Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3

Proposition 1894:3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

1

N:o 3.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet
för tjenares eller arbetares personliga utskylder;
gifven Stockholms slott den 30 november 1893.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokoll öfver finansärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att
antaga följande förslag till

Förordning

angående husbondes eller arbetsgifvares ansvarighet för tjenares
eller arbetares personliga utskylder.

Husbonde eller arbetsgivare vare ansvarig för betalning af de
vid mantalsskrifningstiden hos honom, enligt behörig uppgift, sysselsatta
tjenares eller arbetares mantalspenningar och öfriga personliga
utskylder, mot rättighet för husbonden eller arbetsgivaren att å den
skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst innehålla ett mot sagda
utskylder svarande belopp.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förbliver Riksdagen med all
Kongl. nåd och ynnest städse väl bevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 3 Höft.

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 3.

Utdrag af ''protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30 november
1893.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gill,jam,
friherre Rappe,

Christerson.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen
anförde i underdånighet:

»I fråga om husbondes eller arbetsgifvares skyldighet att ansvara
för underhafvandes utskylder stadgades i § 89 af bevillningsförordningen
den 17 maj 1861 följande:

l:o. Handlande, fabriks- eller annan näringsidkare ansvarar för
utskylder, som blifvit påförda de vid mantalsskrifningstiden hos honom
sysselsatta handels- eller fabriksbetjenter samt gesäller och andra arbetare
jemte deras hustrur och barn, så vida dessa utskylder icke å

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

behörig tid varda erlagda. Dock omfattar denna ansvarighet icke den
bevillning, som för fast egendom eller inkomst af kapital eller utöfvad
särskild rörelse eller befattning bör af sådan skattskyldig utgöras. För
hvad ofvanbemälde näringsidkare måst utbetala, i följd af dem sålunda
åliggande ansvarighet för hos dem anstälda personers utskylder, äro
de berättigade att, genom afdrag å den skattskyldiges aflöning eller
arbetsförtjenst, sig godtgöra.

2:o. Husbonde häftar för de å hans debetsedel upptagna tjenstehjons
utskylder; varande husbonde jemväl, vid bristande tillgång hos
den skattskyldige, ansvarig för sina landtbönders och torpares, äfvensom
för de å hans egor bosatta arbetares utskylder; dock är han icke
underkastad sådan ansvarighet för sistnämnda personer, derest med
utdrag af det vid sockenstämma förda protokoll eller annat dervid
meddeladt intyg styrkes, att de äro fattige och oförmögne att genom
arbete förvärfva nödigt uppehälle för sig och de sina.

3:o. Flyttar, efter mantalsskrifningen, handelsbetjent, tjenstehjon,
landtbonde, torpare eller annan arbetare, vare husbonde eller arbetsgivare,
sådant oaktadt, skyldig gälda den flyttade personens kronoutskylder;
dock med rättighet att derför bereda sig ersättning genom
afdrag å innestående lön och arbetsförtjenst; börande, i sådant fall,
bevis den flyttande meddelas, att hans kronoutskylder för det löpande
året blifvit innehållna; och skall det jemväl åligga husbonde eller arbetsgivare,
hos hvilken samma skattskyldige sedermera anställes eller erhåller
arbete, att, under ofvanberörda vilkor, ansvara ej allenast för
hans nämnda utskylder, så framt ej bevis om redan skedd innehållning
företes, utan ock dessutom för de utskylder, som i följd af hans senare
anställning må böra särskildt utgöras.

