Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39

Proposition 1896:39

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

1

)

N:o 39.

w

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående anslag af
allmänna medel till döfstimskoldistrikt, som till enskild undervisningsanstalt
öfverlemnat sinnesslött döfstumt barn; gifven
Stockholms slott den 14 februari 1896.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokoll öfver
ecklesiastikärenden för denna dag vill Kongl. Maj:t föreslå Riksdagen
att för sin del medgifva,

att döfstumskoldistrikt, hvars skolstyrelse finner lämpligt att på
distriktets bekostnad till enskild undervisningsanstalt öfverlemna sinnesslött
döfstumt barn, som är mottagligt för undervisning, må uppbära för hvarje
sådant barn lika stort årligt statsbidrag, som enligt kungörelsen angående
anslag af allmänna medel till dömstumskolor den 31 maj 1889 skulle
hafva tillkommit distriktet, om barnet varit intaget i af distriktet anordnad
skola; dock under vilkor, att de lärare, som äro anstälda vid
den anstalt, dit barnet blifvit öfverlemnadt, hafva den behörighet, som
i lagen angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889 är föreskrifven,
och att vederbörande inspektör finner barnets vård och undervisning
tillfredsställande;

Bill. till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 1 Afl. 26 Haft. (N:o 39.)

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

samt att nu ifrågakomma statsbidrag må utgå af förslagsanslaget
till befrämjande af döfstumundervisningen.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t, förblifver Riksdagen
med all kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

G. F. Gilljam

'' . . v>; - A

Konr/l. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 89.

3

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maji
Konunqen i statsrådet å Stockholms slott den 14 februari
1896.

Närvarande:

. i ,.

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt.

36:o

Departementschefen, statsrådet Gilljam anförde:

I det protokoll öfver ecklesiastikärenden, som är bilagdt Eders
Kongl. Maj:ts proposition till Riksdagen år 1889 angående ordnandet
af döfstumundervisningen i riket, yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
bland annat:

Med tystnad torde icke böra förbigås den omtvistade frågan om
det ovilkorliga särskiljande till på annan ort belägen undervisningsanstalt
af de döfstumma barn, som undervisades efter talmetoden, från
dem, som undervisades efter annan metod. Komitén, som hade att

4

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

utarbeta förslag till döfstumundervisvisningens ordnande, hade principielt
uttalat sig för eu dylik skilsmessa. Anledningen härtill vore,
att, enligt komiténs åsigt, de döfstummas böjelse att — trots alla lärarens
ansträngningar att förhindra sådant — då de under lofstunderna såge
sina kamrater begagna teckenspråket, använda detta för dem tilltalande
och lättvindiga meddelelsemedel, och att derigenom deras egen utveckling
i talet skulle väsentligen hämmas. Då emellertid det icke kunde
anses vara tillräckligt ådagalagdt, i hvad omfattning talundervisningen
kunde tillämpas, och följaktligen ej heller, till hvilken omfattning skilda
skolor, ordnade för de olika metoderna, kunde blifva erforderliga, ansåge
sig komitén icke böra föreslå något omedelbart steg i denna retning.
Komitén måste erkänna, att det icke skulle vara med klok hushållning
förenligt, om, i samma stund den föreslagna nya organisationen
trädde i tillämpning, skilda skolor inrättades, af hvilka måhända inom
kort den ena skulle finnas allt för stort tilltagen, den andra åter för
inskränkt. På grund häraf hade komitén uttalat den mening, att en
tids ytterligare erfarenhet vore nödig, innan ovilkorlig skyldighet ålades
vederbörande skoldistrikt att anordna dylika särskilda skolor, och att
under tiden endast borde fordras, att undervisningen efter de olika
metoderna meddelades i skilda lokaler. Det torde vara allmänt bekant,
hvilket ogillande af fackmän å detta område hade uttalats mot
komiténs nyssberörda förslag till uppskof. En revervant mot komiténs
betänkande hade yrkat, att distrikten måtte, så fort ske kunde, befrias
från skyldigheten att draga försorg om de tecknande barnen, och att
dessa barn genom statens försorg måtte erhålla undervisning å institutet
å Manilla jemte ett annat dylikt, som borde anordnas på derför
lämplig plats. Ännu omfattades denna reservantens åsigt af en och
annan döfstumlärare.

