Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22

Proposition 1893:22

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

1

N:o 22.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, med förslag till
lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och
7 §§ byggningabalken; gifven Stockholms slott den 10
februari 1893.

Under åberopande af bilagda i statsrådet, och högsta domstolen
förda protokoll, vill Kongl. Maj:t, jemlikt 87 § regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga följande

Lag angående ändring i vissa delar af 22 kap. 6 och 7 §§
byggningabalken.

Härigenom varder, med ändring af hvad 22 kap. 6 och 7 §§
byggningabalken innehålla mot denna lag stridande, förordnadt som
följer:

Okynnes hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara; anträffas
sådan hund å område, hvaröfver hundens egare ej eger förfoga, må
den af en hvar dödas.

Gör hund skada å hemdjur, skall skadan af egaren fullt gäldas.

Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Aug. östergren.

Bill. till lliksd. Prof. 1893. 1 Smil. 1 Afd. 13 Höft. (N:is 22—24.) 1

2

Kongl. Maj:ts JSåd. Proposition N:o 22.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 2 december 1892,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: herr friherre von Otter,
friherre von Essen,
friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

Riksdagens skrifvelse den 18 maj innevarande år, deruti Riksdagen,
på anförda skäl, anhållit, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till skärpta bestämmelser, åsyftande
att verksamt förebygga skada å hemdjur af annans hundkreatur samt
att, der sådan skada skett, egaren af det skadade djuret måtte erhålla
full ersättning för skadan.

Efter att hafva redogjort för innehållet i Riksdagens skrifvelse
yttrade departementschefen:

Det lärer icke kunna förnekas att de i 22 kap. byggningabalken
meddelade bestämmelser öfverhufvud äro otidsenliga och förty lämpligen
kunna, i den mån så ej redan skett, utbytas mot andra, som

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

bättre motsvara nutida förhållanden. Framför allt gäller detta om de
föreskrifter i kapitlet, hvilka afse skada, som tillfogas hemdjur af hund;
och de praktiska olägenheter, dessa föreskrifter visat sig medföra, torde
vara alltför betydande för att medgifva uppskof med lagens ändrande
i denna del, intill dess en fullständig revision af kapitlet i dess helhet
kan varda vidtagen.

Vid uppställandet af nya bestämmelser i ämnet är i främsta
rummet af vigt att tillse, att egare af hund, som gör skada, förpligtas
att lemna full ersättning för skadan. Detta öfverensstämmer med de
på andra områden gällande principer om skadestånd och torde äfven
finnas i och för sig billigt och rättvist. Men lagstiftaren kan ej nöja
sig allenast med ett dylikt stadgande. Svårigheten att, der skada af
förevarande beskaffenhet uppstått, nöjaktigt utreda, huru skadan tillkommit
och hvem för densamma skall ansvara, framkallar nemligen,
såsom ock i Riksdagens skrifvelse framhållits, behofvet att genom lagbestämmelser
söka tvinga hundegare att hafva tillsyn öfver sina hundkreatur,
synnerligast öfver sådant, som visat sig argt och okynnigt.
Huru långt man i detta hänseende kan gå utan att träda hundegarnes
intressen för nära, är ingalunda lätt att afgöra. Lagkomitén och lagberedningen
utgingo emellertid i de af dem afgifna förslag till byggningabalk
från den uppfattningen, att, sedan hund visat sig farlig —
vare sig för menniskor eller djur — det tillkommer egaren att
tillse, det hunden icke släppes lös utom egarens gård, vid äfventyr att
enhvar saklöst eger döda hunden. Berörda uppfattning synes mig
lemna en så tillfredsställande lösning af frågan, som förhållandena
medgifva; och jag stärkes i denna min åsigt af den omständigheten,
att ett af lagutskottet vid sistförflutna lagtima riksdag upprättadt förslag
hvilar på enahanda grundval.

