Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 44

Proposition 1896:44

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 44.

N:o 44.

Kongl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen, angående ändring
af vissa i nådiga kungörelsen den 10 november 1882
meddelade bestämmelser beträffande förvaltningen af kronans
jordbrulcsdomäner; gifven Stockholms slott den 13
mars 1896.

Under åberopande af bilagda statsrådsprotokoll öfver finansärenden för
denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del besluta,
att de i 5:te och 26:te punkterna af nådiga kungörelsen den 10 november
1882 meddelade bestämmelser angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
skola utbytas mot följande stadganden:

5:o. Kär kronans fördel anses sådant fordra, må flere egendomar under
ett arrende upplåtas eller en egendom i flere lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, sand-,
grus- eller stentägt, torfmosse eller annan lägenhet vid utarrendering af den
egendom, hvartill densamma hörer, jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt
arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kan påräknas.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller
stentägt eller torfmosse icke böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen,
der så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att till afsalu
begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som i
arrendekontraktet meddelas.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte egendomen upplåtits
sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse utan rätt för
arrendatorn att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i arrendekontrakt,
som hädanefter utlärdas, må dock domänstyrelsen, då framställning
Bih. till Iliksd. Vrot. 1896. 1 Sami. 1 Afd. Öl Raft. (Näs 44, 45). 1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

derom göres, kunna åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person
lemna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller torf mot den
afgift och på de vilkor i öfrigt, som af domänstyrelsen bestämmas; skolande
dock, hvad angår å utmark befintlig tägt af sand, grus eller sten, arrendator,
som hädanefter antages, vara underkastad föreskriften i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt
ändamål å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig
mark äfvensom inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften,
motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar,
åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna å
utmarken möjligen befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för hemtning
deraf upplåta nödig väg, mot det att arrendatorn i ersättning för härigenom
möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag å arrendet, som
af domänstyrelsen bestämmes.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande utskott
tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.
nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min Allernådigste Konungs och Herres frånvaro,

Enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF.

Claes WersäU.

Kongl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 14.

3

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars
1836.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Douglas,

Statsråden: friherre Åkerhielm,

Groll,

WlKBLAD,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll,

Annerstedt.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wersäll anförde i underdånighet:

I underdånig skrifvelse den 6 maj 1895 anhöll Riksdagen, att .Eders
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke förändrade bestämmelser
borde utfärdas angående tägt af sand, grus och sten samt angående
stenbrott å kronans utarrenderade domäner, och efter ärendets utredning till
Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Rörande detta ämne anförde Riksdagen, att i § 65 af nådiga kungörelsen
angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket den 26 januari
1894 stadgades, att å de under skogsstatens vård och förvaltning strida allmänna
skogar, från livilka försäljningsmedel för virke inginge till statsverket,
finge på högst enahanda tid, som för utarrendering af kronans jordbruksdomäner

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 44.

vore eller blefve bestämd, af domänstyrelsen upplåtas tägt af mossa, dyjord,
bränntorf, sand, grus och sten äfvensom att dessa ämnen finge, der så funnes
vara lämpligt, afyttras i den ordning, som angående skogsalsters försäljning
vore föreskrifven, men att dessa föreskrifter icke egde motsvarighet i fråga
om kronans utarrenderade egendomar. Nådiga kungörelsen den 10 november
1882 angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner
angåfve nemligen icke, att derifrån finge afyttras något af ofvanberörda
eller likartade ämnen med undantag af hvad som afsåges i kungörelsens
mom. 5 eller då sten- och kalkbrott samt torftägt på särskildt arrende
upplätes, dervid gifvetvis vederbörande ämnen finge tillgodogöras.