Under de tio år, som förflutit, sedan komiténs betänkande afgifvits,
hade åtskillig erfarenhet inhemtats rörande döfstummas undervisning,
dels uteslutande efter talmetoden i derför särskildt afsedda skolor,
och dels efter de skilda metoderna i en och samma skola. Dervid
hade, så vidt departementschefen kände, hvarken i förra fallet ernåtts några
afgjordt fördelaktigare resultat eller i senare fallet talundervisningen
blifvit afsevärdt lidande. I utlandet, likasom hos oss, hade man iakttagit,
att de talande döfstummas oförmåga att med örat uppfatta såväl
sina kamraters som sitt eget tal medfört fel och olater vid deras tal,
hvarför man påpekat nödvändigheten att utöfva någon kontroll, då de
döfstumma talade med hvarandra. Departementschefen kände ock, att
i vårt land åtskilliga af dem, som ifrigast stridt för en ovilkorlig skils -

5

Kotigl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

messa, betydligt jemkat sina åsigter. Trots allt detta måste dock erkännas,
att tillräcklig utredning ännu saknades för att afgöra, huruvida
icke skilda skolor erfordrades, om undervisningen efter talmetoden i full
mån skulle komma till heders. Särskildt skulle ett sådant afskiljande
från tallinien böra gälla de efter teckeumetoden undervisade. Det förefölle
departementschefen vara af stor vigt, att denna fråga åtminstone
tills vidare hölles öppen, och att skoldistrikten lemnades full frihet att
hvar för sig äfven i detta hänseende besluta. Meddelades undervisning
efter de olika metoderna under samma tak, borde dock fordras, att vederbörliga
åtgärder vidtoges, på det att talundervisningen icke måtte
blifva lidande på en sådan anordning.

En följd af sistberörda frågas ännu outredda skick vore ock, att
departementschefen åtminstone för det dåvarande måste motsätta sig
de från vissa håll framstälda anspråken, att staten ensam skulle åtaga
sig ansvaret för de tecknande barnens undervisning. Han gjorde det så
mycket mera, som det ytterst obestämda procentförhållandet emellan
de talande och de tecknande gjorde det alldeles omöjligt att beräkna
vidden af de uppoffringar, som från det allmännas sida för sådant fall
skulle erfordras. Dermed ville han icke förneka, att ju icke i en framtid,
om vunnen erfarenhet tydligen visade, att sådant kunde vara af
gagn för undervisningen i dess helhet, staten torde böra åtaga sig att
på särskildt sätt medverka för de tecknandes undervisning.

Sedan lagen om döfstumundervisningen den 31 maj 1889 utkommit,
hafva hittills de särskilda skoldistrikten sörjt hvart och ett för alla
sina döfstumma barns undervisning, efter hvilken metod än denna meddelats,
och undervisningen har, så vidt mig är bekant, medfört så goda
resultat, som billigtvis kunnat begäras. Emellertid torde den erfarenheten
hafva vunnits, att undervisningen af de tecknande barnen blir
för skoldistrikten jemförelsevis dyr.

Med anledning deraf har styrelsen öfver institutet för döfstumma
i Hjorted, hvilket, numera, sedan de särskilda skoldistrikten öfvertagit
undervisningen af sina döfstumma barn i af distrikten sjelfva upprättade
skolor, ej har utrymme för sin verksamhet, erbjudit sig att på vissa
vilkor öfvertaga undervisningen af sådana sinnesslöa döfstumma barn,
som befinnas mottagliga för undervisning i döfstumskola. Härigenom
skulle institutet, hvilket är grundadt genom frivilliga sammanskott och
donationer till främjande af döfstumma barns undervisning, och som
för närvarande utom byggnader på egen grund eger donerade fonder
till ett belopp af 33,000 kronor, fortfarande kunna verka i döfstumundervisningens
tjenst, på samma gång som det minskade kostnaderna

