Yttrandefriheten m.m.

Motion 1999/2000:K222 av Sten Andersson (m)

Det är någonting ruttet i den svenska staten

Rubriken hämtad från William Shakespeares (1564-1616)
pjäs Hamlet men originaltitelns "danska staten" är, enligt
undertecknad, berättigat ändrad till - svenska staten. Hamlet
utspelades förvisso under tidig medeltid, men handlingen är i
delar fortfarande aktuell i dagens Sverige.

Politiker hävdar ofta att Sverige är, om inte demokratins stamort, ett land
där medborgarna lever i fysisk och psykisk trygghet, med stor öppenhet och
där varje människas röst är lika värd. Förvisso är så fallet vid allmänna val
till olika politiska församlingar. Undantaget detta, gnisslar det däremot högt i
det demokratiska maskineriet i allmänhet och avseende yttrandefrihet och
civilkurage i synnerhet.

Många människor är "tysta" och vågar av olika skäl inte offentliggöra sin
åsikt. Läget har förvärrats under senare år. Det är dags för framför allt
politiker att sätta ned foten, vidta erforderliga åtgärder och kraftfullt
markera
att situationen inte längre accepteras.

Dagligen offentliggörs hur människor i privatliv och på arbetsplatser, då
framför allt sådana inom stat, landsting och kommun, upplever att de måste
vara "tysta" av olika skäl. Av i huvudsak rädsla för att förlora arbete och
karriär tiger man inför oförrätter och vågar inte framföra berättigad kritik.
Dessutom, vilket är ytterst allvarligt, är det ett faktum att människor alltmer
drar sig för att ställa upp som vittnen i domstolar.

Många med insyn i skolan har länge förvånats över att skoldebatten till
stora delar handlat om i och för sig viktiga saker som ämnesinriktning och
undervisningsplaner. Vad som har berörts mycket mindre är, hur det ser ut
inne i skolsalen.

Det har misstänkts att den ordning och reda som påstås ha härskat på
skolorna varit en dimridå som ingen ansvarig velat ens försöka skingra. Nu
vet allfler att det på många skolor råder närmast anarki där inlärning och
undervisning inte kan prioriteras i praktiken. Att läraryrket har sina sidor
vittnar statistik över sjukskrivningar och förtidspensioneringar om. Varför
har det blivit så och varför har i stort sett ingen reagerat? Lärare, rektorer,
ansvariga på högre nivåer och förvisso även politiker har av förmodligen
olika skäl valt att ligga lågt och i alla fall inte offentligt diskutera
problemen
som finns. Varför?

Mycket pekar på att problemen med ordning och uppförande i skolan beror
på att respekt för lärare och vuxna bland skolelever har minskat. Det bör inte
förglömmas att unga flickor i bland blir ytterst illa behandlade i skolan av
pojkar. Därför har det uppstått situationer som är direkt deprimerande och en
skam, inte bara för skolan utan för samhället i stort. Varför har då så få
varnat och vågat ta bladet från munnen och berätta hur det är?

En orsak är att få lärare ville tala om att de hade problem med ordningen i
klassrummen. Man ville förmodligen inte framstå som en dålig yrkesman.
Dylika erkännanden kan nämligen misstänkas vara hinder i karriären. Det är
nog inte fel att tro att alla visste vad som försiggick, men föredrog att vara
tysta. Ett exempel på en misslyckad skola där ansvariga saknade förmåga
och vilja att åtgärda problemen uppmärksammades i boken "Fittstim". Där
avslöjades det interiörer som är en skam för den svenska skolan då de
verkade vara accepterade.

Runt om på landets arbetsplatser råder också alltför ofta en deprimerande
tystnad. Som regel är orsaken att de som skulle vilja säga emot eller kritisera
tror att sådant agerande är en broms i karriären. Vad som är förvånansvärt är
att det verkar som om tystnaden är "störst" på offentliga arbetsplatser. Detta
kan bero på att många i dag arbetar inom den offentliga sektorn som vikarier
eller på deltid, vilket kan innebära att de som anses "besvärliga" tror att
deras
möjligheter till förnyade vikariat eller ökad arbetstid minskar.