Då nämnda förslag, hvars förkastande af Riksdagen berodde på
skäl, hvilka ej i frågans nuvarande läge torde inverka, jemväl synes
mig i formel! hänseende tillfredsställande, har jag trott detsamma kunna
läggas till grund för en blifvande lagstiftning i ämnet. Jag hemställer
derföre i underdånighet, att Eders Kongl. Maj:t, för det ändamål 87 §
regeringsformen omförmäler, täcktes infordra högsta domstolens utlåtande
öfver följande

Förslag

till lag angående ändring af 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken.
Härigenom varder med ändring af hvad 22 kap. 6, 7 och 8 §§

4 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

byggniiigabalken innehålla mot denna lag stridande förordnadt, som
följer:

Hund, som biter folk eller fa, må ej lös vara; finnes den utom
egarens gård, hafve hvilken som helst våld att döda den. Hetsar man
hund att göra skada, må hunden saklöst dödas, ändå att ingen skada
sker. Gör hund skada å hemdjur, skall skadan af egaren fullt gäldas.

Till hvad föredraganden sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen, uppå tillstyrkan af statsrådets
öfrige ledamöter, i nåder lemna bifall.

Ex protocollo
Carl Boheman.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

5

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kongl. Maj:ts
högsta domstol fredagen den 20 januari 1893.

Andra rummet.
Närvarande:

Justitieråden: Glimstedt,
Herslow,
Skarin,
Afzelius,
Isberg,
Lindbäck,
Claéson.

Sedan, jemlikt högsta domstolens beslut den 16 sistlidne december,
det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlemnade
förslag till lag angående ändring al 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken
emellan högsta domstolens ledamöter cirkulerat, så företogs
ärendet nu till slutligt afgörande; varande berörda förslag bilagdt
detta protokoll.

.Tustitierådet Claeson yttrade: Det i lagförslaget begagnade uttrycket
gård torde vara för obestämdt och lätt gifva anledning till olika
tolkningar. Samma uttryck förekommer i den svenska lagstiftningen
i skilda bemärkelser. Såsom exempel härpå må erinras om stadgandena
i 16 kap. 2 § jordabalken, 2 kap. 4 § byggningabalken samt 11
kap. 12 och 14 §§ strafflagen. I hvilkendera af dessa bemärkelser
ordet gård användes i lagförslaget framgår icke af detsamma. Granskar
man lagkomiténs och äldre lagberedningens förslag till 11 kap.

6

Kong1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

byggningabalk®!!, hvarur det remitterade lagförslaget nästan ordagrant
är hemtadt, befinnes att i samma kapitel nyttjas städse ordet egor utom
i det fall, om hvilket nu är fråga, der ordet gård begagnas. Af dessa
olika uttryck kan dragas den slutsatsen, att med ordet gård afses i
lagförslaget hus jemte dertill vanligen hörande plan eller tomt, men
icke hemman i dess helhet.

Om egare af hund utlemnat hunden åt annan till begagnande,
torde hunden hos denne böra vara lika skyddad som hos egaren.
Häraf följer enligt min mening, att bestämmelsen i lagförslagets första
punkt bör utvidgas derhän, att den kommer att afse ej blott egarens
gård utan jemväl gård, som innehafves af den, hvilken har hunden
till begagnande.

I sammanhang med sistnämnda anmärkning anser jag mig jemväl
böra fästa uppmärksamhet å tredje punkten i lagförslaget, der det
stadgas att, om hund gör skada å hemdjur, skall skadan af egaren
fullt gäldas. Denna skyldighet att gifva skadeersättning torde utsträckas
äfven till den, som har hunden till begagnande, då skada sker; så att
egaren till det af hunden sargade eller dödade hemdjuret må kunna
med sitt skadeståndsanspråk vända sig mot hundens egare eller innehafvare,
hvilkendera han helst vill. I såväl norska lagen af den 20
maj 1882 om ansvar för skada på bofä af hund som den i samma ämne
sedermera den It maj 1886 i Norge utfärdade lag föreskrifves, att
skada, som förvållas bofä af hund, skall ersättas af hundens egare
eller besittare.

Beträffande lagförslagets formella sida synes det möta svårigheter,
i synnerhet för den mindre lagkunnige, att, om förslaget i dess nuvarande
form utfärdas såsom lag, urskilja hvad genom densamma blifvit
upphäfdt af 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken och hvad af samma
lagrum qvarstår såsom gällande. Till förebyggande af otydlighet härutinnan
torde det vara lämpligt att lagförslaget och nämnda tre paragrafer
sammanföras till ett helt, som inpassas i nuvarande 22 kap.
byggningabalken, eller med andra ord att lagförslaget omarbetas derhän,
att det kommer att innehålla förslag till ändrad lydelse af dessa paragrafer.

jemväl tager i betraktande öfverskriften till 22 kap. byggningabalken, något
tvifvelsmål ej böra uppslå derom, att det hetsande, hvarom andra punkten
i lagförslaget nu handlar, afser allenast hetsande af hund å hemdjur.