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

för döfstumundervisningen i de skoldistrikt, som ville sända ifrågavarande
barn till institutet för att der undervisas och uppfostras. Men
en förutsättning för att skoldistrikten skola kunna bereda sig någon
lättnad i omkostnaderna för de döfstumma barnens undervisning genom
att sända en del af dem till institutet i Hjorted är, att skoldistrikten
för hvart och ett af dessa barn erhålla lika stort bidrag af statsmedel,
som om barnen undervisades i distriktets egna skolor. För att utverka
detta har styrelsen öfver döfstuminstitutet i Hjorted i skrifvelse till
Eders Kongl. Maj:t inkommit med underdånig anhållan, att Eders Kongl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva en sådan förändring i kongl.
kungörelsen angående anslag af allmänna medel till döfstumskolor den
31 maj 1889, att det högre statsbidraget, 250 kronor för hvarje barn
för år räknadt, måtte tillförsäkras döfstumskola, anordnad af skoldistrikt,
äfven i det fall, att skolstyrelsen finner lämpligt att på distriktsskolas
bekostnad till undervisning och uppfostran inackordera de sinnesslöa
döfstumma barn, som äro mottagliga för undervisning, vid institutet för
döfstumma i Hjorted eller vid annan enskild döfstumskola.

Som stöd för sin underdåniga anhållan yttrar styrelsen i nämnda
skrifvelse, att det vid den grundläggande undervisningen alltid visade
sig, att af eu grupp nyintagna elever några vore sinnesslöa och till följd
deraf urståndsätta att kunna följa med sina bättre begåfvade kamrater.
Då de således icke kunde undervisas tillsammans med dessa, måste vid
hvarje distriktsskola en särskild afdelning bildas för de sinnesslöa döfstumma
barnen, och särskilda lärare anställas för dem. Men emedan
antalet af dessa sinnesslöa i allmänhet ej beräknades större än omkring
10 % af de intagna, blefve följden, att denna afdelning sönderfölle i flera
mindre afdelningar med endast några få elever i hvarje, hvilket gjorde
det nödvändigt antingen att för dem anskaffa jemförelsevis flera lärare
än för de mera begåfvade, i hvilket fall misshushållning med lärarekrafter
uppstode och undervisningen fördyrades, enär en lärare, ehuru han samtidigt
ej kunde undervisa mer än en klass, lika väl kunde undervisa en
större med 10 å 12 barn som en mindre med halfva detta antal och
derunder, eller ock att i ekonomiskt intresse inskränka lärarekrafterna
så mycket som möjligt, så att en och samma lärare finge undervisa flera
mindre afdelningar, i hvilket fall hans tid och krafter för mycket splittrades,
och hvarje afdelnings eller elevs undervisning i samma grad försummades.

Med anledning häraf och på grund af föreskriften i § 13 mom. 5
af lagen angående döfstumundervisningen, att det särskildt borde tillse,
att icke undervisningen å tallinien blefve lidande derigenom, att

7

KongI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

dess lärjungar obehörigen sammanfördes med lärjungarne å de öfriga
linierna, hvilket uppenbarligen säkrast förekommes derigenom, att de
svagast begåfvade barnen, som hänfördes till teckenlinien, undervisades
i särskild anstalt, hade styrelsen för döfstuminstitutet i Hjorted i augusti
månad 1894 ingått till styrelsen öfver andra döfstumskoldistriktet med
förfrågan, huruvida denna funne lämpligt och med sina intressen förenligt
att mot en årlig afgift af 300 kronor för hvarje elev vid institutet
i Hjorted inackordera sina sinnesslöa, bildbara elever. Sedan styrelsen
öfver nämnda skoldistrikt med anledning deraf ingått till Eders Kongl.
Maj:t med underdånig förfrågan, om det högre statsbidraget, 250 kronor
för elev, kunde påräknas för distriktets sinnesslöa barn, som på distriktsskolans
bekostnad åtnjöte undervisning och underhåll vid enskild döfstumskola,
hade Eders Kongl. Maj:t på grund af ordalydelsen i ofvan
berörda kongl. kungörelse ej kunnat medgifva, att ett statsbidrag af 250
kronor för elev vid sådant fall erhölles.

