Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Proposition 1994/95:33

Regeringens proposition
1994/95:33

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Prop.

1994/95:33

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 15 september 1994

Carl Bildt

Gun Hellsvik.

(Justitiedepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av
år 1995.

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 33

Innehållsförteckning

Prop. 1994/95:33

1      Förslag till riksdagsbeslut...................... 3

2     Lagtext ................................. 3

3     Ärendet och dess beredning .................... 4

4    Nuvarande ordning.......................... 4

5     Säkerhetspolisens skrivelse..................... 6

6    Överväganden............................. 6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 september

1994 ................................... 8

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

antar regeringens förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål.

Prop. 1994/95:33

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 1994*,
skall fortsätta att gälla till utgången av år 1995.

'Lagens giltighetstid senast förlängd 1993:1422.

3 Ärendet och dess beredning

Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den
grundläggande regleringen i rättegångsbalken (RB) i fråga om
straffprocessuella tvångsmedel. Lagen, som är tidsbegränsad, gäller vid
förundersökning angående vissa brott mot rikets säkerhet och vissa
andra grova brott. Efter den senast gjorda förlängningen gäller lagen till
utgången av år 1994 (prop. 1993/94:14, bet. 1993/94:JuU5, rskr.
1993/94:20, SFS 1993:1422).

Regeringen tar i detta ärende upp frågan om ytterligare förlängning av
giltighetstiden för 1952 års lag.

Prop. 1994/95:33

4 Nuvarande ordning

1952 års lag gäller vid förundersökning angående dels allmänfarliga
brott, t.ex. mordbrand och sabotage, dels vissa högmålsbrott såsom
uppror och olovlig kårverksamhet, dels vissa brott mot rikets säkerhet,
t.ex. spioneri. Lagen gäller också försök, förberedelse och stämpling till
dessa brott om sådan gärning är straffbar. I förhållande till regleringen
i rättegångsbalken innebär lagen utvidgade möjligheter att använda
tvångsmedlen häktning, beslag, kvarhållande av postförsändelse m.m.
samt hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

Enligt rättegångsbalken får en person häktas om det finns sannolika
skäl for misstanke om brott, för vilket maximistraffet utgör fängelse i
ett år eller mer. Därutöver krävs att det föreligger en särskild
häktningsgrund, t.ex. risk för fortsatt brottslig verksamhet. Häktning
kan emellertid även ske vid en lägre grad av brottsmisstanke. Den som
endast är skäligen misstänkt for brott kan sålunda också häktas om det
är av synnerlig vikt att han tas i förvar i avvaktan på ytterligare
utredning om brottet, s.k. utredningshäktning. Enligt 2 § i 1952 års lag
kan en sådan utredningshäktning fortgå under fyra veckor, medan
rättegångsbalkens regler bara tillåter en vecka.

I 27 kap. 2 § andra meningen RB finns bestämmelser om att vissa
skriftliga meddelanden får tas i beslag endast om det finns misstanke
om brott, för vilket straffminimum är två års fängelse. Enligt 3 § i 1952
års lag krävs inte något lägsta straff för att sådana meddelanden skall få
tas i beslag.

Förordnande om kvarhållande av postförsändelse m.m. enligt 27 kap.
9 § RB kan enligt 4 § i 1952 års lag i vissa brådskande fåll meddelas av
undersökningsledaren eller åklagaren. Enligt rättegångsbalkens regler är
det alltid rätten som beslutar i dessa fall.

1952 års lag innehåller även från rättegångsbalken avvikande
bestämmelser om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras via
ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i
hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för

återgivning av innehållet i meddelandet. Tvångsmedlet kan användas Prop. 1994/95:33
både för avlyssning av telefonsamtal och for upptagning av annan
telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och
datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i
hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller
beställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett
allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för
telemeddelanden.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är vatje medborgare gentemot det
allmänna skyddad mot bl.a. hemlig avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande. Detta skydd får enligt
12 § i samma kapitel begränsas genom lag. Sådana begränsningar får
endast ske för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett
demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte
heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria
åsiktsbildningen.

Som tidigare nämnts har alltså detta grundlagsskydd begränsats genom
reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Enligt
reglerna i 27 kap. RB får hemlig teleavlyssning sålunda användas om
det for brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år
och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse och
stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig
teleavlyssning gäller att det skall finnas skälig misstanke om brottet och
att åtgärden skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till
hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och
skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig
teleövervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott med
enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till
reglerna om hemlig teleavlyssning. För tvångsmedlen gäller den s.k.
proportionalitetsprincipen, som innebär att de får beslutas endast om
skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som
åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående
intresse.

