Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34

Proposition 1894:34

kammare
riksdag
tvåkammaren
session
lagtima
Antal sidor
6

Propositioner och skrivelser

Propositioner är förslag till nya lagar och lagändringar som regeringen lämnar till riksdagen. Regeringen lämnar också skrivelser, som har en mer redogörande karaktär och inte innehåller förslag till riksdagsbeslut.

PDF

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

1

N:o 34.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående ordnandet
af pensionsförhållandena vid intendenturcorpsen; gifven
Stockholms slott den 26 januari 1894.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att medgifva,

att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid intendenturcorpsen
må få förklaras berättigade att, under de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande
af fyllnadspension finnas stadgade uti nådiga cirkuläret den 22
juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid fylda 60 lefnadsår
tillträda den dem enligt samma cirkulär tillkommande pension.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR

Axel Rappe.

Bill. till Riksd. Prot. 1894. 1 Sami. 1 Afd. 19 Häft. (N:o 34.)

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Utdrag af protokollet öfver landtförsvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen uti statsrådet å Stockholms slott den 26
januari 1894.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,

Statsråden: friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson.

Departementschefen, statsrådet friherre Rappe yttrade:

På förslag af generalintendenten behagade Eders Kongl. Maj:t genom
nådig proposition den 17 februari 1893 föreslå nämnda års Riksdag att
medgifva, att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid intendenturcorpsen
måtte få förklaras berättigade att under de vilkor i öfrigt, som
för åtnjutande af fyllnadspension funnes stadgade uti nådiga cirkuläret
den 22 juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid fylda
60 lefnadsår erhålla dylik pension.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 34.

3

Den gjorda framställningen afsåg alltså icke att åt de omnämnda
tjenstemännen vid den nya intendenturcorpsen utverka rätt till fyllnadspension.
En dylik framställning var ej heller af nöden, ty då, jemlikt
första punkten i de af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen antagna nya
grunderna för pensioneringen af arméns befäl med vederlikar, pension
enligt nämnda grunder tillkommer de till armén hörande embete- och
tjensteman af militär-, läkare- och civilstaterna, följde det af sig sjelf, att
tjenstemännen vid ifrågavarande nya civilmilitära corps i och med sin
anställning vid densamma blefvo berättigade till fyllnadspension, och den
enda fråga, som beträffande deras pensionsförhållanden återstod att
reglera, var den rörande åldern, då nämnda rättighet skulle inträda.
Några tjenstebefattningar med de i staten för intendenturcorpsen förekommande
benämningar funnos nemligen ej, då de nya pensionsgrunderna
af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen antogos, och följaktligen kunde
dessa grunder, i hvilka pensionsåldern för alla då vid armén anstälda
tjensteman noggrant aflgafs, icke heller innehålla något om de nya
tjenstemännens pensionsålder. Det var bestämmelser derom, som med
omförmälda proposition åsyftades.

Första Kammaren biföll Eders Kongl. Maj:ts framställning, hvaremot
Andra Kammaren afslog densamma; och förklarade Riksdagen med anledning
deraf i underdånig skrifvelse den 5 maj 1893, att, jemlikt 63 §
riksdagsordningen, frågan för 1893 års riksdag förfallit.

Af hvad jag inledningsvis yttrat torde emellertid framgå, att beslut
i saken måste fattas. Rättighet till fyllnadspension tillkommer obestridligen
-ifrågavarande tjensteman, hvilka numera jemväl blifvit delaktige
i arméns pensionskassa, och uppenbarligen kan under sådana förhållanden
frågan, när denna rättighet skall inträda, icke lemnas oafgjord.
Jag anser mig derför böra hos Eders Kongl. Maj:t hemställa, att proposition
i ämnet måtte till nu pågående Riksdag varda å nyo aflåten;
och har jag dervid ingen anledning att frångå de åsigter rörande pensionsåldern
för meranämnda tjensteman, som jag i mitt underdåniga
anförande till statsrådsprotokollet den 17 februari 1893, då ärendet
senast föredrogs, hade tillfälle uttala.