Att en önskan att lätta undervisningen vid åtminstone vissa distriktsskolor
genom att från dem afskilja de sinnesslöa döfstumma barnen
för öfrig!, förefunnes, derom vittnade följande uttalande af styrelsen i
fjerde döfstumskoldistriktet i den förklaring, som åtföljde dess till Elfsborgs
läns landsting framlemnade förslag till byggnader för döfstumskolan
i Venersborg: För D-liniens barn, som utgjorde ett ringa fåtal
och måste undervisas enligt teckenmetoden, hade styrelsen tänkt sig
mera provisoriska anordningar. Rörande D-barnen hyste nemligen styrelsen
en ej ogrundad förhoppning, att de komme att öfvertagas af
staten för att undervisas i särskilda skolor, synnerligast som behofvet
af en sådan anordning gjorde sig känbart inom alla distrikt samt framställning
härom redan blifvit inom Riksdagen väckt.

Den här åsyftade motionen hade visserligen icke vunnit Riksdagens
bifall, men, om erfarenheten gåfve vid handen, att dömstumskoldistrikten
icke lämpligen kunde omhändertaga de sinnesslöa döfstumma barnen,
torde styrelsen öfver de särskilda döfstumskoldistrikten icke underlåta
att ingå till Eders Kongl. Maj:t med förnyad framställning i ämnet.

I den öfvertygelsen, att det för döfstumskoldistrikten måste blifva
afsevärdt billigare att inackordera de döfstumma sinnesslöa barnen i enskild
anstalt, utan att någon ökad uppoffring å statens sida derigenom
behöfde ifrågakomma, hade styrelsen för institutet i Hjorted vågat inkomma
till Eders Kongl. Maj:t med underdånig anhållan, att Eders
Kongl. Maj:t måtte aflåta till Riksdagen nådig proposition i det här ofvan
angifna syftet.

Beträffande berörda af styrelsen öfver institutet för döfstumma

8

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

Hjorted gjorda anhållan hafva utlåtanden inhemtats från skolstyrelserna
i de särskilda döfstumskoldistrikten.

Skolstyrelsen i första distriktet förordar bifall till berörda anhållan,
enär det af styrelsen för institutet i Hjorted föreslagna sättet
att skilja de bildbara sinnesslöa döfstumma från distriktets skolor och
åt annan anstalt öfverlemna deras uppfostran syntes vara enkelt och
för distrikten blifva särdeles billigt utan att kräfva ökad uppoffring
från statens sida, hvartill korarae, att, genom bestämmelser angående
lärarekrafter med mera såsom vilkor för det ifrågasatta statsbidragets
åtnjutande, dessa barns undervisning och uppfostran uti nämnda institut
eller annan dermed jemförlig läroanstalt borde kunna blifva fullt motsvarande
hvad som i sådant afseende eljest kunde dem beredas.

