Fredagen 20 november klockan 21 till och med söndagen 22 november kommer sidan Lediga jobb och annonserna inte kunna visas på grund av tekniskt arbete. Inga sista datum för ansökningar kommer inträffa under denna period.
kungi Maj:ts proposition nr 111
Proposition 1922:111
- kammare
- riksdag
- tvåkammaren
- session
- lagtima
- Antal sidor
- 12
kungi Maj:ts proposition nr 111.
1
Nr 111.
Kung!. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i lagen den 28 juni 1907’ om bredden av hjulring ar
å arbetsåkdon på landet; given Stockholms slott den 9
mars 1922.
Under åberopande av bilagda i statsrådet den 10 februari och den
3 mars 1922 samt i lagrådet den 28 februari 1922 förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga vid statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den
10 februari 1922 fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2—4
§§ i lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon
på landet.
GUSTAF.
Anders Örne.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 98 käft. {Nr 111.)
1
2
Kung!. Maj:ts proposition ni'' 111.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
10 februari 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Notion, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Örne.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet
anför chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, följande:
På senare tid har behovet av förbättrade vägar i hög grad gjort
sig kännbart. För tillgodoseende av detta behov hava betydande kostnader
nedlagts såväl av staten som av de väghållningsskyldiga. Emellertid
är det att befara, att alla ansträngningar i sådan riktning bliva lönlösa,
därest ej nödigt skydd beredes vägarna mot olämplig trafik. Stora olägenheter
i avseende å vägunderhållet hava förorsakats genom automobiltrafiken,
men torde dessa olägenheter genom den förlidet år verkställda
ändringen i förordningen om automobiltrafik hava i avsevärd mån begränsats.
Emellertid får det ej förbises, att användandet av för smala
hjulringar å arbetsåkdon, särskilt å tid, då vägarna äro uppblötta, inverkar
i hög grad förstörande å vägarna. Uppenbarligen ökas olägenheterna
ju tyngre åkdonet är lastat, enär ett tyngre lass nedpressar
hjulen djupare i vägbanan än ett lättare. De föreskrifter, som för närvarande
reglera hithörande förhållanden, förekomma i lagen den 28 juni
1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet. Enligt nämnda
lag äger länsstyrelsen att efter landstingets och de väghållningsskyldigas
hörande förordna, att bredden av hjulringarna å arbetsåkdon, som användes
å allmän väg inom den till vederbörande landstingsområde hörande
landsbygd, icke må understiga visst mått. Vid meddelande av sådant
förordnande må undantag göras för viss del av landstingsområdet eller
för viss väg, där särskilda omständigheter därtill föranleda. Minsta
bredden å hjulring må ej sättas under sju eller över tolv centimeter.
I förordnande skall bestämmas viss dag för dess ikraftträdande; och må
Kung!. Maj:ls proposition nr 111.
3
den dag ej sättas tidigare än fyra eller senare än tolv år från det förordnandet
gavs. Förordnande enligt berörda lag har visserligen meddelats
i 23 av rikets 25 landstingsområden, men beträffande 12 landstingsområden
har tidpunkten för förordnandets ikraftträdande ännu icke
inträtt. Alltså råder för närvarande inom 14 landstingsområden full
frihet i avseende å hjulringsbredden.
De nu gällande bestämmelserna om hjulringsbredd hava icke ansetts
tillfredsställande, särskilt i det avseendet att möjlighet saknas att
föreskriva en hjulringsbredd avpassad efter åkdonets och lassets sammanlagda
tyngd. I det nu utarbetade förslaget till ny väglag har även i 5
kap. 6 § föreslagits, att hjulring å arbetsåkdon skall hava eu bredd av
minst åtta centimeter samt att, om belastningen å hjulet överstiger 400
kilogram, hjulringsbredden skall ökas med en centimeter för varje överskjutande
fullt eller påbörjat hundratal kilogram av hjulets belastning.
Denna bestämmelse är dock ej avsedd att träda i kraft förrän den 1
januari 1930. I 5 kap. 7 § av samma förslag stadgas vidare, att länsstyrelse
må efter vägstyrelsens hörande beträffande viss vägsträcka förordna,
att fordon med sådan tyngd, att dess framförande å vägen är
ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller särskild olägenhet i avseende
å dess underhåll, icke eller allenast viss tid av året må framföras
å vägen, ändå att fordonets hjulringsbredd står i överensstämmelse
med gällande föreskrifter. Sistnämnda bestämmelse är avsedd att träda
i kraft den 1 januari 1925.
