolat tillkomma honom, skulle pensionsförbätt ringen

för Helleday komma att uppgå till endast [(1,200 + -J2—)— 1,500=]
390 kronor. Det borde emellertid anmärkas, att syftet med denna be -

15

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 62.

stämmelse varit att hindra, att en alltför skarp motsättning skulle uppstå
mellan pensionsbeloppen för det antal beställningshavare, som avgått
under år 1917, och dem, som avgått under den närmaste tiden därefter.
Då i förevarande fall fråga vore om en enstaka beställningshavare,
som av särskild anledning, nämligen på grund av skada, ådragen
under tjänstutövning, tvingats avgå i förtid, syntes de skäl, som föranlett
berörda stadgande, icke här vara tillämpliga och sålunda någon sådan
reduktion, som i stadgandet avsåges, icke böra i förevarande fall ifrågakomma.

På grund härav hemställde de sakkunniga, att framställning måtte
göras hos riksdagen om beviljande åt sökanden av pensionsförbättring
till belopp av 1,080 kronor, att utgå från och med ingången av år
1919.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, avsåg 1919 års riksdags
beslut om pensionsförbättring åt viss personal vid armén endast
sådan personal, som avgått ur tjänst efter uppnådd åldersgräns, under
det att frågan om beredande av dylik förmån åt befattningshavare, som
till följd av skada eller sjukdom måste avgå i förtid, lämnades öppen
för att framdeles regleras i varje särskilt fall. Då jag anser rättvisan
och billigheten kräva, att sökanden, som tillhör sistnämnda personalkategori,
kommer i åtnjutande av någon pensionsförbättring, finner jag
mig böra tillstyrka, att riksdagens medgivande härutinnan inhämtas.

I fråga om pensionsförbättringens belopp, rörande vilket direktionen
över arméns pensionskassa, statskontoret och avlöningssakkunninga kommit
till olika resultat, ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag, enär
detta synes mig bäst överensstämma med de principer, som ligga till
grund för de av statsmakterna godkända allmänna bestämmelserna angående
pensionsförbättring för militär personal.

Jag får alltså hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå
riksdagen medgiva,

att f. d. kaptenen i armén, f. d. löjtnanten av första klassen vid
Södermanlands regemente Nils Johan August Helleday må från och med
ingången av år 1919 under sin återstående livstid uppbära pensionsförbättring
till belopp av 1,080 kronor för år räknat, att åtnjutas i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 20 augusti 1919 angående
grunder för pensionsförbättring för viss personal vid armén och utgå
från anslag, som för beredande av sådan pensionsförbättring beviljats
eller kan komma att beviljas.»

Departements chefen.

Kungl. May.ts Proposition Nr 62.

Till denna, av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall; och skulle till riksdagen avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Thomas Adlevcreutz.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1920.