Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Proposition 1995/96:14

Regeringens proposition
1995/96:14

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Prop.

1995/96:14

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 21 september 1995

Mona Sahlin

Laila Freivalds

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av
år 1996.

1 Riksdagen 1995/96. 1 saml. Nr 14

Innehållsförteckning

Prop. 1995/96:14

1      Förslag till riksdagsbeslut...................... 3

2     Lagtext ................................. 3

3     Ärendet och dess beredning .................... 4

4    Nuvarande ordning.......................... 4

5     Säkerhetspolisens skrivelse ..................... 6

6    Överväganden............................. 6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 september

1995 ................................... 8

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål.

Prop. 1995/96:14

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 1995',
skall fortsätta att gälla till utgången av år 1996.

'Lagens giltighetstid senast förlängd 1994:1489.

3 Ärendet och dess beredning

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den
grundläggande regleringen i rättegångsbalken i fråga om straff-
processuella tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid
förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa
andra grova brott. Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till
utgången av år 1995 (prop. 1994/95:33, bet. 1994/95:JuU4, rskr.
1994/95:42, SFS 1994:1489).

Regeringen tar i detta ärende upp frågan om ytterligare förlängning av
giltighetstiden för 1952 års lag.

Prop. 1995/96:14

4 Nuvarande ordning

1952 års lag gäller vid förundersökning angående dels allmänfärliga
brott, t.ex. mordbrand och sabotage, dels vissa högmålsbrott såsom
uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott mot rikets säkerhet,
t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till
dessa brott om sådan gärning är straffbar. I förhållande till regleringen
i rättegångsbalken innebär lagen utvidgade möjligheter att använda
tvångsmedlen häktning, beslag, kvarhållande av postförsändelse m.m.
samt hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

Enligt rättegångsbalken får en person häktas om det finns sannolika
skäl för misstanke om brott, för vilket maximistraffet utgör fängelse i
ett år eller mer. Därutöver krävs att det föreligger en särskild
häktningsgrund, t.ex. risk för fortsatt brottslig verksamhet. Häktning
kan emellertid även ske vid en lägre grad av brottsmisstanke. Den som
endast är skäligen misstänkt för brott kan sålunda också häktas om det
är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare
utredning om brottet, s.k. utredningshäktning. Enligt 2 § i 1952 års lag
kan en sådan utredningshäktning fortgå under fyra veckor, medan
rättegångsbalkens regler bara tillåter en vecka.

I 27 kap. 2 § andra meningen rättegångsbalken finns bestämmelser
om att vissa skriftliga meddelanden får tas i beslag endast om det finns
misstanke om brott, för vilket straffminimum är två års fängelse. Enligt
3 § i 1952 års lag krävs inte något lägsta straff för att sådana
meddelanden skall få tas i beslag.

Förordnande om kvarhållande av postförsändelse m.m. enligt 27 kap.
9 § rättegångsbalken kan enligt 4 § i 1952 års lag i vissa brådskande
fäll meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. Enligt
rättegångsbalkens regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fäll.

1952 års lag innehåller även från rättegångsbalken avvikande
bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras via
ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i
hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för

återgivning av innehållet i meddelandet. Tvångsmedlet kan användas Prop. 1995/96:14
både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan
telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och
datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i
hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller
beställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett
allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för
telemeddelanden. Regeringen har den 18 maj 1995 överlämnat en
proposition om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning till
riksdagen (prop. 1994/95:227). I propositionen föreslås att ifråga-
varande regler i rättegångsbalken anpassas till den tekniska utvecklingen
på teleområdet och till förändringarna på telemarknaden. Lagändringar-
na föreslås träda i kraft den 1 januari 1996.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är vaije medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. hemlig avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Detta skydd får enligt
12 § i samma kapitel begränsas genom lag. Sådana begränsningar får
endast ske för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte
heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen.

Som tidigare nämnts har alltså detta grundlagsskydd begränsats genom
reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Enligt
reglerna i 27 kap. rättegångsbalken får hemlig teleavlyssning sålunda
användas om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år och även vid brottsutredningar som rör försök,
förberedelse och stämpling till sådant brott. Som ytterligare
förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall finnas skälig
misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för
utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på
ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från
dagen för beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det för
brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och
vid narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är
förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning. För
tvångsmedlen gäller den s.k. proportionalitetsprincipen, som innebär att
de får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller
men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något
annat motstående intresse.