1952 års lag ger i förhållande till rättegångsbalken utvidgade
möjligheter att använda hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för
brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt
rättegångsbalken. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om
användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan
ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.

Enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll, som till
skillnad från 1952 års lag inte är tidsbegränsad, får i vissa fall
tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning tillgripas. För detta
krävs att åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en
organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller
förbereder någon gäming som innebär våld, hot eller tvång för politiska                   5

syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straff än fängelse i

två år inte är föreskrivet. Den parlamentariska kontrollen av lagens Prop. 1994/95:33
tillämpning sker genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse om
denna till riksdagen.

5 Säkerhetspolisens skrivelse

Säkerhetspolisen har genom en skrivelse den 1 september 1994 till
regeringen, under åberopande av att 1952 års lag är av utomordentlig
vikt for säkerhetspolisens fortsatta verksamhet, hemställt om att lagen
återigen förlängs. Säkerhetspolisen har därvid anfört att lagen alltjämt
utgör en nödvändig grund för säkerhetspolisens verksamhet för
uppdagande av brott mot rikets säkerhet och att de möjligheter till
tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger också har utnyttjats i stor
omfattning.

6 Överväganden

1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål innebär utökade möjligheter för säkerhetspolisen att uppdaga
brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. I likhet med
säkerhetspolisen anser regeringen att lagen, som gäller till utgången av
år 1994, fortfarande behövs. I såväl de senaste budgetpropositionerna
(prop. 1992/93:100 bilaga 3 s. 30 och prop. 1993/94:100 bilaga 3 s. 41
f) som i tidigare propositioner i detta ämne har frågan om att eventuellt
permanenta bestämmelserna i 1952 års lag behandlats. Redan SÄPO-
kommittén (Ju 1987:05) anförde i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) att
flera skäl talar för att bestämmelserna i 1952 års lag arbetas in i
rättegångsbalken men att en sådan samordning borde anstå tills det gick
att bedöma om samordningen även kunde omfatta kommitténs förslag
om två nya tvångsmedelslagar (s. 145). SÄPO-kommitténs förslag
möttes av viss kritik under remissbehandlingen. För närvarande pågår
flera olika utredningar som behandlar regelsystemen för olika
tvångsmedel. Polisrättsutredningen (Ju 1991:05) har genom
tilläggsdirektiv fått i uppdrag att se över behovet av att ändra reglerna i
rättegångsbalken om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och
kroppsbesiktning (dir 1993:33). Utredningen skall ha slutfört sitt
uppdrag senast den 1 mars 1995. Reglerna om hemlig teleavlyssning
och hemlig teleövervakning är föremål för en översyn i belysning av
den snabba tekniska utveckling och de marknadsrelaterade förändringar
som äger rum på teleområdet och telemarknaden (Ju 1994:G). I
samband härmed bereds inom Justitiedepartementet förslagen i
Datastraffrättsutredningens betänkande (SOU 1992:110) såvitt avser
telekontrollagstiftningen. Även frågan om behovet av att se över
rättegångsbalkens regler om häktning är aktuell. Domstolsverket har fått
i uppdrag att göra en förnyad utvärdering av 1988 års häktningsreform.

Uppdraget skall vara slutfört senast den 31 december 1994. Prop. 1994/95:33

Bestämmelserna om de straffprocessuella tvångsmedlen är alltså
föremål för en omfattande översyn. Resultatet av denna översyn kan
vara avgörande för frågan om och hur bestämmelserna i 1952 års lag
skall permanentas. Ett ställningstagande i denna fråga bör därför anstå
tills detta arbete har avslutats. I avvaktan därpå bör 1952 års lags
giltighetstid förlängas. Det saknas skäl att förlänga giltighetstiden mer
än ett år. Lagen bör alltså gälla till utgången av år 1995.

Eftersom ärendet bara gäller en förlängning av giltigheten av 1952 års
lag, är frågan enligt regeringens mening av sådan beskaffenhet att
Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Justitiedepartementet                                     Prop. 1994/95:33

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 september 1994

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden Friggebo,

Laurén, Hörnlund, Olsson, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble,

Björck, Davidson, Könberg, Odell, Lundgren, Ask

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Regeringen beslutar proposition 1994/95:33 Fortsatt giltighet av 1952
års tvångsmedelslag.

gotab 47043, Stockholm 1994