Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39

Proposition 1895:39

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

1

N:o 39.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående förbättring
i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa; gifven Stockholms slott den 8
mars 1895.

Med åberopande af bilagda utdrag af protokoll öfver ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen,

att från och med år 1896 en förhöjning i samtliga från folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa vid nämnda års ingång och derefter utgående
enke- och barnpensioner må ega rum i så måtto, att pension för enka skall
utgå med 25 procent af den lön, för hvilken vederbörande skolområde
eller skoldistrikt i afseende å delegares egen pensionering vunnit delaktighet
i folkskolelärarnes pensionsinrättning, pension för enka med ett eller
flera pensionsberättigade barn med 37Va procent, pension för ensamt barn
med I2V2 procent och pension för två eller flera barn med 25 procent,
allt enligt samma beräkningsgrund.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kongl.
nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR

G. F. Gilljam.

Bih. till Rikta. Prot. 1895. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. (N:o 39).

1

2

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Protokoll öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8 <• mars

1895.

Närvarande:

Hans excellens herr rninistern för utrikes ärendena grefve Lewenhaupt,
Statsråden: friherre Akerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad,

Gilljam,
friherre Rappe,

Christerson,

Wersåll.

2:o.

Vidare yttrade departementschefen:

»I skrifvelse den 6 maj 1893 har Riksdagen anfört, bland annat,
hurusom enligt det för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa gällande
reglemente den 15 oktober 1875, pension för ensam enka utginge med 20
procent af den lön, efter hvilken tjensten vore delaktig i folkskolelärarnes

3

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

pensionsinrättning, för enka med ett eller flera pension sberättigade barn
med SO procent, för ett ensamt barn med 10 procent och för två eller
flera barn med 20 procent af samma lönebelopp. Då delaktighetsbeloppet
från början af år 1892 var lägst 700 kronor, utgjorde pensionen numera
i regeln 140 kronor för ensam enka och 210 kronor för enka med barn,
under det att för redan afgångna folkskolelärares enkor pensioner kunde
vara lägre än 140 kronor. Vid 1890 års slut hade pensioner utgått till
tjugo enkor med blott 80 kronor, till tolf med hvardera 100 kronor och
till tvåhundra trettiofyra med hvardera 120 kronor.

Hos Riksdagen hade i väckt motion framhållits önskvärdheten deraf,
att en utredning verkstäldes huruvida, utan höjning af vare sig statsbidraget
eller delegarnes afgifter, en sådan förbättring i de nuvarande
pensionsvilkoren i nämnda kassa kunde ega rum, att samtliga pensioner
komme att utgå med högre procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu
vore fallet.

Detta förslag innefattade ett för landets folkskolelärarepersonal redan
mångårigt önskningsmål, om hvars behjertansvärda beskaffenhet blott en
mening torde kunna hysas. Under de sistförflutna åren hade ämnet vid
flera tillfällen bragts på tal af de revisorer, som i följd af Eders Kongl.
Maj:ts uppdrag granskat kassans förvaltning. På allt starkare grunder
både man nemligen ansett sig kunna ifrågasätta, huruvida icke kassans
ställning i sjelfva verket vore betydligt förmånligare, än hvad som efter
de ursprungliga beräkningarna antagits. Då den alltjemt befästa öfvertygelsen
om möjligheten af ett bättre tillgodoseende af efterlefvande enkors
och barns intressen måste, der den icke antingen blefve klarligen vederlagd
eller ock vunne förtjent afseende, hos landets talrika folkskolelärarepersonal
åstadkomma en misstämning, hvilkens befogenhet knappast torde
kunna förnekas, anhöll Riksdagen, som ansåg att den begärda utredningen
icke borde förvägras, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida,
utan höjning af vare sig statsbidraget eller delegarnes afgifter, en sådan
förbättring i de nuvarande pensionsvilkoren i folkskolelärarnes enke- och
pupillkassa kunde ega rum, att samtliga pensioner komme att utgå med
högre procent af delaktighetsbeloppet än hvad nu vore fallet, samt att
Eders Kongl. Maj:t ville till Riksdagen inkomma med det förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda.

