Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24

Proposition 1893:24

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

31

N:o 24.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen;
gifven Stockholms slott den 10 februari 1893.

Under åberopande af bifogade i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t härmed, jemlikt 87 § regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der
ej genom brottet någon blifvit hindrad från lofligt arbete, eller ock målsegande
angifver det till åtal; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas
af annan, än målsegande.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Au g. östergren.

32

Kongl. May.ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 2 december 1892,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenitaupt,

Statsråden: herr friherre von Otter,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

^Vinblad,

Gilljam,
friherre Rappe.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 18 maj innevarande år, deruti Riksdagen,
på anförda skäl, anhållit, att Kongl, Maj:t ville taga i öfvervägande,
huru vida icke allmän åklagare må berättigas att å tjenstens
vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga förbrytelser,
som afse att genom våld eller hot hindra annan från fortsättande
af lofligt arbete, som han sig åtagit, samt derefter för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser i ämnet.

Departementschefen anförde:

Då i 15 kap. 24 § strafflagen stadgades, att brott, som i 22 § af
samma kap. omförmäles, ej må af allmän åklagare åtalas, der ej målsegande
det till sådant åtal angifver, utgick lagstiftaren tvifvels utan från

33

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

det antagandet, att nämnda brott ej omedelbart berörde statens intresse,
utan i främsta rummet vore att anse såsom förnärmelse allenast af enskild
persons rätt. Om ock i allmänhet berörda antagande fortfarande
måste tillerkännas giltighet, kan dock så icke längre anses vara förhållandet
i afseende å förbrytelser innefattande våld eller hot, hvarigenom
någon hindras från lofligt arbete. Erfarenheten har nemligen tyvärr
visat, att dylika förbrytelser i regeln åstadkomma skada, hvars verkningar
sträcka sig långt utöfver området för den legale målsegandens
rätt, samt ej sällan sätta det allmänna lugnet på spel. Att under sådana
förhållanden fortfarande låta på målsegandens godtfinnande få bero,
huru vida förbrytelse af förevarande beskaffenhet skall beifras eller ej,
anser jag icke kunna försvaras. Såväl i den enskildes som i statens
intresse synes mig nödvändigt att lemna åklagaren öppet att inskrida
mot den, som genom våld eller hot, låt vara mot enskild man, störande
ingriper i näringslifvets jemna fortgång. På grund häraf, och under
åberopande i öfrigt af hvad Riksdagens skrifvelse innehåller, hemställer
jag i underdånighet att Eders Kongl. Maj:t täcktes, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler, infordra högsta domstolens utlåtande
öfver följande i öfverensstämmelse med Riksdagens framställning utarbetade F

ö r s 1 a g

till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Brott, som i 22 § sagdt är, må ej åtalas af allmän åklagare, der
ej genom brottet någon blifvit hindrad från lofligt arbete, eller ock målsegande
angifver det till åtal; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas
af annan, än målsegande.

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad
departementschefen sålunda hemstält.

Ex protocollo:

Carl Bolieman.

Bih. till liiksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 13 Höft.

34

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol fredagen den 20 januari 1893.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Glimstedt,

Herslow,

Skarin,

Lilienberg,

Huss,

Isberg,

Lindbäck.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 13 sistlidne december,
det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade förslag
till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen emellan
högsta domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs ärendet nu till slutligt
afgörande; varande berörda förslag bilagdt detta protokoll.