I skrivelse den 11 januari 1922 har länsstyrelsen i Göteborgs och FramställBohus
län i huvudsak anfört följande: ”s”^isr«Wf
Såsom erfarenheten till fullo visat, toge vägarna å landet stor skada av ‘(Göteborgs
trafik med fordon, försedda med smala hjulringar. Särskilt under de tider, då och Bohus
vägarna vore uppblötta, inverkade användandet av smala hjulringar i hög grad län.
förstörande på vägarna, och givetvis ökades olägenheterna, ju tyngre fordonen
vore lastade. Vad Göteborgs och Bohus län beträffade, vore det i synnerhet den
inom vissa trakter vanliga stenkörningen, som vore vägarnas värsta fiende. Länsstyrelsens
uppmärksamhet hade nyligen blivit riktad på den fara, denna stenkörning
med ofjädrade åkdon på hjul med smala ringar utgjorde även för de av
statens järnvägar trafikerade, nyanlagda, utomordentligt starkt byggda automobilvägarna
inom länet. Det uppgåves förekomma, att å dessa vägar framkördes
stenlass av över två tons vikt med fordon, försedda med hjulringar av föga mer
än fem centimeters bredd; och en sådan påfrestning torde en än så starkt byggd
väg ej kunna emotstå. Liknande klagomål hade framförts över de tunga, på
smala hjulringar framförda stenlassens förstörande inverkan på nyanlagda vägar
inom stendistrikten i Sotenäs och Yette härad. Mot dylik körning, vilken så
mycket mer frestade vägarna, som det nästan alltid kördes i spår, stode länsstyrelsen
emellertid maktlös med nuvarande lag. Visserligen hade lagstiftningen
haft sin uppmärksamhet fäst på frågan, och den möjlighet att reglera hithörande
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
förhållanden, som erbjödes genom lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar
å arbetsåkdon på landet, hade även för Göteborgs och Bohus län begagnats.
Men de bestämmelser, som med stöd av sagda lag av länsstyrelsen med
vissa obetydliga undantag utfärdats för den till länets landstingsområde börande
landsbygden, trädde icke i kraft förrän den 1 januari 1925, intill vilken dag alltså
full frihet rådde i avseende å hjulringsbredden. Härtill komme, att bestämmelserna
kunde väntas, sedan de väl trätt i tillämpning, för vissa trakter visa sig
sakna nödig effektivitet. Lagen av den 28 juni 1907 både nämligen enligt länsstyrelsens
förmenande i alltför hög grad begränsat länsstyrelsens befogenhet, i
det att varje möjlighet saknades att utfärda särskilda bestämmelser till skydd
för vissa vägar, som på grund av vägens egen eller den därå framgående trafikens
beskaffenhet vore mer än andra utsatta för påfrestning. Länsstyrelsen syftade
ur sistnämnda synpunkt särskilt på vägarna inom länets stenbuggeridistrikt. En
lagstiftning, som lade i länsstyrelsernas band att efter behovet för viss väg reglera
nu ifrågavarande förhållanden, syntes därför länsstyrelsen böra så snart
ske kunde komma till stånd, och länsstyrelsen funne en sådan lagstiftning vara
av behovet särskilt påkallad under nuvarande förhållanden, då staten och vägdistrikten
nedlade oerhörda summor på nödbjälpsarbete i form av vägbyggnader,
vilka det borde vara angeläget att skydda från en snar förstörelse.
Huru de tekniska frågorna i dylikt fall borde ordnas, syntes givetvis bero
på de särskilda ortsförhållandena och fördenskull till sina detaljer lämpligen överlämnas
åt vederbörande länsstyrelser att reglera. En synpunkt, som likväl icke
kunde förbises, vore att de bestämmelser, som kunde komma att utfärdas, för att
kunna fylla sitt ändamål borde åsyfta att sätta hjulringsbredden i visst förhållande
till hjultrycket. Denna till synes självklara synpunkt hade föga kunnat
beaktas i de föreskrifter, som av de särskilda länsstyrelserna utfärdats med stöd
av 1907 års lag om bredden av bjulringar å arbetsåkdon på landet, då lagen
själv utgått från att det avsedda ändamålet borde kunna vinnas genom fastställande
av viss hjulringsbredd, oavsett lassets vikt. För övrigt syntes man i allmänhet
kunna nöja sig med föreskrifter så avpassade, att körningen av jordbruksprodukter
icke därav berördes; i varje fall åsyftade länsstyrelsen att med de
ifrågasatta bestämmelserna träffa allenast den tyngsta trafiken.