Sedan, i anledning af denna Riksdagens framställning, direktionen
öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning anbefalts att låta verkställa den
utredning, som deraf påkallades, samt att dermed jemte eget underdånigt
utlåtande till Eders Kongl. Maj:t inkomma, har bemälda direktion i underdånig
skrifvelse den 19 mars 1894 anmält, att direktionen anmodat pro -

4

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

fessorn A. Lindstedt, som under de senare åren biträdt direktionen med
utredningar af dylikt slag, att undersöka folkskolelärarnes enke- och pupillkassas
ekonomiska ställning; och har direktionen, med öfverlemnande af
det utlåtande, som af Lindstedt härom afgifvits, vidare i ärendet anfört,
hurusom af detta utlåtande inhemtades, att Lindstedt ansett, att under de
förutsättningar, på Indika hans beräkningar grundats, kassans ställning
medgåfve en förhöjning i samtliga från kassan nu och framdeles utgående
enke- och barnpensioner i så måtto, att då för det närvarande, jemlikt
§§21 och 22 i nådiga reglementet för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa
den 15 oktober 1875, enkas pension utginge med 20 procent af den
lön, för hvilken vederbörande skolområde eller skoldistrikt i afseende å
delegares egen pensionering vunnit delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning,
enkas med ett eller flera pensionsberättigade barn pension med
30 procent, pension för ensamt barn med 10 procent och pension för två
eller flera barn med 20 procent, allt enligt samma beräkningsgrund, så
skulle häri den ändring kunna vidtagas, att efter enahanda beräkningsgrund
pension för enka blefve 25 procent, för enka med ett eller flera
pensionsberättigade barn 37,5 procent, för ett barn 12,5 procent och för
två eller flera pensionsberättigade barn 25 procent.

Mot giltigheten af de skäl, som i Riksdagens skrifvelse anförts till
stöd för nu ifrågavarande pensioners förhöjning, hade direktionen intet att
erinra.

Huruvida åter förhöjningen lämpligen borde bestämmas efter den måttstock,
som af Lindstedt angifvits, funne direktionen dock underkastadt
någon tvekan.

Lindstedt hade i beräkningarna antagit, att å kassans hittills samlade
kapital, nu lemnande en ränteafkastning, som något öfverstege 4,31 procent,
skulle för framtiden kunna påräknas ränta efter 4,31 procent, hvaremot
han med erkännansvärd försigtighet för det kapital, som härefter komme
att samlas, beräknat samma afkastning allenast efter 3,5 procent.

Det borde dock uppmärksammas, att en omplacering af hela det
nu samlade kapitalet långsamt men säkert försigginge. Detta kapital vore,
såsom kändt, placeradt dels i obligationer, dels i lån till kommuner och
till enskilde; och vore de allra flesta af dessa lån ordnade med årlig
amortering. Då i allmänhet på kassans fordringar icke förekomme längre
amorteringstid än 40 år, föranleddes man således att befara, att senast
inom så många år härefter räntefoten för hela det hittills samlade kapitalet
blefve i afsevärd mån nedsatt. Å andra sidan borde visserligen tagas
i betraktande, dels att den ifrågasatta pensionsförhöjningen, om den komme
till stånd, väl svårligen torde komma att träda i kraft förr än från och

5

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 3.9.

med 1895 års början, på grund hvaraf kapitalöfverskottet än ytterligare
hunne ökas, så att räntefoten å det då uppsamlade kapitalet må hända
icke behöfde för möjliggörande af den föreslagna pensionsförhöjningen beräknas
högre än till 4,16 procent, dels att å det kapital, som efter 1895
års ingång började att uppsamlas, till en tid åtminstone kunde förväntas
högre ränteafkastning än den af Lindstedt vid hans undersökning påräknade
eller 3,5 procent, i följd hvaraf en tid bortåt årliga kapitalöfverskott
komme att uppstå. Den erfarenhet direktionen haft om räntesatsernas allt
jemt vikande tendens vid första klassens värdepapper gjorde emellertid
att direktionen, såsom redan blivit nämndt, endast med tvekan biträdde
det förslag till förhöjning af pensionerna, som Lindstedt uppstält. Dock
saknade direktionen å andra sidan fullgiltiga skäl att förorda någon viss
lägre siffra såsom den, vid hvilken förhöjningen lämpligen borde stanna.

