Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184

Proposition 1910:184

6

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Nr 184.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående beviljande
af anslag till fortsatt utgifvande af tidskriften
Sfinx; gifven Stockholms slott den 4 april 1910.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1911 anvisa ett belopp af 1,200 kronor
till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften Sfinx med villkor att
dess utgifvare kostnadsfritt öfverlämnar till universitetsbiblioteket i Uppsala
40 exemplar och till universitetsbiblioteket i Lund 20 exemplar af
tidskriften för att användas för dessa biblioteks bytesverksamhet med utlandet.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF,

P. E. Lindström.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

7

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 4 april 1910.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Peteksson,

Hederstiekna,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm,

Lindström,

Nyländer,
von Sydow.

Föredragande departementschefen, statsrådet Lindström, yttrade härefter: »På

extra stat för hvart och ett af åren 1903—1910 har Riksdagen
till understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften Sfinx anvisat ett belopp
af 1,200 kronor att utgå under vissa villkor, som under de senare åren
formulerats sålunda, att dess utgifvare skulle öfverlämna till universitetsbiblioteket
i Uppsala 40 exemplar och till universitetsbiblioteket i Lund
20 exemplar af tidskriften för att användas för dessa biblioteks bytesverksamhet
med utlandet.

Uti underdånig ansökning har nu docenten vid universitetet i Uppsala
Ernst Teodor Andersson i egenskap af utgifvare af nämnda tidskrift
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes till 1910 års Riksdag aflåta nådig pro -

Tidskriften

Sfinx.

8

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 184.

position därom, att för fortsatt utgifvande af tidskriften måtte beviljas ett
förhöjdt anslag å 2,200 kronor att utgå för år 1911 under villkor motsvarande
dem, som af Riksdagen fastställts för åtnjutande af det för år
1910 beviljade statsanslaget. Till stöd för berörda ansökning har Andersson
därvid anfört hufvudsakligen följande.

De af Riksdagen anvisade anslag till tidskriftens utgifvande, hvilka
för hvar och en af de elfva första årgångarna täckt tryckningsomkostnaderna,
hade sedermera visat sig otillräckliga på grund af dels höjda tariffer
inom boktryckerifacket dels ock ökad användning af hieroglyfiska och
koptiska typer uti de i tidskriften införda artiklarna. Då det vore mängden
af dessa i ett häfte förekommande svårhandterliga typer, som i hufvudsak
inverkade på tryckalstrets dyrhet, hade försök gjorts att vid tidskriftens
utgifvande begränsa dessa typers antal. En dylik reducering af
typografiskt material vore emellertid synnerligt betänklig, ty dels förlorade
framställningen därigenom mycket i klarhet och åskådlighet och dels vore
vederbörande författare ej med om att utsätta sina bidrag för stympning,
utan föredroge i så fall att anlita ett annat organ, som kunde gifva deras
arbeten erforderlig typografisk utstyrsel. Det hade därför visat sig vara
nödvändigt att öka förrådet af hieroglyfiska och koptiska typer för att
bereda tidskriften möjlighet att fylla de fordringar, som ställdes på ett
godt vetenskapligt organ inom våra dagars egyptologi. Härtill komme
att tidskriftens omfång måste ökas för att ett för dess utvidgning uppgjordt
program skulle kunna realiseras. Då Andersson ej kunde med den
lilla aflöning han vid universitetet uppbure bestrida de kostnader, som
utöfver hittills beviljade statsanslag kräfdes för tidskriftens utgifvande,
nödgades han för omförmälda ändamål begära ett med 1,000 kronor förhöjdt
statsunderstöd.

På grund af nådig remiss har kanslern för rikets universitet dels inhämtat
yttrande öfver ansökningen af filosofiska fakultetens vid universitetet
i Uppsala humanistiska sektion dels ock, efter det docenten Andersson
afgifvit underdåniga påminnelser samt sektionen med anledning häraf
ånyo yttrat sig i ärendet, den 29 december 1909 afgifvit eget underdånigt
utlåtande, hvarjämte Andersson inkommit med förnyade påminnelser
i ämnet.

