Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37

Proposition 1897:37

1

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

N:o 37.

Kong!. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till lag
angående vapenöfning för utrönande af härens Jcrigsberedskap;
gifven Stockholms slott den 5 februari 1897.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att antaga en så lydande:

Lag

angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap.

Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för utbildning-,
som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,
som år 1898 tillhör beväringens första uppbåd vid den del af
hären, Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för
vapenöfning, som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra
enligt de närmare bestämmelser. Konungen meddelar, under högst
femton dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad;
skolande i fråga om sagda öfning för öfrigt gälla hvad i värnpligtslagen
finnes stadgadt angående värnpligtigs tjenstgöring under fredstid,

Bill. till Rilcsd. Prof. 181)7. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. (N:is 37, 38.) 1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

dock att hvad i § 31 värnpligtslagen stadgas i fråga om åtlydnad af
påbud, hvarigenom värnpligtig inkallas till tjenstgöring vid utbrott af
eller fara för krig, skall ega tillämpning med afseende på inkallelse
till ifrågavarande vapenöfning.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse väl bevågen.

OSCAR.

Axel Rappe.

Kong!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

3

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5
februari 1897.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

WlKBKAD,

GlLLJAM,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt och
von Krusenstjerna.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, statsrådet friherre Rappe
yttrade härefter:

»Åberopande hvad jag till statsrådsprotokollet för den 14 sistlidne
januari anfört rörande önskvärdheten af eu försöksmobilisering
år 1898, anhåller jag i underdånighet att nu få inför Eders Kongl.
Maj:t framlägga förslag till den lagbestämmelse, som torde vara nödvändig,
om sagda mobilisering skall kunna komma till utförande,

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

Enligt gällande värnpligtslag kan inkallande af beväringens
första uppbåd eller större eller mindre delar deraf icke ega rum annat
än dels till öfning enligt § 27 värnpligtslagen och dels, enligt § 28
samma lag, »då rikets försvar det kräfver», med hvilken sistnämnda
bestämmelse utom all fråga afses förhållanden, som påkalla verklig mobilisering;
och skall eu mobilisering med det ändamål, hvarför jag i
mitt ofvan anförda yttrande till statsrådsprotokollet den 14 sistlidne
januari redogjort, kunna företagas, måste alltså för ändamålet en lag
stiftas, enligt hvilken det blir möjligt att till tjenstgöring inbeordra
alla de beväringsmän, som enligt faststälda mobiliseringsplaner beräknats
skola ingå i den mobiliserande arméfördelningen, således äfven
sådana beväringsmän af första uppbådet, hvilka redan fullgjort sin
fredstjenstgöring.

Då dylik lags erforderlighet alltså ligger i sjelfva sakens natur,
torde i hufvudsak ingen annan motivering för densamma behöfvas än
den, som innehålles i det nu sagda, hvaremot jag anser mig böra angifva
skälen till de detaljbestämmelser lagförslaget innehåller.

Jag har sålunda ansett, att lagen skulle afse allenast år 1898
och ega tillämpning endast på värnpligtige vid den del af hären, Konungen
skulle ega bestämma, hvarigenom möjlighet lemnades för Konungen
att afgöra, hvilken arméfördelning, som skulle mobilisera. Vidare
har tjenstgöringstiden för det inkallade beväringsmanskapet föreslagits
till högst 15 dagar, i hvilken tid dock — i öfverensstämmelse
med förhållandet under vanliga fredsöfningar — marscherna eller färden
till och från utrustningsorterna samt in- och utryckningsdagarne
icke skulle inräknas.

I mitt yttrande den 14 sistlidne januari rörande kostnaderna för
den försöksmobilisering, jag föreslagit för utrönande af härens krigsberedskap,
har jag uppgifvit de för ändamålet inkallade beväringsmännens
tjenstgöringstid till 13 dagar, in- och utryckningsdagarne
oberäknade, men på samma gång förklarat, att denna tid framgått ur
eu medeltalsberäkning, som utgår från de olika tider, å hvilka skilda
kontingenter enligt mobiliseringsplanerna böra infinna sig å vederbörlig
utrustningsort. Såsom jag då tillika påpekade, är orsaken till denna
tidsskilnad bland annat att söka i de ofta ganska vidt skilda afstånden
emellan beväringsmännens hemorter och mobiliseringsorten, men den
väsentligaste orsaken är dock den, att i regeln ej alla kontingenter,
som skola bilda ett truppförband, kunna mottagas på samma gång å
sist nämnda ort. Under fredsöfningar, då samtidig tjenstgöring blott
ifrågakommer för en enda årsklass, medhinnes densammas utrustning

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

på eu dag. men vid mobilisering, då flera klasser tagas i anspråk, och
dessa ej allenast skola beklädas, beväpnas, provianteras och inqvarteras,
utan det truppförband, som af dem bildas, tillika skall förses med
hästar och trängfordon, måste detta vidlyftiga arbete fördelas på flera
dagar, hvilket återigen allenast då är möjligt, när de olika beväringskontingenterna
successivt inträffa. Skilnaden i inställelsetid mellan de
först- och sistkommande blir härigenom — beroende i viss mån äfven
på hvilken arméfördelning som ifrågakommer — ej obetydlig; men då
alla de inkallade i regeln kunna hemförlofvas samtidigt, följer häraf,
att vissa beväringsmän komma att tjenstgöra längre än andra. Då
emellertid den nu ifrågasatta lagbestämmelsen bör omfatta alla, är tydligt,
att, vid beräkning af maximitiden för dess gällande kraft, man,
strängt taget, uteslutande bort taga i betraktande den längsta tjenstgöringstid,
som lian ifrågakomma.