Direktionen hade slutligen ansett sig böra erinra, att för möjligheten
af den ifrågavarande pensionsförhöjningen förutsattes, att några ofördelaktiga
rubbningar i de förhållanden, som i öfrigt utöfvade inflytande på
kassans förmåga att fullgöra sina förbindelser, icke inträdde. Om således
det lägsta delaktighetsbeloppet i folkskolelärarnes pensionsinrättning, af
hvilket de från folkskolelärarnes enke- och pupillkassa utgående pensionernas
storlek vore beroende, skulle komma att höjas, blefve det nödvändigt
att gifva kassan en motsvarande förstärkning genom vare sig höjande
af årsafgifternas proportion till delaktighetsbeloppen eller statsanslagets
ökande.

Af anledning att direktionen sålunda endast med tvekan biträdt förslaget
om höjning af samtliga pensioner med 25 procent, hafva de revisorer,
som granskat ifrågavarande kassas förvaltning under treårsperioden
1891 — 93, i sin den 25 augusti 1894 till Eders Kongl. Maj:t afgifna berättelse
anmält, att då de ansett af stor vigt att få utrönt, huruvida genom
en närmare granskning af Lindstedts utredning denna tvekan kunde vare
sig undanrödjas eller ytterligare stärkas, de uppdragit åt eu bland sig,
amanuensen G. Eneström, att undersöka, i hvad mån nämnda utredning
kunde föranleda till någon framställning från revisorernas sida. Resultatet
af undersökningen hade skriftligen affattats, och intagits såsom bilaga B
till revisorernas berättelse.

Revisorerna ansåge, att genom den af Lindstedt verkstälda utredningen
vore ådagalagdt, att eu höjning af pensionerna med 25 procent kunde ega
rum, utan att vare sig statsbidraget eller afgifterna behöfde höjas. Revisorerna
vore så mycket mera förvissade härom, som alla de skäl, hvilka
hittills anförts mot sannolikheten af en sådan förhöjning, vid närmare
granskning visat sig vara utan afgörande betydelse.

6

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

Då direktionen påpekat, att det redan samlade kapitalet knappast
kunde under all framtid förräntas efter 4,31 procent, ville revisorerna hänvisa
till den i förenämnda bilaga till revisorernas berättelse utförda beräkningen
af kassans ställning, under användande af en räntefot af 4
procent, hvaraf syntes framgå, att denna ställning skulle befunnits vida
fördelaktigare enligt en sådan beräkning, än under de af Lindstedt giorda
förutsättningarna rörande räntefoten. Då nu medelräntan å kassans kapital
under revisionsperioden minskats blott från 4,49 procent till 4,45 procent,
syntes det antagligt, att medelräntan åtminstone ett par tiotal af år komme
att hålla sig högre än 4 procent. Under hela denna tid borde öfverskottet
i kassan år från år ökas, dels genom ränta på ränta å det redan befintliga
öfverskottet, dels genom öfverräntan å de öfriga medlen, så att, om inedelräntan
en gång skulle sjunka under 4 procent, man utan fruktan borde
kunna motse ränteminskningen och i tid vidtaga åtgärder för att hålla
kassan solvent, Att nu underlåta eu förhöjning i pensionerna derför, att
räntan i en obestämd framtid möjligen kunde högst betydligt sjunka, innebure
enligt revisorernas mening en orättvisa mot den nu lefvande generationen
af pensionärer och delegare.

