Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40

Proposition 1894:40

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

1

N:o 40.

Kong!. Mgj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse af 227 § sjölagen; gifven Stockholms
slott den 2 februari 1894.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och Högsta Domstolen förda
protokoll vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga följande förslag till

»Lag

om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 227 § sjölagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som skall
utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger
hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock, der
bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander inom sex
månader, efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan. Innefattade
öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas af
skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den, som
skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar efter det öfverenskoramelsen
slöts bos bergarne uppsäger aftalet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1894, men eger ej tillämpning
i fråga om öfverenskommelse, som före nämnda dag träffats derom, att
bergarelönens belopp skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt.»

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. Östergren.

<n>

lUh. till Riksd. Frot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 24 Höft. (N:o 40.)

1

2

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 40.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsörenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott lördagen
den 30 december 1893,

i närvaro af:

>i! . >;.(! i.j (‘<i '' it.

hans excellens herr statsministern Boström,

hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
statsråden: friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson.

Departementschefen, statsrådet Östergren, anmälde i underdånighet:

Riksdagens underdåniga skrifvelse den 29 april innevarande år i anledning
af väckta motioner om ändring af 227 § sjölagen äfvensom kommerskollegii
till följd af nådig remiss den 6 sistlidne oktober, efter det handelsoch
sjöfartsnämnderna i riket lemnats tillfälle att i ärendet sig yttra, öfver
Riksdagens berörda skrifvelse afgifna underdåniga utlåtande.

Efter att hafva redogjort för Riksdagens skrifvelse och nämnda
utlåtande äfvensom de från handels- och sjöfartsnämnderna inkomna yttrandena,
anförde departementschefen :

»Den i sista punkten af 227 § sjölagen förekommande bestämmelsen
derom, att ett, medan nöden ännu varade, af befälhafvare, redare eller lastegare
med bergare träffadt aftal, att bergarelönens belopp skulle bestämmas
af skiljemän eller på annat dylikt sätt, ej vore gällande, förekom ej i det
förslag till sjölag, som Eders Kongl. Maj:t genom nådig proposition föreläde

Kongl. Maj:t* Nåd. Proposition N:o 40.

3

189i års Riksdag. I nämnda förslag hade samma punkt följande lydelse:
»Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas
af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den,
som skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar efter det öfverenskommelsen
slöts hos bergarne uppsäger aftalet». Ett med detta stadgande
till innehållet fullkomligt öfverensstämmande förekommer så väl i den danska
sjölagen af den 1 april 1892 som i den norska af den 20 juli innevarande år.

Då det nu blifvit ifrågasatt att vidtaga ändring i vår lags bestämmelser
i förevarande hänseende, synes det mig först och främst böra tagas i
öfvervägande, huru vida ändringen ej kunde ske så, att vår lags stadganden
bringades till öfverensstämmelse med motsvarande i Norge och Danmark gällande
föreskrifter, hvilket ju kunde ske genom att i lagen upptaga hvad
Eders Kongl. Maj:ts proposition till 1891 års riksdag i detta hänseende innehöll.
Det torde nemligen ligga i öppen dag, att en öfverensstämmelse i lagstiftning
i förevarande hänseende hos oss och våra närmaste grannar måste
medföra sa stora fördelar, att en dylik öfverensstämmelse bör, i den mån
den kan åstadkommas, vara synnerligen önskvärd. Af den redogörelse jag
nyss lemnat, torde emellertid hafva framgått, att åtskilliga erinringar gjorts
mot det stadgande, Eders Kongl. Maj:ts förslag i nu förevarande afseende innehöll.
Så har man erinrat, att den i förslaget förekommande bestämmelsen,
att aftalet kunde hos bergarne »uppsägas», vore olämplig och borde utbytas
mot någon föreskrift om anmälan eller protest hos någon offentlig myndighet.
Häremot torde dock kunna invändas, dels att det naturligaste synes vara, att
då af två kontrahenter den ene är berättigad bryta ett träffadt aftal, sadant
bör ske genom uppsägning hos den andre och icke genom anmälan inför offentlig
myndighet, dels ock att det sannolikt skulle för bergarne blifva förenadt med
åtskilliga olägenheter att hos offentlig myndighet efterforska, om dylik uppsägning
skett, hvarförutom ej bör lemnas obeaktad den olikhet i bestämmelser,
som härigenom skulle komma att finnas i var lag mot i Danmarks och
Norges, eu olikhet, som otvifvelaktigt i många fall skulle komma att medföra
olägenheter och tära för rättsförluster. Att i stället för »uppsägningen» införa
anmälan eller protest synes mig derför icke vara välbetänkt.