Att vederbörande vägstyrelse borde höras, innan förordnande angående hjulringsbredden
för viss väg bleve meddelat, vore uppenbart, liksom att länsstyrelse
borde kunna för viss resa meddela tillstånd till begagnande av eljest icke tilllåtet
fordon. Länsstyrelsen förutsatte också, att vederbörande länsstyrelse utsatte
lämplig tid av några månader, innan dylikt förordnande trädde i tillämpning.
Måhända komme en lagstiftning av den art, länsstyrelsen avsåge, att på
många håll uppfattas såsom onödigt betungande och obehörigt inskränkande den
enskildes frihet. Länsstyrelsen ville häremot framhålla, att kostnaden för den
enskilde att anskaffa bredare hjulringar vore ringa i förhållande till den skada,
som de tunga lassen, framförda på fordon med smala hjulringar, åstadkomme
på de i anläggning och underhåll numera mycket dyrbara landsvägarna. Därjämte
torde böra erinras, att den bär föreslagna lagstiftningen, vilken vore avsedd att
gälla arbetsåkdon av annat slag än automobiler, redan beträffande sistsagda slags
fordon ägde sin motsvarighet i de år 1921 tillkomna ändringarna i förordningen
om automobiltrafik och kungörelsen den 29 augusti 1921 angående tillämpningen i
vissa fall av nämnda förordning.
Kungl. Maj:ta proposition nr 111.
5
Under åberopande av vad sålunda anförts bär länsstyrelsen hemställt,
att Kung]. Maj:t måtte förelägga riksdagen förslag till lag, varigenom
länsstyrelsen erliölle bemyndigande att — oberoende- av vad i
lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på
landet föreskreves — efter vägstyrelsens börande beträffande viss vägsträcka
förordna, att arbetsåkdon med sådan tyngd, att dess framförande
å viigen vore ägnat att medföra fara för vägens bestånd eller särskild
olägenhet i avseende å dess underhåll, icke eller allenast viss tid av
året finge framföra^, med mindre fordonets hjulringsbredd höl le visst av
länsstyrelsen föreskrivet mått, med rätt för länssyrelsen att för visst fall
medgiva undantag från bestämmelsen.
Tillika har länsstyrelsen hemställt, att i lagen måtte föreskrivas
lämplig straffpåföljd för överträdelse av nämnda förordnande.
Över berörda framställning hava yttranden infordrats från övriga
länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt svenska vägföreningen.
Alla övriga länsstyrelser utom två hava tillstyrkt åtgärder i framställningens
syfte. Endast länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län
hava funnit sådana åtgärder icke vara erforderliga.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i sitt utlåtande anfört bland
annat:
»De hjulringar, vilka å arbetsåkdon på landsbygden varit och allt fortfarande
äro i bruk, hava ofta nog en bredd av endast fem centimeter och stundom
ännu mindre bredd. Genom nötning bliva dylika smala hjulringar snart alldeles
avrundade och kunna därigenom beröra vägbanan på endast en smal remsa. Hjulets
inverkan på vägbanan bliver därför likartad med den av en ringvält, d. v. s.
hjulet skär sönder, krossar vägbanan, där det går fram. Ingen vägbana i världen,
huru omsorgsfullt och starkt den än må vara anlagd, torde kunna motstå inverkan
av dylika hjul, om desamma även hava att uppbära stora lass. Verkan av en
smal hjulring på vägbanan bliver därför alltid den, att den smala hjulringen
efter någon tid, beroende naturligtvis på vägbanans beskaffenhet i övrigt och
trafikintensiteten å vägen, gör spår i vägbanan. Är spåret väl en gång gjort, är
vägens farbana sedan snart förstörd, i all synnerhet som trafikanterna ofta hava
den svårutrotade vanan att alltid ''kora i spår’. Eu bred hjulring däremot skär
ej sönder och krossar ej vägbanan, utan den breda hjulringen rullar ovanpå vägbanan,
nedpressar småsten och gruskorn, som finnas på densamma, varigenom vägbanan
bliver tillpackad, bliver tätare och således även starkare. Fördelen av
breda hjulringar framför smala sådana bliver genast iögonfallande, då man betraktar
två vägar, trafikerade den ena med breda, den andra med smala hjul.