Men om revisorerna således icke tvekade att nu föreslå en höjning af
pensionerna med 25 procent, så vore det icke dermed utsagdt, att förhöjningen
skulle för all framtid fastslås. Revisorerna hade redan antydt,
att, om i en obestämd framtid ränteförhållandena skulle väsentligt försämras,
åtgärder borde vidtagas för att i tid förekomma deras skadliga
inverkningar på kassans solvens, och en sådan åtgärd kunde vara att
minska pensionsförhöjningens belopp. Men det funnes andra mycket närmare
till hands liggande skäl, hvarför revisorerna icke vågade föreslå en
höjning för all framtid. Direktionen hade med rätta framhållit, att lägsta
delaktighetsbeloppets höjande till 800 kronor kunde rubba de utförda beräkningarna,
och en sådan förhöjning under den närmaste framtiden vore
ju ingalunda otänkbar. Icke heller vore det otänkbart, att högsta delaktighetsbeloppet
kunde komma att höjas utöfver 1,000 kronor, och äfven
en sådan ändring skulle tydligen inverka på kassans finansiella förhållanden.

På grund af hvad nu anförts, hafva revisorerna i underdånighet föreslagit,
att till Riksdagen måtte aflåtas en nådig proposition derom, att
samtliga pensioner från folkskolelärarnes enke- och pupillkassa måtte tillsvidare
få höjas med 25 procent.

I anledning af hvad revisorerna sålunda anfört har direktionen i infordradt,
den 16 nästlidne februari afgifvit, underdånigt yttrande anmärkt,
att revisorerna syntes hålla före, att de gått så långt i försigtighet, som
af omständigheterna påkallats, då de vid sina särskilda beräkningar an -

7

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

tagit en medelränta af 4 procent såväl för det nu befintliga kapitalet som
för det, hvilket härefter koinme att insamlas, och syntes vid sina betraktelser
öfver räntans nedgång hafva stannat vid förhållandena, sådana dessa gestaltat
sig intill 1893 års slut, i ty att de af den omständigheten, att medelräntan
å kassans kapital under revisionsperioden 1891—1893 minskats blott
från 4,49 till 4,45 procent, funnit det vara antagligt, att medelräntan, åtminstone
ett par tiotal af år, komme att hålla sig högre än 4 procent.

Åt så ljusa förhoppningar vågade direktionen icke hängifva sig. Den
tid, som förgått, sedan professor Lindstedt afgaf sitt utlåtande, hade i en grad,
som man icke kunnat förutse, bekräftat direktionens farhågor om räntans
vidare nedgång, och de förhållanden, som hittills rådt under den nu
löpande treårsperioden, antydde med bestämdhet, att medelräntan för
densamma torde stanna vid ansenligt lägre siffror än för den nästföregående.

Med hänsyn till vigten af nu omhandlade fråga hade det synts direktionen
af intresse att undersöka, till huru stor del de värden, i hvilka
enke- och pupillkassans tillgångar vid slutet af år 1894 voro placerade,
tio år senare, således vid slutet af år 1904, kunde beräknas vara i kassans
ego qvar med oförändrade årliga afkastningar. Härvid hade naturligen
lemnats ur räkningen sådana möjligheter som att direktionen kunde finna
med kassans intresse förenligt, att värdehandlingar afyttrades, eller att
direktionen kunde blifva nödsakad att tvångsvis indrifva lån. Deremot
hade antagits, att uppsägning af obligationer och lån inträdt i alla de
händelser sådant varit medgifvet.

Enligt den förteckning å värdehandlingarna, som för den vid nytt
års ingång skeende inventeringen uppgjordes, hade vid 1894 års slut enkeoch
pupillkassans tillgångar varit sålunda placerade:

i obligationer.................... 1,869,200: —

i kommunallån................................................ 485,900: 28

i öfriga lån............................. 702,161: 50

Summa 3,057,261: 78

Efter ränteaikastningen räknadt hade obligationerna, som sålunda utgjorde
den ojemförligt mest betydande gruppen, varit sålunda fördelade:

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 39.

efter 5 procent
* 4 V2 »

»4 »

» 33/4

» 3''/2 »

................ 250,000: —

................ 874,200: —

............... 395,000: —

................ 100,000: —

............... 250,000: —

Tillhopa 1,869,200: —

Härvid borde emellertid ihågkommas, att obligationernas nominella
belopp icke sammanfölle med deras inköpspris, utan att detta beträffande
nästan alla obligationer, som löpte med 4 procent ränta eller derunder,
varit lägre än pari, hvarför den effektiva räntan å kassans obligationsstock
vore betydligt högre, än som obligationernas nominella räntesatser angåfve.

