Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Proposition 1993/94:14

Regeringens proposition
1993/94:14

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 9 september 1993.

Carl Bildt

Gun Hellsvik

Prop.

1993/94:14

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att lagen (1952:98) med särskilda bestäm-
melser om tvångsmedel i vissa brottmål skall fortsätta att gälla till
utgången av år 1994.

1 Riksdagen 1993/94. 1 saml. Nr 14

Rättelse: S. 1 rad 3 har tillkommit: tvångsmedels

Innehållsförteckning

Prop. 1993/94:14

1  Förslag till riksdagsbeslut ........... 3

2  Lagtext ...................... 3

3  Ärendet och dess beredning.................. 4

4 Gällande ordning......................... 4

5  Säkerhetspolisens skrivelse............ 6

6 Överväganden .......................... 6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 sep-

tember 1993  ............................. 7

1  Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

Förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, som gäller till
utgången av år 19931, skall fortsätta att gälla till utgången av år 1994.

Prop. 1993/94:14

'Lagens giltighetstid senast förlängd 1992:1207.

3 Ärendet och dess beredning

Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns, förutom
i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med särskilda be-
stämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen innehåller till-
läggs- och undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen
i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel. Lagen är tidsbegrän-
sad och gäller efter den senast gjorda förlängningen till utgången av
år 1993 (prop. 1992/93:26, bet. 1992/93:JuU9, rskr. 1992/93:42,
SFS 1992:1207).

Såsom redovisats i tidigare propositioner i detta ämne har frågan
om möjligheterna att föra över reglerna i 1952 års lag till RB över-
vägts av Tvångsmedelskommittén (Ju 1978:06). Kommittén föreslog
i sitt slutbetänkande Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet (SOU
1984:54) att den särskilda regleringen i 1952 års lag skulle behållas
och att lagen liksom nu skulle ha begränsad giltighetstid och regel-
bundet omprövas. Kommitténs förslag i den delen föranledde ingen
lagstiftning (jfr prop. 1988/89:124 s. 24). SÄPO-kommittén (Ju
1987:05) har därefter i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51) anfört att
flera skäl talar för att bestämmelserna i 1952 års lag arbetas in i RB
(s. 145). Kommittén har emellertid - med hänsyn till att den föreslagit
att två nya lagar om tvångsmedel införs och att dessa tills vidare bör
vara tidsbegränsade - ansett att en sådan samordning med RB bör an-
stå till dess att det kan bedömas om samordningen kan omfatta även
de två föreslagna lagarna. Vid remissbehandlingen av betänkandet har
i vissa avseenden kritik framförts mot de föreslagna nya lagarna.
Förslagen är alltjämt under beredning inom Justitiedepartementet.
Mot denna bakgrund tar regeringen nu upp frågan om ytterligare för-
längning av giltighetstiden för 1952 års lag.

4 Gällande ordning

1952 års lag gäller vid förundersökning angående vissa brott mot
rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Den innehåller, som
nyss nämnts, tilläggs- och undantagsbestämmelser till den grund-
läggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella tvångsmedel.

När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen - främst häktning
och anhållande - ger 1952 års lag möjlighet att i vissa fall hålla en
person häktad under längre tid än vad som är tillåtet enligt de all-
männa reglerna i RB. Det gäller den situationen att utredningen ännu
inte nått så långt att den häktade kan anses vara "på sannolika skäl
misstänkt" för brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbör-
ande endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952
års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå
under fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka (2 §
1952 års lag).

Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i

Prop. 1993/94:14

27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för brottet Prop. 1993/94:14
är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år (3 §).

Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m. enligt
27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande fall
meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §). Enligt RB:s
regler är det alltid rätten som beslutar i dessa fall.