Upplåtelse af tägt af mossa, dyjord och bränntorf syntes visserligen icke
böra ifrågakomma i afseende å jordbruksdomänerna, helst i mom. 13 af nyssberörda
nådiga kungörelse föreskrefves, hurusom arrendatorn finge begagna
torfmosse samt till egendomens förbättrande upptaga dyjord m. fl. jordens beståndsdelar.
Hvad deremot beträffade tägt af sand, grus och sten, syntes omständigheter
förefinnas, som borde föranleda dess utöfvande äfven å jordbruksdomänerna.
Härvid syntes, såsom jemväl påvisats i den motion, som legat till grund för
Riksdagens skrifvelse, hänsyn böra tagas till bestämmelserna i 33 § af lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23 oktober 1891, i
hvilken § stadgades, att å kronans allmänning finge sand, grus eller sten till
vägs underhåll utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning,
men att, om någon ville å annan mark taga sand, grus eller sten till
vägs underhåll och öfverenskommelse med jordegaren icke kunde träffas, häradsrätten
egde att, då väghållningsskyldig derom instämde talan, bestämma, hvarest
nämnda väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren finge
afhemtas, samt till hvilket belopp ersättning derför skulle utgifvas.

Enligt Riksdagens mening vore det af vigt, att åtgärder vidtoges till
underlättande af dessa bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å andra
kronoegendomar än kronoallmänningarna; och dervid syntes vara af nöden, att
föreskrifter meddelades i fråga om ofvanberörda väglagningsämnens afkantande
från kronans utarrenderade domäner.

Vidkommande särskildt de å dessa domäner förefintliga bergarter kunde,
såsom i förenämnda motion åberopats, fall förekomma, då de genom sin beskaffenhet
samt genom möjligheten till deras förmånliga tillgodogörande kunde
bereda arrendatorerna afse värda inkomster; och vid sådant förhållande syntes
dessa inkomstkällor icke böra lemnas obegagnade, helst medgifvandet för arrendatorn
att bryta och bearbeta sten till försäljning borde vid arrendekontraktets
upprättande eller vid derefter lemnadt tillstånd till stenbrott lända till arrendeafgiftens
förhöjning.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse har domänstyrelsen afgifvit infordradt

o

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

underdånigt utlåtande och dervid tillika öfverlemnat inliemtade yttranden i ämnet
från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län, af hvilka
myndigheter flertalet tillstyrkt utfärdande af bestämmelser i den rigtning, Riksdagens
skrifvelse afser.

För egen del har domänstyrelsen, hvad först anginge å kronodomäner
befintliga stenbrott, anfört, att i afseende å sådana funnes, såsom Riksdagen
i sin skrifvelse anmärkt, redan nu ett stadgande i 5:te punkten af nådiga
kungörelsen den 10 november 1882, hvilken punkt innehölle i mom. 1, att,
när kronans fördel ansåges sådant fordra, flera egendomar finge under ett
arrende upplåtas eller eu egendom i flera lotter utarrenderas, samt i mom. 2,
att qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, torfmosse eller annan
lägenhet likaledes finge vid utarrendering af den egendom, hvartill densamma
hörde, jemte nödigt utmål undantagas och på särskildt arrende upplåtas, om
högre afkomst derigenom kunde påräknas. I följd af dessa stadganden, jemförda
med innehållet i berörda kungörelses 4:de punkt mom. 2, enligt hvilket
för arrende af annan kronans fastighet än jordegendom tiden finge i hvarje
fall efter för handen varande förhållanden af domänstyrelsen bestämmas, och i
9:de punkten, hvilken innehölle, bland annat, att vid utarrendering af fiske
eller annan lägenhet, som ej vore att till jordegendom hänföra, skulle förfaras
på sätt domänstyrelsen för hvarje fall funne lämpligast, hade styrelsen ansett
sig ega rätt att, när sådant med kronans fördel öfverensstämde, ej allenast vid
utarrendering af egendom, der stenbrott funnes, medgifva arrendatorn rättighet
att bearbeta stenbrottet till afsalu, hvilket då naturligen komme att utöfva
inflytande vid arrendets bestämmande, utan ock, der sådant medgifvande ej
lemnats, under arrendetiden på framställning af arrendatorn tillerkänna honom
eller annan person en dylik rättighet mot särskildt arrende.

Derest den af domänstyrelsen sålunda uttalade åsigt angående vidden af
styrelsens befogenhet i afseende å upplåtelse af rätt till brytning af sten till
afsalu icke skulle godkännas, anser domänstyrelsen, att styrelsen borde uttryckligen
tillerkännas rätt till dylika upplåtelser genom ett tillägg till 5:te punkten
i 1882 års kungörelse.