Emellertid visade det sig, att samtliga dessa obligationer, utom de
som löpte med 5 procent ränta och hvilkas belopp uppginge till 250,000
kronor, vore uppsägbar^ före 1904 års utgång. Vid denna tidpunkt skulle
dessutom genom den årligen skeende utlottningen efter proportionel beräkning
den post, som utgjordes af 5 procent-obligationer, hafva nedgått
till 170,000 kronor.

Af kommunallånen, hvilkas belopp vid utgången af år 1894 nådde
485,900 kronor 28 öre, skulle 10 år senare i följd af såväl den årliga
amorteringen som inträdd uppsägningsrätt endast 307,668 kronor 45 öre
kunna påräknas efter nu gällande räntefot, som för dessa lån vexlade mellan
högst 5 och lägst 4 procent.

Af öfriga lån, som vid 1894 års slut utestode till belopp af 702,161
kronor 50 öre, vore den största delen stäld på viss tids uppsägning, vanligen
6 månader. Två betydligare amorteringslån kunde under angifna
närmaste tio åren i sin helhet uppsägas, och endast ett ouppsägbart amorteringslån
funnes, hvarå vid 1904 års slut komme att återstå 79,715 kronor
98 öre. Detta lån löpte med 4 procent ränta.

^Således skulle af kassans hela, vid 1894 års slut fast placerade kapitaltillgang,
utgörande 3,057,261 kronor 78 öre, tio år senare endast ett belopp
af 557,384 kronor 43 öre eller något mera än en >/6 kunna beräknas
hos kassan fortfarande befintligt efter den räntekurs, som för det närvarande
i hvarje särskildt fall gälde. De öfriga ä/6 af detta kapital skulle
innan den angifna tidpunkten hafva hunnit omplaceras och blifvit beroende
af de vexlingar i räntan, som under dessa år otvifvelaktigt komme
att inträda.

Det nu anförda, jemte senare tiders erfarenhet om räntans konstanta
nedgång, visade tillräckligt, huru oviss och enligt direktionens tanke äfven

9

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ohållbar den af revisorerna uttalade förmodan torde vara, att medelräntan
å kassans kapital för ännu ett par decennier framåt skulle kunna beräknas
öfverstiga 4 procent. Direktionen tilläte sig att i detta afseende framhålla,
hurusom den 6 februari 1895 på börsen i Berlin såldes svenska statens
3 y2 procentobligationer efter en kurs af 102,20 procent och dess 3 procentobligationer
efter en kurs af 97,20 procent. Såvida inga särskilda, till
räntefotens stegring verkande händelser komme att inträffa, syntes man
med afseende på sådana förhållanden snarare se saken i för ljus dager än
motsatsen, om man antoge, att tio år härefter första klassens värdepapper
här i landet lemnade ränta efter 3 ''/2 procent.

Mot de skäl, som Riksdagen i sin skrifvelse den 6 maj 1893 anfört till
stöd för höjning af folkskolelärarnes enke- och pupillkassas pensioner hade
direktionen förklarat sig icke hafva något att erinra.

Men då direktionen enligt sitt utlåtande den 19 mars 1894 funnit sig
endast med tvekan kunna biträda förhöjningens bestämmande i enlighet
med hvad professorn Lindstedt och nu sedermera äfven revisorerna föreslagit,
så hade detta uttalande bestämts helt och hållet efter finansiel hänsyn,
enär direktionen, såsom nyss framhållits, med afseende å den rörlighet,
som kassans placeringar vore underkastade, och å räntans sjunkande tendens,
icke känt sig till fullo öfvertygad, att kassan utan ökning vare sig
af statsbidraget eller af delegarnes afgifter kunde bära de större kostnader,
som en sådan åtgärd måste medföra.