1952 års lag ger i förhållande till rättegångsbalken utvidgade
möjligheter att använda hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för
brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt
rättegångsbalken. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om
användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan
ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.

Enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, som till                    5

skillnad från 1952 års lag inte är tidsbegränsad, får i vissa fall

tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas. För detta Prop. 1995/96:14
krävs att åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en
organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller
förbereder någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska
syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än fängelse i
två år inte är föreskrivet. Den parlamentariska kontrollen av lagens
tillämpning sker genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse om
denna till riksdagen.

5 Säkerhetspolisens skrivelse

Säkerhetspolisen har genom en skrivelse den 1 september 1995 till
regeringen, under åberopande av att 1952 års lag är av utomordentlig
vikt för säkerhetspolisens verksamhet, hemställt om att lagen ges
fortsatt giltighet. Säkerhetspolisen har därvid anfört att lagen alltjämt
utgör en nödvändig grund för säkerhetspolisens verksamhet för
bekämpning av brott mot rikets säkerhet och att de möjligheter till
tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger också har utnyttjats i stor
omfattning.

6 Överväganden

1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål innebär utökade möjligheter för säkerhetspolisen att uppdaga
brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. I likhet med
säkerhetspolisen anser regeringen att lagen, som gäller till utgången av
år 1995, fortfarande behövs.

I tidigare propositioner i detta ämne har frågan om att eventuellt
permanenta bestämmelserna i 1952 års lag behandlats. Redan SÄPO-
kommittén (Ju 1987:05) anförde i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) att
flera skäl talar för att bestämmelserna i 1952 års lag arbetas in i
rättegångsbalken men att en sådan samordning borde anstå tills det gick
att bedöma om samordningen även kunde omfatta kommitténs förslag
om två nya tvångsmedelslagar (s. 145). SÄPO-kommitténs förslag
möttes av viss kritik under remissbehandlingen. Regler om
straffprocessuella tvångsmedel är nu föremål för en omfattande översyn.
Polisrättsutredningen har nyligen överlämnat sitt slutbetänkande
Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen (SOU 1995:47).
Betänkandet, som bl.a. innehåller förslag till ändringar av reglerna om
beslag och kvarhållande av postförsändelse m.m., remissbehandlas för
närvarande. Remisstiden går ut den 1 november 1995. Utredningen om
användningen av övervakningskameror överlämnade i juli 1995 ett
delbetänkande (SOU 1995:66) som behandlar polisens möjligheter att
använda dolda fjärrmanövrerade övervakningskameror vid förundersök-
ning i brottmål. I betänkandet föreslås att ett nytt tvångsmedel, särskild

användning av övervakningskamera, tillskapas. Enligt utredningens
förslag skall reglerna i 1952 års lag omfatta även det nya tvångsmedlet.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds vidare inom Justitie-
departementet. Vidare har, som tidigare nämnts, en proposition om
hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning nyligen överlämnats
till riksdagen. Även olika frågor med anknytning till häktningsinstitutet
är aktuella inom Justitiedepartementet.

Bestämmelser om straffprocessuella tvångsmedel är alltså föremål för
en omfattande översyn. Resultatet av denna översyn kan vara avgörande
för frågan om och hur bestämmelserna i 1952 års lag skall permanentas.
Ett ställningstagande i denna fråga bör därför anstå tills detta arbete har
avslutats. I avvaktan därpå bör 1952 års lags giltighetstid förlängas. Det
saknas skäl att förlänga giltighetstiden mer än ett år. Lagen bör alltså
gälla till utgången av år 1996.

Eftersom ärendet bara gäller en förlängning av giltigheten av 1952 års
lag, är frågan enligt regeringens mening av sådan beskaffenhet att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Prop. 1995/96:14

Justitiedepartementet                                    Prop. 1995/96:14

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 21 september 1995

Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson,

Thalén, Freivalds, Wallström, Persson, Tham, Blomberg, Hedborg,

Andersson, Winberg, Uusmann, Nygren, Ulvskog, Sundström,

Johansson

Föredragande: statsrådet Freivalds

Regeringen beslutar proposition 1995/96:14 Fortsatt giltighet av 1952
års tvångsmedelslag.

gotab 49023, Stockholm 1996