Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1993

Proposition 1994/95:32

Regeringens skrivelse

1994/95:32

Hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning vid förundersökning i brottmål
under år 1993

Skr.

1994/95:32

Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.

Stockholm den 15 september 1994

Carl Bildt

Gun Hellsvik

(Justitiedepartementet)

Skrivelsens huvudsakliga innehåll

I skrivelsen redogörs for tillämpningen under år 1993 av bestäm-
melserna i rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning vid förundersökning i brottmål.

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 32

Innehållsförteckning

Skr. 1994/95:32

1     Ärendet och dess beredning .................... 3

2     Närmare om hemlig teleavlyssning ............... 3

3    Närmare om hemlig teleövervakning ............... 5

4     Slutsatser................................ 6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 september

1994 ................................... 8

1 Ärendet och dess beredning

Bestämmelserna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
som tvångsmedel vid beivrande av brott finns i första hand i 27 kap.
rättegångsbalken (RB). Sådana bestämmelser finns även i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,
lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndig-
heterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. samt lagen
(1991:572) om särskild utlänningskontroll. Sistnämnda lag trädde i kraft
den 1 juli 1991 och ersatte lagen (1989:530) om åtgärder for att
förebygga våldsdåd med internationell bakgrund, den s.k. terroristlagen.

I enlighet med riksdagens önskemål (bet. 1981/82:JuU54, rskr.
1981/82:298) redovisar regeringen årligen hur reglerna om
teleavlyssning i rättegångsbalken har tillämpats. I samband med att
reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning ändrades
den 1 september 1989 uttalades i lagstiftningsärendet (prop.
1988/89:124 s. 55) att regeringens redovisning till riksdagen angående
tillämpningen av bestämmelserna borde behållas och att en motsvarande
redovisning beträffande hemlig teleövervakning borde lämnas.

Regeringen lämnade den 30 september 1993 en redogörelse till
riksdagen för tillämpningen under år 1992 av bestämmelserna i
rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
(skr. 1993/94:46, bet. 1993/94:JuU6, rskr. 1993/94:21). Regeringen
lämnar nu motsvarande redogörelse for år 1993.

Redogörelsen bygger på uppgifter som Rikspolisstyrelsen har lämnat
i en skrivelse till regeringen den 7 september 1994. Redogörelsen
omfattar samtliga fall av hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning enligt rättegångsbalkens regler under år 1993.

Skr. 1994/95:32

2 Närmare om hemlig teleavlyssning

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras via
ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i
hemlighet lyssnas av eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för
återgivning av innehållet i meddelandet. Tvångsmedlet kan användas
både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan
telekommunikation än muntlig sådan, såsom telefax och
datakommunikation. Hemlig teleavlyssning får enligt 27 kap. 18 § RB
användas vid förundersökning i brottmål om minimistraffet för brottet
är två års fängelse och vid försök, förberedelse eller stämpling till
sådant brott, om gärningen är straffbar. Dessutom krävs att någon är
skäligen misstänkt för brottet och att åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen.

För all tvångsmedelsanvändning anses gälla tre allmänna principer.
De tre principerna, som anknyter till innehållet i 2 kap. 12 §
regeringsformen, är ändamålsprincipen, behovsprincipen och
proportionalitetsprincipen. Ändamålsprincipen innebär att en myndighets

befogenhet att använda tvångsmedlet skall vara bunden till det ändamål Skr. 1994/95:32
för vilket tvångsmedlet har beslutats. Behovsprincipen innebär att en
myndighet får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett påtagligt
behov och en mindre ingripande åtgärd inte är tillräcklig.
Proportionalitetsprincipen, som är lagfäst i 27 kap. 1 § tredje stycket
RB, innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och
varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med
åtgärden.

Rikspolisstyrelsens redogörelse visar att domstol under år 1993, när
det gäller förundersökning avseende grova narkotikabrott, har meddelat
tillstånd att i hemlighet lyssna av kommunikation till eller från
telefonapparater eller andra teleanläggningar som har innehafts eller
använts av 261 misstänkta personer. Som jämförelse redovisas nedan
antalet fall under åren 1969* - 1992.