Hvad först angår den talrikaste gruppen af de nya tjenstemännen,
intendenterna, måste ihågkommas, att de i allo skola öfvertaga de åligganden,
som för närvarande tillkomma de på de olika regementenas
stater anstälda regementsintendenterna, hvadan, och då för dessa senare
tjensteman pensionsåldern är bestämd till 60 år, något skäl att för
intendenterna fastslå en annan och högre pensionsålder så mycket mindre
förefinnes, som regementsintendenterna redan nu blifva berättigade till

4

Kongl, Maj:ts Nåd. Proposition No 34.

pension icke mindre än 10 år senare än de militära gradkamraterna och
skilnaden emellan dessa tjenstemäns uppgifter i fält ingalunda är så
stor, att ett ytterligare framflyttande af pensionsåldern för intendenturtjenstemännen
kan vara att förorda. Det torde tvärt om, derest man gör
sig reda för den betydelsefulla roll, som i fråga om fälthärens operationer
tillkommer fältförvaltningen, och de stora fordringar på såväl
fysisk rörlighet och uthållighet som kraftigt initiativ, hvilka i vår tids
massarméer måste ställas på de förvaltande organen vid trupperna,
kunna ur mer än en synpunkt ifrågasättas, om ej nu gällande pensionsbestämmelser,
hvarigenom möjliggöres att personer om ända till 63 års
ålder måste användas i aktiv förvaltningstjenst vid de olika i fält opererande
härafdelningarna, måhända kunde tarfva ändring i syfte att
något sänka denna ålder. Derom kan emellertid ej nu vara tal, men å
andra sidan måste jag på det kraftigaste afstyrka hvarje åtgärd, som
kan leda till höjande af de till tjenstgöring i fälthåren afsedda intendenternas
ålder. Förglömmas måste ej heller'', att om man fäster sig
endast vid de tjenstemän, som hafva att bestrida intendenturgöromålen
vid arméns lägsta sjelfständiga truppförband, regementena och corpserna,
1892 års urtima Riksdags beslut medfört en minskning i utgifterna för
intendenturpersonalens pensionering. Regementsintendenterna, hvilka äro
berättigade till ett ålderstillägg, åtnjuta nemligen såsom följd deraf i
pension och fyllnadspension 2,640 kronor, under det att motsvarande
pensionsförmån för de tjenstemän, intendenterna af första och andra
klassen, som i mån af intendenturcorpsens uppsättande skola träda i
regementsintendenternas ställe, uppgår till allenast 2,240 kronor resp.
1,440 kronor.

Hvad vidare beträffar den andra stora grupp af tjensteman vid intendenturcorpsen,
förvaltarne, om hvilkas pensionsålder nu är fråga,
torde hvad jag nyss yttrade beträffande den för intendenterna erforderliga
rörlighet och uthållighet i fysiskt afseende ega tillämplighet jemväl
på förstnämnda tjenstemän. Äfven deras tjenstgöring är af beskaffenhet
att icke kunna anförtros åt personer, som närma sig den högre åldern
med dess bräckligheter och försvagade kroppskrafter. Deremot kan ej
nekas, att såsom följd af dessa tjensters inrättande statsverkets pensionsutgifter
komma att ökas. Nuvarande förrådsförvaltare äro nemligen i
regeln underofficerare på stat, som sålunda vid afskedstagandet komma
i åtnjutande af den för redan vid armén befintliga underofficerare bestämda
pension. En och annan förrådsförvaltare, som ej varit underofficer
på stat, har emellertid redan nu, på särskild framställning af Eders
Kongl. Maj:t, fått sig af Riksdagen tillerkänd pension på indragningsstat.

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

Hvad slutligen angår de 9 fältintendenter af första och andra klassen,
som vid intendenturcorpsen skola anställas och som, på grund af
stadgandena i ofvannämnda pensionsgrunder, komma att pensioneras
som öfverstelöjtnanter och majorer, motsvaras, såsom väl är bekant,
deras befattningar icke af någon förut vid armén befintlig beställning.
Att i följd af dessa befattningars inrättande statsverkets pensionsutgifter
komma att ökas, måste således medgifvas, men med afseende å befattningarnas
fåtalighet torde emellertid den deraf föranledda förhöjda kostnad
för armébefälets pensionering ej blifva af den betydenhet, att för
dess skull något afsteg bör göras från hvad ur andra synpunkter måste
betecknas såsom det rätta i fråga om dessa tjenstemäns pensionsålder.
Äfven de skola nemligen åtfölja trupperna i fält, och i stort sedt torde
deras göromål föga komma att i fråga om kroppsansträngningar och
fysiska umbäranden skilja sig från intendenternas. Framför allt torde
den jemförelse, man vid riksdagen gjort emellan den kommenderande
generalens och fältintendentens uppgifter i fält och som åberopats såsom
skäl för att beträffande pensionsåldern likställa dessa båda tjensteman,
vid närmare öfvervägande befinnas sakna berättigande. Innehafvarne af
svenska arméns nio generalsbefattningar torde, just med anledning af
dessa befattningars ringa antal, samtligen få sig i fält tilldelade befälsplatser
af dén beskaffenhet, att de kunna behörigen fyllas jemväl i det
fall, att mot den kroppsliga rörligheten och uthålligheten skulle vara
något att erinra. Detta förhållande är anledningen till att man tilltrott
sig kunna bestämma pensionsåldern för generalspersoner till 65 år, men
det nämnda skälet träffar ingalunda in på fältintendenterna, hvilka, såsom
af jemförelsevis underordnad rang, ej torde under fälttjenstgöring
komma i tillfälle att förskaffa sig de relativa beqvämligheter, som helt
naturligt följa med den kommenderande generalens eller den högste
vapenchefens ställning, och deras göromål äro i hvarje fall af den beskaffenhet,
att de svårligen låta sig utföras af en person med genom
hög ålder försvagade kroppskrafter.

