Yr 336—341 Motioner i Första kammaren, nr 336 år 1958 (Motion 1958:336 Första kammaren - a)

.Yr 336—341 Motioner i Första kammaren, nr 336 år 1958

Nr 336

Av herrar Lundström och Kaijser, i anledning av Kungl. Maj. ts
proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314J angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv m. m.

I proposition nr 64 hemställer Kungl. Maj:t att giltighetstiden för lagen
om bankaktiebolags kassareserv förlänges ytterligare ett år till den 1 juli
1959 samt att ränteregleringslagen likaledes förlänges ytterligare ett år till
samma datum. Båda lagarna har beredskapslagstiftnings karaktär.

Lagen om kassareserv

Möjligheterna att meddela föreskrifter om bankernas kassareserver är
ett medel i den penningvårdande politikens tjänst, som i vissa lägen bör finnas
att tillgå. Variationerna i bankernas kassareservhållning utgör emellertid
endast ett komplement till andra åtgärder inom den penningvårdande
politiken, vars grund måste vara en efter de skiftande lägena avpassad kredit-,
penning- och räntepolitik. Med hänsyn till kassareservbestämmelsernas
supplementära karaktär som penningpolitiskt medel är det av Kungl. Maj:t
föreslagna maximikravet om kassareserv å 50 procent alltför vittgående.
Skulle möjligheterna att utnyttja kassareservens övre gräns över huvud
taget begagnas bleve följden härav, att bankerna ej längre kunde fylla sin
funktion som förmedlare av kredit till näringslivet, och en allmän desorganisation
skulle inträda på kreditmarknaden. Bestämmelserna om kassareserv
har sin största betydelse i lägen, när det råder stor tillgång på likvida
medel, och en skärpning i den omfattning, som lagen skulle medge enligt
den i propositionen föreslagna lydelsen, framstår i dagens läge som helt
opåkallad även ur beredskapssynpunkt. Det relationstal som rådde mellan
kassareserv och förbindelser före den ändring som skedde 1954 var 25
procent. Detta relationstal framstår som fullt tillräckligt för behovet. Att
någon extra marginal skulle vara behövlig för att ge staten ett effektivt
argument vid förhandlingar med bankerna om särskilda överenskommelser
i fråga om kassareserverna är inte styrkt. Tvärtom har bankerna visat sin
beredvillighet att medverka till lämpliga begränsningar, och man kan säkerligen
även i fortsättningen utgå ifrån att bankinstitutens ledningar skall
vara medvetna om sitt ansvar för landets ekonomi.

Anledning saknas att avvakta de resultat, den s. k. kreditmarknadsutred -

Bilutng till riksdagens protokoll 1958. 3 samt. Nr 336—341

2 Motioner i Första kammaren, nr 336 år 1958

ningen kommer till. Det synes oriktigt att för obestämd tid uppskjuta jämkningen
av en alltför vittgående lagstiftning av så ingripande art som den
ifrågavarande i avvaktan på en nyligen tillkallad utredning med mycket
omfattande program.

Ränteregleringen

Ränteregleringslagen blev redan vid sin tillkomst 1951 hårt kritiserad av
remissinstanserna och avstyrktes av lagrådet. Lagstiftningen har heller
aldrig tillämpats. Skulle den tillgripas, måste den säkerligen verka mycket
störande på kreditmarknaden. Lånesökande skulle nödgas söka sig ut på
en grå eller svart marknad, som ej kan överblickas av centralbanken.

Meningen med ränteregleringslagen var givetvis att genom räntereglering
förhindra räntehöjningar. Lagstiftningen har nu blivit helt passerad av
utvecklingen. Sedan en rörlig ränta börjat tillämpas kan det anses praktiskt
uteslutet att någon tillämpning av ränteregleringslagen skulle ifrågakomma.
Denna tvivelaktiga lagstiftningsprodukt bör därför snarast utmönstras
ur vår lagstiftning.

Med hänvisning till det ovan anförda får vi således föreslå,
att riksdagen måtte

1) med ändring av vad Kungl. Maj :t hemställt i proposition
nr 64 för sin del besluta sådan lydelse av 1 § lagen
angående rätt för Konungen att meddela bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, att relationstalet mellan bankaktiebolags
kassareserv och förbindelser fastställes till 25,
samt

2) avslå det i propositionen framlagda förslaget om ytterligare
förlängning av ränteregleringslagen.

Stockholm den It mars 1958

Birger Lundström

Rolf Kaijser