Vidare har anmärkts, att den i förslaget stadgade tiden för uppsägningen,
14 dagar efter det öfverenskommelsen slöts, vore allt för kort och
borde förlängas. Om det än ej kan förnekas, att fall kunna tänkas, då det
för den, som skall betala bergarelönen, kan vara förenadt med svårighet att
inom 14 dagar hos bergarne, helst der de vore flere, uppsäga aftalet, torde
dock numera, dä bergning, så godt som uteslutande, verkställes af för detta
ändamål tillkomna bolag, hvilka hafva kontor och styrelse ä viss ort, sådana
fall komma att blifva mycket sällsynta. Vid sådant förhållande och dä både

4 Kongl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

Danmarks och Norges sjölagar innehålla enahanda tidsbestämmelse, som Eders
Kongl. Maj:ts förslag 1891 innehöll, synes det mig lämpligast, om denna tidsbestämmelse
äfven i vår lag inflöte.

Slutligen har jemväl erinrats, att i lagen borde intagas bestämmelser,
som beredde verksamt skydd mot missbruk af skiljeaftal i fråga om bergarlön.
Det torde emellertid vara förenad! med synnerliga svårigheter att i
lagen införa detaljerade stadganden, egnade att i hvarje fall förekomma dylika
befarade missbruk; och i allt fall synes mig ett ganska verksamt korrektiv
mot missbruk af skiljeaftal ligga redan i den rätt att uppsäga aftalet, som
skulle tillkomma den nödstälde.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag i underdånighet
att Eders Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler,
infordra Högsta Domstolens utlåtande öfver ett så lydande:

förslag

till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 227 § sjölagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit. om viss bergarelön, ege ändock den, som skall
utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger hvad
skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock, der bergarelönen
jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander inom sex månader,
efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan. Innefattade öfverenskommelsen,
att bergarelönens belopp skulle bestämmas af skiljemän eller
på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den, som skall utgifva
bergarelönen, der han inom fjorton dagar efter det öfverenskommelsen slöts
hos bergarne uppsäger aftalet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1894, men eger ej tillämpning
i fråga om öfverenskommelse, som före nämnda dag träffats derom, att
bergarelönens belopp skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt.»

Till hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält
och deruti statsrådets öfrige ledamöter instämde behagade
Hans Maj:t Konungen i nåder lemna bifall.

Ex. protocollo
Aug. vom Hartmansdorff.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 40.

o

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj.ts
Högsta Domstol tisdagen den 16 januari 1894.

.■jii,.'' H*i us >ii. i’.*;.lönn::!1)!

Andra rummet.

Närvarande:

justitieråden Hernmarck,

Ahlgren,

Åbergsson,

Herslow,

J *

Norberg,

• Hammarskjöld,

Lindbäck.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden, konstituerade revisionssekreteraren
Cassel, föredrog i underdånighet:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 30 nästlidne december, hvarmedelst
för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmälde, högsta domstolens yttrande
infordrats öfver följande

»Förslag

till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen.

Härigenom förordnas, att 227 § sjölagen skall erhålla följande ändrade
lydelse:

Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,
med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den, som skall
utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt öfverstiger
hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme dock, der
bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade, klander inom sex

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

månader, efter det betalning erlades, eller hafve förlorat sin talan. Innefattade
öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle bestämmas af
skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej bindande för den, som
skall utgifva bergarelönen, der han inom fjorton dagar efter det öfverenskommelsen
slöts hos bergande uppsäger aftalet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1894, men egen ej tillämpning
i fråga om öfverenskommelse, som före nämnda dag träffats derom, att
bergarelönens belopp skall bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt.»