Betraktades åter frågan från synpunkten af pensionärernas behof, tvekade
direktionen icke att på det varmaste förorda, det nådig proposition
till Riksdagen aflätes om pensionernas höjande i enlighet med professorn
Lindstedts förslag; ty direktionen hölle med bestämdhet före, att pensioner
till de belopp, som derigenom komme att fastställas, icke med afseende å
pensionärernas behof och efter för handen varande förhållanden vore större,
än som i de allra flesta fall oundgängligen kräfdes såsom bidrag från pensionskassan
till en nödtorftig bergning.

Erfarenheten torde visa, att endast i undantagsfall en folkskolelärare
kunde af sina lönemedel inbespara öfverskott till tryggande af familjens
ekonomi, och derför utgjorde nog i regeln pensionen den vigtigaste tillgången
för familjens utkomst, i händelse att en delegare i kassan med
döden afginge. Pensionernas värde kunde otvifvelaktigt mycket vexla
efter förhållandena inom de särskilda orterna, en omständighet som hade
fått ett uttryck deri, att för de större städerna och för landsorter med
lifligare industriel förhållanden och deraf orsakade högre lefnadskostnader
delaktighetsbeloppen i regeln öfverstege minimum; men i intet fåll torde
pensionen efter de belopp, som med denna förhöjning afsåges, eller för

l!ih. till Riksd. Prot. 1895. I Sami. 1 Afd. 33 Käft. 2

10

Kongl. Majds Nåd. Proposition N:o 39.

ensam enka en summa af lägst 175 och högst 250 kronor samt för enka
med ett eller flera barn af lägst 263 kronor och högst 375 kronor kunna
lemna sina innehafvare tillräckliga medel ens till den nödtorftigaste bergning.

Om det sedan framdeles skulle visa sig, att genom den ifrågasatta
förhöjningen det nu befintliga kapitalöfverskottet komme att försvinna och
brist hota att uppstå, finge man vara beredd att vidtaga särskilda åtgärder
för pensionernas uppehållande antingen genom pensionsafgifternas höjande
eller genom ökadt statsanslag.

Direktionen ville nemligen i pensionärernas sannförstådda intresse bestämdt
afstyrka, att den ifrågasatta förhöjningen, såsom revisorerna hemstält,
bestämdes att utgå endast »tills vidare». En sådan bestämmelse
syntes direktionen hvarken vara rigtig eller lämplig. Den vore ej rigtig,
emedan delaktighet i folkskolelärarnes enke- och pupillkassa vore obligatorisk
för alla folkskolelärare, som efter kassans inrättande vunnit fast
anställning — endast folkskolelärarinnorna kunde efter behag i kassan
ingå eller icke — och då således de afgifter, som till kassan erlades, vore
tvångsafgifter, som under alla händelser skulle utbetalas, äfven för den
händelse att kassan icke skulle för sin solvens behöfva uttaga dem till
deras fulla belopp, så borde väl också den pensionsrätt, hvartill afgifterna
beredde rättighet, vara lika klar och bestämd samt fri från på konjunkturerna
eller eljest i reglementet icke förutsedda omständigheter beroende
inskränkningar. Och såsom en obehörig inskränkning skulle en dylik bestämmelse
med skäl upptagas.

Direktionen funne den föreslagna bestämmelsen äfven olämplig. Skulle
den leda till praktisk påföljd, så att efter några år pensionerna minskades,
komme den helt säkert att framstå rent af såsom förhatlig. Ty ju torftigare
de ekonomiska förhållanden vore, hvari en samhällsklass befunne sig,
desto mera känbart måste det vara för dess medlemmar att, sedan de inrättat
sitt lefnadssätt efter en högre inkomst, se sig nödsakade att i
följd af minskade tillgångar ålägga sig ytterligare inskränkningar i lefnadsvanorna.