Även i förhållande till RB:s regler om hemlig teleavlyssning och
hemlig teleövervakning (27 kap. 18-24 §§ RB) innehåller 1952 års
lag avvikande bestämmelser.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden, som befordras
via ett allmänt tillgängligt telenät till och från en viss teleanläggning,
i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för
återgivning av innehållet i meddelandet. Tvångsmedlet kan användas
både för avlyssning av telefonsamtal och för upptagning av annan
telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och data-
kommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hem-
lighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller be-
ställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett
allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för
telemeddelanden.

Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för brottet
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och även vid
brottsutredningar som rör försök, förberedelse och stämpling till så-
dant brott. Som ytterligare förutsättning för hemlig teleavlyssning
gäller att det skall finnas skälig misstanke om brottet och att åtgärden
skall vara av synnerlig vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig tele-
avlyssning meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall
gälla viss tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig tele-
övervakning får användas om det för brottet inte är föreskrivet lind-
rigare straff än fängelse i sex månader och vid narkotikabrott med en-
bart fängelse i straffskalan. I övrigt är förutsättningarna knutna till
reglerna om hemlig teleavlyssning.

1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter att an-
vända hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Tillstånd till
åtgärden får lämnas, även om det för brottet är föreskrivet lindrigare
straff än vad som krävs enligt RB. Åklagaren får i brådskande fall
själv besluta om användning av tvångsmedlen. Har åklagaren gjort
detta, skall anmälan ofördröjligen göras hos domstolen, som skynd-
samt skall pröva ärendet.

Den 1 juli 1991 trädde lagen (1991:572) om särskild
utlänningskontroll i kraft. Den ersatte lagen (1989:530) om åtgärder
för att förebygga våldsdåd med internationell bakgrund (terrorist-
lagen). Enligt lagen om särskild utlänningskontroll, som inte är
tidsbegränsad, får i vissa fall tvångsåtgärd såsom t.ex. hemlig
teleavlyssning tillgripas, när åtgärden är påkallad för att utröna om
en utlänning eller en organisation eller grupp som han tillhör eller
verkar för planlägger eller förbereder någon gärning som innebär

våld, hot eller tvång för politiska syften och som innefattar brott för Prop. 1993/94:14
vilket lindrigare straff än fängelse i två år inte är föreskrivet. Den
parlamentariska kontrollen av hur terroristbestämmelserna och
reglerna om tvångsåtgärder tilllämpas sker även fortsättningsvis
genom att regeringen årligen lämnar en skrivelse om detta till
riksdagen.

5 Säkerhetspolisens skrivelse

I en skrivelse den 1 september 1993 till regeringen har Säkerhets-
polisen anfört att 1952 års lag utgör en nödvändig grund för Säker-
hetspolisens verksamhet för uppdagande av brott mot rikets säkerhet
samt att de möjligheter till tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger
också har utnyttjats i stor omfattning. Enligt Säkerhetspolisen är det
av utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens giltig-
hetstid förlängs.

6 Överväganden

1952 års lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål tar sikte på brott som rör rikets säkerhet eller är av all-
mänfarlig natur. Lagen gäller till utgången av år 1993. I likhet med
Säkerhetspolisen anser regeringen att lagen fortfarande behövs. Inom
Justitiedepartementet bereds för närvarande frågan om lagens bestäm-
melser bör permanentas och om det i så fall bör ske genom en inar-
betning i RB eller på annat sätt. I avvaktan därpå bör lagens giltig-
hetstid förlängas. Liksom tidigare bör det ske med ett år eller till
utgången av år 1994.

Eftersom ärendet bara gäller en förlängning av 1952 års lags
giltighetstid, är frågan enligt regeringens mening av sådan beskaffen-
het att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

Justitiedepartementet                                 Pr°P- i"3/94:14

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 september 1993

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B.
Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svens-
son, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson,
Könberg, Odell, Lundgren, P. Westerberg

Föredragande: statsrådet Hellsvik

Regeringen beslutar proposition 1993/94:14 Fortsatt giltighet av 1952
års tvångsmedelslag.

gotab 45027, Stockholm 1993