Justitieräden Hernmarck, Ahlgren, Åbergsson, Norberg och Lindbäck
lemnade förslaget utan anmärkning.

Justitierådet Herslow, med hvilken justitierådet Hammarskjöld förenade
sig, yttrade:

För att rätt kunna bedöma, huru stor ersättning ett bergningsarbete
skäligen bör betinga, erfordras onekligen insigt och erfarenhet i åtskilliga
ämnen, hvilka i regeln äro så godt som alldeles främmande för ledamöterna
i våra allmänna domstolar; och enär derjemte så väl för bergaren som för
den, hvilken är egare af hvad som bergås, det måste vara af synnerlig vigt,
att tvist om beloppet af bergarelön så fort som möjligt blifver slutligen afgjord,
synes i sjelfva verket ingendera parten ega något berättigadt intresse
i att sätta sig mot beloppets bestämmande af skiljemän, förutsatt blott att
hvardera parten tillförsäkras så väl lika inflytande på tillsättningen af skiljedomstolen
som ock rätt att derifrån afhålla sådane personer, hvilka icke
kunna anses vara fullt opartiske. Fn stor mängd andra likartade ersättningsfrågor,
hvilkas behöriga bedömande ansetts kräfva särskild sakkunskap,
skall, då tvist uppstår, enligt nya sjölagen hänskjuta till afgörande af
skiljemän, och får icke göras till föremål för domstols'' pröfning äfven om
båda parterna skulle derom sig förena. Vid sådant förhållande torde, om
man också icke vill gå lika långt beträffande tvist om beloppet af bergarelön,
rättssäkerheten dock näppeligen kunna anses vara äfventyrad, om,
på yrkande af endera parten, den andre förklaras pligtig att äfven i afseende
å sådan tvist underkasta sig skiljedom. En ändring af nya sjölagen
i detta syfte synes vara af ett verkligt behof påkallad. Af skäl, sou) under
behandlingen af detta lagärende redan blifvit framhållne, lärer någon fullt
ändamålsenligt ordnad enskild bergningsinrättning svårligen i vårt land kunna
i längden ega bestånd, om dess egare, såsom förhållandet nu är, alltjemt
löper risken att för utfående af bergarelön nödgas inlåta sig i en tidsödande
rättegång genom tre vanliga domstolsinstanser. Men för en sådan risk skulle
egaren i sjelfva verket också utsättas enligt det nu föreliggande förslaget,
som åt ett medan nöden ännu varar ingånget skiljeaftal i afseende ä beloppet
af bergarelön bereder gällande kraft endast i den händelse, att icke den

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 40.

betalningsskyldige hos bergaren uppsäger aftalet inom 14 dagar efter ingåendet
af detsamma. Under förutsättning, att — hvad dock skäligen kan
betviflas — det föreslagna rådrummet för uppsägningen är så tillräckligt
tilltaget, att icke i flera fall och företrädesvis sådana, der bergarens anspråk
är som störst, uppsägningsrätten kommer att visa sig såsom mera skenbar
än verklig, förefaller derför den ifrågasatta nya anordningen föga tillfredsställande.
Väl är det sant att enahanda anordning förekommer både i norska
och i danska sjölagen;, men i dessa länder äro förhållandena väsentligen
olika emot hvad som gäller hos oss. I de norska och danska domstolar, som
handlägga tvister om beloppet af bergarelön, är ett med hit hörande ämnen
fullt förtroget element inrymdt; och både i Norge och Danmark är instansernas
antal i sjörättsmål i allmänhet inskränkt till allenast två domstolar.
Behofvet af skiljedom beträffande ifrågavarande slag af tvister är derför i
Norge och Danmark betydligt mindre än i Sverige.