Justitierådet Lindbäck anförde: Enär ifrågavarande lagförslag icke
lärer afse annan skada än den, som af hund tillfogas eller kan förÖfvas
å hemdjur, men af stadgandet, att hund, som biter folk eller fä,

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

ej må vara lös, möjligen skulle kunna dragas den slutföljd, att förslaget
egde tillämplighet äfven i fall, då menniskor skadas eller sättas i fara
att skadas af hund, torde, till förekommande af slik missuppfattning,
orden »folk eller» böra utgå. Vidare och då ordet »biter» icke synes
nog tydligt utmärka den dermed åsyftade mening, eller att hunden
har för vana att bita, torde ett förtydligande jemväl i denna del erfordras.

Föreskriften, att, derest hund, hvarom i nyssberörda stadgande
är sagdt, finnes utom egarens gård, hvilken som helst skall ega våld
att döda djuret, synes kunna dels gifva anledning till stridiga meningar
om hvad med ördet »gård» rätteligen må förstås, helst detta ord i
gällande lag är användt i flere olika bemärkelser, dels ock understundom
i tillämpningen medföra oförskyldt lidande för hundens egare. Denne
skulle nemligen härigenom blifva utsatt för äfventyret, att hunden, så
snart han befunne sig utom egarens gård, saklöst finge dödas, äfven
om han anträffades å område, der ringaste tillfälle att förfölja eller
skada hemdjur icke gåfves, eller ock egaren genom hundens förseende
med munkorg eller annorledes förebyggt, att den kunde göra skada.
Att i dylika fall omförmälda vidsträckta rättighet till dödande af hunden
skulle åt okynnet och skadebegäret lemna allt för fritt spelrum, lärer
svårligen kunna bestridas. Giltiga skäl torde derför vara för handen
att i lagförslaget dels närmare angifva rätta betydelsen af ordet »gård»,
dels ock inskränka ifrågavarande tillåtelse i afseende å dödande af hund
till de händelser, då antingen hunden verkligen skadar annans hemdjur
eller ock grundad anledning att befara dylik skada förefinnes.

Deremot synes mig kunna med fog ifrågaställas, huruvida icke i
lagförslaget lämpligen borde inflyta föreskrifter, gående ut derpå, att
den, hvars hemdjur förföljes eller skadas af hund, finge, ehvad hunden
har för vana att bita fä eller icke, upptaga honom, med skyldighet för
hundens egare att inom viss kort tid efter derom erhållen underrättelse
gälda värdet af skada, som hunden må hafva föröfvat, jemte godtgörelse
för dess underhåll och vård, vid äfventyr, att hunden eljest förverkades
till den, som honom upptagit; och kunde måhända vid dessa
föreskrifters affattning i tillämpliga delar tjena till ledning hvad som
i kongl. förordningen den 21 december 1857 finnes stadgadt angående
intagande af kreatur, som olofligen inkommit å annans egor.

Hvad angår bestämmelsen, att, om man hetsar hund att göra
skada, hunden må saklöst dödas, ändå att ingen skada sker, torde, till
ernående af större tydlighet, emellan orden »skada» och »må» böra
införas orden »å hemdjur». 1 öfrigt anser jag mig vid ifrågavarande
bestämmelse, hvilken lärer hafva till syfte allenast att afvärja möjligen

8

Rongl. Majds Nåd. Proposition N:o 22.

inträffande skada, böra erinra, att då hundens hetsande icke sällan
torde kunna ega rum under sådana omständigheter, att någon skada
deraf uppenbarligen icke kan följa, ett tillägg, innefattande undantag
för nu antydda fall från rättigheten att döda hund, synes vara af behof
påkalladt.

