Yttrandefrihetens utvidgning

Motion 1999/2000:K250 av Mats Einarsson m.fl. (v)

Företrädare för Sverige brukar i internationella sammanhang
framhålla yttrandefrihetens starka ställning i vårt samhälle
och i den svenska lagstiftningen. I regeringsformens (RF)
andra kapitel skyddas yttrandefrihet, informationsfrihet,
mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och
religionsfrihet. Yttrande- och tryckfrihet behandlas vidare i
två särskilda grundlagar, Tryckfrihetsförordningen (TF) och
Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Mot yttrande- och
tryckfriheten svarar en nästan lika långtgående
offentlighetsprincip som ger medborgarna tillgång till
allmänna handlingar (2 kap. TF). Som ytterligare ett värn för
yttrandefriheten finns det s.k. meddelarskyddet, som innebär
att var och en har rätt att lämna uppgifter "i vad ämne som
helst" till t.ex. journalister (1 kap. 1 § TF, 1 kap. 2 § YGL).
Slutligen finns det s.k. efterforskningsförbudet (3 kap. 4 §
TF, 2 kap. 4 § YGL), som innebär att man inte får försöka att
ta reda på vem som lämnat en viss uppgift för publicering.

Denna lagstiftning är av ovärderlig betydelse för demokratin och
samhällsutvecklingen i stort. Den har dock en fundamental begränsning.
Yttrandefriheten och de andra fri- och rättigheterna gäller endast i
förhållandet mellan medborgaren och "det allmänna", dvs. statsapparaten
(inklusive kommuner och landsting). Staten får inte inskränka vår
yttrandefrihet (annat än i vissa specificerade fall) - däremot kan privata
arbetsgivare utan hinder av grundlagen sätta munkavle på sina anställda. En
kommundirektör får inte försöka ta reda på vem i personalen som pratat med
lokaltidningen - en verkställande direktör i ett privatföretag kan lugnt göra
sina efterforskningar utan att behöva bekymra sig om grundlagen.
Yttrandefriheten gör, liksom demokratin i övrigt, halt vid fabriksgrindarna
och kontorsentréerna.

Ett antal uppmärksammade fall i Arbetsdomstolen (Värö bruk 1994,
Samariten 1997 m.fl.) har klargjort hur svag yttrandefriheten är när den
kommer i konflikt med den lojalitet som arbetsgivare anser sig ha rätt att
kräva av de anställda. Att tala med massmedia om allvarliga
missförhållanden på arbetsplatsen eller att utnyttja sina demokratiska
rättigheter som folkvald utan att fråga arbetsgivaren om lov har av AD
bedömts som illojalitet - även om man inte alltid ansett brottet så allvarligt
att det motiverat avsked.

Lojalitetsbegreppet har sin historiska och rättsliga grund i förkapitalistiska,
feodala förhållanden, där länsherren av konungen gavs långtgående
rättigheter. Offentlig och privat makt sammanföll i feodalfurstens
ekonomiska och politiska makt över allmogen. De medeltida
maktförhållandena levde vidare i t.ex. tjänstehjonsstadgan från 1664, där det
bland annat fanns bestämmelser om att den "som fäller okvädingsord emot
sin herre, plikte med fyradubbelt böter emot det, som lagen eljest därom
innehåller". I legostadgan från 1833 gavs husbonden rätt till husaga av vuxet
tjänstefolk ända till 1858 och av barn till 1920-talet. Dagens lagstiftning är
inte så öppet skriven i arbetsköparnas intresse, men alltjämt reflekterar
arbetsrättslagstiftningen och AD:s praxis äldre tiders patriarkala förhållande
mellan husbonde och tjänstehjon.

Vänsterpartiet menar att det nu är hög tid att ta konkreta steg framåt på
detta område. Den långtgående lojalitetsplikt som den anställde anses ha
gentemot sin arbetsgivare och som bland annat innebär att arbetsgivaren kan
förbjuda sina anställda att delta i samhällsdebatten eller på andra sätt
utnyttja
sina demokratiska rättigheter, är i akut behov av reformering. Samhällslivet i
stort - inbegripet det näringsliv där privata kapitalägare alltjämt har den
avgörande makten - har långsiktigt inget att förlora på ökad öppenhet;
tvärtom!

Tidigare riksdagsbehandling av dessa frågor visar emellertid att motståndet
mot en fördjupning av demokratin är starkt. Såväl regeringar som
riksdagsmajoriteter har vid ett flertal tillfällen under 80- och 90-talen
uttalat
sig för reformer, bland annat meddelarskyddets utvidgning till den privata
sfären. Färdiga lagstiftningsförslag har funnits. Ändå har man inte kunnat
eller vågat ta steget fullt ut. I stället har vi kunnat iaktta en mycket
obehaglig
tendens till att även offentliga arbetsgivare börjat betrakta "lojalitet" som
synonymt med tystnad. En aktuell undersökning utförd av SKTF visar att
offentliganställda är mer rädda att kritisera sina arbetsgivare än
privatanställda, trots att deras yttrandefrihet är grundlagsskyddad.

Just därför att demokratin och yttrandefriheten är ifrågasatt och hotad på
många sätt är det särskilt angeläget att riksdagen visar att utvecklingen inte
kan stoppas, än mindre vridas tillbaka. Riksdagen bör av regeringen begära
förslag till lagstiftning som innebär att yttrandefriheten och meddelarfriheten
utvidgas till att även gälla förhållanden utanför den offentliga sektorn. Detta
bör kunna ske både genom förändring av RF, TF och YGL och genom
reformering av t.ex. medbestämmandelagen.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagstiftningen till skydd för yttrandefriheten i enlighet med vad i
motionen anförts.

Stockholm den 27 september 1999

Mats Einarsson (v)

Kenneth Kvist (v)

Tanja Linderborg (v)

Tasso Stafilidis (v)

Charlotta L Bjälkebring (v)

Peter Pedersen (v)