Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 19

Proposition 1891:19

Kongl. Maj.is Nåd. Proposition No 19.

7

ST:o 19.

Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, i fråga om
ändringar i nådiga förordningen angående en postsparbank
för riket den 22 juni 1883; gifven Stockholms slott
den 31 januari 1891.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för denna
dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att för sin del besluta,
att §§ 2, 5, 7 och 8 i nådiga föroi''dningen angående en postsparbank för
riket af den 22 juni 1888, förstnämnda § sådan densamma lyder enligt
nådiga kungörelsen den 18 juli 1887, skola erhålla följande förändrade
lydelse:

§ 2.

Mom. 1. En hvar — — — — — — — — — postsparbanken.

Mom. 2. Insättning--— — — — — — — — allmänheten.

Mom. 3. Första---— — — — — — — — uppgifvas.

Mom. 4. Önskar den, som till förmån för annan insätter medel, att

dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas, göre
derom förbehåll, då insättning verkställes. Vill han vid insättning göra
annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning, ankomme på pröfning
af postsparbankens styrelse, huruvida medlen må med det förbehåll mot -

tagas.

§•5.

Mom. 1. Vid -------------—medel.

Mom. 2. I — — — — — — — — — — postsparbanken.

8

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

Mora. 3. För en och samma persons räkning må insättning å mer
än en motbok i allmänhet ej ega rum; dock må minderårig, för hvars
räkning medel blifvit af annan person insatta, äfvensom den, till hvars
förmån motbok med vissa förbehåll utfärdats, kunna utbekomma särskild
motbok för insättning af egna medel.

§ 7.

Mom. 1. Ränta — — — — — — — — — — — — lyftas.

Mom. 2. Upplupen — — -— — — — — — — — — — år.

Mom. 3. På en och samma motbok godtgöres icke ränta för högre
belopp än 2,000 kronor.

§ 3.

Mom. 1. Räntefoten — — — — — — — — — — Konungen.

Mom. 2. Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma
icke i verket under löpande kalenderår, ej heller förr än fyra månader
efter det Konungens beslut i ämnet blifvit kungjordt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande

Ö o

utskott tillhandahållas; och Kongl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kongl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

F. v. Essen.

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

9

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 31 januari 1891.

Närvarande:

o

Hans excellens herr statsministern friherre Akerhielm,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Leyvenhauft,

Statsråden: herr friherre von Otter,
herr Wennerberg,
friherre Palmstierna,
friherre von Essen,
friherre åkerhielm,

Östergren,

Groll,

Wikblad.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet friherre von Essen anförde
härefter:

»I underdånig skrifvelse den 29 nästlidne december har styrelsen för
postsparbanken hemstält om vidtagande af vissa ändringar i den af Eders
Kong!. Maj:t den 22 juni 1883 utfärdade nådiga förordning angående en
postsparbank för riket.

Enligt det genom nådiga kungörelsen den 13 juli 1887 till § 2 af
ifrågavarande förordning tillagda mom. 4 är medgifvet för den, som till
förmån för annan insätter medel, att, då insättningen verkställes, göra
förbehåll derom, att medlen icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande
uppsägas.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 1 Sami. 1 Afd. 11 Käft.

