Ändring av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet): System för garanti av insättningar

Proposition 1994/95:113

Regeringens proposition

1994/95:113

Ändring av avtalet om Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet (EES-avtalet): System för garanti
av insättningar

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 10 november 1994

Mona Sahlin

Göran Persson

(Finansdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen förslås att riksdagen godkänner en ändring av avtalet om
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) som innebär att
bilaga IX till EES-avtalet ändras genom att ytterligare en rättsakt tas in
i EES-avtalet, nämligen rådets direktiv 94/19/EG av den 30 maj 1994 om
system for garanti av insättningar. Beslut om ändringen har fettats av
Gemensamma EES-kommittén.

1 Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 113

Rättelse: S. 1 rad 9 Står: Ingvar Carlsson Rättat till: Mona Sahlin

Innehållsförteckning

Prop. 1994/95:113

1 Förslag till riksdagsbeslut.......................3

2 Ärendet och dess beredning......................3

3 System för garanti av insättningar ..................4

3.1 Ändring i EES-avtalets bilaga IX................4

3.2 Behov av system för garanti av insättningar..........3

3.3 Direktiv (94/19/EG) om system för garanti av

insättningar ......... 5

4 Behov av svensk lagstiftning......................8

Bilaga 1 Direktiv (94/19/EG) om system för garanti av insättningar

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1994

1 Förslag till riksdagsbeslut                          ^P- 1994/95:113

Regeringen föreslår att riksdagen

godkänner Gemensamma EES-kommitténs beslut den 28 oktober 1994 om
ändring i EES-avtalets bilaga IX.

Regeringen föreslår vidare att riksdagen beslutar förkorta motionstiden
till åtta dagar. Eftersom Gemensamma EES-kommitténs beslut träder i
kraft så snart som den 15 december 1994, bör motionstiden förkortas så
att riksdagen kan behandla propositionen innan dess.

2 Ärendet och dess beredning

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen (EG), gemenskapens medlems-
länder och EFTA-ländema om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES) undertecknades den 2 maj 1992. Genom avtalet har Sverige och
övriga EFTA-länder utom Schweiz åtagit sig att följa de relevanta EG-
reglema beträffande finansiella tjänster och införa bl.a. regler om
etableringsfrihet och om rätt att tillhandahålla tjänster, motsvarande vad
som enligt fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska gemen-
skapen (Romfördraget) gäller för medlemsstaterna i EU. De grundläggan-
de bestämmelserna om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla
tjänster över gränserna finns i artiklarna 31 och 36 i EES-avtalet. Dessa
artiklar hänvisar i sin tur till preciserade regler i särskilda bilagor till
avtalet. Av dessa hänför sig bilaga IX till området för finansiella tjänster,
omfattande bl.a. bankverksamhet. Bilagan är disponerad så att ett antal
EG-rättsakter (direktiv, förordningar) räknas upp. Hänvisningarna till
rättsakterna innebär att dessa bestämmelser blir en del av EES-avtalet och
skall tillämpas inom hela EES. Riksdagen har godkänt EES-avtalet (prop.
1991/92:170, rskr. 1992/93:18).

EES-avtalet innehåller relevanta rättsakter som antagits av EG t.o.m.
den 31 juli 1991. Rättsakter som antagits av EG under tiden den
1 augusti 1991-den 31 december 1993 (det s.k. tilläggspaketet) innefattar
bl.a. en rad rättsakter som ytterligare harmoniserar grundläggande be-
stämmelser angående finansiella tjänster, har genom beslut av Gemen-
samma EES-kommittén tagits in i EES-avtalet genom ändringar i ett fler-
tal bilagor till avtalet. Riksdagen har godkänt tilläggspaketet (prop.
1993/94:203, rskr. 1993/94:367).

Rådet har den 30 maj 1994 antagit ett direktiv (94/19/EG) om system
för garanti av insättningar. Gemensamma EES-kommittén har den
28 oktober 1994 fettat beslut om att ändra EES-avtalets bilaga IX så att
denna rättsakt omfettas av avtalet.

Regeringen har genom beslut den 30 juni 1994 godkänt att den Gemen-
samma EES-kommittén med förbehåll för ratifikation beslutar om ändring
av bilaga IX till EES-avtalet. Gemensamma EES-kommitténs beslut träder

1 * Riksdagen 1994/95. 1 saml. Nr 113

i kraft den 15 december 1994 under förutsättning att de avtalsslutande Prop. 1994/95:113
parterna har anmält till den gemensamma EES-kommittén att de konstitu-
tionella kraven har uppfyllts. Regeringens beslut har föregåtts av samråd
inom ramen för det förfarande som har utvecklats för beredning av frågor
om införlivande av EG-rättsakter i EES-avtalet.

3 System för garanti av insättningar

3.1 Ändring i EES-avtalets bilaga IX

Regeringens förslag: Gemensamma EES-kommitténs beslut nr 18/94
av den 28 oktober 1994 om ändring i EES-avtalets bilaga IX god-
känns.

Skälen för regeringens förslag: Gemensamma EES-kommittén har den
28 oktober 1994 beslutat att ändra EES-avtalet genom att rådets direktiv
(94/19/EG) om system för garanti av insättningar tas in i avtalets bilaga
IX. Regeringen har som angivits inledningsvis godkänt att Gemensamma
EES-kommittén fattat beslutet med förbehåll för ratifikation. En närmare
redovisning av direktivets innehåll finns i avsnitt 3.3.

Att integrera direktivet om system för garanti av insättningar är en
nödvändig förutsättning för att uppfylla EES-avtalets målsättning om ett
homogent EES, där enskilda och företag kan konkurrera på lika villkor.
Syftet med direktivet är att olika nationella system till skydd för insättares
medel hos kreditinstitut skall harmoniseras. Det har nämligen ansetts att
det nu är nödvändigt att säkerställa en gemensam lägsta nivå för garanti
av insättningar oavsett var i gemenskapen insättningen är gjord. Det är
ett väsentligt svenskt intresse att Sverige deltar i harmoniseringen av det
grundläggande skyddet för insättningar, på samma sätt som i harmonise-
ringen av verksamhetsregler för institut som tar emot insättningar. Riks-
dagen bör därför godkänna Gemensamma EES-kommitténs beslut.

3.2 Behov av system för garanti av insättningar

Den finansiella sektorn omges av ett betydande regelverk som inte har
någon motsvarighet i de icke-finansiella sektorerna. Detta gäller inte
minst bankerna. Två huvudskäl kan anges för denna särbehandling från
statsmakternas sida. Bankerna utgör genom sin exklusiva rätt till inlåning
på räkning från allmänheten alltjämt grunden för betalningssystemet.
Störningar i detta system riskerar att leda till stora samhällsekonomiska
kostnader. Regleringarna syftar till att begränsa och kontrollera bankernas
risktagande för att därigenom öka stabiliteten i betalningssystemet. Detta
skyddsintresse betecknas som ett systemskydd. Det andra skälet för sär-

behandling är att det finansiella systemet i allmänhet och bankerna i Prop. 1994/95:113
synnerhet förvaltar inlåning och betalningsreserver för privatpersoner och
småföretag, som allmänt kan sägas ha svårt att inhämta och analysera
information om bankernas finansiella ställning.