Justitierådet Lindbäck anförde: Föreslagna utsträckningen af allmän
åklagares befogenhet att tala å brott, som omförmäles i 15 kap. 22 §
strafflagen, synes mig vara nödig, så vidt angår den i senare tider allt
oftare förekommande särskilda art af nämnda brott, att någon medelst
så beskaffadt tvång, som i berörda lagrum sägs, hindrat annan från att
utföra lofligt arbete åt tredje man; men då, enligt förslaget, allmänna
åtalsrätten skulle uti förevarande hänseende erhålla en betydligt vidsträcktare
omfattning, än nyss är antydt, samt detta hvarken synes vara
åsyftadt i Riksdagens skrifvelse, som föranledt förslagets utarbetande,

35

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

eller, så vidt jag kunnat inhemta, påkallas af för handen varande behof,
finner jag mig böra hemställa om sådan ändring i förslagets affattning,
att utvidgningen af allmänna åklagarens åtalsrätt endast komme att afse
ofvan omförmälda art af ifrågavarande brott.

Justitierådet Isberg yttrade, att då sådana under 22 § af ifrågavarande
kap. hänförliga brott, genom hvilka någon tvingades att afhålla
sig från lofligt arbete, enligt justitierådets omdöme icke, vare sig
i statens eller den enskildes intresse, påkallade utsträckning af allmän
åklagares åtalsrätt i andra fall än de, som, enligt hvad Riksdagens
åberopade skrifvelse utmärkte, föranledt Riksdagens framställning i ämnet,
eller att brottet innefattade tvång till deltagande i arbetsinställelse,
justitierådet ansåg den ifrågasatta lagförändringen böra till sistnämnda
fall inskränkas.

Justitierådet Lilienberg yttrade: Mot den föreslagna utsträckningen
af allmän åklagares åtalsrätt synes mig ur principiel synpunkt kunna
anmärkas, att, fastän arbetsamheten, och särskildt fullgörandet af arbete
som man åtagit sig, är en pligt, som väl förtj enar skyddas, finnas dock
tvångshandlingar, som med samma eller större skäl bort öfverlemnas åt
allmänt åtal, såsom då någon tvingat en annan att begå ett brott —
dervid jag förutsätter att detta icke i och för sig är föremål för allmänt
åtal — eller att tåla en rättskränkning eller en annan för honom i sedligt
afseende eller för hans ära kränkande behandling, eller att underlåta
någon skyldighet, som juridiskt eller moraliskt åligger honom och är af
den beskaffenhet att dess uppfyllande åtminstone för tillfället kan vara
af vida större vigt än pligten att arbeta. Men denna anmärkning, som
med förslagets nuvarande affattning ligger ganska nära, skulle väsentligt
förlora i betydelse, om den ifrågasatta lagförändringen mera direkt kunde
visa hän på det för friheten i hög grad kränkande tvång, som vid strejker
plägar utöfvas och innefattar ett angrepp på rättstillståndet, som staten
icke får tåla. Då det dessutom endast är för detta af Riksdagen sjelf
uppgifna fall, som en lagförändring synes erforderlig, måste jag förena
mig i den af justitierådet Isberg yttrade mening. Derjemte vill jag
erinra derom, att förslagets nuvarande affattning lägger under allmänt
åtal icke blott det fall, då med tvånget verkligen åsyftats att åstadkomma
hinder i annans arbete, utan äfven det fall, då sådant hinder är en följd
af tvånget utan att vara åsyftadt, eller med andra ord då sjelfva ändamålet
med tvånget varit ett helt annat, som alls icke har någon gemenskap
med föremålets önskan att få arbeta.

Justitierådet Skärm yttrade: §:ns ordalydelse föranleder, att allmän
åklagares åtalsrätt skulle ega rum, då genom brott, som i 22 § omför -

36

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

mäles, hinder i annans ''lofliga arbete åstadkommes, äfven om den brottslige
ej åsyftat sådant binder. Då detta väl ej är meningen, synes en
redaktionsförändring önsklig i syfte att tydligare utmärka hvad bär afses.