Det ville emellertid synas som om enligt revisorernas egen tanke hela
planen om minskning i pensionerna, derest kassan icke förmådde bära
dem, icke egentligen skulle vara afsedd att utföras, utan att andra utvägar
framför denna borde i sådan händelse anlitas, men äfven om bestämmelsen
skulle komma att finnas mera för syns skull, måste dess införande
i reglementet anses synnerligen otjenligt.

De af professorn Lindstedt och amanuensen Eneström i ärendet verkstälda
utredningar gifva vid handen, att folkskolelärarnes enke och pupill -

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

kassas ställning för närvarande är sådan, att en förhöjning af de pensioner,
som skola derifrån utgå, kan under nuvarande förhållanden ega
rum utan förhöjning af vare sig statens bidrag eller delegarnes afgifter
till kassan. Beträffande förhöjningens storlek har denna af Lindstedt,
likasom äfven af Eneström, föreslagits till 25 procent af de belopp, med
hvilka pensionerna från kassan för närvarande utgå. Detta förslag har
visserligen direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning, med hänsyn
till den rörlighet, som kassans placeringar vore underkastade, och till
räntesatsernas allt jemt vikande tendens, förklarat sig ur finansiel synpunkt
endast med tvekan biträda. Men å andra sidan har direktionen
förmält sig sakna fullgiltiga skäl att förorda någon viss lägre summa såsom
den, vid hvilken förhöjningen lämpligen borde stanna; och har direktionen,
från synpunkten af pensionärernas behof, på det varmaste förordat
pensionernas höjande i enlighet med Lindstedts förslag. Vid sådant förhållande
och särskilt med afseende derpå, att den förhöjning i pensionernas
belopp, som må blifva besluten, icke lämpligen lärer kunna träda
i kraft förrän från och med 1896 års början, på grund hvaraf kapitalöfverskottet
ytterligare hinner ökas, så att räntefoten å det da uppsamlade
kapitalet torde kunna för möjliggörande af den föreslagna pensionsförhöjningen
beräknas något lägre än enligt Lindstedts förslag, finner äfven jag
mig böra förorda den sålunda föreslagna förhöjningen.

Hvad angår den af revisorerna ifrågasatta bestämmelse, att pensionsförhöjningen
skulle ega rum endast tills vidare, synas mig origtigheten
och olämpligheten af en sådan bestämmelse hafva blifvit af direktionen
fulleligen ådagalagda. Skulle mot förmodan visa sig, att kassan i framtiden
icke kunde bära den nu ifrågasatta förhöjningen, bör man enligt
min åsigt, såsom ock direktionen antydt, för sådant fall vida hellre
tänka på att rätta det sålunda uppkomna missförhållandet mellan kassans
tillgångar och förbindelser genom att antingen höja delegarnes
afgifter eller öka statsbidraget eller ock genom båda dessa utvägar i
förening.

Jag hemställer således, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen

att från och med år 1896 en förhöjning i samtliga från folkskolelärarnes
enke- och pupillkassa vid nämnda års ingång och derefter utgående
enke- och barnpensioner må ega rum i så måtto, att pension för
enka skall utgå med 25 procent af den lön, för hvilken vederbörande
skolområde eller skoldistrikt i afseende å delegares egen pensionering
vunnit delaktighet i folkskolelärarnes pensionsinrättning, pension för enka
med ett eller flera pensionsberättigade barn med 37'' 2 procent, pension för

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 39.

ensamt barn med 12V2 procent och pension för två eller flera barn med
25 procent, allt enligt samma beräkningsgrund. »

Hvad departementschefen sålunda hemstält täcktes
Hans Maj:t Konungen, på tillstyrkan af statsrådets öfriga
ledamöter, i nåder gilla : och skulle proposition till
Riksdagen aflåtas af den lydelse bil. B vid detta protokoll
utvisar.

Ex protocollo:

C. von Schulzenheim.

Stockholm, Ivar Haeggätröms boktryckeri, 1895.