Uti sina i ärendet afgifna yttranden har humanistiska sektionen afstyrkt
beviljande af anslag till fortsatt utgifvande af tidskriften Sfinx,
därvid sektionen åberopat uttalanden i ämnet af två tyska egyptologer,
professorerna G. Steindorff och W. Spiegelberg. Då sektionen inom sig
icke förfogade öfver någon sakkunskap i egyptologi, hade nämligen en
medlem af sektionen af Steindorff och Spiegelberg begärt utlåtanden an -

9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

gående ifrågavarande tidskrifts vetenskapliga värde, med anledning hvaraf
bemälde sakkunnige uttalat, bland annat, att docenten Anderssons vetenskapliga
verksamhet syntes dem vara ganska värdelös eller stå på en helt
låg ståndpunkt, att nämnda tidskrift under Anderssons ledning icke kunde
anses hafva väsentligen gagnat den egyptologiska vetenskapen, hvarför dess
fortsatta utgifvande ej vore af behofvet påkalladt, samt att tidskriften enligt
deras förmenande ej vore ägnad att i utlandet ingifva en gynnsam
mening om svensk forskning i egyptologi. Under ärendets handläggning
inom sektionen framhölls dessutom såsom stöd för afstyrkande af statsanslaget,
bland annat, att ifrågavarande tidskrift vore att betrakta såsom
ett kritiskt-polemiskt organ för en särskild riktning inom egyptologien,
men att det ej kunde vara lämpligt, att svenska staten skänkte sitt särskilda
officiella understöd åt någon viss bland flera med hvarandra täflande
vetenskapliga skolor, att ehuru redaktionen af tidskriften, hvilken understundom
i sina kritiska artiklar intagit en väl skarp och personligt polemisk
hållning, uti ett under år 1908 utfärdadt tillkännagifvande angående
tidskriften utlofvat en bestämd ändring härutinnan, detta löfte likväl icke
blifvit till fullo infriadt, i det att en därefter i tidskriften intagen artikel
företett en alldeles onödig och följaktligen obehörig skärpa i formen, samt
att tidskriftens utgifvare icke syntes vara i besittning af de egenskaper,
som man kunde vänta hos redaktören af en internationell revy.

Gentemot dessa afstyrkande yttranden har en medlem af sektionen,
med hvilken två andra sektionsmedlemmar i vissa afseenden instämt, anfört
hufvudsakligen följande.

Det af sektionen fattade beslutet att afstyrka beviljande af anslag till
fortsatt utgifvande af tidskriften Sfinx hade varit i viss mån förhastadt.
Det gällde här en sedan 12 år tillbaka utkommande vetenskaplig tidskrift,
som, hvad man än kunde säga om dess brister och lyten, säkerligen dock
bidragit till främjande af den forskningsgren, åt hvilken den vore ägnad;
det gällde jämväl en universitetslärare, som sedan fem år tillbaka med en
energi och en hängifvenhet för saken, som alla måste respektera, bemödat sig
att vårda och förkofra arfvet efter de egyptologiska studiernas grundläggare
i Sverige. När det nu ifrågasattes, att sektionen skulle ej blott neka sitt
förord till docenten Anderssons ansökan om förhöjning i det årliga statsunderstöd,
som tidskriften Sfinx hittills åtnjutit, utan öfverhufvud afstyrka
allt statsanslag åt tidskriften, hade man utan tvifvel den största anledning
att först efter den omsorgfullaste pröfning fatta sitt beslut. Då, med frånseende
af docenten Andersson, hvarken inom sektionen eller öfverhufvud
inom landet för närvarande funnes någon representant för den egyptologiska
forskningen, hade man naturligtvis måst vända sig till utländska

Bill. till Riksd. Prof. 1910. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft.