Justitierådet Herslow anförde: Om någon, på sätt i 22 § af 15
kap. strafflagen förmäles, tvingar annan att t. ex. bevista ett samqväm
eller infinna sig på en sammankomst, så blifver den förre derigenom
också orsaken till att den andre, så länge tvånget varar, hindras från
det arbete, hvarmed han eljest kan hafva tänkt att sysselsätta sig.
Enligt den affattning, det remitterade förslaget erhållit, skulle sagda
förbrytelse alltid höra under allmänt åtal, äfven om det vore uppenbart,
att förbrytaren alldeles icke åsyftat att kränka den andre i hans rätt att
arbeta, utan t. ex. blott haft för afsigt att, trots hans motvilja, bereda
honom en förströelse eller befordra hans upplysning. Att allmän åklagare
i detta fall skulle ega att, mot målsegandens önskan, ingripa, synes mig
desto olämpligare, som något allmänt intresse här svårligen kan anses
vara trädt för nära och det lätteligen kan inträffa, att målseganden
efteråt, och detta möjligen med fullt skäl, i sj elfva verket känner sig
tacksam för det kraftiga initiativ, som förmått honom att böja sig under
den främmande viljan.

Att, såsom vid förevarande frågas behandling inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet blifvit åt departementshefen påpekadt, näringslifvetsj
jemna fortgång är af största vigt för det allmänna, lärer icke
kunna bestridas. För sin ändamålsenliga utveckling kräfver näringslifvet
i främsta rummet rätt för den enskilde att utan annan inskränkning,
än den sedlighetens bud påkalla, fritt förfoga öfver sin arbetskraft på
sätt han finner för sig fördelaktigast. Från denna synpunkt torde en
lag i den rigtning, förslaget angifver, vara fullt berättigad, dock endast
under den förutsättning, att lagstiftaren undviker till och med blotta
skenet af partiskhet och således vänder lagens udd mot enhvar, utan
undantag, hvilken med afsigt inverkar störande på arbetets frihet. I
detta afseende synes mot den föreslagna lagen med fog kunna anmärkas
att, enär arbetets frihet kränkes lika väl af den, hvilken obehörigen
genom våld eller hot tvingar annan till utförande af ett visst arbete,
som af den, hvilken på enahanda sätt förhindrar honom derifrån, borde
också den förra förbrytelsen lika väl som den senare falla under allmänt
åtal, hvilkfct emellertid, enligt det ifrågavarande förslaget, icke skulle
blifva förhållandet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag den föreslagna
lagen böra på det sätt förändras, att af de i 15 kap. 22 § strafflagen
afsedda förbrytelser blott det särskilda slag, som innefattar afsigtlig

37

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

kränkning af annans rätt att fritt förfoga öfver sin arbetskraft, underkastas
allmänt åtal, men att också ingen förbrytelse af nämnda slag
varder från sådant åtal undantagen.

Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Isberg.

Justitierådet Huss lemnade förslaget utan anmärkning.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

38

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 10 februari 1893,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm.

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Justitieråden: Herslow,

Claéson.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

5:o.

Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 2 december 1892 till högsta domstolen
remitterade förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap.
24 § strafflagen.

Departementschefen anförde: »Inom högsta domstolen hafva flere
ledamöter funnit förslaget gå längre än nödigt vore. Af desse*ledamöter
har en ansett förslaget böra gifvas en sådan affattning, att ifrågavarande

39

Konyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 24.

brott lades under allmänt åtal allenast i den händelse att någon medelst
tvång hindrat annan från att utföra arbete åt tredje man; och tre ledamöter
hafva uttalat den meningen, att lagförändringen borde inskränkas
till de fall, då brottet innefattade tvång till deltagande i arbetsinställelse.
Å andra sidan har en ledamot såsom en brist i förslaget anmä rkt, att
allmän åklagare ej medgåfves att utan angifvelse åtala alla brott, som
innefattade afsigtlig kränkning af annans rätt att fritt förfoga öfver sin
arbetskraft. Arbetets frihet kränktes nemligen lika väl af den, som obehörigen
tvingade annan till utförande af ett visst arbete, som af den,
hvilken på enahanda sätt förhindrade honom derifrån.