1969	28	1977	122	1985	233
1970	39	1978	102	1986	213
1971	44	1979	147	1987	205
1972	34	1980	220	1988	210
1973	46	1981	277	1989	214
1974	44	1982	313	1990	214
1975	42	1983	418	1991	243
1976	64	1984	414	1992	258

När det gäller andra grova brott där det enligt rättegångsbalken är
tillåtet att använda hemlig teleavlyssning har detta skett i 84 fall under
år 1993. Det har gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord,
grov mordbrand, grovt rån, grov penningförfalskning och grovt
sabotage. Antalet fall de närmast föregående åren var följande (1986 års
siffra innnefattar inte den telefonavlyssning som det året ägde rum i
utredningen av mordet på statsminister Olof Palme).

1983	17	1987	15	1991	31
1984	13	1988	15	1992	61
1985	6	1989	24
1986	15	1990	13

Den genomsnittliga avlyssningstiden år 1993 var 43 dagar. Motsvarande
siffror för tidigare år var i antalet dagar 47 (1992), 44 (1991), 46
(1990), 44 (1989), 48 (1988), 54 (1987), 53 (1986) och 60 (1985).
Avlyssningstiden varierar dock. Under år 1993 förekom fall där

1 Möjligheten att använda hemlig teleavlyssning vid misstanke om grova
narkotikabrott infördes år 1969.

avlyssningstiden var så kort som en dag, medan den i några fäll har Skr. 1994/95:32
pågått i över 5 månader. I ett fall har avlyssningen pågått i nästan ett
år.

Avlyssningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga om den
misstänkte i drygt 56 procent av fallen år 1993, vilket kan jämföras
med drygt 47 procent av fallen 1992, 48 procent 1991, 47 procent
1990, 51 procent 1989, 44 procent 1988, 68 procent 1987 , 64 procent
1986 respektive 77 procent 1985. Avlyssningen har under år 1993 inte
gett något resultat i fråga om den misstänkte i knappt 16 procent av
fallen och avlyssningen har avbrutits med kvarstående misstanke i drygt
27 procent av fellen.

I likhet med förra året har det under år 1993 inte förekommit något
fäll där en domstol inte har bifällit en ansökan om hemlig
teleavlyssning. Rikspolisstyrelsen har även under den nu aktuella
tidsperioden tillämpat en viss förhandsprövning av avlyssningsärendena
(jfr prop. 1980/81:76 s. 277 och 278). Rikspolisstyrelsen har inte
lämnat negativt besked i något fäll.

3 Närmare om hemlig teleövervakning

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om
telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss
teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät eller att
en sådan anläggning stängs av för telemeddelanden. Tvångsmedlet får
enligt 27 kap. 19 § RB användas vid förundersökning i brottmål om det
för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader
och vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt gäller
motsvarande regler som för hemlig teleavlyssning.

Av Rikspolisstyrelsens redovisning framgår att det under år 1993
lämnades tillstånd i 60 fäll till hemlig teleövervakning. Av dessa avsåg
54 fäll narkotikabrott, 3 fäll mord och 3 fäll andra brott. Även under år
1992 lämnades 60 tillstånd, varav 57 fäll avsåg narkotikabrott och 3 fäll
avsåg grov stöld och grovt rån. Under år 1991 lämnades 41 tillstånd,
varav 35 avsåg narkotikabrott och 6 avsåg andra brott.

Den genomsnittliga tiden för teleövervakning under år 1993 var 34,8
dagar. Motsvarande siffra för år 1992 var drygt 47 dagar och för år
1991 43 dagar. Tiderna för teleövervakning under år 1993 varierar
mellan en och tre månader.