Den nödvändiga förutsättningen för att ett under öfverhängande fara
ingånget skiljeaftal må medföra förbindande verkan består dock, såsom redan
blifvit antydt, deri, att faran icke må af den, som erbjuder sin hjelp, kunna
användas såsom medel till att framtvinga ett ensidigt i hans intresse gjordt
val af skiljemän eller till att förmå vederparten att afsåga sig rätten att
jäfva sådan skiljeman, hvilken icke kan anses opartisk. Berörda förutsättning
är icke i förslaget iakttagen; och denna brist kan, derest förslaget
blifver lag, gifva anledning till svåra missbruk isynnerhet emot utländingar,
hvilka såsom obevandrade i vår lag antagligen icke skola veta att ofördröjligen
begagna sig af uppsägningsrätten.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag det remitterade förslaget
böra sålunda omarbetas, att aftal om hänskjutande till skiljemän af fråga
om bergarelöns belopp beredes gällande kraft, oberoende af tiden när aftalet
blifvit ingånget, men att hvarje öfverenskommelse, som, medan nöden ännu
varar, träffas angående skiljedomstolens sammansättning, frånkännes förbin -dande verkan, samt att icke blott skiljemännen förklaras alltid skola utses
till det antal och i den ordning, som i lagen den 28 oktober 1887 stadgas
för det fall, att vissa skiljemän icke blifvit i skiljeaftalet nämnde och deri
icke heller bestämts till hvilket antal eller på hvad sätt de böra utses, utan
jemväl i öfrig! sagda lag kommer att lända till efterrättelse.

Ex protocollo

. Aug. von Hartmnnsdorff.

8

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition No 40.

i^rii -uviiKl- » • 11 loft

fj tf.^jJt;/!; • /}•!<.It fjitvif

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsdrenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 2 februari 1894,

i närvaro af:

hans excellens herr statsministern Boström,

hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt.
statsråden: friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,
justitieråden: Glimstedt,

Claeson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet östergren anmälde i underdånighet: att,

sedan Kongl. Maj:t genom nådig remiss den 30 sistlidne december,
jemlikt 87 § regeringsformen, infordrat Högsta domstolens utlåtande öfver
ett inom departementet upprättadt i protokollet för nämnda dag intaget förslag
till lag om ändrad lydelse af 227 § sjölagen, detta utlåtande nu mera
afgifvits.

Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departementschefen
:

»Af hvad jag nu yttrat täcktes Eders Kongl. Maj:t finna, hurusom
af de sju ledamöter, som deltagit i granskningen af ifrågavarande lagförslag,

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 40.

fena lemnat förslaget utan anmärkning, hvaremot de två öfrige ansett detsamma
böra så omarbetas, att aftal om hänskjutande till skiljemän af fråga
om bergarelöns belopp bereddes gällande kraft, oberoende af tiden när aftalet
blifvit ingånget, men att hvarje öfverenskommelse, som, medan nöden ännu
varade, träffades angående skiljedomstolens sammansättning, frånkändes förbindande
verkan, samt att icke blott skiljemännen förklarades alltid skola
utses till det antal och i den ordning, som i lagen den 28 oktober 1887
stadgades för det fall, att vissa skiljemän icke blifvit i skiljeaftalet nämnde
och deri icke heller bestämts till hvilket antal eller på hvad sätt de borde
utses, utan jemväl i öfrigt sagda lag komme att lända till efterrättelse.

Då emellertid det synes mig icke vara lämpligt att, på sätt nyssnämnde
två ledamöter af Högsta domstolen förordat, låta ett om bergarelön träffadt
aftal för visst fall vara delvis ogiltigt och delvis beståndande, har jag icke
funnit skäl att ändra det föreliggande lagförslaget, utan får jag, under åberopande
af hvad jag till statsrådsprotokollet för den 30 sistlidne december i
ämnet anfört, i underdånighet hemställa, att förslaget i oförändradt skick
förelägges Riksdagen till antagande.»

Till hvad föredragande departementschefen sålunda hemstält
och deruti statsrådets öfrige ledamöter instämde,
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lemna bifall; och
skulle nådig proposition i ämnet till Riksdagen aflåtas af
det innehåll bilagan litt. C. till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Aug. von Hartmansdorff.

Bill. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 A/d. 24 Häft.

2