Dessutom måste ihågkommas, att vid bestämmande af pensionsåldern
såväl för fältintendenterna som för öfrige intendenturtjenstemän
tvenne ej-inom riksdagen särskilt beaktade förhållanden spela en mycket
stor roll. Dels hafva nemligen i följd af den utaf 1892 års urtima Riksdag
vidtagna inskränkningen i de högre intendenturtjenstemännens antal
befordringsförhållandena vid corpsen blifvit så ogynsamma, att det med
skäl kan befaras, att, om genom förhöjd pensionsålder för de äldre tjenstcmännen
utsigterna till befordran än ytterligare förringas, den redan
nu med stor svårighet försiggående rekryteringen af corpsen skall visa

Bill. till Riksd. Vrot. 1834. 1 Sami. 1 Afd. 19 luft. '' 2

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 34.

sig omöjlig eller åtminstone gifva resultat, som ur ingen synpunkt kunna
för det vigtiga förvaltningsväsendet vid armén anses tillfredsställande,
och dels år det uppenbart, att i samma mån pensionsåldern för corpsens
tjensteman höjes, i samma mån skall dess mobiliseringsförmåga minskas.
De afskedade intendenturtjenstemännen skulle nemligen, liksom annan
vid armén anstäld personal, jemväl efter afskedstagandet stå till krigsstyrelsens
förfogande i händelse af krig och större rustningar, och den
ofta och med rätta af vederbörande myndigheter framhållna omständigheten,
att den nuvarande anordningen af arméns pensionsväsende har
till uppgift icke endast att försäkra arméns tjensteman om ett måttligt
underhåll för ålderdomen, utan måhända i ännu högre grad att åt armén
skapa en pålitlig befälsreserv, torde för ingen af arméns truppförband
eller corpser ega så stor betydelse som just för intendenturcorpsen.
Mera än någon annan af arméns öfriga formationer måste den nemligen
vid mobilisering taga i anspråk arbetskrafter, som ej i fred stå till corpsens
disposition, och det kan under sådana omständigheter ej vara för
corpsen likgiltigt, om den genom höjande af pensionsåldern för samtliga
intendenturtjenstemän från 60 till 65 år skulle gå i mistning af 5 årsklasser
dylika tjenstemän, helst den intendenturpersonal, som sålunda
skulle frångå corpsen, genom långvarig anställning i densamma och derunder
vunnen erfarenhet förvärfvat egenskaper, hvilka göra den särskilt
lämplig för de olika uppgifter, som vid mobilisering skulle tilldelas den.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört får jag alltså hemställa,
att Eders Kongl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att medgifva,
att fältintendenter, intendenter och förvaltare vid intendenturcorpsen
må få förklaras berättigade att, under de vilkor i öfrigt, som för åtnjutande
af fyllnadspension finnas stadgade uti nådiga cirkuläret den 22
juni 1877 angående ny pensionsreglering för armén, vid fylda 60 lefnadsår
tillträda den dem enligt samma cirkulär tillkommande pension.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
yttrat och hemstält täcktes Hans Maj:t Konungen, uppå
tillstyrkan af statsrådets öfrige ledamöter, i nåder gilla
och bifalla; och skulle proposition till Riksdagen aflåtas
af den lydelse bilagan litt. A vid detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo
Erik Bredberg.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1891.

Propositioner och skrivelser

Propositioner är förslag till nya lagar och lagändringar som regeringen lämnar till riksdagen. Regeringen lämnar också skrivelser, som har en mer redogörande karaktär och inte innehåller förslag till riksdagsbeslut.