Hvad nu först angår de anmärkningar, som gå ut på att förslaget
ginge längre, än förhållandena påkalla, har jag af desamma icke kunnat
öfvertygas om lämpligheten af den föreslagna lagförändringens begränsning
i angifna rigtningen. En dylik begränsning skulle nemligen tilläfventyrs
gifva förslaget karakteren af en lag, som uteslutande vände
sig mot en viss klass af medborgare — mot arbetarne — men, om än
Riksdagens hemställan närmast varit föranledd af de rubbningar i den
allmänna ordningen, som de hos oss numera ej så sällsynta arbetsinställelserna
visat sig medföra, är dock förslagets syfte ingalunda att,
till fromma för arbetsgifvaren, söka inskränka arbetarens sjelf bestämningsrätt.
Tvärtom afser förslaget — må vara ytterst i näringslifvets och
det allmänna lugnets intresse — att skydda den enskildes rätt att råda
öfver sina lagliga åtgöranden, att, utan inflytelse genom våld eller hot,
åtaga sig och förrätta lofligt arbete samt öfverhufvud att fritt förfoga
öfver sin arbetskraft. Vid sådant förhållande synes ej på förslagets affattning
böra få inverka, huruvida kränkningen af berörda rätt eger rum
i större eller mindre omfång — vid arbetsinställelser eller eljest — lika
litet som den omständigheten, huruvida arbetet företages för egen eller
annans räkning.

Snarare synes mig den af en ledamot inom högsta domstolen uttalade
åsigt, att åtalsrätten borde utsträckas jemväl till brott, hvarigenom
någon obehörigen tvingades att företaga ett visst arbete, vara beaktansvärd;
och härutinnan kan erinras, hurusom lagutskottet vid sistförflutna
års lagtima riksdag hade förordat en utsträckning af åtalsrätten beträffande
samtliga de i 22 § omförmälda brott. Jag tror dock, för min del,
att för närvarande något verkligt behof ej förefinnes att utsträcka åtalsrätten
utöfver hvad i förslaget förordats. Och att gå längre, än behofvet
kräfver, lärer ej böra ifrågakomma för vinnande allenast af en viss teoretisk
följdrigtighet, särskildt då fråga är om en så partiel lagändring,
som den förevarande.

40

Kongl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 24.

Beträffande förslagets formella sida har inom högsta domstolen an
märkts, att dess nuvarande affattning syntes kunna medföra den tolkning,
att åklagarens åtalsrätt skulle ega rum, då genom brottet hinder
i annans lofliga arbete åstadkommits, äfven om den brottslige ej åsyftat
sådant hinder. Då emellertid ifrågavarande brott konstitueras genom
effektens inträffande samt denna effekt alltid måste vara åsyftad, vid
hvilket förhållande icke åsyftade följder af den brottsliges åtgörande torde
böra anses hafva uppkommit icke genom brottet utan vid sidan af detsamma,
lärer en dylik misstydning af stadgandet icke skäligen kunna
befaras. Väl vore det möjligt att använda uttryckssätt, som närmare,
än som skett, anslöte sig till ordalagen i 22 §, t. ex. »der ej genom
brottet någon tvungits att afhålla sig från lofligt arbete», men jag kan
ej inse, att dermed vore något vunnet, då äfven mot en sådan affattning
kunde anmärkas, att i det fall, då effekten ej åsyftats, den dock genom
tvånget uppkommit. Det synes mig derföre som om lösningen af frågan,
huru det skall anses, om annan effekt inträder än den afsedda, kan och
bör öfverlemnas åt doktrinen.»

Härefter hemstälde departementschefen, att förslaget måtte, jemlikt
87 § regeringsformen, för Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Herslow åberopade hvad han vid förslagets granskning
i högsta domstolen yttrat.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle proposition
till Riksdagen aflåtas af det innehåll bilagan
lita. E vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.