Här på den sistnämnda vägen de smala hjulringarna åstadkommit djupa spår och
gropar i vägbanan, finnas på den förstnämnda vägen å motsvarande ställen små
hårda vallar, något upphöjda över den övriga vägbanan, och mellan dessa vallar
ser man, hur hästhovarna nött vägbanan något djupare än på de ställen, där
hjulen gått fram. De norska vägarna, vilka ofta och med rätta hava rykte om
sig att vara synnerligen göda sådana, torde till stor del hava användningen av
Yttranden.
Övriga länsstyrelser.
Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
breda hjulringar att lacka härför. Ett av de mest ''verkningsfulla’ sätt att snart
förstöra en aldrig så starkt byggd vägbana är just användandet av smala hjulringar,
och ett oavvisligt krav för att våra vägar, vilka med hänsyn till den nuvarande
trafiken i allmänhet tyvärr icke kunna sägas vara starkt byggda, skola
kunna bibehållas i ett åtminstone försvarligt skick är därför att de befrias från
det sannskyldiga plågoris, som de smala hjulringarna utgöra. Uraktlåtenheten
att i detta hänseende vidtaga nödiga försiktighetsåtgärder har i icke ringa grad
medverkat till det underhaltiga skick, vari en stor del av våra vägar för det närvarande
befinna sig. Sker ej snar rättelse i detta oefterrättlighetstillstånd, måste
det befaras, att alla ansträngningar för åstadkommande av bättre vägar i vårt
land skola visa sig i väsentlig grad förfelade. För att nar endast betrakta det
av länsstyrelsen i Göteborgs och" Bohus län i förevarande framställning angivna
exemplet rörande de nya, för dryga kostnader av staten anlagda automobilvägarna
i Bohuslän, vilka torde vara de starkast byggda vägarna i vårt land och vilka
nu genom användandet av för smala hjulringar å arbetsåkdonen äro utsatta för
faran av en snar förstörelse, torde det oefterrättliga i sakernas nuvarande tillstånd
och särskilt det orimliga i nuvarande förhållanden ur synpunkten av nationell
hushållning klart framstå, om man besinnar och jämför å ena sidan den ringa
och relativt knappast nämnvärda kostnad, som skulle drabba den enskilde att förse
fordonen med breda hjulringar, med å andra sidan de i absolut mening stora och
i relativ mening ofantliga kostnader, vilka komma att drabba det allmänna att
iståndsätta och underhålla genom dylika smala hjulringar mer eller mindre förstörda
eller illa åtgångna vägar. Med nuvarande lag stå emellertid myndigheterna
maktlösa, då det gäller att råda bot mot de nu nämnda missförhållandena,
och det är således hög tid att genom en förändrad lagstiftning snarast möjligt
härutinnan åstadkomma en ändring till det bättre.»
Under åberopande av vad sålunda anförts har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förmält sig på det kraftigaste förorda bifall till ifrågavarande
framställning.
Svenska väg- Även svenska vägföreningen bar förordat bifall till framställningen.
föreningen.
Departe- Av vad i ärendet förekommit synes framgå, att behovet av föreskrif
mentscliejen.
ter uy ifrågavarande avseende inom olika delar av landet gjort sig kännbart
med växlande styrka. Sålunda hava några länsstyrelser anmält, att
inom vederbörande län något behov av den ifrågasatta lagstiftningen för
närvarande icke förefinnes; andra hava framhållit, att sådant behov väl
föreligger men dock icke kan anses trängande. Förutom i Göteborgs och
Bohus län synes saknaden av lämpliga föreskrifter till vägarnas skydd
mest gjort sig kännbar i Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Gottlands, Värmlands och Västerbottens län.
Att åtgärder måste vidtagas för att bereda vägarna erforderligt
skydd torde ligga i öppen dag. Uppenbarligen kunna statsmakterna icke
med likgiltighet åse, hurusom de stora värden, vilka äro nedlagda i våra
vägar, äventyras. Jag finner alltså nödvändigt att, i huvudsaklig
Kanyl. MajUs proposition nr 11 i. i
överensstämmelse med vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
hemställt, föreslå bestämmelser, som göra det möjligt att hindra vägarnas
förstörande genom användande av allt för smala hjulringar. Då
behovet av åtgärder i sådant syfte framträder med skiftande styrka i
olika delar av riket, är det naturligt, att prövningen av frågan, huruvida
och i vad mån dylika åtgärder kunna vara erforderliga, överlämnas åt
länsstyrelserna. De nödiga bestämmelserna torde lämpligen böra inarbetas
i 1907 års hjulringslag och i likhet med denna blott avse arbetsåkdon.