Vid 1862—63 årens riksdag föreslog bevillningsutskottet, att den
husbönder och arbetsgifvare ålagda ansvarighet för tjenares och arbetares
utskylder borde inskränkas till dessas personela afgifter samt ansvarighet
ega rum endast i det fall, då tjenstehjon eller arbetare icke
vore skyldiga att erlägga bevillning efter 2:dra art. Detta förslag bifölls
af Riksdagen, och stadgades i öfverensstämmelse dermed i § 88
af bevillningsförordningen den 8 januari 1864:

Husbonde eller arbetsgifvare ansvarar för de vid mantalsskrifningen
såsom hos honom sysselsatta uppgifue tjenstehjons eller arbetares
personela utskylder, så vida sådane tjenstehjon eller arbetare icke
efter 2:dra artikeln skola erlägga bevillning. För hvad husbonde eller
arbetsgifvare i följd af honom sålunda åliggande ansvarighet måste

4

Xongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

utbetala är han berättigad att genom afdrag å den skattskyldiges aflöning
eller arbetsförtjenst sig godtgöra.

Vid 1869 års riksdag väcktes en motion, deri med anledning af
anförda siffror, som utvisade, att en betydlig del af de skattskyldige
icke betalt sina utskylder, föreslogs, att husbonde eller arbetsgifvare,
åtminstone i städerna, ålades ansvar för de hos honom sysselsatta
tjenstehjons eller arbetares ej blott personela, utan äfven öfriga utskylder,
med rättighet att godtgöra sig genom afdrag å den skattskyldiges
aflöning eller arbetsförtjenst. Bevillningsutskottet, till hvars behandling
motionen remitterades, förklarade sig villigt erkänna det trängande behofvet
af bättre skydd för statens och kommunernas rätt, af ett säkrare
uppbördssätt och af en kraftigare kontroll öfver de medborgerliga pligternas
uppfyllande; och då ansvaret för de personela utskyldernas utgörande
redan ålåge husbonden eller arbetsgifvaren i alla de fall, då
ensamt sådana utskylder vore påförda, så ansåg sig utskottet såsom en
riktig medelväg mellan det dåvarande stadgandet och det i motionen
framstälda yrkande böra föreslå, att husbonde eller arbetsgifvare alltid
skulle ansvara för de personela utskylderna af deras tjenstehjon eller
arbetare, vare sig att dessa vore eller icke vore till inkomstbevillning
taxerade. Sedan utskottets hemställan af Riksdagen bifallits, erhöll §
88 i bevillningsförordningen genom nådiga kungörelsen den 23 juli
1869 följande förändrade lydelse:

Husbonde eller arbetsgifvare vare ansvarig för betalning af de
vid mantalsskrifningstiden hos honom, enligt behörig uppgift, sysselsatta
tjenstehjons eller arbetares personela utskylder, mot rättighet för
husbonden eller arbetsgifvaren att å den skattskyldiges aflöning eller
arbetsförtjenst innehålla ett emot de personela utskylderna svarande
belopp.

I senare utfärdade bevillningsförordningar förekommer ett lika
lydande stadgande, intill dess detsamma, i sammanhang med personliga
skyddsafgiftens eller bevillningens enligt första artikeln afskaffande,
uteslöts ur den bevillningsförordning, som utfärdades den 14 september
1883.

Då denna uteslutning skedde, torde emellertid förbiseende hafva
egt rum deraf, att gällande förordning angående mantalspenningarnes
utgörande den 24 april 1863 förutsatte ett stadgande i dylikt syfte.
§ 2 i nämnda författning är nemligen af följande lydelse:

Angående handlandes, fabriks- och annan näringsidkares, äfvensom
husbondes ansvarighet för mantalspenningar af de i deras tjenst
eller arbete anstälda personer, jemte deras hustrur och barn, samt af

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

landtbönder och torpare, gäller hvad derom i fråga om bevillningsutskylder
är stadgadt.

Denna bestämmelse, hvars affattning, såsom anknytande sig till
§ 89 i bevillningsförordningen den 17 maj 1861, var oegentlig, efter
det stadgandet i sagda § undergått ofvan anförda ändringar, har emellertid
ansetts innebära skyldighet för husbonde eller arbetsgivare att
ansvara för tjenstehjons eller arbetares mantalspenningar i samma
utsträckning som för deras öfriga personela utskylder och tillämpas
ännu så, att sagda skyldighet anses åligga husbonde eller arbetsgivare
i den omfattning, som stadgades i de senast före förordningen
af den 14 september 1883 gällande bevillningsförordningar.