2

10

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

sakkunniga för att af dessa inhämta utlåtanden om det sätt, hvarpå ifrågavarande
tidskrift under de senare åren blifvit skött. Härvid hade det
ålegat sektionen att söka skaffa sig en så allsidig och tillförlitlig utredning
som möjligt, och för sådant ändamål hade den bort själf bestämma såväl
till hvilka vetenskapsmän man skulle hänvända sig som ock åt hvilka sektionsmedlemmar
det skulle uppdragas att å sektionens vägnar framställa
de vederbörliga förfrågningarna. Då det vore allmänt kändt, att tidskriften
Sfinx sedan länge tillbaka stått i ett ganska utprägladt motsatsförhållande
till den tyska egyptologien, hade man ej bort inhämta utlåtanden uteslutande
af tyska sakkunniga, af hvilka den ene, professor Steindorff, genom
frånträdande af medarbetarskapet i tidskriften oförtydbart tillkännagifvit
sitt missnöje med det sätt, hvarpå den redigerades. Om än tonen i tidskriften
understundom varit skarp, hade dock en omisskännlig ändring till
det bättre i detta hänseende inträdt. Vid afgörande af frågan, huruvida
tidskriften fortfarande borde erhålla statsunderstöd, syntes man för öfrigt
ej alltför mycket böra fästa sig vid formen och tonen i tidskriften; hvad
man i främsta rummet borde uppmärksamma vore fastmera tidskriftens
vetenskapliga värde, och ur denna synpunkt vore tidskriften säkerligen nu
liksom förut förtjänt af uppmuntran och understöd.

Uti sina i ärendet afgifna påminnelser har docenten Andersson, bland
annat, anfört följande.

Egyptologerna vore för närvarande delade i två grupper, som stode i
skarp motsats till hvarandra, nämligen en tysk och en icke-tysk. Tidskriften
Sfinx hade alltid sträfvat att intaga en oberoende ställning mellan
dessa båda grupper. Det voro naturligtvis klart att tidskriften trots sin
karaktär af oberoende organ intagit en bestämd ståndpunkt i vissa egyptologiska
principfrågor. Då tidskriften på grund af meningsskiljaktighet
rörande hufvudpunkter inom egyptologien ofta uppträdt mot Berlinerskolan,
kunde det tänkas att de tyska sakkunnigas uttalanden om lämpligheten af
tidskriftens fortsatta utgifvande i ej oväsentlig grad påverkats af önskan
att hämma utvecklingen af ett för Berlinerskolan misshagligt organ. Såsom
striden nu stode mellan representanter för de två hufvudriktningarna inom
egyptologien, vore tidskriftens störtande på grund af uttalanden från den
ena af de stridande parterna en allvarsam sak. Den egyptologiska vetenskapen
torde vara föga betjänt med ett sådant förfarande. Då meningarna
om vissa egyptologiska frågor vore skarpt delade, borde nämligen det fria
ordet mer än någonsin få komma till sin rätt. Det syntes ej heller förenligt
med omsorg om svensk kultur att beröfva Sverige en tidskrift, som
utgifvits sedan år 1896 och nu vore väl inarbetad. Det kunde tänkas att
äfven om Sfinx befunnes ej vara värd svenskt offentligt understöd, tid -

11

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

skriften ej därmed komme att nedläggas utan fortfara att utkomma men
då förmodligen icke såsom svenskt organ utan såsom utländsk tidskrift,
grundad af svensk vetenskapsman.