Skolstyrelsen i andra distriktet har den 16 sistlidne oktober inkommit
till Eders Kongl. Maj:t med en underdånig skrifvelse, hvari
skolstyrelsen — med erinran, att skolstyrelsen den 25 januari samma år
gjort hemställan hos Eders Kongl. Maj:t, huruvida skolstyrelsen kunde
påräkna årligt bidrag med 250 kronor för hvarje barn, som på skolstyrelsens
bekostnad kunde blifva intaget vid institutet för döfstumma i
Hjort-ed, men att Eders Kongl. Maj:t vid föredragning af detta ärende
förklarat, att det ifrågasatta bidraget af statsmedel under ofvan angifna
förutsättning ej kunde medgifvas — vidare yttrar, att det för skolstyrelsen
fortfarande framstode som ett vigtigt önskningsmål, att skoldistrikten
måtte kunna, med åtnjutande af det angifna årliga bidraget,
träffa en sådan anordning som den uti skolstyrelsens underdåniga
skrifvelse den 25 januari 1895 föreslagna och genom hvilken anordning
flera distrikt skulle kunna uti en anstalt sammanföra sina
sinnesslöa elever. Genom en sådan anordning skulle skoldistrikt undgå
de olägenheter, som under nuvarande förhållanden måste uppstå, nemligen
att antingen de sinnesslöa, hvilka icke lämpligen kunde undervisas
på samma gång som de öfriga eleverna, måste indelas uti allt för
små afdelningar, som fordrade särskilda lärarekrafter, en anordning, som
blefve uti ekonomiskt afseende synnerligen betungande, eller ock att
yngre och äldre åldersklasser sinnesslöa sammanfördes uti en undervisningsklass,
hvilket skulle menligt inverka på elevernas undervisning.
Deremot skulle å andra sidan genom den föreslagna anordningen undervisningen
kunna för de sinnesslöa bedrifvas på ett mera tillfredsställande
sätt, i det att denna uti lämpligt stora klasser omfattade ett större antal
elever af likartad begåfning. Den ifrågasatta anordningen måste dessutom
för skolstyrelsen framställa sig såsom desto mera praktisk och önskvärd,
då en sådan anstalt, utan nya byggnadskrav erbjöde sig uti Hjorteds

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

forna döfsturainstitut, hvilket ur flera synpunkter — genom värdefulla
åbyggnader, sund belägenhet samt icke obetydliga donationsfonder —
måsto anses motsvara de yttre anspråk, som kunde ställas på en sådan
anstalt. Under sådana förhållanden hade skolstyrelsen icke tvekat att
hos Eders Kongl. Maj:t göra underdånig hemställan, att Eders Kongl.
Maj:t måtte vidtaga erforderliga åtgärder, för att uti nådiga kungörelsen
den 31 maj 1889 måtte göras sådan ändring, att årligt statsbidrag af
250 kronor måtte af skoldistrikt få åtnjutas äfven för döfstumt barn,
som på distriktets bekostnad åtnjöte underhåll och undervisning uti
sådan anstalt som den nu antydda.

Derjemte har skolstyrelsen i andra distriktet uti det från den infordrade
underdåniga utlåtandet på uti skrifvelsen den 16 sistlidne
oktober anförda skäl förordat bifall till den framställning, hvarmed
styrelsen öfver institutet för döfstumma i Hjorted till Eders Kongl.
Maj:t inkommit.

Skolstyrelsen i tredje distriktet instämmer i hvad af styrelsen
öfver institutet i Hjorted föreslagits rörande framställning till Riksdagen,
i händelse sådan kunde anses vara erforderlig för medgifvande af det
högre statsbidragets utgående för det uppgifna ändamålet.

Skolstyrelsen i fjerde distriktet anför, att den, hvilken ej kunde
annat än biträda den åsigt, som styrelsen öfver institutet i Hjorted uttalat
i det afseende, hvarom bär är fråga, vågade i likhet med nämnda
styrelse framhålla det känbara behofvet af att de sinnesslöa, Indika
antoges vara bildbara, utgallrades ur distriktsskolorna och förlädes i
särskilda för dem afsedda skolor. Den utväg styrelsen öfver institutet
i Hjorted föreslagit för vinnande af ifrågavarande syfte, torde väl kunna
användas under förutsättning, att tillräcklig kontroll utöfvades öfver de
anstalter, som emottoge dylika barn, men mera betryggande för dessa
barns undervisning och vård syntes dock vara, att staten direkt droge
försorg om dem och exempelvis för detta ändamål ombildade några af
anstalterna för öfveråriga döfstumma, hvilka anstalter förfogade öfver
en med detta slags undervisning förtrogen lärarepersonal. På grund
af hvad sålunda blifvit anfördt, vågade skolstyrelsen underdånigst hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke åtgärder borde vidtagas, för att de bildbara sinnesslöa döfstummas
undervisning och vård öfvertoges af staten, men att, derest Eders Kongl.
Maj:ts ej funne detta lämpligt, Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder villfara
styrelsens öfver döfstuminstitutet i Hjorted underdåniga anhållan.