Men stadgandet i bevillningsförordningarne om husbondes eller
arbetsgivares ansvarighet för tjenares eller arbetares personela utskylder
har, oaktadt stadgandet egde sin plats i bevillningsförordningen,
ansetts ega tillämplighet, utom på mantalspenningarne, äfven på andra
personela utskylder, och samma praxis torde fortfarande allmänneligen
råda. Efter den inskränkning i antalet personela afgifter, som år 1883
egde rum, förekommer, utom mantalspenningarne, såsom ovilkorligt
föreskriven endast eu dylik afgift, nemligen den personliga sjukvårdsafgiften,
hvarjemte likväl vederbörande kommuner kunna besluta om
utgörande af en personlig folkskoleafgift, likasom personliga afgifter till
presterskapet på grund af gällande lönekonventioner kunna förekomma.

Komiterade för afgifvande af förslag till ny mantalsskrifningsförordning
hafva i sitt den 14 december 1889 afgifna, af mig förut i
dag i underdånighet anmälda betänkande ifrågasatt, huruvida icke, vid
det förhållande att personliga skyddsafgiften upphört att utgå och sålunda
ur bevillningsförordningen uteslutits det i § 2 af förordningen
om mantalspenningarnes utgörande åberopade stadgande angående husbönders
och vissa med dem likstälda personers skyldighet att ansvara
för tjenares eller arbetares bevillningsutskylder, särskild föreskrift borde
meddelas om husbönders eller arbetsgifvares skyldighet att betala
mantalspenningar och andra personliga utskylder för sina underhafvande.

Denna komiterades framställning har kammarrätten i underdånigt
utlåtande af den 17 april 1890 ansett böra vinna bifall.

Den hittills, åtminstone i allmänhet, tillämpade ordning att husbönder
och arbetsgivare erlagt sina tjenares och arbetares personliga
utskylder med rättighet att innehålla utskyldernas belopp å de skattskyldiges
aflöning eller arbetsförtjenst torde hafva ländt till fördel ej
mindre för staten och vederbörande kommuner, som åtnjutit större
trygghet för utskyldernas utfående samt besparats besväret och kost -

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.

naden af en mängd särskilda debetsedlars utskrifvande äfvensom af åtgärder
för beloppens indrifvande och dermed förenad, på grund af den
ifrågavarande befolkningens rörlighet säkerligen ofta synnerligen vidlyftig
skriftvexling, än äfven för de skattskyldige sjelfva, hvilkas besvär
med utskyldernas erläggande derigenom väsentligen förminskats.
Med afseende härå och då omförmälda praxis torde böra beredas ett
fastare stöd i lagstiftningen, än den för närvarande lärer eg a, hemställer
jag i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen att besluta eu författning af följande lydelse:

Husbonde eller arbetsgivare vare ansvarig för betalning af de
vid mantalsskrifningstiden hos honom, enligt behörig uppgift, sysselsatta
tjenares eller arbetares mantalspenningar och öfriga personliga
utskyld er, mot rättighet för husbonden eller arbetsgivaren att å den
skattskyldiges aflöning eller arbetsförtjenst innehålla ett mot sagda utskylder
svarande belopp.

I sammanhang med annan erforderlig ansedd ändring i förordningen
angående mantalspenuingarnes utgörande går jag längre fram i
dag att föreslå sådan förändrad lydelse af ofvan anförda § 2 i sagda
förordning, att den bringas i öfverensstämmelse med den föreslagna
nya författningen.))

Hvad föredragande departementschefen sålunda
yttrat och hemstält, deruti statsrådets öfriga ledamöter
instämde, behagade Hans Maj:t Konungen i
nåder gilla och bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt. —
vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Hugo Malm.