Till stöd för sina påståenden samt för att styrka sin egen vetenskapliga
kompetens har Andersson åberopat åtskilliga uttalanden af utländska
egyptologer, såsom Naville, Lefébure, Hallon, Maspero, Bissing
och Lieblein. Jag tillåter mig här återgifva hvad Maspero, en allmänt
erkänd framstående egyptolog, uttalat angående Sfinx’ vetenskapliga värde.
Efter att hafva framhållit, att flertalet af kompetenta vetenskapsmän skulle
beklaga, om statsunderstödet till tidskriftens utgifvande indroges, anför Maspero
följande. Sfinx företrädde en viktig gren af den egyptologiska vetenskapen,
den rent kritiska, som icke representerades så fullständigt i någon
annan tidskrift. Hvarken Recueil de Travaux eller Zeitschrift fur iEgyptische
Sprache införde obehindradt recensioner af utgifna arbeten. Den senare
mottoge endast med svårighet sådana artikar, där dess förnämsta medarbetares
åsikter diskuterades och gendrefves. För egyptologerna vore det
emellertid af verklig vikt att äga ett speciellt organ, som motsvarade det
behof af fri kritik, som egyptologien i likhet med alla andra vetenskaper
vore i behof af. Sfinx vore, såsom utgifven i Sverige och redigerad af
svenskar, väl ägnad att opartiskt bedöma arbeten af de båda skolor, hvari
egyptologien för närvarande vore delad, den tyska och den franska. En
tidskrift af denna art, utgifven i Tyskland eller Frankrike, skulle måhända
lätt föranledas att mot sin vilja visa något företräde för de sinas åsikter
och arbeten. Sfinx undginge denna böjelse och kunde fritt uppskatta hvar
och ens förtjänster och fel utan att taga hänsyn till skola eller nationalitet.
Den hade gjort så nästan alltid och visat sitt oberoende genom att opartiskt
kritisera båda skolorna. Man hade förebrått tidskriften att ofta utöfva
en brutal kritik, och det måste erkännas att förebråelsen vore väl
grundad. Man finge dock tillägga, att kritiken varit lika skarp på den ena
som den andra sidan och att om tyskar, såsom Steindorff och firman, angripits,
hade tidskriften visat sig icke mindre skarp mot fransmän, såsom
Chassinat och Maspero. Någon liten måttfullhet hade icke skadat, och Sfinx
skulle därigenom hafva undgått den förföljelse, hvarför den nu vore utsatt.
Detta formfel kunde dock lätt rättas, och det vore sorgligt om på grund
af sådant fel ett af den egyptologiska vetenskapens mest lifaktiga organ
skulle undertryckas. Maspero tilläte sig därför att förorda tidskriftens fortsatta
utgifvande och hoppades att den fortfarande måtte få åtnjuta statsunderstöd,
därvid måhända det villkor kunde fästas, att tonen i artiklarna,
som redan nu vore lugnare, skulle blifva ännu mera hofsam. Det syntes
Maspero vara ett brott mot vetenskapen att bidraga till denna tidskrifts

12

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 184.

undertryckande. Den vore en god tidskrift, som det vore af intresse att
ytterligare förbättra, men ej att förstöra.

Vid sina påminnelser har Andersson tillika fogat i bestyrkt afskrift
ett af öfverbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala L. Bygdén afgifvet
utlåtande af hufvudsakligen följande innehåll.

Alltsedan tidskriften Sfinx af professorn i egyptologi K. Piehl år 1896
grundades, hade Uppsala universitetsbibliotek haft förmånen att såsom
gåfva årligen erhålla ett antal exemplar af nämnda tidskrift, hvilket antal
under senaste åren, sedan docenten Andersson efter professor Piehls död
öfvertagit redaktionen, belöpt sig till 40 exemplar. Medelst denna frikostiga
gåfva hade biblioteket kunnat upprätthålla och utvidga de redan
tidigare ingångna bytesförbindelserna med ett stort antal utländska lärda
institutioner, hvarigenom biblioteket utan ringaste ekonomisk utgift förvärfvat
sig de allra flesta af de vetenskapliga tidskrifter, som öfverhufvud
utgåfves på motsvarande orientaliska språk- och kulturområde. Det pekuniär
värdet af dessa lärda publikationer, som sålunda under årens lopp kommit
den vetenskapliga forskningen vid Uppsala universitet till godo, kunde
räknas i tusentals kronor, då man betänkte huru dyrbart trycket af hieroglyfer
och den orientaliska litteraturen i allmänhet ställde sig. Ett afbrytande
af tidskriften Sphinx’s utgifvande skulle för universitetsbiblioteket innebära
en ganska svår förlust, som icke kunde genom inköp ersättas, enär biblioteket
oaktadt sitt nyligen höjda anslag icke på långt när såge sig i stånd
att af årsanslaget afsätta ett så afsevärdt belopp, hvartill prenumerationen
af ifrågavarande litterära publikationer komme att stiga. Därför tedde det
sig från universitetsbibliotekets synpunkt såsom en högst viktig sak, att
tidskriften Sphinx’s redaktör, som lofvat att äfven för kommande år ställa
samma antal exemplar till bibliotekets förfogande, måtte såsom hittills af statsmedel
erhålla det understöd, som möjliggjorde tidskriftens fortsatta utgifvande.
Endast härigenom skulle universitetsbiblioteket kunna hålla vid makt
sina bytesförbindelser med ifrågavarande framstående lärda institutioner,
hvilka just genom upprätthållande af detta litterära commercium äfven syntes
ådagalägga, att hvad de från universitetsbiblioteket erhölle i utbyte i vetenskapligt
afseende vore af den betydelse att det, om ej kvantitativt, uppvägde
hvad de å sin sida lämnade biblioteket. För en liten nation borde
det i alla händelser vara maktpåliggande att sedan en vetenskapsgren sådan
som egyptologien, hvari svenskarne Nils Gustaf Palin, Johan David Åkerblad
och Karl Piehl gjort så stora insatser, med möda och ansträngning
vunnit rotfäste i landet, icke låta densamma i brist på understöd aftyna,
utan om möjligt gifva dess fåtaliga idkare tillfälle att fullfölja de vetenskapliga
traditionerna.

13

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 184.

Uti sitt ofvanberörda utlåtande har universitetskanslern anfört bland
annat, att han ställde sig tveksam beträffande frågan om lämpligheten för
svenska staten att fortfarande lämna anslag för utgifvande af tidskriften
Sfinx. Å ena sidan funne kanslern det ganska betänkligt att afbryta
meddelandet af offentligt understöd åt en publikation, som under en längre
tid fyllt ett behof inom den vetenskapliga världen och hvars utgifvande
trots dess brister varit en heder för vårt land, å andra sidan framställdes
allvarliga anmärkningar mot det sätt, hvarpå tidskriftens redaktion på senare
tider skötts. Dessa anmärkningar hade visserligen framkommit från
märkesmän inom den egyptologiska skola, mot hvilken Sfinx ställt sig
mycket kritisk, men de hade tillvunnit sig förtroende af den öfvervägande
majoriteten inom humanistiska sektionen och gillats af densamma. Under
sådana förhållanden syntes det kanslern antagligt, att svenska statsmedel
till vetenskapligt ändamål kunde bättre användas än till utgifvande af
denna tidskrift. På grund häraf ansåge sig kanslern icke kunna förorda
aflåtande af proposition till Riksdagen om anslag till fortsatt utgifvande
af tidskriften.

Med hänsyn till de olika meningar, som, på sätt förut nämnts, af
sakkunniga vetenskapsmän uttalats rörande det vetenskapliga värdet af
tidskriften Sfinx har jag naturligen känt mig mycket tveksam, huruvida
tidskriften kan anses vara förtjänt af fortsatt statsunderstöd. Jag hår dock
efter noggrant öfvervägande af de skäl, som anförts för och mot tidskriften,
kommit till den uppfattningen, att det statsunderstöd, som hittills
utgått till densamma, icke nu bör indragas.

De anmärkningar, som riktats mot tidskriften, gälla dels utgifvarens
vetenskapliga kompetens, som anses icke hålla måttet, dels tidskriftens
framställningssätt, som anses hafva understundom varit väl polemiskt.

Då det gäller att bedöma dessa anmärkningars betydelse för den nu
föreliggande frågan, torde böra erinras därom att, såsom af den lämnade
redogörelsen framgår, inom egyptologien göra sig gällande olika riktningar,
hvilka stå i det motsatsförhållande till hvarandra, att de gifvit upphof
åt olika s. k. skolor. Dessa bekämpa hvarandras grundåskådningar och
forskningsmetoder, och motsatsen dem emellan synes understundom så
stark, att, såsom i den vetenskapliga diskussionen icke sällan händer, företrädarne
för de olika skolorna underskatta eller underkänna hvarandras
vetenskapliga kompetens. Tidskriften Sphinx synes nu hafva trädt i bestämd
opposition mot den ena af dessa skolor, den s. k. Berlinerskolan.
Men det är på uttalande från representanter för denna skola, som de
akademiska myndigheterna stöd! sitt afstyrkande af statsbidrag till tid -

14

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 184.

skriften. Ehuru jag icke tilltror mig att bedöma graden af utgifvarens
vetenskapliga skicklighet, kan jag icke värja mig från det intrycket, att
de anmärkningar, som ifrågavarande vetenskapsmän i nu berörda hänseende
riktat emot honom, äro öfverdrifna. Och jag styrkes i denna min
upjafattning af det förhållandet, att framstående egyptologer, såsom professorerna
J. Lieblein och G. Maspero, hos mig lifligt rekommenderat tidskriften
till fortsatt understöd, därvid de dels kritiserat förut berörda sakkunniges
utlåtanden, dels framhållit tidskriftens betydelse för egyptologien
och den förlust, denna vetenskap skulle lida, därest tidskriften Lomme att
indragas.

Om tidskriftens nuvarande utgifvare icke i alla afseenden besitter den
vetenskapliga mognad, som erfordras för att helt fylla den maktpåliggande
uppgiften att redigera en vetenskaplig kritisk revy, är jag, i betraktande af
hans uppoffrande och energiska hängifvenhet för sin vetenskap, öfvertygad
därom, att hvad som i nu berörda hänseende möjligen kan gifva fog för
anmärkning, skall undanrödjas.

Den andra anmärkningen gällde tidskriftens framställningssätt, som
synes hafva varit öfver höfvan polemiskt. Denna brist i formen, hvilken
torde hafva varit en kraftig anledning till den inom vissa vetenskapliga
kretsar rådande misstämningen mot tidskriften, kan jag emellertid icke
tillmäta en för den nu föreliggande frågan afgörande betydelse. Polemisk
skärpa är något, som alldeles ''icke är ovanligt inom den vetenskaplipa
diskussionen. Tidskriftens nuvarande utgifvare har i detta afseende tagit
efter sin företrädare, de egyptologiska studiernas högt förtjänte grundläggare
vid Uppsala universitet. Om felet synes för öfrigt utgifvaren själf
vara medveten, att döma af ett år 1908 utfärdadt prospekt, däri utlofvas
en ändring i tidskriftens polemiska hållning. Visserligen har, i trots
häraf, anledning till anmärkning under de senaste åren ej alldeles saknats,
men det synes mig vara förvänta, att tidskriftens utgifvare, varnad af det
starka klander, som i berörda hänseende nu riktats emot honom, skall
ställa sig till noggrannare efterrättelse den utfästelse, som lämnats i förutnämnda
redaktionella meddelande angående tidskriften.

Till de skäl, som sålunda synas mig tala för att tidskriften fortfarande
bör erhålla statsunderstöd, kommer ännu ett af helt praktisk art.
Enligt hvad öfverbibliotekarien vid universitetsbiblioteket i Uppsala vitsordat
skulle nämligen genom upphörande af den byteshandel, biblioteket
bedrifvit med de till dess förfogande ställda exemplar af Sfinx, biblioteket
tillskyndas en ganska svår förlust. Prenumerationspriset på de vetenskapliga
tidskrifter, som erhållits i utbyte mot Sfinx, vore nämligen så högt,
att man icke kunde tänka på att prenumerera på sagda tidskrifter.

15

Kungl. Majzts Nåd. Proposition Nr 184.

Om sålunda Sfinx’ fortsatta utgifvande synes mig ensidigt, finner jag
dock icke skäl att under nuvarande förhållanden tillstyrka förhöjning af
det hittills utgående understödet.

Jag hemställer alltså, det Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att på extra stat för år 1911 anvisa ett belopp af 1,200 kronor till
understöd för fortsatt utgifvande af tidskriften Sfinx, med villkor att dess
utgifvare kostnadsfritt öfverlämnar till universitetsbiblioteket i Uppsala 40
exemplar och till universitetsbiblioteket i Lund 20 exemplar af tidskriften
för att användas för dessa biblioteks bytesverksamhet med utlandet.»

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall; och skulle nådig proposition af
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, aflåtas
till Riksdagen.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.