o

10

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

Den sålunda åt föräldrar, målsmän, husbönder, arbetsgifvare beredda
möjligbeten att vid insättning af medel för deras barn, myndlingar,
tjenare, arbetare kunna i visst hänseende bestämma förbehåll för dessas
förfoganderätt öfver medlen har styrelsen, med stöd af den erfarenhet, förordningens
tillämpning lemnat, ansett icke böra vara inskränkt att gälla
endast tidpunkten före inträdet af dispositionsrätten, så att medlen icke
finge omedelbart efter insättningen varda uttagna, utan syntes den styrelsen
böra utsträckas att omfatta äfven andra vilkor för dispositionsrättens
inträdande, såsom att visst motsvarande belopp blifvit af motboksegaren
sjelf insatt, att han icke egenvilligt lemnat sin anställning hos
husbonden eller arbetsgifvaren och så vidare. Fyrfaldiga gånger hade af
personer, som önskat att för annans räkning insätta medel i postsparbanken,
framställning gjorts om rätt att föreskrifva dylika och andra förbehåll
för medlens utbekommande, men framställningarna hade måst afslås, såsom
icke förenliga med postsparbanksförordningen, hvadan insättningarna
icke kommit till stånd. Inom åtskilliga enskilda sparbanker vore rättigheten
för insättarne att vid insättningen fästa förbehåll dem uttryckligen
medgifven (såsom exempelvis enligt § 9 i reglementet för Stockholms läns
sparbank den 27 juni 1862), och ett ytterligare skäl att för postsparbanksinsättningar
göra likartadt medgifvande hemtade styrelsen derifrån att,
enligt nådiga kungörelsen den 12 september 1890 angående ändrad lydelse
af § 2 mom. 2 i nådiga kungörelsen angående hvad iakttagas bör för
bildande af kapital, att för indelta arméns manskap vid dess afgång ur
krigstjensten vara att tillgå, den 9 november 1871, de för den indelte
soldatens räkning afsätta medel hädanefter ovilkorligen skulle insättas i
postsparbanken. Enligt den lydelse nämnda moment numera erhållit skulle
nemligen vid insättningen göras förbehåll att lyftning af insatta medel
jemte ränta derå icke finge, så länge soldaten i tjensten qvarstode, ega rum.

Postsparbanksstyrelsen förbisåge visserligen icke, att ett medgifvande
i nu angifvet, syfte kunde komma att i åtskilliga hänseenden medföra
ökadt arbete för postsparbankens tjensteman med hänsyn till såväl de anteckningar,
hvartill förbehållen gåfve anledning, som kontrollen öfver
deras iakttagande, då lyftning skulle ega rum, men denna omständighet
borde ju icke utgöra hinder för medgifvandet, om detsamma, såsom styrelsen
antoge, i öfrigt vore gagneligt. Emellertid syntes det styrelsen icke
vara lämpligt att medgifva en hvar rättighet att utan någon pröfning
bestämma de förbehåll i afseende å insatta medels lyftande, han kunde
finna för godt, utan borde styrelsen ega ;<tt pröfva förbehållens antaglighet

11

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

samt att, derest förbehållet godkändes, utfärda motbok med nödiga anteckningar
om de vilkor, som sålunda blifvit bestämda för de insatta
medlens utfående.

Med anledning af det sålunda anförda har postsparbanksstyrelsen
hemstält, att § 2 mom. 4 i förordningen om postsparbanken måtte erhålla
följande förändrade lydelse:

»Önskar den, som till förmån för annan insätter medel, att dessa icke
må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas, göre derom
förbehåll, då insättning verkställes. Vill han vid insättning göra annat
förbehåll i afseende å medlens utbetalning, ankomme pa pröfning af postsparbankens
styrelse, huruvida medlen ma med det förbehåll mottagas.»

På det att en insättare i postsparbanken ej må kunna kringgå det
uti § 7 mom. 3 af ifrågavarande förordning förekommande stadgandet,
att ränta icke godtgöres för mer än ett visst maximibelopp, är uti § 5
inom. 3 bestämdt att, med undantag för minderårig, för en och samma
persons räkning insättning å mer än en motbok ej må ega rum. btan
hinder häraf är dock, jemlikt § 14 i nådiga reglementet den 24 oktober
1890 angående arbetspremier vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna
i riket, medgifvet, att för fånges räkning må i postsparbanken
insättas, å särskild motbok, hans besparade premiemedel och, a särskild
motbok, andra honom tillhöriga medel.

Under förutsättning att hvad postsparbanksstyrelsen hemstält i afseende
å § 2 mom. 4 blefve bifallet, och således insättningar för annans
räkning under vissa förbehåll i afseende å lyftning komme att oftare än
hittills ega rum, har styrelsen ansett § 5 mom. 3 böra ändras i syfte att,
om den, till hvars förmån insättning försiggått, vill för egna besparingars
verkställande anlita postsparbanken, han må kunna utfå särskild motbok.
Skulle hans insättningar ega rum i den först uttagna motboken, och olika
vilkor således blifva gällande för insättningar i en och samma bok, komme
detta att vålla svårigheter i afseende å bokföringen, hvarförutom misstag
kunde uppstå, i hvad mån de i motboken antecknade förbehåll egcle tilllämpning
å de verkstälda insättningarna.