Skolstyrelsen i femte distriktet har funnit den föreslagna anord Bili.

till Bifcsd. Prof. 1896. 1 Sand. 1 Afd. 26 Höft. 2

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ningen synnerligen fördelaktig såväl för staten som för distrikten och
skänker derför densamma sitt lifliga förord.

Skolstyrelsen i sjette distriktet önskar framgång åt det af styrelsen
öfver döfstuminstitutet i Hjorted framstälda förslaget, som syntes
på ett lyckligt sätt lösa frågan om de sinnesslöa döfstummas undervisning.

Skolstyrelsen i sjunde distriktet hyser på anförda skäl den öfvertygelsen,
att för teckenmetodens utveckling liksom äfven för sinnesslöa
döfstummas isolering från de i egentlig mening bildbara barnen särskilda
skolor behöfdes. Huruvida de enskilda döfstumskolorna kunde
och borde för ändamålet begagnas, derom vågade skolstyrelsen ej uttala
sig, då den^ ej kände, hur många elever dessa kunde mottaga, ej
heller om de läge så till, att alla distrikten utan allt för stora kostnader
kunde till dem sända sina teckenelever. Styrelsen tilläte sig endast
att såsom kärnpunkt vid denna frågas lösning framhålla nödvändigheten
af att de skolor — enskilda eller statens — som vore eller komme
att blifva inrättade för tecken^ndervisningen, läge eller komme att förläggas
beqvämt för alla distrikten, samt att vid dem utrymme bereddes
för rikets samtliga teckenelever. Af Hjorteds enskilda döfstumskola
kunde andra distriktet och till äfventyrs äfven närgränsande distrikt
hafva gagn, men alldeles icke sjunde distriktet; och kunde de enskilda
skolorna ej mottaga mer än en del, måste distrikten för återstoden inrätta
teckenklasser, hvilket inverkade rubbande på talundervisningen
och, ehuru teckenklasserna då komme att räkna ett mindre antal elever,
blefve dessa klasser ej för distrikten synnerligen billigare.

Af såväl den skrifvelse rörande förändring af kongl. kungörelsen
den 31 maj 1889, hvarmed styrelsen öfver döfstuminstitutet i Hjorted
till Eders Kongl. Maj:t inkommit, som af de underdåniga utlåtanden,
som med anledning deraf blifvit från skolstyrelserna i de särskilda
döfstumskoldistrikten infordrade, framgår, att under tiden från år 1889,
då döfstumskolväsendet fick sin nuvarande anordning, den erfarenhet
vunnits, att undervisningen af sinnesslöa döfsturama barn, som äro bildbara,
blir för de särskilda distrikten jemförelsevis dyr. Derför synes
ock den meningen, att det vore en fördel, om distrikten hade tillfälle
att sända dylika barn till särskildt för dem afsedda skolor, blifva allt
mer rådande.

En af skolstyrelserna förmenar, att dylika skolor borde helst upprättas
af staten, enär man derigenom kunde hafva större trygghet för
att undervisningen blefve tillfredsställande. Det synes mig dock, som
om man genom bestämmande af vissa vilkor för erhållande af stats -

11

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 39.

understöd skulle kunna vinna erforderlig säkerhet för att sinnesslöa
döfstumma barn erhölle fullt nöjaktig undervisning äfven uti enskilda
skolor. För öfrigt skulle sannolikt statens utgifter för undervisningen
af de barn, hvarom bär är fråga, blifva långt större, om den skulle
upprätta särskilda skolor derför, än om den understödde enskilda skolor,
som ville åtaga sig den bär ifrågavarande undervisningen.

En förutsättning för att döfstumskoldistrikten skola få någon
minskning i utgifterna för döfstumskolväsendet genom att sända de
sinnesslöa döfstumma till enskilda skolor, är, såsom af styrelsen öfver
döfstuminstitutet i Hjorted framhållits, att de för sådana barn erhålla
lika stort statsbidrag som för dem, hvilka undervisas i distriktets egna
skolor.

De flesta skolstyrelserna hafva derför förordat den af styrelsen
öfver döfstuminstitutet i Hjorted bos Eders Kongl. Maj:t gjorda underdåniga
anhållan.

