Yttrandefriheten

Motion 2000/01:K210 av Sten Andersson (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att erforderliga åtgärder vidtas i syfte att även i praktiken
garantera yttrandefrihet och att skydda medborgare som tillämpar den-
samma.
Motivet för mitt förslag

Rubriken hämtad från William Shakespeares (1564-1616) pjäs Hamlet
men originaltitelns "danska staten" är, enligt undertecknad, berättigat
ändrat till - svenska staten. Hamlet utspelades förvisso under tidig
medeltid, men handlingen är i delar fortfarande aktuell i dagens Sverige.

Politiker hävdar ofta att Sverige är, om inte demokratins stamort, ett land
där medborgarna lever i fysisk och psykisk trygghet, med stor öppenhet och
där varje människas röst är lika värd. Förvisso är så fallet vid allmänna val
till
olika politiska församlingar. Undantaget detta gnisslar det däremot högt i det
demokratiska maskineriet i allmänhet och avseende yttrandefrihet och
civilkurage i synnerhet.

Många människor är "tysta" och vågar av olika skäl inte offentliggöra sin
åsikt. Läget har förvärrats under senare år. Det är dags för framför allt
politiker att sätta ned foten, vidta erforderliga åtgärder och kraftfullt
markera
att situationen inte accepteras längre.

Dagligen offentliggörs hur människor i privatliv och på arbetsplatser, då
framför allt sådana inom stat, landsting och kommun, upplever att de måste
vara "tysta" av olika skäl. Av i huvudsak rädsla att förlora arbete och karriär
tiger man inför oförrätter och vågar inte framföra berättigad kritik. Dessutom,
vilket är ytterst allvarligt, är det ett faktum att människor alltmera drar sig
för
att ställa upp som vittnen i domstolar.

Många med insyn i skolan har länge förvånats över att skoldebatten till
stora delar handlat om i och för sig viktiga saker som ämnesinriktning och
undervisningsplaner. Vad som har berörts mycket mindre är hur det ser ut
inne i skolsalen.

Det har misstänkts att den ordning och reda som påstås ha härskat på
skolorna varit en dimridå, som ingen ansvarig velat ens försöka skingra. Nu
vet alltfler att det på många skolor råder närmast anarki, där inlärning och
undervisning inte kan prioriteras i praktiken. Att läraryrket har sina sidor
vittnar statistik över sjukskrivningar och förtidspensioneringar om. Varför har
det blivit så och varför har i stort sett ingen reagerat? Lärare, rektorer,
ansvariga på högre nivåer och förvisso även politiker har av förmodligen
olika skäl valt att ligga lågt och i alla fall inte offentligt diskuterat
problemen
som finns. Varför?

Mycket pekar på att problemen med ordning och uppförande i skolan beror
på att respekt för lärare och vuxna bland skolelever har minskat. Det bör inte
förglömmas att unga flickor ibland blir ytterst illa behandlade i skolan av
pojkar. Därför har det uppstått situationer som är direkt deprimerande och en
skam inte bara för skolan utan för samhället i stort. Varför har då så få
varnat
och vågat ta bladet från munnen och berätta hur det är?

En orsak är att få lärare ville tala om att de hade problem med ordningen i
klassrummet. Man ville förmodligen inte framstå som en dålig yrkesman.
Dylika erkännanden kan nämligen misstänkas vara hinder i karriären. Det är
nog inte fel att tro att alla visste vad som försiggick, men föredrog att vara
tysta. Ett exempel på en misslyckad skola där ansvariga saknade förmåga och
vilja att åtgärda problemen uppmärksammades i boken " Fittstim". Där
avslöjades det interiörer som är en skam för den svenska skolan, särskilt som
de verkade vara accepterade.

Runt om på landets arbetsplatser råder också alltför ofta en deprimerande
tystnad. Som regel är orsaken att de som skulle vilja säga emot eller kritisera
tror att sådant agerande är en broms i karriären. Vad som är förvånansvärt är
att det verkar som att tystnaden är "störst" på offentliga arbetsplatser. Detta
kan bero på att i dag arbetar många inom den offentliga sektorn som vikarier
eller på deltid, vilket kan innebära att de som anses "besvärliga" tror att
deras
möjligheter till förnyade vikariat eller ökad arbetstid minskar.