I fråga slutligen om ersättning för skada, som hund gör å hemdjur,
uppställer förslaget såsom ovilkorlig regel, att skadan skall gäldas
af hundens egare. Ersättningsskyldighet måste visserligen drabba denne
för skada, som timar, medan hunden är under hans egen vård eller i
annans, som innehar djuret blott för egarens räkning. Men då hunden
är öfverlåten åt tredje man till sjelfständigt bruk, exempelvis på grund
af lån eller lega, och sålunda är i annans besittning, torde det näppeligen
stå tillsammans med de för gäldande af skadestånd i allmänhet
antagna grunder att ålägga hundens egare, som i nämnda fall är urståndsatt
sjelf om hunden hafva tillsyn, ansvarighet för skada, som
till följd af underlåtenhet i afseende å hundens vårdande eller eljest
kan vållas af den, som har djuret i sin besittning. Med afseende härå
torde förslaget böra upptaga såsom ansvarig för inträffad skada hundens
egare eller innehafvare.

Justitierådet Afzelius, med hvilken justitierådet Isberg instämde,
yttrade: Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida af verkligt behof
må vara påkalladt att - medgifva enhvar rätt att i annat fall, än när
det sker för att värja person eller egendom, döda annan tillhörig hund.
Om emellertid ett sådant undantag från eljest gällande rättsgrundsatser
anses vara behöfligt, måste nämnda rätt bestämmas på ett sätt,
som utesluter all osäkerhet angående dess omfattning och som icke åt
illviljan och skadelystnaden öppnar alltför vidsträckt utrymme. I sådant
hänseende synes mot det remitterade förslaget kunna anmärkas:

vid första punkten:

att tydligare bort utmärkas att hunden skall vara behäftad med
vanarten att bitas;

att uttrycket »gård» är alltför obestämdt och jemväl, för den
händelse, såsom väl rätteligen bör antagas, dermed åsyftas gårdsplats,
alltför inskränkt;

att med egare bör i här omförmälda hänseende likställas annan,
som har hunden i sin vård;

samt vid andra punkten:

att då af gällande lagbestämmelser otvetydigt synes följa att till

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

mötande af angrepp å person eller egendom, hvilket sker medelst
hetsande af hund, må användas det våld — jemväl mot den hetsade
hunden som kan vara erforderligt, men det synes både obehöfligt
och olämpligt att gifva enhvar ovilkorlig rätt att döda en hund, hvilken
det faller någon in att hetsa till att göra skada, denna punkt torde
böra utgå.

Den i tredje punkten stadgade ersättningsskyldighet torde med
skäl kunna utsträckas till den, som utan att vara hundens egare har
densamma i sin vård, så att den, hvilken lidit skadan, må ega söka
sin ersättning af hvilkendera han helst vill.

Slutligen synes formen för den ifrågasatta lagstiftningen så till vida
vara mindre lämplig, som förslaget icke tydligt angifver hvad af de i
rubriken omförmälda äldre bestämmelser skulle komma att upphäfvas,
ändras eller qvarstå oförändradt, utan i sådant afseende endast hänvisar
till en jemförelse mellan samma lagrum och den föreslagna lagtexten.

Justitierådet Skärm fann, lika med justitierådet Afzelius, önskvärd!,
att i den blifvande lagen tydligare än i förslaget blefve utmärkt
i hvad mån stadgandena i 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken
genom lagen ändrades; och instämde i hvad förut blifvit yttradt om
behöfligheten att närmare angifva hvad med ordet »gård» i första
punkten må afses.

Likaledes förenade sig justitierådet Skärm i justitierådet Afzelii
yttrande derom, att med eg are borde, i de afseenden första och tredje
punkterna omförmäla, likställas äfven annan, som har hunden i sin
vård.

För öfrigt fann justitierådet Skarin ej anledning göra annan anmärkning
mot förslaget, än att — då, om detsamma oförändradt antoges,
hundegares skyldighet att ersätta af hund föröfvad skada å menniskor
och annan egendom än hemdjur torde blifva inskränkt till allenast
de fall, då skadan kunde anses vara af egaren förorsakad eller vållad;
men egarens skadeersättniugsskyldighet lärer böra vara lika vidsträckt,
antingen skadan drabbat hemdjur eller annan egendom eller menniskor,
— orden »å hemdjur» i sista punkten syntes böra utgå.