Endast skolstyrelsen i sjunde distriktet bar ej tillstyrkt bifall till
nämnda begäran. Huruvida de enskilda döfstumskolorna kunde och
borde för ändamålet användas, derom vågade nemligen, såsom bär ofvan
anförts, sagda skolstyrelse ej uttala sig, då den ej kände, huru många
elever dessa kunde emottaga, ej heller om de läge så till, att alla distrikten
utan allt för stora kostnader kunde till dem sända sina teckenelever.

Med anledning af hvad skolstyrelsen i sistnämnda distrikt anfört,
torde jag få fästa uppmärksamheten derpå, att det nu ej är fråga om
att vidtaga några definitiva anordningar för de sinnesslöa döfstumma
barnens undervisning, utan att det endast gäller att tillförsäkra skoldistrikt,
som frivilligt vilja öfverlemna dylika barn till döfstuminstitutet
i Hjorted eller till annan enskild döfstumskola för att der uppfostras
och undervisas, rätt till lika stort statsbidrag, som nu utgår till barn,
som underhållas och undervisas i distriktsskola. Derigenom, att en sådan
rätt beviljas, kommer icke endast det distrikt, som vill begagna
sig af döfstuminstitutet i Hjorted, att få lättnad i sina utgifter för
döfstumundervisningen, utan nämnda institut blir satt i tillfälle att fortfarande
få använda sina byggnader och donationer till det ändamål,
för hvilket de äro afsedda. Dertill kommer, att en sådan anordning, hvarom
här är fråga, ej medför några ökade utgifter för staten. Skulle döfstuminstitutet
i Hjorted icke kunna mottaga alla döfstumma sinnesslöa barn,
som anmälas till intagning der, eller skulle skoldistrikt, som ej ville i
egna skolor låta undervisa sådana barn, ej för afståndet kunna utan
allt för stora kostnader sända dem till Hjorted, torde annan enskild
skola finnas benägen att för dem anordna undervisning.

12

Kong!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Beträffande de vilkor, som böra fastställas, för att för döfstumt
sinnesslött barn, som intoges i Hjorted eller annan enskild döfstumskola,
lika stort statsbidrag måtte utgå, som för barnet skulle hafva
utbetalts, om det varit intaget i distriktsskola, torde man vid deras
bestämmande böra hafva till ögonmärke, att barnen måtte få lika god
vård och. undervisning i den enskilda skolan som i distriktsskolan. Det
synes mig derför billigt och lämpligt, att stadgande meddelas derom,
att, om skoldistrikt låter undervisa sinnesslöa döfstumma barn i döfstuminstitutet
i Hjorted eller i annan enskild döfstumskola, det eger rätt
att uppbära för hvarje sådant barn ett årligt statsbidrag af 250 kronor,
så vida undervisningen i nämnda läroanstalter handhafves af lärare med
samma kompetens, som är föreskrifven för lärare i distriktsskola, samt
vederbörande inspektör finner undervisningen tillfredsställande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen medgifva:

att döfstumskoldistrikt, hvars skolstyrelse finner lämpligt att på
distriktets bekostnad till enskild undervisningsanstalt öfverlemna sinnesslött.
döfstumt barn, som är mottagligt för undervisning, må uppbära för
hvarje sådant barn lika stort årligt statsbidrag, som enligt kungörelsen
angående anslag af allmänna medel till döfstumskolor den 31 maj 1889
skulle hafva tillkommit distriktet, om barnet varit intaget i af distriktet
anordnad skola; dock under vilkor, att de lärare, som äro anstälda vid
den anstalt, dit barnet blifvit öfverlemnadt, hafva den behörighet, som
i lagen angående döfstumundervisningen den 31 maj 1889 är föreskrifven,
och att vederbörande inspektör finner barnets vård och undervisning
tillfredsställande;

samt att nu ifragakomna statsbidrag må utgå af förslagsanslaget
till befrämjande af döfstumundervisningen.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
tillstyrkt, deri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse,
bilagan B vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Al/red Zimmerman.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.