Trots den riskspridning som förekomsten av många inlåningskunder
med sinsemellan olika likviditetspreferenser innebär, är en bank inte
avskärmad från risken för förtroendekriser med åtföljande massiva uttag
av bankmedel. Även allvarliga solvensproblem kan, som erfarenheten
lärt, inte uteslutas.

Primärt får en insättningsgaranti ses som ett skydd för den enskildes
finansiella trygghet. Medel insatta på bank är för många, inte minst
privatpersoner och mindre företag, ett viktigt sparande resp, ett väsentligt
inslag i förvaltningen av ett rörelsekapital. Garantin skall syfta till att
trygga en säker och bekväm placeringsform för allmänheten. Denna
grupp har relativt svårt att samla in och bearbeta relevant information om
bankernas kreditvärdighet.

Utöver det primära syftet kan en garanti även bidra till att motverka att
oro hos allmänheten leder till omfattande uttag. Förutom att ge ett bättre
konsumentskydd kan garantin således sägas ha en viss stabilitetsbevarande
funktion.

System för garanti av insättningar är vanligt förekommande utomlands.
Bankerna lever numera i ett väsentligt öppnare konkurrensklimat. Detta
och erfarenheter från den svenska bankkrisen ger anledning att se över
om reglering och tillsyn måste anpassas till en ny verklighet. Även den
fortsatta internationella integrationen ställer krav på en fortgående
harmonisering av centralare delar av det regelverk som omger de finan-
siella instituten och marknaderna.

3.3 Direktiv (94/19/EG) om system för garanti av
insättningar

Den 30 maj 1994 antog rådet ett direktiv (94/19/EG) om system för
garanti av insättningar. Genom direktivet kan, utöver att insättama garan-
teras tillgång till inlåningskonton hos kreditinstitut som är skyddade mot
kreditinstitutens fållissemang, de olika nationella systemen till skydd för
insättares medel hos kreditinstitut harmoniseras. I ingressen till direktivet
anges att det är nödvändigt att säkerställa en gemensam lägsta nivå för
insättningsgaranti oavsett var i gemenskapen en insättning är gjord. En
sådan insättningsgaranti sägs vara lika nödvändig som tillsynsregler vid
genomförandet av den gemensamma bankmarknaden. I ingressen till
direktivet anges vidare att syftet med att införa garantisystem är att värna
om stabiliteten i det finansiella systemet och skydda insättares medel hos
ett kreditinstitut vid finansiella kriser.

Kraven på införlivande av direktivets bestämmelser med den nationella
lagstiftningen är begränsade till garantisystemets huvudkomponenter, så-
som garantins omfattning och ersättningsnivå, värdlandets behandling av

filialer till bankföretag från andra medlemsländer och tredje land och Prop. 1994/95:113
formerna för framställande av krav på och erhållande av ersättning.

Direktivet innehåller endast minimiregler, varför det står vaije medlems-
land fritt att t.ex. ha ett garantisystem som är mer omfattande än vad som
anges i direktivet. Över huvud taget ges medlemsländerna fortfarande
stor frihet att utforma sina garantisystem utifrån nationellt betingade
förhållanden. Direktivet medför inte en mer omfattande harmonisering av
de olika ländernas system än att krav ställs på att systemens huvudkom-
ponenter ges ett visst givet innehåll.

Målsättningen för garanti systemen skall enligt direktivet vara att de
inom en kort tid skall kunna betala ut ersättning, som beräknas på basis
av en harmoniserad miniminivå, till en insättare när de insatta medlen
förklarats indisponibla på grund av kreditinstitutets finansiella situation.
Garantisystemen skall enligt direktivet syfta till att utgöra ett konsu-
mentskydd snarare än ett betalningssystemskydd.

I direktivets artikel 1 definieras insättning, indisponibel insättning,
gemensamt konto, kreditinstitut och filial. Artikel 2 anger de insättningar
som är undantagna från direktivets tillämpningsområde. Bland annat
undantas insättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget namn och
för egen räkning samt sådana insättningar som har direkt eller indirekt
samband med tvättning av pengar enligt definitionen i artikel 1 i direk-
tivet (91/308/EEG) om åtgärder för att förhindra att det finansiella syste-
met används för tvättning av pengar.

I artikel 3 föreskrivs att vaije medlemsland skall se till att ett eller flera
obligatoriska garantisystem införs i landet. Innebörden av detta är att ett
auktoriserat kreditinstitut, som inte ansluter sig till ett officiellt erkänt
system, inte får ta emot insättningar.

De anslutna kreditinstituten skall svara för finansieringen av garanti-
systemet.

I artikel 3 stadgas också om möjligheter att vidta åtgärder eller sank-
tioner mot ett kreditinstitut som inte uppfyller de förpliktelser som åligger
ett kreditinstitut som omfettas av garantisystemet. Ytterst kan kreditinsti-
tutet uteslutas från systemet. Insättningar som har gjorts dessförinnan
skall dock även fortsättningsvis vara skyddade (artikel 5).

Enligt artikel 4 skall ett system för garanti av insättningar, som har in-
förts och officiellt erkänts i ett medlemsland, även omfetta insättare hos
kreditinstitutets filialer i andra medlemsländer.

I denna artikel återfinns även bestämmelser om förbud mot export av
nationella garantisystem och om möjligheter för en filial till ett utländskt
kreditinstitut att komplettera hemlandets insättningsgaranti genom anslut-
ning även till värdlandets system (s.k. topping-up).

I ingressen till direktivet framhålls att det inte är meningen att garanti-
systemen i de olika medlemsländerna skall användas som konkurrens-
medel. Skälet till detta anges vara att ett införande av garantisystem i
länderna kan leda till marknadsstömingar och snedvridning av konkurrens
om filialer till utländska kreditinstitut tillåts att genom hemlandets garan-
tisystem erbjuda insättare i det land där de är verksamma (värdlandet) ett
bättre skydd för insatta medel än vad värdlandets system kan erbjuda.

Enligt direktivet är det därför nödvändigt att föreskriva att omfattningen Prop. 1994/95:113
av och ersättningsnivån på den insättningsgaranti som hemlandets system
kan erbjuda inte får överstiga omfattningen av och den maximala ersätt-
ningsnivån på den motsvarande garanti som erbjuds i värdlandet. En
sådan ordning skall gälla fram till den 31 december 1999. Innan dess
skall kommissionen ha utvärderat denna begränsningsregel och i en
rapport till Europaparlamentet och rådet föreslå i vilken utsträckning
denna regel skall bestå.

Även artikel 6 innehåller bestämmelser om filialer till kreditinstitut.
Dessa bestämmelser tar sikte på de filialer som har inrättats av kredit-
institut med säte utanför gemenskapen, dvs. kreditinstitut från tredje land.

I bilaga 2 till direktivet har fogats riktlinjer för ett värdlands be-
handling av filialer till kreditinstitut från andra medlemsländer och tredje
land samt rekommendationer för det samarbete som förutsätts ske bl.a.
mellan de olika ländernas garantisystem och tillsynsmyndigheter.

När det gäller garantisystemets omfattning och ersättningsnivå, kan alla
slag av insättningar ingå i systemet enligt direktivets huvudregel. En
minimiregel fastslår dock att inlåning på konto i bank skall ingå.
Alla insättarkategorier omfattas enligt huvudregeln. Enligt artikel 7 skall
garanti systemet minst täcka en insättares samlade behållning i ett kredit-
institut upp till ett belopp som svarar mot minst 20 000 ecu (ca
185 000 kr). En självrisk om högst 10 procent kan tillämpas på det er-
sättningsbelopp som bestäms för en insättare. Av framförallt sociala skäl
kan behållning på vissa typer av konton ersättas fullt ut, dvs. oaktat
ersättningsnivå och möjligheten att förena systemet med självrisk.