Styrelsen har derför hemstält, att, så framt den föreslagna ändringen
i § 2 mom. 4 vidtoges, § 5 mom. 3 måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

12

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

»För en och samma persons räkning må insättning å mer än en motbok
i allmänhet ej ega rum; dock må minderårig, för hvars räkning medel
blifvit af annan person insatta, äfvensom den, till hvars förmån motbok
med vissa förbehåll utfärdats, kunna utbekomma särskild motbok för
insättning af egna medel.»

Under erinran att, ehuru de för postsparbanken gällande föreskrifter
icke innehölle någon bestämmelse om det maximibelopp, hvartill en insättares
tillgodohafvande finge uppgå, likväl genom förut omförmälda
stadgande i § 7 mom. 3, att på eu och samma motbok icke godtgjordes
ränta för högre belopp än 1,000 kronor, maximibeloppet kunde anses
vara begränsad!, till nämnda summa, har postsparbanksstyrelsen vidare anfört,
hurusom detta maximibelopp vore lägre än inom öfriga europeiska
postsparbanker. Motsvarande summa utgjorde nemligen inom storbritanniska
postsparbanken 200 £, inom belgiska postsparbanken 5,000 francs,
inom italienska postsparbanken 2,000 lire, inom nederländska postsparbanken
800 floriner, inom franska postspai’banken 2,000 francs, inom österrikiska
postsparbanken 1,000 floriner, inom ungerska postsparbanken äfvenledes
1,000 floriner och inom rumäniska postsparbanken 3,000 lei. Inom
finska postsparbanken vore maximibeloppet, hvarå ränta godtgjordes, ej
ens begränsadt. Dock finge summan af insättningarna på en motbok
under året icke öfverstiga 1,000 mark. Uti det underdåniga betänkande
angående inrättande af en allmän postsparbank, som den 23 december
1882 afgifvits af den för denna frågas behandling tillsatta komité, hade
ock maximibeloppet, d. v. s. det högsta beloppet, hvarå ränta skulle godtgöra^,
föreslagits till 2,000 kronor, och detta belopp hade äfven föreslagits
uti den nådiga proposition, om inrättande af en postsparbank för riket,
som af Eders Kongl. Maj:t afgafs till 1883 års Riksdag. Sedan
emellertid Riksdagen för sin del ansett ifrågavarande maximibelopp böra
begränsas till 1,000 kronor, hade, som sagdt, sistnämnda belopp blifvit bestämdt
såsom det högsta, hvarå ränta å en och samma motbok finge
godtgöras.

Olägenheterna af nyssberörda inskränkning i maximibeloppet för insättarcs
tillgodohafvande hade emellertid under de snart tilländagångna
sju år, postsparbanken varit i verksamhet, allt mera trädt i dagen. Från
olika delar af landet hade framställningar inkommit om medgifvande af
rättighet för insättare till räntegodtgörelse å högre belopp än 1,000 kronor,
och om äfven något större afseende ''ej syntes böra fästas vid fram -