Hade emellertid detta, i fonnelt afseende utan tvifvel rigtigaste,
tillvägagående följts, och den föreslagna lagen uteslutande afsett att
gifva ett uttryck för de rent militära klufven, borde de erforderliga
tjenstgöringsdagarna hafva upptagits till ett antal, som åtskilligt öfverskjutit
de nu föreslagna femton, beroende derpå att enskilde beväringsmän
eller ett färre antal kontingenter inträffa särdeles tidigt i jemförelse
med det stora flertalet; men då dessas häraf följande längre
tjenstgöring kunde anses innebära en orättvisa och dessutom för åtskilliga
af dem skulle förorsaka afsevärda ekonomiska olägenheter, har
det synts mig som en bjudande nödvändighet att — om än sagda olikhet
ej alldeles kan utjemnas — åtminstone söka göra den så föga betydande
som möjligt, utan att likväl mobiliseringsplanerna i några
väsentliga delar frångås.

I det jag nu anfört är alltså orsaken att söka dels dertill, att en
maximitids införande i lagen ifrågasatts, oaktadt tjenstgöringen ju ändå
ej kan fortgå längre, än anslagna medel medgifva, och dels dertill, att
denna maximitid föreslagits så kort, att en ytterligare förkortning deraf
skulle omöjliggöra hela mobiliseringsöfningen såsom sådan, och blir det
sedan krigsstyrelsens uppgift att genom lämpliga åtgärder söka neutralisera
de olägenheter, som jag inser blifva en följd af en så trång begränsning
af tiden.

Har jag sålunda, äfven med eftersättande i någon män af de
militära krafven, föreslagit en så kort öfningstid som möjligt, måste
jag deremot på det bestämdaste framhålla nödvändigheten af att i fråga
om inkallelseordernas åtlydande må få tillämpas hvad i § 31 värnpligtslagen
stadgas angående krigstjenstgöring. En blott penningeplikt för

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 37.

uteblifvande från tjenstgöringen är — såsom de vanliga fredsöfningarna
nogsamt ådagalägga — en allt för otillräcklig garanti för de värnpligtiges
inställelse, och då, efter hvad jag vid annat tillfälle framhållit, ett
mycket vigtigt ändamål med mobiliseringsförsöket är att utröna, huru
mangrant beväringsmännen vid en verklig mobilisering skulle inställa
sig, komme föga lärdom i detta stycke, så väl som i många andra, att
vinnas, i fall ej samma ansvar drabbade de uteblifvande som vid verklig
mobilisering, d. v. s. ansvar enligt krigslag.

Då jag emellertid till fullo inser, huru ingripande i de enskildes
borgerliga förhållanden den nu föreslagna lagen i sin tillämpning kommer
att blifva, har jag ansett mig tillika böra föreslå en utväg, hvarigenom
i vissa fall, t. ex. vid värnpligtiges vistelse utomlands eller å synnerligen
aflägsen ort m. m., Konungen må kunna meddela befrielse från
inställelse till tjenstgöringen; och afser det i lagförslaget införda stadgandet,
att tjenstgöringen skall ega rum enligt de närmare bestämmelser,
Konungen meddelar, alltså ej allenast ordnandet enligt mobiliseringsplanerna
af de värnpligtiges olika tjenstgöringsförhållanden och
hvad härmed sammanhänger, utan ock rätten att från all inställelse
fritaga värnpligtige, som skulle hafva synnerligt stort men af en inkallelse
till deltagande i försöksmobiliseringen, och dylikt.

I fråga om de bestämmelser, lagförslaget för öfrigt innehåller,
torde någon motivering icke erfordras.

I ett afseende, nemligen i fråga om de i öfningen deltagandes
aflöning, torde emellertid särskilda bestämmelser böra meddelas, då ju
värnpligtslagen i detta hänseende icke innehåller något uttryckligt stadgande;
och anhåller jag att få i denna fråga afgifva särskilt yttrande.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att antaga
en så lydande:

Lag

angående vapenöfning för utrönande af härens krigsberedskap.

Härigenom förordnas, att oberoende af den tjenstgöring för utbildning,
som åligger värnpligtig enligt § 27 värnpligtslagen, värnpligtig,
som år 1898 tillhör beväringens första uppbåd vid den del af hären,
Konungen bestämmer, skall vara pligtig att under sagda år för vapenöfning,
som afser utrönande af härens krigsberedskap, tjenstgöra enligt
de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, under högst femton
dagar, in- och utryckningstid till sådan öfning oberäknad; skolande i

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 37.

fråga om sagda öfning för öfrigt gälla hvad i värnpligtslagen finnes
stadgadt angående värupligtigs tjenstgöring under fredstid, dock att
hvad i § 31 värnpligtslagen stadgas i fråga om åtlydnad af påbud,
hvarigenom värnpligtig inkallas till tjenstgöring vid utbrott af eller fara
för krig, skall ega tillämpning med afseende på inkallelse till ifrågavarande
vapenöfning.))

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemstält, täcktes Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan
af statsrådets öfrige ledamöter, i nåder bifalla;
och skulle nådig proposition af den lydelse,
bilagan A till detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.

Ex protocollo
Carl Heijkenskjöld.