Det kunde emellertid inträffa, att under löpande arrendeperiod å kronodomän
upptäcktes bergart, lämplig för bearbetning till afsalu, eller att till följd
af byggnadsföretag i orten å domänen befintlig sten funne efterfrågan, utan
att arrendatorn ville, trots gynsannna konjunkturer för bergartens afsättande,
utsätta sig för den risk, som kunde blifva förenad med bedrifvande af stenhuggerirörelse,
isynnerhet om denna måste utöfvas i större omfång, och ej heller
vore villig att taga befattning med arbetet vid uttagande af byggnadssten för
ett visst företag, hvari arrendatorn icke vore intresserad, men deremot icke
vore obenägen att, mot någon mindre ersättning eller kanske endast mot det

6 Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

tillfälle bereddes honom att genom körslor och dylikt förskaffa sig inkomst,
medgifva, att bergartens bearbetande eller stenens uttagande finge till annan
af domänstyrelsen öfverlemnas. Vid sådant förhållande syntes ifrågavarande
tillägg böra gifvas sådan omfattning, att domänstyrelsen ej betoges rätt att
till annan person än arrendator upplåta stenbrytningen; och då någon anledning
ej syntes förefinnas att göra skilnad mellan domänstyrelsens befogenhet i fråga
om upplåtelse af stenbrott och upplåtelse af kalkbrott eller torfmosse, syntes
jemväl dessa böra i tillägget upptagas, ehuru de ej blifvit i Riksdagens skrifvelse
berörda.

^ Några särskilda föreskrifter angående de vilkor, under hvilka upplåtelser
af ifrågavarande slag finge ega rum, hade icke synts domänstyrelsen vara erforderliga,
utan ansåge styrelsen, att härvid borde få gälla hvad i 9:de punkten
af 1882 års kungörelse funnes stadgadt.

Beträffande de i Riksdagens skrifvelse ifrågasatta upplåtelser af sand-, gruseller
stentägt har domänstyrelsen anfört, att Riksdagens uttalande om önskvärdheten
deraf, att åtgärder vidtoges till underlättande af de i § 33 af väglagen
meddelade bestämmelsers tillämplighet äfven i afseende å andra kronoegendomar
än kronoallmänningar, föranledt flera af de i ärendet hörda myndigheter
att hemställa, det i nämnda § omförmälda väglagningsämnen skulle å
kronans utarrenderade domäner få af väghållningsskyldige hemtas utan ersättning,
såsom dem nu vore medgifvet i afseende å kronans allmänningar.
Att med Riksdagens skrifvelse skulle hafva afsetts en sådan förändring i den
nyligen antagna väglagen, derför syntes dock hvarken den motion, som legat
till grund för skrifvelsen, eller innehållet i sjelfva skrifvelsen lemna stöd. Hvad
Riksdagen enligt domänstyrelsens uppfattning i detta afseende åsyftat vore
att underlätta möjligheten för väghållningsskyldige, då de önskade hemta väglagningsämnen
från en utarrenderad kronoegendom, att om vilkoren derför
kunna få en öfverenskommelse till stånd, så att häradsrätt ej ovilkorligen behöfde
anlitas för frågans afgörande. För närvarande funnes, om väglagningsämnena
ej skulle tagas å utmark, som vid utarrenderingen undantagits och
stälts under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, icke någon myndighet,
som egde att för kronan såsom jordegare ingå aftal i förevarande hänseende.
För väghållningsskyldige vore det emellertid af vigt, att öfverenskommelse
kunde träffas, då genom en rättegång orsakades dem både tidsutdrägt
och kostnader, hvilka senare i alla de fall, der vägstyrelse i väghållningsdistrikt,
Som sammanfölle med häradet, anhängiggjort rättegången, blefve
särskildt betungande till följd deraf, att uthäradsnämnd måste tillkallas. Om
nu, såsom domänstyrelsen lika med flertalet af de i ärendet hörda myndigheter
ansåge lämpligt, styrelsen erhölle bemyndigande att träffa aftal angående
tägt af sand, grus och sten å kronodomän, när väghållningsskyldige önskade

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

der hemta sådana ämnen, syntes under detta bemyndigande böra innefattas
äfven de fall, då upplåtelse till andra än väghållningsskyldige kunde till fördel
för kronan ega ruin. Sådant kunde särskilt blifva fallet med lågt åt
sand eller grus å kronodomän i närbeten af stad, der byggnadsverksamhet i
större omfattning vore rådande.