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19. 13

ställningar i nämnda syfte från personer, bosatta å orter, hvarest tillfälle
funnes beredt för medels insättande i en enskild sparbank, syntes dock postsparbanksstyrelsen
så mycket mera berättigade de framställningar i antydda
hänseende, som dels inkommit från orter, der annan bankinrättning
än postsparbanken ej funnes, dels afsåge den del af landets rörliga befolkning,
som tillbringade vissa tider af året å annan ort än hemorten och
för hvilken arbetsförtjensten under bortovaron från hemmet bildade den
väsentligaste delen af årsinkomsten. Stadgandet om inskränkning till 1,000
kronor af det belopp, å hvilket ränta godtgöres, vore tvifvels utan till stort
men för dylika personer, på samma gång detta stadgande, genom att visserligen
ej förbjuda, dock afskräcka från insättning i postsparbanken af
ytterligare besparingar, motverkade det med postsparbanken afsedda ändamål
att uppmuntra sparsamheten samt underlätta tillfällena dertill. Och
om äfven styrelsen ej kunde biträda den någon gång uttalade åsigt, att
insättare skulle ega frihet att i postsparbanken deponera sina besparingar
oberoende af beloppets storlek, utan tvärt om ansåge, att, enär postsparbanken
allenast borde erbjuda insättaren tillfälle att samla och fruktbargöra
dennes besparingar, tills dessa uppnått en summa, som medgåfve
definitiv placering, insättarens tillgodohafvande ej borde öfverstiga ett bestämdt
maximum, så borde dock, enligt styrelsens åsigt, detta maximum
ej sättas så lågt som för närvarande, dels, såsom förut framhållits, för
allmänhetens skull, dels ock af hänsyn till postsparbankens ekonomi, hvilken
deraf skulle beredas eu fördel, enär kostnaden för hvarje insättning i
det närmaste vore lika stor, vare sig insättningen omfattade ett större eller
mindre belopp. — Om sålunda en förhöjning af det belopp, hvarå insättare
i postsparbanken finge åtnjuta ränta, vore önskvärd af hänsyn till såväl
allmänhetens intresse som postsparbankens egen fördel, så funnes enligt
styrelsens förmenande ytterligare skäl för en dylik förhöjning i den
omständigheten att Eders Kongl. Maj:t, såsom förut erinrats, den 12 sistlidne
september förordnat, att soldaternas vid indelta armén sparbanksmedel
hädanefter skola insättas i postsparbanken. Dessa medel kunde,
enligt hvad styrelsen försport, för en eller annan soldat, som tjenat en
längre tid och hvilken derjemte verkstälde frivilliga insättningar, uppgå
till högre belopp än 1,000 kronor, och billigheten syntes derför kräfva,
att soldaten godtgjordes ränta äfven på det för hans räkning innestående
belopp, som öfversköte nuvarande maximibeloppet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har postsparbanksstyrelsen
föreslagit, att § 7 mom. 3 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

14

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 19.

»På en och samma motbok godtgöres icke ränta för högre belopp
än 2,000 kronor.»

Genom § 8 mom. 2 är i afseende å förändring af räntefoten bestämdt,
att sådan förändring ej får träda i verket under löpande kalenderår
och ej heller förr än fyra månader efter det Konungens beslut i
ämnet blifvit kungjordt.

Stadgandet derom, att förändring i räntefoten finge träda i verket
allenast med början af kalenderår, kunde antagas hafva tillkommit på
grund af den lättnad, som derigenom bereddes vid uträkningen af den
delegarne tillkommande räntan, och bestämmelsen om ränteförändringens
tillämpning först viss tid efter det nådig kungörelse i ämnet utfärdats
syntes hafva haft sin grund i önskan att bereda personer, som vid en beslutad
ränteförändring skulle vilja uttaga sitt tillgodohafvande, tillfälle
dertill före den nya räntesatsens tillämpande.

På grund af berörda stadgande skulle emellertid, har styrelsen vidare
anfört, hvilka förändringar som än inträffade i penningmarknaden, någon
förändring, d. v. s. förhöjning eller nedsättning i räntefoten — om en
sådan ansetts erforderlig vid den tidpunkt, då styrelsens ifrågavarande
skrifvelse afläts — icke kunnat träda i verket förr än med 1892 års ingång.
Om imder tiden, till följd af en förändring i penningeförhållandena.
eller af annan anledning, en större räntestegring inträffade, samt, såsom

1 sådant fall antagligt vore, de enskilda sparbankerna i betydlig mån
höjde sina inlåningsräntor, skulle en sådan åtgärd otvifvelaktigt hafva till
följd, att betydliga belopp penningar öfverflyttades från postsparbanken till
de enskilda sparbankerna. För att bereda tillgångar för dessa uttagningar
måste postsparbanken antingen belåna eller försälja sina obligationer. I
förra fallet, eller vid en belåning, torde postsparbanken få betala en ränta
betydligt öfverstigande den, hvarmed de belånade obligationerna löpte,
och vid en försäljning skulle desamma utan tvifvel betinga ett pris understigande
inköpspriset, hvarigenom postsparbanken skulle åsamkas förlust.
För att, så vidt möjligt vore, skydda banken mot dylika eventualiteter,
ansåge styrelsen nödvändigt vidtaga någon förändring af de uti § 8 mom.