Teleövervakningen har haft betydelse för förundersökningen i fråga
om den misstänkte i 35 procent av fällen. Förundersökningen har inte
gett något resultat i 10 procent av fellen och de fäll där åtgärden har
avbrutits med kvarvarande brottsmisstanke utgjorde 55 procent.
Motsvarande procentsatser för år 1992 var 25, 37 och 38 och för år
1991 17, 37 respektive 46.

Under år 1993 har det inte förekommit något fäll där en domstol har
lämnat en ansökan om hemlig teleövervakning utan bifall och inte heller

något fäll där Rikspolisstyrelsen vid förhandsprövning har lämnat Skr. 1994/95:32
negativt besked.

4 Slutsatser

Av Rikspolisstyrelsens skrivelse framgår att tvångsmedlen, i likhet med
tidigare år, främst har använts i förundersökningar där det funnits starka
misstankar om organiserad eller annars omfettande handel med
narkotika. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning har
använts då andra spaningsmetoder har prövats utan resultat eller redan
från böljan visat sig otillräckliga. Huvudsyftet har alltjämt varit att
avslöja den mera omfettande narkotikasmugglingen till Sverige och
försäljningen av narkotika inom landet.

Regeringen konstaterar att antalet teleavlyssningar på grund av
misstanke om grov narkotikabrottslighet har ökat avsevärt sedan år
1969, då möjligheten att tillgripa detta tvångsmedel infördes. En
markant ökning av antalet tillstånd kan noteras under bötjan av 1980-
talet. Fram till år 1990 låg sedan antalet tillstånd på en ganska konstant
nivå motsvarande 1980 års nivå men har de senaste åren återigen ökat.
Jämfört med antalet tillstånd år 1992 har det emellertid endast skett en
marginell ökning under år 1993.

Liksom tidigare år kan regeringen konstatera att antalet beslag av
främst heroin och amfetamin, liksom den mängd som har beslagtagits,
har ökat successivt under senare år. Antalet beslag under år 1993
avseende sådan narkotika har ökat något jämfört med år 1992.
Beslagsmängden har ökat när det gäller amfetamin men minskat när det
gäller heroin och kokain i jämförelse med år 1992.

Det är alldeles uppenbart att läget på narkotikaområdet alltjämt är
djupt oroande. Det kan därför inte komma i fråga att avstå från hemlig
teleavlyssning i den angelägna kampen mot narkotikabrottsligheten.
Teleavlyssning kan uppenbarligen inte heller avvaras i kampen mot
annan grov brottslighet. Den relativt omfettande avlyssning som skett på
grund av misstanke om bl.a. grovt rån bekräftar detta. Det nu sagda
innebär dock inte något ändrat ställningstagande när det gäller vikten av
att värna om den personliga integriteten. Det är alltjämt angeläget att
åtgärderna begränsas så långt som möjligt både vad gäller antalet
avlyssningar och den tid som avlyssningen pågår. Den framtida
utvecklingen när det gäller hemlig teleavlyssning måste följas noggrant.
Vad avser förhållandena under år 1993 kan emellertid konstateras att
den hemliga teleavlyssningen har varit mycket framgångsrik.

Vad avser de redovisade siffrorna för hemlig teleövervakning är det
främst, i likhet med tidigare år, vid förundersökningar rörande
narkotikabrott som detta tvångsmedel kommer till användning. Det kan
konstateras att den hemliga teleövervakningen under år 1993 varit
avsevärt mer framgångsrik än under år 1992 trots att antalet tillstånd
var oförändrat. Att teleövervakning inte är lika effektivt som                     g

teleavlyssning är naturligt med tanke på tvångsmedlens olika

användningsområden. Hemlig teleövervakning utgör likväl en viktig del Skr. 1994/95:32
i den brottsutredande verksamheten, inte minst i kampen mot
narkotikabrottsligheten.

Justitiedepartementet                                     Skr. 1994/95:32

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 september 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo,

Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,

Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Regeringen beslutar skrivelse 1994/95:32 Hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning vid förundersökning i brottmål under år 1993.

gotab 47042, Stockholm 1994