Jemväl i afseende å upplåtelse af sand-, grus- eller stentägt syntes böra
lända till efterrättelse innehållet i 9:de punkten i 1882 års kungörelse, hvilken
punkt utan någon förändring i dess nuvarande lydelse syntes få tillämplighet
å lägenhet af ifrågavarande slag, om sådan upptoges bland de i 5:te punkten
uppräknade.

För framtiden komme, anför domänstyrelsen vidare, antagligen ej sällan
att inträffa, att, först sedan utarrendering af en kronodomän för ny arrendeperiod
egt rum, väghållningsskyldige anmälde sig att der hemta sand, grus
eller sten. I sådant fall skulle, om ej något förbehåll gjorts i arrendekontraktet,
domänstyrelsen för träffande af ett för kronan nöjaktigt aftal med
väghållningsskyldige vara helt och hållet beroende af de fordringar, som arrendatorn
komme att uppställa för sitt medgifvande till väglagningsämnenas afhemtande.
Toges dessa ämnen å utmark, hade emellertid arrendatorn i allmänhet
endast ringa olägenhet deraf, och om i blifvande arrendekontrakt inrycktes
bestämmelse derom, att arrendatorn skulle vara skyldig, när domänstyrelsen
sådant påfordrade, att åt väghållningsskyldige öfverlemna å utmarken
tilläfventyrs befintlig tägt af sand, grus eller sten och dertill upplåta nödigväg
mot den ersättning för skada och intrång, som af domänstyrelsen bestämdes,
hölle styrelsen före, att ett sådant förbehåll ej skulle i någon mån
inverka på beloppet af arrendeafgiften för domänen. Annat kunde förhållandet
blifva, om förbehållet utstrilcktes till å inegorna möjligen varande sand-,
grus- eller stentägt, men då så belägna tägter med afseende å den större ersättning,
som för deras begagnande måste utgå, endast sällan af väghållningsskyldige
anlitades, syntes det icke vara skäl att i afseende å dylik tägt genom
kontraktet pålägga arrendatorn någon särskild förbindelse.

På grund af det sålunda anförda har domänstyrelsen framstäf alternativa
förslag till ändringar i och tillägg till nådiga kungörelsen den 10 november
1882.

Enligt det ena alternativet, som uppgjorts under förutsättning att domänstyrelsens
åsigt angående styrelsen redan nu tillkommande befogenhet i afseende
å upplåtelser af de i 5:te punkten af nämnda kungörelse omförmälda
lägenheter icke vunne godkännande, skulle, jemte det att bland de i 2:dra
momentet af samma punkt uppräknade lägenheter äfven upptoges sand-, gruseller
stentägt, stadgas, att, der sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt
eller torfmosse ansåges icke böra från egendom skiljas, domänstyrelsen

8

Kongl. Ma.jts Nåd. Proposition N:o 44.

skulle ega att, der så lämpligt funnes, åt arrendator!! upplåta rättighet att
dylik lägenhet enligt de bestämmelser, som i arrendekontraktet intoges, till
afsalu begagna.

Derjemte skulle till punkten läggas ett nytt moment, innehållande bestämmelse
derom, att, derest genom utfärdadt arrendekontrakt med utarrenderad
egendom upplåtits sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse
utan rätt för arrendatorn att något derifrån sälja, detta icke utgjorde
hinder för domänstyrelsen att, om framställning derom gjordes, åt arrendatorn
eller med hans begifvande åt annan person lemna rättighet till föryttrande åt
sten, kalk, sand, grus eller torf mot den afgift och på de vilkor, som af
domänstyrelsen bestämdes.

Ansåges åter domänstyrelsens tolkning af 1882 års kungörelse vara
rigtig, skulle enligt styrelsens mening annan ändring i kungörelsen ej behöfva
vidtagas, än att sand-, grus- eller stentägt tillädes de i 5:te punkten 2:dra
momentet uppräknade lägenheter.