2 meddelade föreskrifter. Om äfven billigheten kräfde, att vid eu nedsättning
i räntefoten en viss mellantid lemnades delegarne att besluta,
huruvida de ville låta sina besparingar qvarstå i postsparbanken eller uttaga
dem derifrån för att mot högre ränta omplaceras i annan bank -

15

Kongl. MajAs Nåd. Proposition No 19.

inrättning, så syntes dock en hänsyn af sådan beskaffenhet ej kunna eller
böra tagas i betraktande, då ränt ^förhöjning ifrågakomme. Skulle en beslutad
ränteförhöjning hafva den dermed åsyftade verkan och motverka
följderna af en kris och dermed förekommande anlopp på postsparbankens
kassa, syntes ränteförhöjningen böra träda i verket utan uppehåll och vid
den tidpunkt, då dess återhållande verkan vore mest af behofvet påkallad.
Ett hinder härför läge dock uti nuvarande bestämmelsen derom, att beslutad
ränteförhöjning icke finge träda i verket under löpande kalenderår.
Ehuru styrelsen saväl till fullo uppskattade det för uträkningen af delegarne
tillkommande räntor beqväma deruti att, enligt nuvarande bestämmelse,
någon förändring af räntefoten ej kunde ifrågakomma under löpande
kalenderår, som ock insåge det ökade arbete, som skulle komma
att kräfvas, derest en förändring af räntefoten komme att tillämpas under
löpande kalenderår, ansåge dock styrelsen dessa omständigheter ej vara af
beskaffenhet att uppväga fördelen af det skydd mot förluster, som postsparbanken
skulle ega i möjligheten att, då sådant af de ekonomiska
förhållandena nödvändiggjordes, ränteförhöjning kunde inom kort tid
ega rum.

I öfverensstämmelse härmed har styrelsen ansett ömkligt, att § 8
mom. 2 måtte erhålla följande lydelse:

»Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma icke i
verket under löpande kalenderår, ej heller förr än fyra månader efter det
Konungens beslut i ämnet blifvit ljungjord!»

Då samtliga dessa af postsparbanksstyrelsen framstälda förslag, för
hyilka jag nu redogjort, synas mig väl grundade och egnade att lända
både allmänheten och postsparbanken till gagn, hemställer jag, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition föreslå Riksdagen att för sin del
besluta, att §§ 2, 5, 7 och 8 i nådiga förordningen angående en postsparbank
för riket af den 22 juni 1883, förstnämnda § sådan densamma
lyder enligt nådiga kungörelsen den 13 juli 1887, skola erhålla följande
förändrade lydelse:

§ 2.

Mom. 1. En hvar----------postsparbanken.

Mom. 2. Insättning--—-----------allmänheten.

16

Kongl. Maj:ts Nåd. Proposition No 19.

Mom. 3. Första-----------uppgifvas.

Mom. 4. önskar den, som till förmån för annan insätter medel, att
dessa icke må kunna förr än efter viss tid till utbetalande uppsägas, göre
derom förbehåll, då insättning verkställes. Vill lian vid insättning göra
annat förbehåll i afseende å medlens utbetalning, ankomme på pröfning
af postsparbankens styrelse, huruvida medlen må med det förbehåll mottagas.

§ 5.

Mom. 1. Vid--------------medel.

Monn 2. I__— — —__— — — — — postsparbanken.

Mom. 3. För en och samma persons räkning må insättning å mer
än en motbok i allmänhet ej ega rum. Dock må minderårig, för hvars
räkning medel blifvit af annan person insatta, äfvensom den, till hvars
förmån motbok med vissa förbehåll utfärdats, kunna utbekomma särskild
motbok för insättning af egna medel.

§ 7.

Mom. 1. Ränta — — — — — — — — — — — lyftas.

Mom. 2. Upplupen — — — — —--— — — — '' ar Mom.

3. På en och samma motbok godtgöres icke ränta för högre

belopp än 2,000 kronor.

§ 8.

Mom. 1. Räntefoten----------Konungen.

Mom. 2. Varder nedsättning i räntefoten beslutad, träder densamma
icke i verket under löpande kalenderår, ej heller förr än fyra manader
efter det Konungens beslut i ämnet blifvit kungjordt.»

Hvad departementschefen sålunda hemstält behagade
Hans Maj:t Konungen på tillstyrkan af statsrådets
öfriga ledamöter bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan
— — — — vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
G. Louis De Geer.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTBAL-TRYCKERIET, 1891.