Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1957

Proposition 1957:168

Kungi. Maj.ts proposition nr 168 år 1957

]

Nr 168

Kungi. Maj:ts proposition till riksdagen angående uppskov med
beslut över vilande förslag till ändrad lydelse av 22 §
2 mom. och 49 § 2 mom. regeringsformen samt 1 §
2 mom., 38 § 2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen; given Stockholms slott den
29 mars 1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Herman Zetterberg

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindf.ll,

Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson, Henriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om uppskov
med beslut över vilande förslag till ändrad lydelse av vissa bestämmelser i
regeringsformen och riksdagsordningen samt anför följande.

1. Ändrade bestämmelser om folkomröstning

Den svenska författningen upptar alltsedan år 1922 vissa bestämmelser
om rådgivande folkomröstning. Dessa bestämmelser, som återfinns i 49 §
2 mom. regeringsformen samt 1 § 2 mom. och 38 § riksdagsordningen, innebär
att Kungl. Maj:t och riksdagen genom samfällt stiftad lag äger förordna
att folkets mening skall inhämtas i ärende av särskilt stor vikt. Folkomröstningen
skall verkställas innan ärendet avgjorts, och efter omröst 1

Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr lss

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1957

ningen skall ärendet behandlas i grundlagsenlig ordning. Vårt folkomröstningsinstilut
är alltså för närvarande ordnat så, att det icke kan komma till
användning med mindre Kungl. Maj:t och riksdagen är överens därom.

Med anledning av motioner angående ändrade bestämmelser om folkomröstning
beslöt 1948 års riksdag att hos Kungl. Maj:t hemställa om utredning
i ämnet. Sakkunniga med uppgift att utreda bland annat denna fråga
tillkallades år 1950 och de avlämnade år 1952 betänkande angående allmän
folkomröstning (SOU 1952:7). I betänkandet föreslogs bland annat
införande i regeringsformen av vissa nya paragrafer, innehållande bland
annat bestämmelser angående vidgade möjligheter att få till stånd rådgivande
folkomröstning. Efter att ha diskuterat olika tänkbara möjligheter
att uppnå detta syfte stannade utredningen för att föreslå, att rådgivande
folkomröstning skulle anställas på begäran av minst 50 ledamöter i första
kammaren och 77 i den andra, d. v. s. en tredjedel av antalet ledamöter i
vardera kammaren. Beträffande initiativrätten erinrade utredningen om att
förslag om tolkomröstning enligt gällande regler kunde bringas inför riksdagen
i form av propositioner eller motioner. Utredningen framhöll, att
någon ändring i vad sålunda gällde icke borde ifrågakomma. Utredningen
föreslog dessutom, att de ständiga och särskilda utskotten skulle äga rätt
att självständigt väcka förslag om folkomröstning i ärenden, som kommit
under deras behandling.

På grundval av utredningens betänkande framlades för 1954 års riksdag
proposition (nr 193) med förslag till ändring av regeringsformens och riksdagsordningens
bestämmelser angående rådgivande folkomröstning. Propositionen
överensstämde i sak med vad utredningen föreslagit beträffande
beslutanderätten och initiativrätten. Vidare upptogs en föreskrift att närmare
bestämmelser om utsättande av tid för folkomröstning samt om verkställande
av sådan omröstning och vad därmed äger samband skulle meddelas
i särskild lag av generell karaktär. Propositionen innefattade förslag
till ändrad lydelse av 49 § 2 mom. regeringsformen samt 1 § 2 inom., 38 §
2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen. Efter hemställan
av konstitutionsutskottet (uti. nr 16) antogs vid 1954 års riksdags
vårsession det i propositionen framlagda förslaget med en mindre formell
jämkning av 63 § riksdagsordningen såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling. — I detta sammanhang må nämnas att vid samma riksdags
höstsession antogs på hemställan av konstitutionsutskottet (bet. nr 19) såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling vissa andra ändringar i
55 § 1 mom. och 58 § riksdagsordningen; dessa ändringar har emellertid
intet sakligt samband med de ändringar som föranletts av förslaget rörande
folkomröstningsinstitutet.

Efter det att förslaget till ändrade grundlagsbestämmelser rörande folkomröstning
behandlats vid 1954 års riksdag bär enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 16 augusti 1954 tillkallats sakkunniga för att, utifrån en
samlad översyn av demokratiens funktionsproblem, företaga en modernisering
av vår författning. I direktiven för dessa sakkunniga, vilka antagit

Kungl. Maj.ts proposition nr 168 år 1957

3

namnet författningsutredningen, framhöll jag att det demokratiska samhällsskicket
för sin livskraft fordrar att medborgarna hyser ett aktivt intresse
för samhällets angelägenheter samt att en vidgad användning av folkomröstningsinstitutet
därvidlag kan få betydelse. Jag hänvisade emellertid
till den vilande grundlagsändringen och gav alltså på denna punkt icke
något direkt utredningsuppdrag åt författningsutredningen. Jag betonade
endast att folkviljan i det övervägande antalet ärenden icke kan komma
till uttryck annat än genom folkets valda representanter. Medborgarnas deltagande
i statslivet måste alltid huvudsakligen ske genom riksdagen.