I båda fallen hemställer domänstyrelsen, att med 26:te punkten måtte
förenas ett nytt moment af innehåll, att arrendator skulle vara skyldig att,
om domänstyrelsen sådant påkallade, åt väghållningsskyldig till användande
för allmän vägs underhåll öfverlemna å utmarken möjligen befintlig tägt af
sand, grus eller sten samt för hemtning deraf upplåta nödig väg, mot det
arrendatorn i ersättning för härigenom möjligen uppkommande skada och intrång
erhölle det afdrag å arrendet, som af domänstyrelsen bestämdes.

Med åberopande af hvad sålunda blifvit af domänstyrelsen antördt och
då, hvad särskildt angår å kronodomän befintliga torfmossar och kalkbrott,
desamma, äfven om de finnas icke böra särskildt utarrenderas, likväl torde, i
den mån de icke erfordras för gårdens behof, böra göras inkomstbringande, då
lämpligt tillfälle dertill yppar sig, hemställer jag, att Eders Kongl. Maj:t i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med domänstyrelsens törstberörda alternativ, hvilket, till
förebyggande af all tvekan rörande den domänstyrelsen i ämnet tillkommande
befogenhet, synes mig vara att föredraga framför styrelsens andra alternativ,
måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att för sin del besluta, att de i
5:te och 26:te punkterna af nådiga kungörelsen den 10 november 1882 meddelade
bestämmelser angående förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola
utbytas mot följande stadganden:

5:o. När kronans fördel anses sådant fordra, må flere egendomar under
ett arrende upplåtas eller en egendom i flere lotter utarrenderas.

Likaledes må qvarnverk, vattenfall, fiske, sten- eller kalkbrott, sand-,
grus- eller stentägt, torfmosse eller annan lägenhet vid utarrendering af den
egendom, hvartill densamma hörer, jemte nödigt utmål undantagas och på
särskildt arrende upplåtas, om högre afkomst derigenom kan påräknas.

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 44.

Finnes vid utarrendering af egendom sten- eller kalkbrott, sand-, gruseller
stentägt eller torfmosse icke böra från egendomen skiljas, må domänstyrelsen,
der så lämpligt pröfvas, åt arrendatorn upplåta rättighet att till afsalu
begagna dylik lägenhet i enlighet med de bestämmelser härom, som i
arrendekontraktet meddelas.

Har genom redan utfärdadt arrendekontrakt jemte egendomen upplåtits
sten- eller kalkbrott, sand-, grus- eller stentägt eller torfmosse utan rätt för
arrendatorn att något derifrån sälja, eller sker dylik upplåtelse i arrendekontrakt,
som hädanefter utfärdas, må dock domänstyrelsen, då framställning
derom göres, kunna åt arrendatorn eller med hans begifvande åt annan person
lemna rättighet att tillgodogöra sig sten, kalk, sand, grus eller torf mot den
afgift och på de vilkor i öfrigt, som af domänstyrelsen bestämmas; skolande
dock, hvad angår å utmark befintlig tägt af sand, grus eller sten, arrendator,
som hädanefter antages, vara underkastad föreskriften i 26:te punkten 2 mom.

26:o. Arrendator vare förbunden att, der sådant för allmännyttigt ändamål
å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom tillhörig mark
äfvensom inkomstgifvande lägenhet emot åtnjutande af minskning i arrendeafgiften,
motsvarande den förlust honom tillskyndas.

Arrendatorn vare ock skyldig att, om domänstyrelsen sådant påkallar,
åt väghållningsskyldig till användande för allmän vägs underhåll öfverlemna
å utmarken möjligen befintlig tägt af sand, grus eller sten samt för hemtning
deraf upplåta nödig väg, mot det att arrendatorn i ersättning för härigenom
möjligen uppkommande skada och intrång erhåller det afdrag å arrendet, som
af domänstyrelsen bestämmes.

Hvad departementschefen sålunda hemstält, deruti
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans Ma:jt
Konungen gilla och bifalla; och skulle nådig proposition
till ^Riksdagen aflåtas af (len lydelse, bilagan litt. — vid detta
protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Adolf von Hofsten.

Bil,, till Riksd. Vrot. ISfW. 1 Samt. 1 Afd. .11 Höft.

2