Eu, länsstyrelse har i sitt utlåtande över förevarande framställning
anfört, att den ifrågasatta befogenheten för länsstyrelse att såsom villkor
för trafikerande av viss vägsträcka föreskriva användande av hjulringar
med viss minimibredd icke borde medgivas beträffande sådana landstingsområden,
! vilka jämlikt 1 § i 1907 års hjulringslag, meddelade föreskrifter om
viss hjulringsbredd redan trätt i tillämpning. Till denna mening kan
jag ej ansluta mig. Även om en länsstyrelse fastställt en hjulringsbredd,
som i vanliga fall kan anses lämplig för hela landstingsområdet, kan det
likväl inträffa, att denna bredd befinnes otillräcklig, exempelvis då osedvanligt
tunga lass framforslas på väg med svagare byggnadssätt och å tider, då
vägbanan är uppblött. I några av de avgivna yttrandena har ock vitsordats,
att av länsstyrelse fastställd hjulringsbredd visat sig icke vara
tillräcklig att skydda vägarna mot förstörelse till följd av viss tyngre
godstrafik. I sådana fall synes def böra stå länsstyrelsen öppet att exemvis
föreskriva en efter åkdonets och lassets sammanlagda tyngd avpassad
hjulringsbredd, även om denna bredd för tyngre lass komme att överskrida
den för hela landstingsområdet fastställda.
Emellertid synes det vara av vikt, att länsstyrelses ingripande icke
äger rum i oträngt mål. Även om man vid bedömandet av de olägenheter
för de vägfarande, som kunna vara förbundna med ett dylikt ingripande,
icke bör förbise, att anskaffandet av bredare hjulringar i själva verket
är till stor fördel icke blott för de väghållningsskyldiga utan även för
de vägfarande, torde dock sådant ingripande icke böra ske annat än när
å viss vägsträcka olägenhet yppat sig till följd av otjänlig trafik.
På sätt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslagit, synes
länsstyrelsens ingripande böra få den form, att förbud utfärdas mot
framförande av arbetsåkdon på vägsträckan i fråga med mindre åkdonets
hjulringar hålla visst av länsstyrelsen fastställt mått. Förbudet bör
kunna avse hela året eller allenast viss tid, t. ex. tjällossningstiden. Det
av länsstyrelsen fastställda måttet för hjulringsbredden torde såsom ovan
antytts lämpligen kunna sättas i visst förhållande till åkdonets och lassets
sammanlagda tyngd, varjämte hänsyn även bör tagas till tyngdens för
-
B Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
delning å två eller fyra hjul. Härigenom skulle det bliva möjligt för
ortsbefolkningen att förfarande använda sina gamla b julringar — såvida
de ej vore av osedvanlig smalhet — under förutsättning att åkdonen ej
lastades för hårt. Att den, som ville framföra tyngre lass, icke tillätes
att genom användande av för smala hjulringar förstöra vägen skulle
näppeligen kunna uppfattas såsom stridande mot billighet.- Till följd av
de olikartade förhållandena har det icke ansetts lämpligt att i tekniskt
avseende lämna några bindande föreskrifter. Skulle någon länsstyrelse
behöva upplysningar i nämnda hänseende, torde sådana kunna erhållas
av vederbörande tjänstemän i väg- och vattenbyggnadsdistrikten eller ock
från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Det har icke synts lämpligt att
i fall, varom här är fråga, på sätt skett beträffande förordnande enligt
1 § hjulringslagen, begränsa länsstyrelsens befogenhet att bestämma
hjulringsbredden till lägst 7 och högst 12 centimeter. En sådan begränsning
skulle medföra, å ena sidan, att framförande av arbetsåkdon
med smalare hjulringar än 7 centimeter icke skulle kunna medgivas av
länsstyrelsen, även om åkdonets lass vore så ringa, att vägen ej kunde
taga skada av dess framförande, samt, å andra sidan, att länsstyrelsen
ej skulle kunna hindra framförandet av sällsynt tunga lass, blott tolv
centimeter breda hjulringar användes. Att behov av bredare hjulringar
än nyss nämnts kan förekomma framgår av inkomna yttranden, däri
upplyses, att i vissa trakter av landet förekommit transporter av granitblock
med ända till femton tons tyngd. Oaktadt i dessa fall hjulringar
av tjugo centimeters bredd använts, hade likväl sådana transporter inverkat
i hög grad förstörande på viss vägsträcka.