Folkomröstningsinstitutet har i sig själv ett nära samband med formerna
för folkrepresentationen. Vid en allmän översyn av författningen, och särskilt
då det gäller att överväga valsystemet och riksdagens ställning, måste
man därför även beakta den roll folkomröstningen är avsedd att spela. Att
det likväl icke uppdrogs åt författningsutredningen att närmare överväga
användningen av folkomröstning berodde givetvis därpå att, då utredningen
tillsattes, det redan förelåg ett nyss antaget vilande grundlagsförslag härom.

De erfarenheter som därefter vunnits, både av 1955 års folkomröstning
rörande högertrafiken och under det fortsatta arbetet med en tillämpningslag
till grundlagsbestämmelserna i ämnet, har emellertid visat, att det icke
kan vara lämpligt att ta slutlig ställning till folkomröstningsinstitutet, innan
författningsutredningen utfört den del av sitt uppdrag som avser det
representativa systemet. Författningsutredningen bör nämligen i samband
därmed överväga också folkomröstningsinstitutet och bör äga frihet att
framlägga de förslag rörande detta institut, vartill ett sådant övervägande
kan leda.

I överensstämmelse med vad jag nu anfört har Kungl. Maj:t tidigare denna
dag på min hemställan uppdragit åt författningsutredningen att, i samband
med utredningens tidigare erhållna uppdrag, jämväl överväga frågan
om användningen av folkomröstningsinstitutet och pröva på vad sätt detsamma
bör ingå som ett komplement till det parlamentariska statsskicket.
Med hänsyn härtill synes det vara lämpligast att det vilande grundlagsförslaget
icke upptages till slutlig prövning redan vid innevarande års riksdag, utan
på sätt riksdagsordningen medger uppskjutes till en följande riksdag. Författningsutredningen
kan enligt vad jag inhämtat icke beräknas slutföra
sitt arbete förrän tidigast om ett par år och jag vill därför förorda att beslut
över det vilande grundlagsförslaget uppskjutes till 1900 års riksdag.

2. Ändrade bestämmelser om domförhet i regeringsrätten

Efter vissa förberedande undersökningar tillkallade chefen för finansdepartementet
på våren 1955 två sakkunniga med uppdrag att verkställa
utredning angående möjligheterna att begränsa tillströmningen av taxeringsmål
till regeringsrätten. I skrivelse den 20 december samma år anförde
utredningen, att den kunde tänkas komma fram till att prövningen av frågor
om rätt att fullfölja talan hos regeringsrätten borde anförtros en avdelning
av domstolen, bestående av tre regeringsråd. Ett sådant system förutsatte

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 168 år 1957

dock att stadgandet i 22 § 2 mom. regeringsformen om domförhet i regeringsrätten
ändrades. Ehuru utredningen då ännu ej hunnit taga slutlig
ställning till frågan om tillståndsprövning, fann utredningen det dock önskvärt
att förslag om grundlagsändring på denna punkt framlades för 1956
års riksdag.

Utredningens nyssnämnda skrivelse föranledde att förslag förra året
framlades för riksdagen till sådan ändring av 22 § 2 mom. regeringsformen
att hinder ej skulle möta mot att i allmän lag bestämma regeringsrådens
antal till lägre än fyra vid handläggning av fråga om fullföljdstillstånd
(prop. nr 51). Förslaget antogs av riksdagen såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling.

Den 28 december 1956 överlämnade utredningen till chefen för finansdepartementet
ett betänkande angående fullfölj dsbegränsning i skattemål
(SOU 1957:3). Proposition på grundval av betänkandet bör lämpligen behandlas
av riksdagen i samband med det slutliga ställningstagandet till det
vilande grundlagsförslaget. Det har icke visat sig möjligt att, efter vederbörlig
remissbehandling, medhinna proposition i ämnet till årets riksdag.
Med behandlingen av det vilande grundlagsförslaget torde därför böra anstå
till niästa års riksdag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t, med stöd av 64 §
riksdagsordningen, måtte föreslå riksdagen

1) att beslut över det vid 1954 års riksdags vårsession
såsom vilande antagna förslaget till ändrad lydelse av 49 §
2 mom. regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 § 2 mom.,
45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och 63 §§ riksdagsordningen skall
uppskjutas till 1960 års riksdag: samt

2) att beslut över det vid 1956 års riksdag såsom vilande
antagna förslaget till ändrad lydelse av 22 § 2 mom. regeringsformen
skall uppskjutas till 1958 års riksdag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ulla Larsson

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570647