Justitierådet 11 er slom yttrade: Utgående från det enligt min åsigt
fullt berättigade antagande, att med det i förslaget begagnade uttrycket
»gård» förstås detsamma som tomtområde eller gårdsplats, anser jag, i
likhet med hvad redan blifvit inom högsta domstolen anmärkt, att den
i förslaget enhvar medgifna rättighet att, så snart en hund, hvilken
P/h. till Biksd. Prot. 1893. 1 Sami. 1 Afd. 13 Raft. 2

10

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 22.

gjort sig känd såsom farlig, befinner sig utom egarens gård, döda
densamma, är vidsträcktare än behofvet kräfver.

I slutet af förevarande lagförslag förekommer det stadgande, att
i afseende å skada, som hund gör å bemdjur, hundens egare skall
vara pligtig att gälda fullt skadestånd. Denna regel skulle enligt
förslaget gälla i alla möjliga fall och således äfven om hundens egare,
såsom alldeles okunnig om djurets vanart, vore utan all skuld till skadan
och densamma följaktligen från egarens ståndpunkt vore att hänföra
till ren våda. Ehuru stridande mot hvad för närvarande gäller i fråga
om skadeståndsskyldighet i allmänhet, torde grundsatsen om hundegares
ansvarighet äfven för sådan skada, som icke kan sägas vara af honom
i egentlig mening vållad, visserligen ganska väl öfverensstämma med
den nyaste tidens rättsuppfattning; men samma grundsats synes dock
rimligen icke kanna genomföras utan alla undantag, utan torde fastmer
kräfva åtskilliga icke oväsentliga modifikationer. Sålunda skulle tilllämpningen
af berörda grundsats säkerligen te sig såsom en uppenbar
obillighet i det fall, att hemdjurets eg are sjelf varit vållande till skadan,
t. ex. derigenom, att han olofligen släppt sitt djur på bete å mark,
som var hundens egare enskildt tillhörig och der hunden vid tillfället
befann sig; så ock i det fall att skulden till skadan uteslutande måste
tillräknas tredje man, t. ex. af den anledning, att denne hetsat mot
hemdjuret en hund, som eljest alltid visat sig fromsint.

I den händelse att en hund blifvit af dess egare öfverlemnad i
annan persons besittning och vård, torde, såsom redan blifvit anmärkt,
den senare böra likställas med egaren.

Frågan om behofvet af en skärpt lagstiftning till beredande af
godtgörelse för den egendomsförlust, hvarmed den boskapsegande allmänheten
hotas från lösgående hundar, kan icke annat än leda tanken
in på den minst lika vigtiga angelägenheten att bereda skadestånd åt
personer, som genom anfall af hund lida skada till helsa och arbetskraft.
De paragrafer i 22 kap. byggningabalken, hvilka den nu föreslagna
lagen är afsedd att delvis ersätta, handla visserligen till allra
största delen om skada å egendom; men den ena af dessa paragrafer,
nemligen den åttonde, berör dock äfven skada å person genom att
beträffande detta ämne hänvisa till vissa, numera upphäfda stadganden
i missgerningsbalken i 1734 års lag. Genom nämnde stadganden
förklarades egare af hund, som gjort skada å någon menniska, pligtig
att åtminstone i någon mån upprätta skadan, äfven om han icke hade
skuld dertill; men enligt vår nu gällande rätt svarar hundens egare
icke för skada å person, med mindre den kan anses vara af honom

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

vållad. Att lagstiftaren skulle vårda sig mera om egendom än om
person, synes icke väl stämma öfverens med vår tids uppfattning af
menniskovärdet; och derföre torde, i händelse ansvarigheten för skada
af hund skärpes i det i förslaget omförmälda afseende, densamma böra
åtminstone i lika mån skärpas äfven i det andra.

Justitierådet Glimstedt instämde med justitierådet Skarin.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 10 februari 1893.

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre von Essen,

friherre Åkerhielm,

Östergren,

Groll,

WlKBLAD,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson.

Justitieråden: Herslow,

Claéson.

Departementschefen statsrådet östergren anmälde i underdånighet:

6:o.