Det är en skam för Sverige att anställda inom den offentliga sektorn då de
deltagit i demonstrationer, där kritik riktats mot förhållanden på arbets-
platser, känt sig tvingade att dölja sina ansikten.

Det skall betonas att det visst finns människor som är notoriska kverulanter
och alltid anser sig förbigångna. Det är dock min bestämda övertygelse att
det stora flertalet kritiska röster inte tillhör den kategorin.

Ett annat exempel på det "tysta Sverige" är de alltmer uppmärksammade
fallen där människor som varit vittnen till brott inte vågar vittna inför polis
och vid domstol av rädsla för hot om fysiska konsekvenser. Detta är det i
särklass allvarligaste angreppet mot samhället och här måste tas krafttag i
form av ökade resurser till polis, åklagare och domstolar.

Många anser, med all rätt, att de resurser som står till rättsmaskineriets
förfogande är för snålt tilltagna. Otaliga är beskrivningarna i medierna där
människor som drabbats av brott kritiserar polisens alltför små resurser.
Under senare år har polisen omorganiserats i en takt som kan ifrågasättas. De
enda som verkar försvara alla omorganisationer inom polisen är chefer med
högre karriär i sikte.

Vad som borde vara en varningsklocka är det faktum att många anser att
det ofta händer att åklagare på grund av stor arbetsbörda inte hinner
förbereda mål i erforderlig omfattning. Mål som förberetts av åklagare blir i
oroväckande stor omfattning kritiserade av domstol och advokater. Om det är
så att antalet mål är för många per åklagare och kvalitén av det skälet blir
mindre bra, kan detta endast åtgärdas genom mer resurser till åklagarväsen-
det. Dessvärre saknas inte heller exempel på dålig kompetens bland åklagare.

I takt med att polisens möjligheter att förebygga och bekämpa brott
minskar är risken uppenbar att s.k. medborgargarden uppstår. Sedan många
år har uppgifter som tidigare sköttes av polis övertagits av vaktbolag. Då det
gäller rena bevakningsuppgifter kan detta accepteras, men får inte utvecklas i
sådan riktning att direkt polisiära uppgifter ges till vaktbolag. Skulle
intresset för medborgargarden öka är det från många synpunkter en bekym-
mersam situation som kan skaka grundvalarna i ett demokratiskt samhälle.
Människor som bildar eller tänker bilda medborgargarden anser att polisen
inte längre klarar av att skydda människor och deras ägodelar. De menar att
det är deras rättighet att agera mot brottslighet då polisen ofta saknar
resurser
och tvingas göra prioriteringar som inte överensstämmer med människors
uppfattning av vad polisen skall syssla med.

Ett annat exempel på tystnaden i Sverige är då medborgare ifrågasätter vår,
jämfört med hela industrivärlden, unikt "generösa" flyktingpolitik, som
utvecklats till det största sociala och ekonomiska haveriet på 90-talet. Alla
attitydmätningar sedan tio år tillbaka vittnar om att en majoritet av svenska
folket är mycket kritisk mot den förda politiken. Kritiken handlar i de allra
flesta fall inte om rasism eller främlingsfientlighet, utan enbart om att
Sverige saknar resurser och kompetens för att kunna hantera det stora antal
utlänningar som beviljats asyl. Kritiken viftas bort av politiker med hjälp av
medierna som okunnig och även främlingsfientlig. Detta gör att människor
drar sig för att offentligt ifrågasätta flyktingpolitiken. Vem vill kallas för
rasist? Men inte bara medborgarna är tysta.

Bland politiker som var och en är ansvarig, råder en närmast kompakt
tystnad. Man skäms mot bakgrund av alla löften för det stora misslyckandet
som inte längre går att dölja. Sverige skulle inte bara garantera fysiskt skydd
åt asylbeviljade, utan även en god ekonomisk och social framtid. Alla som
vill se, ser att politiken havererat.

Det är av stor vikt då det gäller medborgarnas förtroende för myndigheter-
na att dessa skapar resurser och agerar så att yttrandefriheten fungerar även
vid sidan om högtidliga middagstal.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att erforderliga åtgärder bör vidtas i syfte att
även i praktiken garantera yttrandefrihet och skydda medborgare som
tillämpar densamma.

Stockholm den 29 september 1999

Sten Andersson (m)