Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Proposition 1991/92:8

Regeringens proposition

1991/92:8

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelsiag

Prop,

1991/92:8

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som tagits upp i bifogade
utdrag ur regerjngsprotokoilet den 5 september 1991.

På regeringens vägnar

Lena Hjelm- Wallén

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till utgången av år 1992.

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 8

Förslag till                                                        Prop. 1991/92:8

Lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till utgången av år 1991', skall
fortsätta att gälla till utgången av år 1992.

Lagens giltighetstid senast förlängd 1990:1156.

Justitiedepartementet                                 Pr°P- 1991/92:8

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 september 1991

Närvarande: statsrådet Hjelm-Wallén, ordförande, och statsråden S. An-
dersson, Gradin, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönn-
qvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Lars-
son, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om fortsatt giltighet av 1952 års tvångs-
medelslag

1 Inledning

Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom i
rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller tilläggs- och undantags-
bestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i fråga om straffpro-
cessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast
gjorda förlängningen till utgången av år 1991 (prop. 1990/91: 23, JuU5,rskr.
60, SFS 1990: 1156).

Frågan om möjligheterna att föra över reglerna i 1952 års lag till RB har
tidigare övervägts av tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06). Kommittén
har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel — Anonymitet —
Integritet föreslagit att den särskilda regleringen i 1952 års lag behålls och att
lagen liksom nu skall ha begränsad giltighetstid och regelbundet omprövas.
Kommitténs förslag i den delen föranledde ingen lagstiftning (jfr. prop.
1988/89:124 s. 24). SÄPO-kommittén (Ju 1987:05) har därefter i sitt slut-
betänkande (SOU 1990: 51) anfört att flera skäl talar för att bestämmelserna
i 1952 års lag arbetas in i RB (s. 145). Kommittén har emellertid — med
hänsyn till att den föreslagit att två nya lagar om tvångsmedel införs och att
dessa tills vidare bör vara tidsbegränsade — ansett att en sådan samordning
med RB bör anstå till dess att det kan bedömas om samordningen kan
omfatta även de två föreslagna lagarna. Vid remissbehandlingen av betän-
kandet har i vissa avseenden kritik framförts mot de föreslagna nya lagarna.
Förslagen har därför blivit föremål för fortsatt beredning inom justitiede-
partementet. Denna beredning är ännu inte avslutad. Mot denna bakgrund
vill jag nu ta upp frågan om ytterligare förlängning av giltighetstiden av 1952
års lag.

2 Gällande ordning

1952 års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot rikets
säkerhet och vissa andra grövre brott. Den innehåller, som jag nyss nämnde,
tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i
RB i fråga om straffprocessuella tvångssmedel.

När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen — främst häktning och
anhållande — ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en person häktad
under längre tid än Väd som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det
gäller den situationen att utredningen ännu inte nått så långt ätt den häktade
kan anses vara ”på saiinolika skäl misstänkt” för brottet; Häktning kan i det
fallet ske trots att vederbörande endast är ”skäligen misstänkt”, s.k. utred-
ningshäktning. 1952 års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäkt-
ning fortgå under ca fyra veckor, medan RBs regler bara tillåter en vecka (2 §
1952 års lag).

Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i 27 kap. 2 §
andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år (3 §).

Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt 27 kap.
9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall meddelas av under-
sökningsledaren eller åklagaren (4 §), Enligt RBs regler är det alltid rätten
som beslutar i dessa fall.

Även i förhållande till RBs regler om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning (27 kap. 18 — 24 §§ RB) innehåller 1952 års lag avvikande
bestämmelser.

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra telemeddelanden,
som befordras av televerket till och från viss telefonapparat eller annan
teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller upptas genom tekniskt hjälpme-
del för återgivning av innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av
telefonsamtal kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av
annan telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och data-
kommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet
lämnas av televerket om samtal eller andra telemeddelanden som har expe-
dierats eller beställts till eller från en viss telefonapparat eller annan telean-
läggning eller att en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelan-
den.

Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid brottsutred-
ningar som rör försök, förberedelse och stämpling till sådant brott. Som
ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning gäller att det skall före-
ligga skälig misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig vikt
för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelas av domstol på
ansökan av åklagaren och skall gälla viss tid, högst en månad från dagen för
beslutet. Hemlig teleövervakning får användas om det för brottet inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott
med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till
reglerna om hemlig teleavlyssning.

1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att använda

Prop. 1991/92:8

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till åtgärden får Prop. 1991/92:8
lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare straff än vad som
krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning
av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan ofördröjligen
göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva ärendet.

Den 1 juli 1991 trädde lagen (1991: 572) om särskild utlänningskontroll i
kraft (prop. 1990/91:118, JuU29, rskr. 298). Den ersatte lagen (1989: 530)
om åtgärder för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terro-
ristlagen). Enligt lagen om särskild utlänningskontroll, som inte är tidsbe-
gränsad, får i vissa fall tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig teleavlyssning till-
gripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om en utlänning eller en
organisation eller grupp som han tillhör eller verkar för planlägger eller
förbereder någon gärning som innebär våld, hot eller tvång för politiska
syften och som innefattar brott för vilket lindrigare straffän fängelse i två år
inte är föreskrivet. Den parlamentariska kontrollen av hur terroristbestäm-
melserna och reglerna om tvångsåtgärder tillämpas sker även fortsättnings-
vis genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse härom till riksdagen.

3 Säkerhetspolisens skrivelse

I en skrivelse den 3 september 1991 till justitiedepartementet har säkerhets-
polisen anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för säkerhetspoli-
sens verksamhet för uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de
möjligheter som lagen ger också har utnyttjats i stor omfattning. Enligt
säkerhetspolisen är det av utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet
att lagens giltighetstid förlängs.

4 Föredragandens överväganden

1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
tar sikte på brott som rör rikets säkerhet eller är av allmänfarlig natur. Lagen
gäller till utgången av år 1991. I likhet med säkerhetspolisen anser jag att
lagen fortfarande behövs. Inom justitiedepartementet bereds för närva-
rande den av SAPO-kommittén aktualiserade frågan om lagens bestämmel-
ser bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en inarbetning i RB
eller på annat sätt. I avvaktan därpå bör lagens giltighetstid förlängas. Lik-
som tidigare bör det ske med ett år eller till utgången av år 1992.

Frågan om förlängning av giltighetstiden för 1952 års lag är enligt min
mening av sådan beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen

att anta ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

6 Beslut

Prop. 1991/92:8

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att
genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden
har lagt fram.

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1991

Regeringens proposition
1991/92:9

om j akt och viltvård

I Riksdagen 1991/92. 1 samt. Nr 9