Enligt artikel 8 skall de i direktivet angivna ersättningsnivåerna tilläm-
pas på de sammanlagda insättningarna i samma kreditinstitut oavsett an-
talet insättningar, valuta och lokalisering inom gemenskapen. I samma
artikel finns bestämmelser som gör det möjligt att bestämma den krets av
insättare, som i händelse av ett ersättningsfall skall vara berättigade till
ersättning från systemet.

I artikel 9 finns bestämmelser om den information som insättare hos ett
kreditinstitut som omfattas av garantisystemet skall ges om såväl garanti-
systemet som formerna för framställande av krav på och erhållande av er-
sättning från systemet. När det gäller innehållet och utformningen av den
information som skall lämnas om garantin, framhålls i direktivet att ett
oreglerat användande av marknadsföring angående garantisystemens om-
fattning och ersättningsnivåer kan komma att påverka stabiliteten hos
banksystemet på ett oönskat sätt.

Garantin skall enligt huvudregeln i artikel 10 infrias inom tre månader
från det att det konstaterats att insättama är förhindrade att disponera sina
medel på grund av att kreditinstitutets finansiella ställning omöjliggör
betalningen. Vissa möjligheter finns dock enligt direktivet att förlänga
den tid inom vilken garantin skall infrias. Artikel 11 innehåller en be-
stämmelse om subrogation med innebörd att ett system, som inom ramen
för en garanti betalar ut ersättningsbelopp, skall vara berättigat att vid
likvidationsförfaranden träda i insättarens ställe för ett belopp som
motsvarar det som systemet har betalat ut till insättaren.

Direktivet innehåller inga bestämmelser om hur garantisystemet skall
administreras, hur finansieringen av garanti systemet skall ske eller om
avveckling och rekonstruktion av kreditinstitut som råkat ut för ett fel-
lissemang.

Medlemsländerna skall enligt artikel 14 ha införlivat direktivet om
system för garanti av insättningar senast den 1 juli 1995. Sverige har
ansökt om medlemskap i EU. Om det blir ett nej i folkomröstningen
medför detta att Sverige ändå måste införliva direktivet för att uppfylla
förpliktelserna enligt EES-avtalet.

Avslutningsvis kan nämnas att Tyskland vänt sig till EU-domstolen och
där angripit bestämmelserna i direktivet om exportförbud och topping-up
samt kravet på att samtliga kreditinstitut skall vara anslutna till något
garantisystem. Detta förhållande påverkar emellertid inte medlemsländer-
nas skyldighet att senast den 1 juli 1995 införliva direktivets bestämmel-
ser i de nationella lagstiftningarna.

Prop. 1994/95:113

4 Behov av svensk lagstiftning

Den närmare utformningen av ett svenskt insättningsgarantisystem bereds
för närvarande i Finansdepartementet. För att uppfylla det i direktivet
angivna tidskravet avses en departementspromemoria i ämnet att remitte-
ras under november månad 1994 och en proposition att överlämnas till
riksdagen för behandling under våren 1995.

Som angivits tidigare ger direktivet utrymme för ett system som ut-
formas utifrån nationellt betingade förhållanden, dvs. kraven på inför-
livande av direktivets bestämmelser med den nationella lagstiftningen är
begränsade till garanti systemets huvudkomponenter. För Sveriges vid-
kommande kommer ett införlivande av direktivets bestämmelser innebära
att en lag om system för garanti av insättningar införs. I denna lag
kommer ramarna för garanti systemets funktion och syfte, finansiering och
administration att anges. Till en del kan direktivet komma att införlivas
genom ändringar i befintlig lagstiftning inom bankområdet. Detta kan
t.ex. gälla bestämmelserna i direktivet om behandlingen av filialer från
vilka utländska kreditinstitut driver verksamhet här i landet.

31.5.94

394L00I9/S

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Prop. 1994/95:113

Nr L 135/5

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV 94/19/EG

av den 30 maj 1994

om system för garanti av insättningar

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 57.2 första och tredje meningen
i detta,

med beaktande av kommissionens förslag1,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs
yttrande2,

i enlighet med det förfarande som avses i artikel 189b i
fördraget5, och

med beaktande av följande:

I enlighet med fördragets mål bör den harmoniska
utvecklingen av kreditinstituts verksamhet inom hela
gemenskapen främjas genom upphävande av alla
begränsningar i etableringsrätten och friheten att tillhandahålla
tjänster, under det att banksystemet görs mer stabilt och
skyddet för insättama ökas.

När begränsningarna för kreditinstituts verksamhet upphävs
bör den situation övervägas som kan uppstå om insättningar
hos ett kreditinstitut som har filialer i andra medlemsstater blir
indisponibla. Det är nödvändigt att säkerställa en gemensam
lägsta nivå för insättarskydd oavsett var i gemenskapen
insättningen är gjord. Ett sådant insättarskydd är lika
nödvändigt som sundhetsregler vid genomförandet av den
gemensamma bankmarknaden.

Om ett insolvent kreditinstitut stängs måste insättama hos
filialer i andra medlemsstater än den medlemsstat i vilken
kreditinstitutet har sitt huvudkontor skyddas av samma system
för garanti av insättningar som institutets övriga insättare.

Kreditinstitutens kostnad för deltagande i ett system för garanti
av insättningar står inte i relation till den kostnad som skulle
bli följden av mycket stora uttag av insättningar, inte bara från
kreditinstitut i svårigheter utan också från institut

1 EGT nr C 163, 30.6.1992, s. 6 och EGT nr C 178,
30.6.1993, s. 14.

2 EGT nr C 332, 16.12.1992, s. 13.

5 EGT nr C 115, 26.4.1993, s. 96 och Europaparlamentets
beslut av den 9 mars 1994 (EGT nr C 91, 28.3.1994).

med god ekonomisk ställning, på grund av att insättama
förlorat förtroendet för banksystemets soliditet.

De åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit till följd av
kommissionens rekommendation 87/63/EEG av den
22 december 1986 om införande av system för inlåningsskydd
i gemenskapen* har inte till alla delar gett önskat resultat.
Denna situation kan visa sig hindra den inre marknaden från
att fungera på ett riktigt sätt.

Rådets andra direktiv 89/646/EEG av den 15 december 1989
om samordning av lagar och andra författningar om rätten att
starta och driva verksamhet i kreditinstitut, samt med ändring
av direktiv 77/780/EEG5 föreskriver en enda auktorisation för
varje kreditinstitut och att myndigheterna i den medlemsslat
som är dess hemland skall utöva tillsyn över institutet;
direktivet trädde i kraft den 1 januari 1993.

En filial behöver inte längre ha auktor ation i en
värdmedlemsstat eftersom en enda auktorisatioi gäller inom
hela gemenskapen och det är de behöriga myndigheterna i den
medlemsstat som är filialens hemland som utövar tillsyn vad
avser dess solvens. Detta förhållande gör det berättigat att ett
kreditinstituts alla filialer inom gemenskapen omfattas av ett
enda system för garanti av insättningar. Ett sådant system
måste vara detsamma som det som finns för den kategorin av
institut i den stat där institutets huvudkontor är beläget,
särskilt på grund av det samband som finns mellan tillsynen
över en filials solvens och dess deltagande i ett system för
garanti av insättningar.

Harmoniseringen måste begränsas till de huvudsakliga
beståndsdelarna i ett system för garanti av insättningar och,
inom en mycket kort tid, säkerställa betalningar enligt en
garanti som är beräknad utifrån en gemensam lägsta nivå.

Systemen för garanti av insättningar bör träda i funktion så
snart insättningarna blir indisponibla.

Det är lämpligt att särskilt insättningar som kreditinstitut gör
i eget namn och för egen räkning inte omfattas av garantin.
Detta bör inte påverka den rätt som ett system för garanti av
insättningar har att vidta nödvändiga åtgärder för att rädda ett
kreditinstitut som befinner sig i svårigheter.

4 EGT nr L 33, 4.2.1987, s. 16.

5 EGT nr L 386, 30.12.1989, s. 1. Direktivet ändrat genom
direktiv 92/30/EEG (EGT nr L 110, 28.4.1992, s. 52).

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

Nr L 135/6

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.5.94

En harmonisering av systemen för garanti av insättningar inom
gemenskapen leder i och för sig inte till ett ifrågasättande av
de system som redan används och som är utformade för att
skydda kreditinstitut, särskilt genom att garantera deras
solvens och likviditet, så att insättningar hos sådana
kreditinstitut, inklusive deras filialer i andra medlemsstater
inte blir indisponibla. Alternativa system som avser att ge en
annan form av skydd kan, under vissa förutsättningar, av de
behöriga myndigheterna anses uppfylla detta direktivs mål.
Det är de behöriga myndigheternas uppgift att kontrollera att
dessa villkor är uppfyllda.

Flera medlemsstater har system för garanti av insättningar för
vilka branschorganisationer bär ansvaret, andra medlemsstater
har system som är införda och reglerade genom lagstiftning
och en del system regleras delvis genom lagstiftning, även om
de har tillkommit genom avtal. Dessa skillnader i rättslig
ställning utgör ett problem endast vad avser obligatoriskt
deltagande i och uteslutande från system. Det är därför
nödvändigt att fastställa regler som begränsar systemens
befogenheter på detta område.

Bibehållandet inom gemenskapen av system för garanti av
insättningar som ger högre täckning än den gemensamma
lägsta nivån kan, inom samma territorium, ge upphov till
skillnader i kompensation och ojämlika konkurrensvillkor
mellan nationella institut och filialer till institut från andra
medlemsstater. För att motverka dessa nackdelar bör filialer
tillåtas att ansluta sig till sina värdländers system så att de kan
erbjuda sina insättare samma garantier som systemen i de
länder i vilka de är belägna. Kommissionen bör efter ett antal
år rapportera i vilken utsträckning filialerna har använt sig av
denna möjlighet och de svårigheter som de eller systemen för
garanti av insättningar har mött under genomförandet av dessa
bestämmelser. Det är inte uteslutet att systemen i den
medlemsstat som är hemland själva bör erbjuda sådan extra
täckning, enligt de villkor som sådana system får fastställa.

Marknadsstömingar kan orsakas av filialer till kreditinstitut
som erbjuder en högre täckning än de kreditinstitut som är
auktoriserade i värdmedlemsstaten. Nivån på och omfattningen
av den täckning som ett system för garanti av insättningar ger
bör inte bli ett konkurrensmedel. Det är därför nödvändigt,
åtminstone under en inledningsfas, att fastställa att nivån på
och omfattningen av den täckning som ett system i den
medlemsstat som är hemland ger insättama hos filialer i en
annan medlemsstat, inte bör överstiga den högsta nivån på och
omfattningen av den täckning som motsvarande system ger i
värdmedlemsstaten. Efter ett antal år bör eventuella
marknadsstömingar studeras mot bakgrund av de erfarenheter
som har gjorts och utvecklingen inom banksektorn.

Enligt detta direktiv måste i princip varje kreditinstitut ansluta
sig till ett system för garanti av insättningar. De direktiv som
styr tillträde för kreditinstitut som har sitt huvudkontor i ett
icke-medlemsland, särskilt rådets första direktiv 77/780/EEG
av den 12 december 1977 om samordning av lagar och andra
författningar om rätten att starta och driva verksamhet i
kreditinstitut' tillåter medlemsstaterna att besluta huruvida, och
enligt vilka villkor, filialerna till sådana kreditinstitut får verka
inom deras territorium. Sådana filialer får varken ha frihet att
tillhandahålla tjänster enligt artikel 59 andra stycket i
fördraget, eller rätt att etablera sig i en annan medlemsstat än
de stater där de redan är etablerade. Följaktligen bör en
medlemsstat som medger tillträde för sådana filialer besluta
hur principerna i detta direktiv skall tillämpas på sådana
filialer, i enlighet med artikel 9.1 i direktiv 77/780/EEG och
utifrån behovet av att skydda insättama och bevara det
finansiella systemets stabilitet. Det är av avgörande betydelse
att sådana filialers insättare har full kännedom om de
skyddsåtgärder som berör dem.

Å ena sidan bör den lägsta garantinivå som föreskrivs i detta
direktiv inte lämna en allt för stor del av insättningarna utan
skydd, såväl av hänsyn till konsumentskydd som till
stabiliteten i det finansiella systemet. Å andra sidan skulle det
inte vara lämpligt att inom hela gemenskapen införa en
skyddsnivå som i vissa fall kan uppmuntra till en osund
ekonomisk förvaltning av kreditinstitut. Kostnaden för att
finansiera systemen bör också beaktas. Det förefaller rimligt
att fastställa den gemensamma lägsta garantinivån till 20 000
ecu. Det kan bli nödvändigt med begränsade
övergångsåtgärder för att möjliggöra att systemen uppfyller
detta belopp.

En del medlemsstater ger insättama en täckning för
insättningar som är högre än den gemensamma lägsta
garantinivå som föreskrivs i detta direktiv. Det förefaller inte
rimligt att kräva att sådana system, av vilka vissa har införts
nyligen som en följd av rekommendation 87/63/EEG, ändras
på denna punkt.

En medlemsstat måste kunna utesluta vissa särskilt angivna
kategorier av insättningar eller insättare, om den inte anser att
de behöver särskilt skydd från den garanti som systemen för
garanti av insättningar ger.

För att uppmuntra insättama att noga ge akt på hur
kreditinstituten sköts, ersätts i vissa medlemsstater

1 EGT nr L 322, 17.12.1977, s. 30. Direktivet senast ändrat
genom direktiv 89/646/EEG (EGT nr L 386, 30.12.1989,
s. 1).

10

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

31.5.94

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 135/7

indisponibla insättningar inte fullt ut. Ett sådant förfaringssätt
bör begränsas vad avser insättningar under den lägsta
gemensamma nivån.

Principen om en gemensam lägsta nivå per insättare snarare
än per insättning har bibehållits. Det är därför lämpligt att
beakta de insättningar som har gjorts av insättare som antingen
inte står som kontohavare eller som inte är ensamma
kontohavare. Nivån måste därför tillämpas på varje
identifierbar insättare. Detta bör inte vara tillämpligt på
företag för kollektiva investeringar som är föremål för
särskilda skyddsbestämmelser vilka inte är tillämpliga på
ovannämnda insättningar.

Information är en betydande del av insättarskyddet och måste
därför också vara föremål för ett grundantal av bindande
bestämmelser. En oreglerad användning i marknadsföring av
hänvisningar till nivån på och omfattningen av ett system för
garanti av insättningar skulle kunna påverka stabiliteten i
banksystemet eller insätta rnas förtroende. Medlemsstaterna bör
därför fastställa regler för att begränsa sådana hänvisningar.

I särskilda fall, i vissa medlemsstater där det inte finns system
för garanti av insättningar för vissa kategorier av kreditinstitut
som bara tar emot en mycket liten andel insättningar, kan
införandet av ett sådant system i en del fall ta längre tid än
vad som har fastställts för att inlemma detta direktiv i
nationell lagstiftning. I sådana fall kan under en övergångstid
undantag från kravet om anslutning till ett system för garanti
av insättningar vara berättigat. Om sådana kreditinstitut skulle
vara verksamma utomlands skulle en medlemsstat dock ha rätt
att kräva deras anslutning till ett system för garanti av
insättningar som den staten har infört.

Det är inte absolut nödvändigt att i detta direktiv harmonisera
metoderna för finansiering av system för garanti av
insättningar eller kreditinstituten i sig, om dels kostnaderna för
finansiering av sådana system i princip skall bäras av
kreditinstituten själva och dels den finansiella styrkan hos
sådana system skall stå i proportion till institutens åtaganden.
Detta får dock inte äventyra banksystemets stabilitet i
medlemsstaten i fråga.

Om ett eller flera system, som garanterar insättningar eller
kreditinstituten som sådana och säkerställer kompensation eller
skydd för insättningar enligt de villkor som föreskrivs i detta
direktiv, har införts och officiellt erkänts, medför inte detta
direktiv att medlemsstaterna eller deras behöriga myndigheter
blir ansvariga gentemot insättare.

Skydd för insättningar är en viktig del i genomförandet av den
inre marknaden och ett nödvändigt komplement till tillsynen
över kreditinstitut på grund av den solidaritet det skapar
mellan alla institut på en viss finansiell marknad om ett av
dem inte skulle kunna infria sina förpliktelser.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

I detta direktiv används följande beteckningar med de
betydelser som här anges:

1.   insättning: ett tillgodohavande i form av inlåning eller
som ett tillfälligt led i normala banktransaktioner och
som ett kreditinstitut måste betala tillbaka enligt de
lagliga och avtalsmässiga villkor som är tillämpliga, och
alla fordringar i form av värdepapper som har ställts ut
av kreditinstitut.

Andelar i brittiska och irländska "building societes’,
bortsett från andelar som utgör en form av eget kapital
i enlighet med artikel 2, skall anses vara insättningar.

Obligationer som uppfyller villkoren i artikel 22.4 i
rådets direktiv 85/611/EEG av den 20 december 1985
om samordning av lagar och andra författningar som
avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara
värdepapper (fondföretag)', skall inte anses vara
insättningar.

Medlemsstaterna skall vid beräkningen av ett
tillgodohavande tillämpa de regler och föreskrifter vad
avser kvittning och motfordringar som enligt rättsliga
och avtalsmässiga villkor är tillämpliga på en insättning.

2.   gemensamt konto: ett konto som är öppnat i två eller
flera personers namn eller som två eller flera personer är
berättigade till och som tecknas av en eller flera av dessa
personer.

3.   indisponibel insättning: en insättning som har förfallit till
betalning men som inte har betalats ut av ett
kreditinstitut enligt de rättsliga och avtalsmässiga villkor
som är tillämpliga, och om endera av följande två
alternativ är tillämpligt:

i) De behöriga myndigheterna i fråga har konstaterat
att, enligt deras uppfattning, kreditinstitutet i fråga för
närvarande och av skäl direkt förknippade med dess
finansiella ställning, verkar sakna förmåga att kunna
återbetala insättningen och att denna oförmåga inte
endast är tillfällig.

De behöriga myndigheterna skall göra detta
konstaterande så snart som möjligt och senast
21 dagar efter det att de först har blivit förvissade om
att ett kreditinstitut inte har återbetalat insättningar
som utgör klara och förfallna fordringar.

ii) En rättslig myndighet har av orsaker som är direkt
förknippade med kreditinstitutets finansiella ställning

EGT nr L 375, 31.12.1985, s. 3. Direktivet senast ändrat
genom direktiv 88/220/EEG (EGT nr L 100, 19.4.1988,
s. 31).

11

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

Nr L 135/8

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.5.94

meddelat ett avgörande som innebär att insättamas
möjlighet att framställa krav mot institutet tillfälligt
upphävs om avgörandet meddelas innan det
ovannämnda konstaterandet har gjorts.

4.   kreditinstitut: ett foretag vars verksamhet består i att från
allmänheten ta emot inlåning eller andra medel som skall
återbetalas och att för egen räkning bevilja krediter.

5.   filial: ett driftsställe som utgör en legalt beroende del av
ett kreditinstitut och som självständigt utför alla eller
vissa av de transaktioner som är hänförliga till
verksamhet i kreditinstitut. Alla filialer som ett
kreditinstitut som har sitt huvudkontor i en annan
medlemsstat har inrättat i en och samma medlemsstat
skall anses vara en enda filial.

Artikel 2

Följande skall inte omfattas av återbetalning från
garantisystem:

—   Insättningar som andra kreditinstitut har gjort i eget
namn och för egen räkning, om inte annat följer av
artikel 8.3.

—   Alla instrument som omfattas av definitionen av
"kapitalbas" i artikel 2 i rådets direktiv 89/299/EEG av
den 17 april 1989 om kapitalbasen i kreditinstitut1.

—   Insättningar som härrör ur transaktioner i samband med
något för vilket en brottmålsdom för tvättning av pengar
har meddelats, enligt definitionen i artikel 1 i rådets
direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder
för att förhindra att det finansiella systemet används för
tvättning av pengar2.

Artikel 3

1. Varje medlemsstat skall säkerställa att ett eller flera
system för garanti av insättningar införs och officiellt erkänns
inom dess territorium. Förutom under sådana omständigheter
som avses i andra stycket och i punkt 4 får inget kreditinstitut
som är auktoriserat i medlemsstaten enligt artikel 3 i direktiv
77/780/EEG ta emot insättningar om det inte är anslutet till ett
sådant system.

En medlemsstat kan dock undanta ett kreditinstitut från
skyldigheten att vara anslutet till ett system för garanti av
insättningar om kreditinstitutet är anslutet till ett system som
skyddar kreditinstitutet självt och särskilt säkerställer dess
likviditet och solvens, och därigenom garanterar ett
insättarskydd som åtminstone motsvarar det skydd som ett
system för garanti av insättningar ger och som enligt de
behöriga myndigheternas uppfattning, uppfyller följande
villkor:

1 EGT nr L 124, 5.5.1989, s. 16. Direktivet senast ändrat
genom direktiv 92/16/EEG (EGT nr L 75, 21.3.1992, s.
48).

2 EGT nr L 166, 28.6.1991, s. 77.

—   Systemet skall redan vara i funktion och officiellt erkänt
vid tiden för detta direktivs antagande.

—   Systemet skall vara utformat på ett sådant sätt att det
förhindrar insättningar hos kreditinstitut som är anslutna
till systemet från att bli indisponibla och förfoga över de
resurser som behövs för detta ändamål.

—   Systemet får inte bestå av en garanti som har beviljats ett
kreditinstitut av medlemsstaten själv eller av dess lokala
eller regionala myndigheter.

—   Systemet skall säkerställa att insättama informeras enligt
de villkor som fastställs i artikel 9.

De medlemsstater som använder sig av denna möjlighet skall
informera kommissionen om detta; de skall särskilt meddela
kommissionen om sådana skyddssystems egenskaper och vilka
kreditinstitut som omfattas av dem samt om eventuella senare
ändringar i den information som har tillhandahållits.
Kommissionen skall informera Rådgivande
bankrörelsekommittén om detta.

2.   Om ett kreditinstitut inte uppfyller de förpliktelser som
åligger det såsom ansluten till ett system för garanti av
insättningar, skall de behöriga myndigheter som har utfärdat
dess auktorisation underrättas och, i samarbete med systemet
för garanti av insättningar, vidta alla lämpliga åtgärder,
inklusive användande av sanktioner, för att säkerställa att
kreditinstitutet uppfyller sina förpliktelser.

3.   Om inte dessa åtgärder leder till att kreditinstitutet
uppfyller sina förpliktelser, kan systemet, om nationell
lagstiftning tillåter uteslutning av en deltagare, med de
behöriga myndigheternas uttryckliga samtycke och d minst
tolv månaders frist, meddela att det ämnar utesluta
kreditinstitutet från medlemsskap i systemet. Insättningar som
har gjorts före fristens utgång skall även i fortsättningen vara
helt täckta av systemet. Om kreditinstitutet vid fristens utgång
inte har uppfyllt sina förpliktelser kan systemet för garanti av
insättningar, återigen efter att ha inhämtat de behöriga
myndigheternas uttryckliga samtycke, genomföra
uteslutningen.

4.   Om nationell lagstiftning tillåter det och med uttryckligt
samtycke från de behöriga myndigheter som har utfärdat
kreditinstitutets auktorisation får ett institut som har uteslutits
från ett system för garanti av insättningar fortsätta att ta emot
insättningar om det före sitt uteslutande har vidtagit andra
åtgärder för att garantera ett skydd för insättningar som vad
avser nivå på och omfattning av skyddet åtminstone motsvarar
det skydd som det officiellt erkända systemet ger.

5.   Om ett kreditinstitut som har föreslagits för uteslutning
enligt punkt 3 inte kan vidta andra åtgärder som uppfyller de
villkor som anges i punkt 4, skall de behöriga myndigheter
som utfärdade dess auktorisation omedelbart återkalla den.

Artikel 4

1. System för garanti av insättningar som enligt artikel 3.1
har införts och officiellt erkänts i en medlemsstat,

12

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

31.5.94

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 135/9

skall omfatta insättare hos kreditinstitutets filialer i andra
medlemsstater.

Fram till den 31 december 1999 får varken nivån på eller
omfattningen, inklusive procentsatsen, av den täckning som
ges överstiga den maximala storleken på eller omfattningen av
den täckning som motsvarande garantisystem inom
värdmedlemsstatens territorium ger.

Före detta datum skall kommissionen utarbeta en rapport på
grundval av de erfarenheter som har gjorts vid tillämpningen
av det andra stycket och bedöma behovet av att fortsätta med
dessa åtgärder. Om så är lämpligt skall kommissionen
överlämna ett förslag till direktiv till Europaparlamentet och
rådet, i syfte att förlänga åtgärdernas giltighetstid.

2.   När nivån på eller omfattningen, inklusive procentsatsen,
av den täckning som värdmedlemsstatens system för garanti av
insättningar ger, överstiger nivån på eller omfattningen av den
täckning som ges i den medlemsstat i vilken ett kreditinstitut
är auktoriserat, skall värdmedlemsstaten säkerställa att det
finns ett officiellt erkänt system för garanti av insättningar
inom dess territorium som en filial frivilligt kan ansluta sig till
för att komplettera den garanti som dess insättare redan har
genom institutets anslutning till systemet i sitt hemland.

Det system som filialen ansluter sig till skall omfatta den
kategori av institut som den tillhör eller närmast motsvarar i
värdmedlemsstaten.

3.   Medlemsstaterna skall säkerställa att objektiva och
allmänt tillämpade villkor upprättas för filialers anslutning till
en värdmedlemsstats system enligt punkt 2. Tillträde skall ske
på villkor att de relevanta förpliktelserna vad avser anslutning
är uppfyllda, särskilt vad avser betalning av bidrag och andra
avgifter. Medlemsstaterna skall vid genomförandet av denna
punkt följa de övergripande riktlinjer som anges i bilaga 2 .

4.   Om en filial som enligt punkt 2 frivilligt har anslutit sig
till ett system för garanti av insättningar inte uppfyller de
förpliktelser som åligger det såsom ansluten till systemet, skall
de behöriga myndigheter som utfärdade auktorisationen
meddelas och, i samarbete med systemet för garanti av
insättningar, vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att
de ovannämnda förpliktelserna uppfylls.

Om filialen trots dessa åtgärder inte uppfyller de ovannämnda
förpliktelserna kan systemet för garanti av insättningar, efter
en lämplig frist på minst tolv månader och med samtycke från
de behöriga myndigheter som utfärdade auktorisationen,
utesluta filialen. Insättningar som gjorts före dagen för
uteslutningen skall fortsätta att vara täckta av det frivilliga
systemet till dess

de förfaller. Insättama skall informeras om att den
kompletterande täckningen har fallit bort.

5. Kommissionen skall senast den 31 december 1999
avlägga rapport om hur punkterna 2—4 tillämpas och skall om
lämpligt föreslå ändringar av dessa.

Artikel 5

Insättningar som redan har gjorts vid tidpunkten för
återkallandet av auktorisationen för ett kreditinstitut som har
auktoriserats enligt artikel 3 i direktiv 77/780/EEG skall
fortsätta att vara täckta av systemet för garanti av insättningar.

Artikel 6

1.   Medlemsstaterna skall kontrollera att filialer som har
inrättats av ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor utanför
gemenskapen har en täckning som motsvarar den som
föreskrivs i detta direktiv.

Om så inte är fallet kan medlemsstaterna, om inte annat följer
av artikel 9.1 i direktiv 77/780/EEG, kräva att de filialer som
har inrättats av ett kreditinstitut som har sitt huvudkontor
utanför gemenskapen skall ansluta sig till ett inom sitt
territorium existerande system för garanti av insättningar.

2.   Åt insättare som redan har gjort eller som avser att göra
insättningar hos filialer som har inrättats av ett kreditinstitut
som har sitt huvudkontor utanför gemenskapen skall
kreditinstitutet tillhandahålla all relevant information om de
åtgärder som har vidtagits för att garantera deras insättningar.

3.   Den information som avses i punkt 2 skall på det sätt
som anges i nationell lagstiftning göras tillgänglig på det
officiella språket eller språken i den medlemsstat där en filial
inrättas; informationen skall vara avfattad på ett klart och
förståeligt sätt.

Artikel 7

1.   System för garanti av insättningar skall föreskriva att
varje insättares sammanlagda insättningar skall täckas upp till
20 000 ecu i den händelse insättningarna blir indisponibla.

I de medlemsstater där insättningar inte är täckta upp till
20 000 ecu när detta direktiv antas får fram till den
31 december 1999 det högsta belopp som har fastställts i deras
system för garanti av insättningar bibehållas, förutsatt att detta
belopp inte är lägre än 15 000 ecu.

2.   En medlemsstat kan bestämma att vissa insättare eller
insättningar skall vara undantagna från garanti eller skall ges
en lägre garanti. Dessa undantag finns angivna i bilaga 1.

13

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

Nr L 135/10

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.5.94

3.   Denna artikel skall inte hindra bibehållandet eller
antagandet av bestämmelser som ger en högre eller mer
omfattande täckning av insättningar. System för garanti av
insättningar kan särskilt på grund av sociala skäl täcka vissa
typer av insättningar helt.

4.   En medlemsstat kan begränsa den garanti som anges i
punkt 1 eller den garanti som avses i punkt 3 till en bestämd
procentsats av insättningarna. Den garanterade procentsatsen
skall dock uppgå till eller överstiga 90 % av de sammanlagda
insättningarna till dess det belopp som skall utbetalas enligt
garantin uppgår till det belopp som avses i punkt 1.

5.   Det belopp som avses i punkt 1 skall regelbundet och
minst vart femte år omprövas av kommissionen. Om lämpligt
skall kommissionen till Europaparlamentet och rådet
överlämna ett förslag till ett direktiv om justering av det
belopp som avses i punkt 1, med hänsyn tagen särskilt till
utvecklingen inom banksektorn samt den ekonomiska och
monetära situationen i gemenskapen. Den första omprövningen
skall inte ske förrän fem år efter utgången av den tid som
avses i artikel 7.1 andra stycket.

6.   Medlemsstaterna skall säkerställa an insättarens rän till
kompensation innebär att insättaren har möjlighet att föra talan
mot systemet för garanti av insättningar.

Artikel 8

1.   De gränser som avses i artikel 7.1, 7.3 och 7.4 skall
tillämpas på de sammanlagda insättningarna i samma
kreditinstitut oavsett antalet insättningar, valuta och
lokalisering inom gemenskapen.

2.   Varje insättares andel i ett gemensamt konto skall tas
med i beräkningen av de gränser som avses i artikel 7.1, 7.3
och 7.4.

Om särskilda bestämmelser saknas, skall ett sådant konto delas
lika mellan insättama.

En medlemsstat kan besluta att insättningar till ett konto som
disponeras av två eller flera personer som är medlemmar i ett
bolag, en sammanslutning eller en gruppering av liknande
natur som inte är en juridisk person, kan läggas samman och
behandlas som om de hade gjorts av en enda insättare vid
beräkningen av de gränser som anges i artikel 7.1, 7.3 och
7.4.

3.   Om inte insättaren är faktiskt berättigad till de belopp
som finns innestående på ett konto, skall den person som är
faktiskt berättigad täckas av garantin, förutsatt att den
personen har blivit identifierad eller kan identifieras före det
datum då de behöriga myndigheterna gör det konstaterande
som avses i artikel 1.3 i eller den rättsliga myndigheten
meddelar det avgörande som avses i artikel 1.3 ii. Om flera
personer är faktiskt berättigade skall, då de gränser som anges
i artikel 7.1, 7.3 och 7.4 beräknas, hänsyn tas till

vars och ens andel enligt de för förvaltningen av
insättningarna gällande arrangemangen.

Denna bestämmelse skall inte vara tillämplig på företag för
kollektiva investeringar.

Artikel 9

1.   Medlemsstaterna skall säkerställa att kreditinstituten ger
personer som redan har gjort eller avser att göra insättningar
tillgång till den information som behövs för att avgöra vilket
system för garanti av insättningar som institutet och dess
filialer är anslutna till inom gemenskapen eller vilka andra
alternativa åtgärder som har vidtagits enligt artikel 3.1 andra
stycket eller artikel 3.4. Insättama skall informeras om
bestämmelserna för systemet för garanti av insättningar eller
andra alternativa åtgärder som har vidtagits och deras
tillämpning, inklusive nivån på och omfattningen av den
täckning som skyddssystemet ger. Informationen skall göras
tillgänglig på ett lättförståeligt sätt.

På begäran skall information ges också om villkoren för
kompensation och de formaliteter som skall uppfyllas för att
kompensationen skall utbetalas.

2.   Den information som avses i punkt 1 skall på det sätt
som anges i nationell lagstiftning göras tillgänglig på det
officiella språket eller språken i den medlemsstat där filialen
är etablerad.

3.   Medlemsstaterna skall införa regler som begränsar
användningen av den information som avses i punkt 1 i
marknadsföring, för att förhindra att en sådan användning
påverkar banksystemets stabilitet eller insättamas förtroende.
Medlemsstaterna kan särskilt begränsa sådan marknadsföring
till en saklig hänvisning till det system som kreditinstitutet är
anslutet till.

Artikel 10

1.   System för garanti av insättningar skall kunna betala ut
vederbörligen styrkta fordringar som insättare gör gällande
vad avser indisponibla insättningar inom tre månader från den
dag då de behöriga myndigheterna gör det konstaterande som
avses i artikel 1.3 i eller den rättsliga myndigheten meddelar
det avgörande som avses i artikel 1.3 ii.

2.   Under extraordinära omständigheter och i särskilda fall
kan ett system för garanti av insättningar hos den behöriga
myndigheten ansöka om en förlängning av tidsfristen. Ingen
sådan förlängning får överstiga tre månader. På begäran av
systemet för garanti av insättningar får de behöriga
myndigheterna ytterligare bevilja högst två förlängningar,
varav ingen får överstiga tre månader.

3.   Den tidsfrist som fastställs i punkterna 1 och 2 får inte
åberopas av ett system för garanti av insättningar för att

14

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

31.5.94

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 135/11

förvägra förmåner enligt skyddssystemet till en insättare som
inte har kunnat göra sina anspråk på utbetalning enligt
garantin gällande i tid.

4.   Informationen om de villkor och de formaliteter som
skall uppfyllas för att en kompensation enligt den garanti som
avses i punkt 1 skall kunna utbetalas, skall vara utförlig och
skriven på ett sätt som den nationella lagstiftningen
föreskriver, på det officiella språket eller språken i den
medlemsstat där den insättning som omfattas av garantin är
gjord.

5.   Om en insättare eller en annan person som gör anspråk
på det belopp som finns innestående på ett konto har anklagats
för ett brott som har direkt eller indirekt samband med
tvättning av pengar enligt definitionen i artikel I i direktiv
91/308/EEG, kan system för garanti av insättningar inhibera
tillfälligt alla betalningar i väntan på domstolens dom, oavsett
den tidsfrist som fastställs i punkterna 1 och 2.

Artikel 11

Utan att det påverkar eventuella andra rättigheter enligt
nationell lagstiftning skall system, som inom ramen för en
garanti betalar ut belopp, vara berättigade att vid
likvidationsförfaranden träda i insättarnas ställe för ett belopp
som motsvarar det systemen har betalat ut.

Artikel 12

Utan hinder av artikel 3 skall de institut som har auktoriserats
i Spanien eller Grekland och som finns upptagna i
förteckningen i bilaga 3 vara undantagna från kravet att
tillhöra ett system för garanti av insättningar till och med den
31 december 1999.

Sådana kreditinstitut skall uttryckligen upplysa personer som
redan har gjort eller avser att göra insättningar om att de inte
är anslutna till något system för garanti av insättningar.

Om ett sådant kreditinstitut under den tiden etablerar eller har
etablerat en filial i en annan medlemsstat, kan den
medlemsstaten begära att den filialen ansluter sig till ett

system för garanti av insättningar som har införts inom den
statens territorium enligt de villkor som anges i artikel 4.2,
4.3 och 4.4.

Artikel 13

På den lista över auktoriserade kreditinstitut som
kommissionen enligt artikel 3.7 i direktiv 77/780/EEG skall
utarbeta, skall kommissionen ange varje kreditinstituts
ställning med avseende på det här direktivet.

Artikel 14

1.   Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra
författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv
senast den 1 juli 1995. De skall genast underrätta
kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de
innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en
sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter
om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv
utfärda.

2.   Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna
texterna till centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som
de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 15

Detta direktiv träder i kraft samma dag som det offentliggörs
i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 16

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den 30 maj 1994.

På Europaparlamentets vägnär På rådets vägnar

E. KLEPSCH            G. ROMEOS

Ordförande                 Ordförande

15

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

Nr L 135/12

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.5.94

BZL4GX 1

Förteckning över de undantag som avses i artikel 7.2

1.    Insättningar gjorda av finansinstitut enligt definitionen i artikel 1.6 i direktiv 89/646/EEG.

2.    Insättningar gjorda av försäkringsföretag.

3.    Insättningar gjorda av statliga och centrala administrativa myndigheter.

4.    Insättningar gjorda av regionala, lokala och kommunala myndigheter.

5.    Insättningar gjorda av företag för kollektiva investeringar.

6.    Insättningar gjorda av pensionsfonder.

7.    Insättningar gjorda av styrelseledamöter och andra medlemmar av kreditinstitutets ledning, av bolagsmän som
personligen svarar för företagets skulder, av personer som äger minst 5 % av kreditinstitutets kapital, av personer
med ansvar att utföra enligt lagen föreskriven revision av kreditinstitutets bokföring och av insättare med liknande
ställning i andra företag inom samma grupp.

8.    Insättningar gjorda av nära släktingar och tredje man som handlar för de insättares räkning som avses i 7.

9.    Insättningar gjorda av andra företag inom samma gnipp.

10.  Insättningar som inte är gjorda i någons namn.

11.   Insättningar för vilka samma kreditinstitut på individuell grund har gett insättaren räntesatser och finansiella fördelar
som har bidragit till att förvärra institutets finansiella ställning.

12.  Skuldebrev som samma kreditinstitut ter ställt ut och skulder enligt egna accepter eller egna växlar.

13.  Insättningar gjorda i andra valutor än

— medlemsstaternas valutor,

— ecu.

14.  Insättningar gjorda av företag som är av en sådan storlek att de inte är tillåtna att upprätta en balansräkning i
förkortad form enligt artikel 11 i rådets fjärde direktiv (78/660/EEG) av den 25 juli 1978 grundat på artikel 54.3 g
i fördraget om årsbokslut i vissa typer av bolag1.

EGT nr L 222, 14.8.1978, s. 11. Direktivet senast ändrat genom direktiv 90/605/EEG (EGT nr L 317, 16.11.1990,
s. 60).

16

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

31.5.94

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

Nr L 135/13

BILAGA 2

Övergripande riktlinjer

Om en filial ansöker om att få ansluta sig till en värdmedlemsstats system för kompletterande täckning, skali
värdmedlemsstatens system bilateralt med systemet i den medlemsstat som är filialens hemland införa lämpliga regler och
förfaranden för utbetalning av kompensation till filialens insättare. Följande principer skall vara tillämpliga på både
utarbetandet av dessa förfaranden och fastställandet av de villkor för anslutning som är tillämpliga på en sådan filial (som
avses i artikel 4.2):

a)    Värdmedlemsstatens system skall bibehålla full rätt att ålägga de anslutna kreditinstituten sina objektiva och allmänt
tillämpade regler; den skall kunna kräva tillhandahållande av relevant information och ha rätt att kontrollera sådan
information hos de behöriga myndigheterna i den medlemsstat som är kreditinstitutets hemland.

b)    Värdmedlemsstatens system skall tillmötesgå fordringar på kompletterande kompensation efter det att de behöriga
myndigheterna i den medlemsstat som är hemland har förklarat att insättningarna är indisponibla.
Värdmedlemsstatens system skall ha fortsatt oinskränkt rätt att, innan utbetalning av en kompletterande
kompensation sker enligt systemets egna normer och förfaranden pröva om en insättare har rätt att få en sådan
kompensation.

c)    Systemen i de medlemsstater som är hemland respektive värdland skall ha ett nära samarbete för att säkerställa att
insättare snabbt får en korrekt kompensation. De skall särskilt komma överens om hur förekomsten av motkrav
som kan komma att ge upphov till kvittning enligt endera systemet kommer att påverka den kompensation som
varje system skall betala ut till insättaren.

d)    Värdmedlemsstatens system skall vara berättigat att kräva bidrag av filialer för kompletterande täckning på en
lämplig grundval som tar hänsyn till den garanti som systemet i den medlemsstat som är hemland ger. För att
underlätta inkrävandet av sådana bidrag skall värdmedlemsstatens system vara berättigat att anta att dess åtagande
under alla omständigheter är begränsat till det belopp med vilket den garanti det ger överstiger den garanti som
hemlandet ger, oavsett om hemlandet faktiskt betalar kompensation för insättningar inom värdmedlemsstatens
territorium.

17

394L0019/S

Prop. 1994/95:113

Nr L 135/14

Europeiska gemenskapernas officiella tidning

31.5.94

BILAGA 3

Förteckning över de kreditinstitut som avses i artikel 12

a)    Särskilda kategorier av spanska kreditinstitut, vars legala status för närvarande är föremål för reformering och som
är auktoriserade som

— Entidades de Fianciaciön o Factoring,

— Sociedades de Arrendamiento Financiero,

— Sociedades de Crédito Hipotecario.

b)    Följande spanska statliga institutioner:

— Banco de Crédito Agricola, SA,

— Banco Hipotecario de Espäna, SA,

— Banco de Crédito Local, SA.

c)    Följande grekiska kooperativa kreditinstitut:

— Det kooperativa kreditinstitutet i Lamia,

— Det kooperativa kreditinstitutet i Ioannina,

— Det kooperativa kreditinstitutet i Xylocastron

och de kooperativa kreditinstitut av liknande karaktär som finns förtecknade nedan och som är godkända eller kommer
att godkännas den dag som detta direktiv antas

— Det kooperativa kreditinstitutet i Chania,

— Det kooperativa kreditinstitutet i Iraklion,

— Det kooperativa kreditinstitutet i Magnissia,

— Det kooperativa kreditinstitutet i Larissa,

— Det kooperativa kreditinstitutet i Patras,

— Det kooperativa kreditinstitutet i Thessaloniki.

18

Finansdepartementet                                           Prop. 1994/95:113

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 november 1994

Närvarande: statsrådet Sahlin, ordförande, och statsråden Peterson,

Hellström, Thalén, Freivalds, Persson, Tham, Schori, Blomberg,

Heckscher, Hedborg, Andersson, Winberg, Nygren, Ulvskog,

Sundström, Lindh, Johansson

Föredragande: statsrådet Persson

Regeringen beslutar proposition 1994/95:113 om ändring av avtalet om

Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet): System för
garanti av insättningar.

19

gotab 47220, Stockholm 1994