Det är en skam för Sverige att, då anställda inom den offentliga sektorn
deltagit i demonstrationer där kritik riktats mot förhållanden på arbetsplatser,
de kände sig tvingade att dölja sina ansikten.

Det skall betonas att det naturligtvis finns människor som är notoriska
kverulanter och alltid anser sig förbigångna. Det är dock min bestämda
övertygelse att det stora flertalet kritiska röster inte tillhör den kategorin.

Ett annat exempel på "det tysta Sverige" är de alltmera uppmärksammade
fallen där människor som varit vittnen till brott inte vågar vittna inför polis
och vid domstol av rädsla för hot om fysiska konsekvenser. Detta är det i
särklass allvarligaste angreppet mot samhället, och här måste tas krafttag i
form av ökade resurser till polis, åklagare och domstolar.

Många anser, med all rätt, att de resurser som står till rättsmaskineriets
förfogande är för snålt tilltagna. Otaliga är beskrivningarna i media där
människor som drabbats av brott kritiserar polisens alltför små resurser.
Under senare år har polisen omorganiserats i en takt som kan ifrågasättas. De
enda som verkar försvara alla omorganisationer inom polisen är chefer med
högre karriär i sikte.

Vad som borde vara en varningsklocka är det faktum att många anser att
det ofta händer att åklagare på grund av stor arbetsbörda inte hinner förbereda
mål i erforderlig omfattning. Mål som förberetts av åklagare blir i
oroväckande stor omfattning kritiserade av domstol och advokater. Om det är
så att antalet mål är för många per åklagare och kvalitén av det skälet blir
mindre bra, kan detta endast åtgärdas genom mer resurser till
åklagarväsendet.

I takt med att polisens möjligheter att förebygga och bekämpa brott
minskar är risken uppenbar att s.k. medborgargarden uppstår. Sedan många år
har uppgifter som tidigare sköttes av polis övertagits av vaktbolag. Då det
gäller rena bevakningsuppgifter kan detta accepteras, men får inte utvecklas i
sådan riktning att direkt polisiära uppgifter ges till vaktbolag. Skulle
intresset
för medborgargarden öka är det från många synpunkter en bekymmersam
situation som kan skaka grundvalarna i ett demokratiskt samhälle. Människor
som bildar eller tänker bilda medborgargarden, anser att polisen inte längre
klarar av att skydda människor och deras ägodelar. De menar att det är deras
rättighet att agera mot brottslighet då polisen ofta saknar resurser och tvingas
göra prioriteringar som inte överensstämmer med människors uppfattning
över vad polisen skall syssla med.

Ett annat exempel på tystnaden i Sverige är då medborgare ifrågasätter vår,
jämfört med hela industrivärlden, unikt "generösa" flyktingpolitik, som
utvecklats till det största sociala och ekonomiska haveriet på 90-talet. Alla
attitydmätningar sedan tio år tillbaka vittnar om att en majoritet av svenska
folket är mycket kritiskt mot den förda politiken. Kritiken handlar i de allra
flesta fall inte om rasism eller främlingsfientlighet, utan enbart om att
Sverige
saknar resurser och kompetens för att kunna hantera det stora antal
utlänningar som beviljats asyl. Kritiken viftas bort av politiker med hjälp av
media som okunnig och även främlingsfientlig. Detta gör att människor drar
sig för att offentligt ifrågasätta flyktingpolitiken. Vem vill kallas för
rasist?
Men inte bara medborgarna är tysta.

Bland politiker som var och en är ansvarig, råder en närmast kompakt
tystnad. Man skäms mot bakgrund av alla löften för det stora misslyckandet
som inte längre går att dölja. Sverige skulle inte bara garantera fysiskt skydd
åt asylbeviljade, utan även en god ekonomisk och social framtid. Alla som
vill se, ser att politiken havererat.

Det är av stor vikt då det gäller medborgarnas förtroende för
myndigheterna att dessa skapar resurser och agerar så att yttrandefriheten
fungerar även vid sidan om högtidliga middagstal.

Stockholm den 21 september 2000

Sten Andersson (m)