Högsta domstolens yttrande öfver det enligt statsrådsprotokollet
öfver justitiedepartementsärenden den 2 december 1892 till högsta domstolen
remitterade förslag till lag angående ändring af 22 kap. 6, 7
och 8 §§ byggningabalken; och yttrade departementschefen:

»De inom högsta domstolen framstälda anmärkningarne hafva föranledt
mig att i förslaget vidtaga vissa ändringar. Så har för att tydligare
utmärka, att hund, som i första punkten af förslaget omförmäles,
skall vara behäftad med vanarten att bitas, användts det i gällande lag

13

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

befintliga uttrycket »okynnes hund, som biter folk eller fä». I samma
punkt har vidare uttrycket »utom egarens gård» ersatts med »å område,
hvaröfver hundens egare ej eger förfoga». Deri andra punkten
i förslaget har utgått; en ändring, som jemväl måst föranleda jemkning
i rubriken och ingressen.

Inom högsta domstolen har, vid första punkten af förslaget, anmärkts,
att med egare borde i der omförmälda hänseende likställas annan,
som har hunden i sin vård. Den sålunda uttalade åsigten kan
jag dock, för min del, icke biträda. Hund, som har för vana att bita
folk eller fä, synes nemligen icke böra af egaren utlemnas till främmande
person, då möjligheten, att hunden gör skada, derigenom icke
oväsentligen ökas. Åtminstone torde lagstiftaren sakna hvarje anledning
att godkänna ett dylikt utlemnande af okynniga, för menniskor
eller djur farliga hundkreatur.

Jemväl vid tredje punkten af förslaget har erinrats, hurusom med
hundens egare borde likställas person, som har hunden i sin vård, så
att den, hvilken lidit skadan, berättigades att söka sin ersättning af
hvilkendera han helst ville. Äfven i denna del tillåter jag mig att
hysa en annan mening. Har den, i hvilkens vård hunden öfverlemnats,
uppsåtligen, t. ex. genom hundens hetsande, eller genom oaktsamhet
åstadkommit skadan, torde nemligen hans skyldighet att ersätta
densamma vara obestridlig redan enligt nu gällande lag, och något
behof att för sådant fall i detta sammanhang meddela särskildt
stadgande förefinnes ej. För det fall deremot, då dylikt förvållande ej
föreligger, utan skadan är att anses såsom uppkommen af våda, synes
mig giltig rättsgrund saknas för utsträckande af ansvarigheten till hundens
vårdare.

Slutligen har inom högsta domstolen anmärkts, att formen för
den ifrågasatta lagstiftningen så till vida vore mindre lämplig, som
förslaget icke tydligt angåfve hvad af de i rubriken omförmälda äldre
bestämmelser skulle komma att upphäfvas, ändras eller qvarstå oförändradt,
utan i sådant afseende endast hänvisar till en jemförelse mellan
samma lagrum och den föreslagna lagtexten. Villigt må härutinnan
medgifvas, att det i formelt afseende skulle hafva varit lämpligast, att,
på sätt en ledamot i liögsla domstolen uttryckligen förordat, lagförslaget
och de §§, detsamma afser att ändra, sammanförts till ett helt, som
inpassats i nuvarande 22 kap. byggningabalken, men en dylik omredigering
af nämnda §§ synes mig svårligen kunna ske utan att öfriga
delar af kapitlet samtidigt underkastas revision; och vanskligt är att
på förhand med säkerhet afgöra, huru vida ej en revision af kapitlet i

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 22.

dess helhet i sin ordning måste föranleda hvarjehanda andra ändringar
i den gällande lagstiftningen. Vid sådant förhållande torde kunna försvaras,
att förslaget, i öfverensstämmelse med hvad flera gånger tillförne
i liknande fall skett, erhållit formen af en fristående lag, i hvars
ingress allenast förklarats att hvad mot förslaget funnes stridande upphäfdes.

På grund af det anförda hemställer jag i underdånighet, att förslaget
med de af mig här ofvan berörda ändringar måtte, jemlikt 87 §
regeringsformen, för Riksdagen till antagande föreläggas.»

Justitieråden Herslow och Claeson åberopade hvad de vid förslagets
granskning i högsta domstolen yttrat i de delar, hvari det nu
framlagda förslaget afveke från de af justitieråden uttalade åsigter.

Statsrådets öfriga ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan.

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla; och skulle
proposition till Riksdagen aflåtas af det innehåll bilagan
litt. F. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
C. P. Hagbergh.