Det ligger i sakens natur, att länsstyrelsen för särskilda fall bör
kunna medgiva undantag från sålunda meddelat förordnande samt att
länsstyrelsen kan återkalla förordnande, som exempelvis till följd av
vägs grundförstärkning blivit överflödigt.
Då länsstyrelsen meddelar förordnande, varom här är fråga, är
det givetvis av vikt, att trafikanterna erhålla nödigt rådrum att vidtaga
i anledning av förordnandet erforderliga åtgärder. I allmänhet bör därför
viss tid förflyta från det förordnandet gavs tills det träder i kraft.
Det ligger emellertid i sakens natur, att denna tid måste sättas olika i
olika fall. Skulle länsstyrelsen exempelvis finna, att viss vägsträcka är
nära att förstöras genom en orimligt tung trafik under otjänlig väderlek,
synes länsstyrelsens ingripande böra äga rum utan uppskov. I vanliga
fall synes ett anstånd på någon månad vara tillräckligt.
Kungl. May.ts proposition nr 111.
9
Sedan departementschefen därefter uppläst ett i enlighet med ovan
angivna grunder inom departementet upprättat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2—4 §§ i lagen den 28 juni 1907 om bredden av
hjulringar å arbetsåkdon på landet, hemställer departementschefen, att
lagrådets utlåtande över nämnda förslag skall, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.
Ur protokollet:
Patrick Hamilton.
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 98 höft. (Nr 111.)
2
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 111.
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2—4 §§ i lagen den 28 juni 1907 (nr 43) om
bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet.
Härigenom förordnas, att 2—4 §§ i lagen den 28 juni 1907 om
bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet skola erhålla följande
ändrade lydelse:
2 §•
Finner Konungens befallningshavande, att å allmän väg på landet
förekommer körning med arbetsåkdon, som är ägnad att medföra fara
för vägens bestånd eller särskild olägenhet i avseende å dess underhåll,
må Konungens befallningshavande efter vederbörande vägstyrelses hörande
förordna, att arbetsåkdon, vars hjulringar icke hålla viss av befallningshavanden
föreskriven bredd, icke eller allenast viss tid av året må framföras
å vägen. För särskilt fall äger Konungens befallningshavande medgiva
undantag från sålunda meddelat förordnande.
3 §•
Med arbetsåkdon förstås i denna lag sådant åkdon på hjul, som
framföres medelst dragare och är avsett uteslutande eller huvudsakligen
för lasskörning.
Minsta bredden å hjulringar må vid förordnande enligt 1 § ej
sättas under sju eller över tolv centimeter.
4 §•
.1 förordnande enligt 1 eller 2 § skall bestämmas viss dag för
dess ikraftträdande. Den dag må vid förordnande enligt 1 § ej sättas
tidigare än fyra eller senare än tolv år från det förordnandet gavs och
skall vid förordnande enligt 2 § bestämmas sålunda, att vederbörande
trafikanter erhålla det rådrum, som i varje fall kan anses nödigt.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.
Kanyl. Maj:ts proposition nr 111.
11
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd tisdagen den
28 februari 1922.
Närvarande:
Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin, Appelberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunikationsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 februari 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det ändamål,
§ 87 regeringsformen omförmäler, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 2—4 §§ i lagen den
28 juni 1907 om bredden av hjulringar å arbetsåkdon på landet.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll,'' hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Willand Aschan.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Erik Öländer.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 111
Utdrag av protokollet över kommunikationsår enden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
3 mars 1922.
Närvarande:
Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Örne, anmäler
lagrådets den 28 februari 1922 avgivna utlåtande över det den 10 i
samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 2—4 §§ i lagen den 28 juni 1907 om bredden av hjulringar
å arbetsåkdon på landet, samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet
lämnats utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Maj:t Konungen
förordna, att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Waldemar Wiens.
Stockholm 1922. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner,
220400.
Det här är en proposition
En proposition är ett förslag från regeringen till riksdagen. Det kan vara ett förslag till ny lagstiftning, lagändringar eller riktlinjer. En proposition innehåller förslagspunkter, som kan fördelas på olika utskott för beredning.
Allt eftersom förslagspunkterna har beslutats hittas de under rubriken beslut längre ned på denna sida.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket