Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9

Proposition 1890:9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

1

N:o 9.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående be-''
frielse från utgifvande till kronan af vissa så kallade
skilnadsarrenden; gifven Stockholms slott den 13 december
1889.

Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 13 maj innevarande
år anhållit, att Kongl. Maj:t, efter utredning i afseende å den eftergift,
som skäligen skulle kunna medgifvas de arrendatorer af kronoegendomar,
hvilka på grund af före 1884 års början ingångna, af annan
orsak än vanhäfd förverkade kontrakt, vore skyldige att för arrendetiden
intill den 14 mars 1889 erlägga så kallade skilnadsarrenden,
täcktes till Riksdagen inkomma med det förslag, omständigheterna befunnes
föranleda, vill Kongl. Maj:t, sedan kongl. statskontoret och kongl.
domänstyrelsen, efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga
län hörande, gemensamt afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för
denna dag härmed föreslå Riksdagen att medgifva:

att oguldna s. k. skilnadsarrenden, hvilka tillkommit på grund
af arrenden, hvarom kontrakt afslutats före 1884 års ingång, må, derest
icke kontraktet blifvit förverkadt genom vanhäfd eller arrendet är att
hänföra till de i kongl. kungörelsen den 13 juli 1887 bestämda undantag,
arreudatorerne för arrendetiden intill den 14 mars 1889 eftergifvas
och i kronans räkenskaper afskrifvas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 1 Sami. 1 Afd. 6 Häft.

I

2

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 9.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
december 188,9.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern friherre Åkerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Otter,

Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

l:o.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen
föredrog i underdånighet Riksdagens till Kongl. Maj:t aflåtna skrifvelse
den 13 maj innevarande år med anhållan, att Kongl. Maj:t, efter utredning
i afseende å den eftergift, som skäligen skulle kunna medgifvas
de arrendatorer, hvilka på grund af före 1884 års början ingångna,
af annan orsak än vanhäfd förverkade kontrakt vore skyldige
att för arrendetiden intill den *14 mars 1889 erlägga så kallade skilnadsarrenden,
täcktes till Riksdagen inkomma med det förslag, omständigheterna
befunnes föranleda;

uti hvilket ärende statskontoret och domänstyrelsen gemensamt

3

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 9.

efter Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga län hörande
afgifvit infordradt underdånigt utlåtande.

Föredragande departementschefen anförde härefter:

“I enlighet med Riksdagens på Eders Kongl. Maj:ts framställning
fattade beslut stadgades genom nådiga kungörelsen den 13 juli 1887,
att arrendatorer af kronans under förvaltning åt domänstyrelsen stälda
egendomar skulle ega att, der de så önskade, uppsäga sina arrenden
till upphörande den 14 mars 1889; dock att denna rätt icke tillkomme
innehafvarne af följande arrenden, nemligen: arrenden, hvarom kontrakten
upprättats efter 1884 års början; arrenden af skog och fiske
samt andra till jordbruksegendom icke hänförliga, särskildt utarrenderade
lägenheter och förmåner, såsom fisken, qvarnar, sågar, hus och
tomter med mera; arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade
egendomarne; arrenden, bestämda i persedlar, att utgöras in
natura eller lösas efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;
arrenden af Malmö och Kristianstads hospital förut tillhöriga
hemman och lägenheter; arrenden af Eldgarns kronoäng i Stockholms
län samt af indragna pipareboställena XV mantal Brännårby i Södermanlands
län, l mantal Lilla Holgryte i Jönköpings län och | mantal
Gräsöna i Skaraborgs län; arrenden, hvilka redovisades till indelningshafvare
på gammal stat; samt andra arrenden, hvilka icke inginge
omedelbarligen till statsverket.

Uti särskildt ärende angående sökt befrielse från erläggande _ af
så kalladt skilnadsarrende för en egendom, hvars arrendator jemlik!
nyss nämnda nådiga kungörelse uppsagt sitt arrende, förklarade Eders
Kongl. Maj:t genom nådigt beslut den 22 december 1887, att, då af
samma kungörelse, hvarigenom åt vissa kronans arrendatorer medgifvits
att uppsäga sina arrenden till upphörande den 14 mars 1889,
följde, att för egendom, i afseende hvarå berörda medgifvande begagnats,
arrende icke skulle efter midfastan 1889 utgöras med högre belopp,
än som vid ny utarrendering efter uppsägningen betingades,
skyldigheten för sökanden såsom förutvarande arrendator af samma
boställe att till kronan erlägga skilnadsarrende skulle för tiden från
den 14 mars 1889 upphöra.

Med bifall till eu af Eders Kong], Maj:t gjord framställning har
sedermera 1888 års Riksdag medgifvit, att utgifvande af skilnadsarrende
för kronoegendom, med afseende hvarå rätt till arrendets uppsägning
enligt förutnämnda nådiga kungörelse egt rum men icke begagnats,
finge för den tid af arrendeperioden, som den 14 mars 1889 återstode,
förutvarande arrendator efterskänkas, så vidt icke kontraktets förverkande
föranledts af vanhäfd.

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

Utom i de fall då arrende blifvit förverkadt på grund af vanhäfd,
qvarstår således skyldigheten till skilnadsarrendes utgörande:

dels för alla de i följd af kontraktets förverkande upphörda arrenden,
om hvilka kontrakt upprättats efter 1884 års början eller hvilka
afsett fastigheter, rörande hvilka i nådiga kungörelsen den 13 juli
1887 undantag gjorts från den medgifna uppsägningsrätten, vare sig
dessa arrendeskilnadsbelopp afse tiden före eller efter den 14 mars
innevarande år,

dels ock för samtliga öfriga arrendeskilnadsbelopp, som upplupit
före den 14 mars innevarande år.

Ii Med förmälan att inom Riksdagen fråga väckts derom, att, i den
mån behörig och nödig utredning öfver hvarje skilnadsarrende blefve
verkstäld, sådana, som tillkommit utan att arrendatorerne för vanhäfd
måst afträda arrendena, måtte afskrifvas, har Riksdagen i nu förevarande
skrifvelse af den 13 sistlidne maj förklarat, att, hvad beträffade
de skilnadsarrenden, hvilka skulle utgöras på grund af förverkande af
sådana arrendekontrakt, som upprättats efter 1884 års början, Riksdagen
ansett någon eftergift icke böra ifrågakomma.

Hvad åter anginge de skilnadsarrenden, hvilka skulle utgöras för
arrendetiden före den 14 mars 1889 och hvilka icke borde erläggas
på grund af förverkade arrendekontrakt, som upprättats efter 1884 års
början, har Riksdagen anfört, att Riksdagen visserligen icke förbisett
den fara, som torde ligga deri, att genom efterskänkande af de så
kallade skilnadsarrendena den missuppfattningen till äfventyrs skulle
kunna göra sig gällande, att fullgörande af arrendekontrakt om statens
egendomar kunde åsidosättas med mindre verkande påföljder, än då
fråga . vore om dylika aftal enskilde personer emellan. Då likväl en
eftergift af sådana skilnadsarrenden, som sist omförmälts, kunde anses
stå i nära öfverensstämmelse med de åtgärder, som under de två senaste
åren vidtagits för att mildra kronoarrendatorernas, af de för landtbruket
sällsynt ogynsamma konjunkturerna förorsakade tryckta ställning och
för öfrigt afsåge ett efterskänkande för en gång af fordringar, hvilkas
bibehållande vid laga kraft föranledde kostnader och för hvilkas indrifvande
i allmänhet sannolikt ringa utsigt förefunnes, samt till följd
häraf en dylik eftergift icke borde kunna för framtiden alstra anspråk
på vidare eftergifter af enahanda slag eller gifva grundad anledning
till eu sådan missuppfattning, som förut antydts, har Riksdagen velat
ifrågasätta, huruvida icke eftergift i dessa skilnadsarrenden kunde medgifva^,
för så vidt icke kontraktets förverkande föranledts af vanhäfd,
och i. öfrigt med de undantag i afseende å vissa arrenden, som föreskrifvits
vid de under de två senaste åren medgifna eftergifterna i

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9. 5

arrendeafgifternas utgörande och i fråga om rätten till arrendenas uppsägning.

Då emellertid Riksdagen ansett, att före denna frågas slutliga afgörande
närmare utredning erfordrades för fullständigare bedömande ej
allenast af den förlust, staten genom berörda eftergift komme att vidkännas,
utan äfven af de öfriga omständigheter, som på frågans afgörande
kunde inverka, har Riksdagen, som förmenat ärendet påkalla
eu utredning, som endast genom Eders Kongl. Maj:ts försorg kunde
åvägabringas, i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Maj:t efter
utredning i afseende å den eftergift, som skäligen kunde medgifvas de
arrendatorer, hvilka, på grund af före 1884 års början ingångna, af
annan orsak än vanhäfd förverkade kontrakt, vore skyldige att för arrendetiden
intill den 14 mars innevarande år erlägga så kallade skiluadsarrenden,
täcktes till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
omständigheterna befunnes föranleda.

På grund af nådig befallning hafva statskontoret och domänstyrelsen
den 18 sistlidne november afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande
i ämnet och dervid öfverlemnat infordrade yttranden från Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län.

Af de utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden
framgår, att inom Blekinge, Hallands, Gefleborgs, Vesternorrlands,
Vesterbottens och Norrbottens län några skilnadsarrenden af
ifrågavarande beskaffenhet icke finnas att erlägga.

Enligt de från öfriga län inkomna utredningar uppgingo de der
balanserade skilnadsarrenden af förenämnda beskaffenhet för tiden till
den 14 nästlidne mars till ett belopp af 621,033 kronor 26 öre, för -

deladt på de olika länen som följer: Stockholms län......................	...................... kronor	200: —
Upsala	11 ....................	....................... 11	16,412: 23.
Södermanlands Östergötlands	11 ....................... 11 ......................	...................... 11 ........................ 11	2,958: 60. 157,137: 36.
Gotlands	it ..................... • •	........................	538: 43.
Kalmar	ii .......................	...................... 11	16,465: 04.
Jönköpings	ii .......................	...................... 11	55,505: 05.
Kronobergs	ii ........................	...................... 11	15,959: 82.
Kristianstads	ii .....................	....................... 11	30,727: 03.
Malmöhus		....................... 11	81,336: 35.
Göteborgs och	Bohus „ ........................	....................... 11	66,132: 81.
Elfsborgs	11 ........................	..................... 11	13,426: 26.
		Transport kronor	456,798: 98.

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9

Transport kronor 456,798: 9 8.

Skaraborgs	län .....................	........................................ ii	68*801: 69.
Örebro	11 .....................		40,602: 12.
Vermlands	11 ......................		3,453: 51.
Vestmanlands	ii ......................		40,673: 81.
Kopparbergs	ii ......................	....................................... ii	5,619: 60.
Jemtlands	?? ...................	.......................................... ii	5,083: 55.

Summa kronor 621,033: 26.

Enligt hvad länsstyrelserna intyga, är den allra största delen af
dessa fordringsbelopp att anse såsom alldeles värdelös, men för ett fåtal
arrenden har någon, dock i allmänhet ringa afbetalning genom utdelning
ur konkurser antagits kunna kronan tillflyta; och upplyses i detta
hänseende:

att inom Upsala län ett skilnadsarrende till belopp af 90 kronor
torde kunna inflyta,

att i Östergötlands län förefunnes någon utsigt att delvis utfå tre
arrenden, uppgående till respektive 2,369 kronor 68 öre, 1,249 kronor
och 810 kronor,

att inom Kalmar län någon utdelning möjligen kunde utgå för
två arrenden å respektive 3,645 kronor och 355 kronor,

att för skilnadsarrenden för åren 1885—1888 för en egendom i
Kristianstads län å sammanlagdt 12,484 kronor någon obetydlig utdelning
ur arrendatorns konkurs kunde vara att förvänta, hvarjemte ett
arrende i samma län å 266 kronor torde framdeles kunna uttagas,

att i Malmöhus län någon utdelning kunde komma att utgå för
två arrenden, uppgående, det ena till 756 kronor 35 öre och det andra
till 450 kronor,

att för ett arrende i Göteborgs och Bohus län å 1,394 kronor 90
öre någon möjlighet funnes att utfå beloppet,

att en långa del torde kunna utgå af ett arrende i Skaraborgs
län å 990 kronor,

att för två arrenden i Örebro län å respektive 1,142 kronor 12
öre och 415 kronor »ringa» utsigt funnes att bekomma kronans fordran,
samt

att för ett arrende i Vestmanlands län å 700 kronor anledning
funnes att genom utdelning ur konkurser kronans fordran kunde utfås.

Uti sina afgifna yttranden hafva länsstyrelserna i Stockholms,
Upsala, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,
Elfsborgs, Skaraborgs, Örebro, Vennlands, Vestmanlands, Kopparbergs
och Jemtlands län tillstyrkt, att kronans fordringar uti ifrågavarande

7

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 9.

hänseende måtte eftergifvas och beloppen uti räkenskaperna afskrifvas,
dock, hvad Kristianstads, Malmöhus och Vestmanlands län beträffar,
med undantag af förenämnda, i dessa län förekommande fordringar,
hvarå afbetalning kan vara att förvänta. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Södermanlands, Östergötlands samt Göteborgs och
Bohus län tillstyrka afskrifning under enahanda vilkor, som för afskrifning
af kronoutskylder äro gällande, och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Kalmar län förordar afskrifning, sedan de betalningsskyldiges
oförmåga att erlägga arrendeskilnaderna blifvit ådagalagd.

I sitt ofvanberörda underdåniga utlåtande hafva statskontoret och
domänstyrelsen för egen del anfört, att, då de af Riksdagen till afskrifning
ifrågasatta så kallade skilnadsarrenden, enligt hvad de af
länsstyrelserna meddelade utredningar utvisade, vore till allra största
delen värdelösa; då de afbetalningar å ett mindre antal dylika kronofordringar,
hvilka kunde vara att förvänta, hufvudsakligen genom konkursutdelningar,
kunde antagas hafva till väsentligaste delen influtit
vid den tidpunkt, då genom Eders Kongl. Maj:ts och Riksdagens beslut
en eftergift å dessa arrenden kunde varda medgifven; då en dylik
eftergift, hvilken således ej kunde för staten medföra någon afsevärd
pekuniär uppoffring, skulle hufvudsakligen grunda sig på ett bemödande
att i någon mån för kronoarrendatorerna minska följderna af
den för landtbruket genom betydande prisfall å jordbrukets produkter
och bland dem i synnerhet å spanmål samt genom flere omständigheter
under senare åren inträffade tryckta ställning, till afhjelpande
hvaraf, såsom förut blifvit omförmäldt, flerahanda åtgärder redan vidtagits;
och då den af Riksdagen befarade följd af ett dylikt efterskänkande
af kronofordringar, eller att alstra anspråk på vidare eftergifter
af enahanda slag, vid nyss anförda förhållande icke kunde tillmätas
någon synnerlig vigt, embetsverken ansåge sig kunna hemställa, att
Eders Kong]. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva, att oguldna
så kallade skilnadsarrenden, hvilka tillkommit på grund af arrenden,
hvarom kontrakt afslutats före 1884 års ingång måtte, derest icke kontraktet
blifvit förverkadt genom vanhäfd eller arrendet vore att hänföra
till de i nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 bestämda undantag,
arrendatorerna för arrendetiden intill den 14 mars 1889 eftergifvas och
i kronans räkenskaper afskrifvas.

Den verkstälda utredningen har ådagalagt, att den af Riksdagen
ifrågasatta åtgärden väl skulle innebära efterskänkande från statens
sida af ett högst betydande fordring sbelopp, men tillika att, då detta
belopp måste anses såsom till allra väsentligaste delen för staten redan
förloradt, staten genom vidtagandet af omförmälda åtgärd endast skulle

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 9.

drabbas af en jemförelsevis ringa effektiv förlust. Vid sådant förhållande
och då skilnadsarrendenas efterskänkande skulle för den talrika
klass af f. d. kronoarrendatorer, som här är i fråga, medföra befrielse
från en skuldbörda, som måste utöfva ett förlamande inflytande på allt
deras framtida görande och låtande, är jag med Riksdagen och de
hörda embetsverken ense om lämpligheten af den ifrågastälda eftergiften.
Väl skulle, på sätt vissa bland Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
föreslagit, kunna ifrågasättas, att afskrifning borde medgifvas
endast under enahanda vilkor, som för afskrifning af kronoutskylder
äro gällande, äfvensom att från afskrifningen borde undantagas
de fordringar, hvarå afbetalning kunde vara att förvänta. Men
då en afskrifning, hvarigenom, på sätt i fråga om afskrifning af kronoutskylder
är stadgadt, fordringarne, under fortfarande betalningsskyldighet
för gäldenärerna, endast skulle upphöra att balanseras i kronans
räkenskaper, icke skulle medföra någon lindring för de betalningsskyldige,
och då vidare, derest åtgärden skall innebära något annat
och mera än ett enbart uteslutande ur kronoräkenskaperna af nu såsom
värdelösa ansedda fordringar, något i förhållandena grundadt skäl
att skilja mellan sådana fordringar, för hvilkas indrifning någon utsigt
kunde förefinnas, och dem, hvilkas värdelöshet är uppenbar, icke lärer
kunna uppgifvas, anser jag mig lika med statskontoret och domänstyrelsen
böra förorda en fullständig eftergift af de ifrågavarande skilnadsarrendena.

Jag hemställer derför, att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå
Riksdagen att medgifva, att oguldna så kallade skilnadsarrenden, Indika
tillkommit på grund af arrenden, hvarom kontrakt afslutats före 1884
års ingång, må, derest icke kontraktet blifvit förverkadt genom vanhäfd
eller arrendet är att hänföra till de i nådiga kungörelsen den 13
juli 1887 bestämda undantag, arrendatorerna för arrendetiden intill den
14 mars 1889 eftergifvas och i kronans räkenskaper afskrifvas.»

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Maj:t Konungen i nåder
bifalla; och skulle nådig proposition i ämnet till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt. —- — vid
detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
C. Blornstedt.