Vuxna adoptivbarns situation

Motion 1993/94:So259 av Eva Zetterberg och Elisabeth Persson (v)

I Sverige finns idag ca 40 000 barn som blivit adopterade.
Vi vet att de flesta adoptivbarn som kommer till Sverige får
ett gott omhändertagande av sina adoptivföräldrar som
genom sitt engagemang och sin kompetens kan stödja och
främja barnens utveckling.

Många adopterade har en så komplicerad bakgrund och
uppväxt att de får känslomässiga problem som de i vuxen
ålder kan behöva hjälp att komma till rätta med för att de
inte skall bli ett hinder i deras framtida liv. Problemen blir
tydliga då de lämnat sin familj, frigjort sig från föräldrarna
för ett eget liv. En del av dessa unga vuxna behöver hjälpen
genom psykoterapi. Har de goda relationer till föräldrarna
och föräldrarna har ekonomiska resurser kan det gå att få
sådan hjälp.

Men det finns ett mindre antal barn som kommer till
adoptivhem där de inte får det bra. En del adoptivföräldrar
klarar inte uppgiften, trots att de bedömts ha
förutsättningarna för detta genom den hemutredning som
sociala myndigheter gjort.

Anledningen kan vara att barnet har så svåra upplevelser
bakom sig att adoptivföräldrarna inte räcker till vilket kan
resultera i besvikelse från ömse håll. Eller det kan vara så
att en av eller båda adoptivföräldrarna har egna problem
som de ej kan hantera, då kraven att räcka till för ett barn
kommer. Eller någon oförutsedd händelse kan försvåra för
adoptivfamiljen.

Ibland kan barnet och föräldrarna få hjälp att lösa
problemen på ett tidigt stadium. Men ett antal adopterades
situation blir inte uppmärksammad eller förstådd av
omgivningen. De mår dåligt, men inte så dåligt att skolans
elevvård eller sociala myndigheter ingriper. Men då de
kommer upp i vuxenlivet har de svårt att fungera, de orkar
inte hålla kvar ett arbete, de misslyckas i relationer till
andra människor.

Då dessa unga vuxna vill förbättra sin situation genom
att söka psykoterapi har de i regel inte egna ekonomiska
resurser att bekosta detta och p.g.a. den svåra relationen till
föräldrarna kan de inte få hjälp den vägen. De anses inte
tillräckligt ''sjuka'' för att prioriteras till terapi vid den
sektoriserade psykiatrin. De får avslag på begäran att få
ekonomiskt stöd från sociala myndigheter om de inte har
akuta problem.

Samhället har ett ansvar för att de barn som kommer hit
som adopterade får en bra familjesituation. Blivande
adoptivföräldrar granskas och godkänns, men sedan de fått
sina barn har samhället ingen insyn i familjen. De barn som
kommer till en dåligt fungerande familj är ofta skyddslösa.
Då de blivit tillräckligt självständiga för att själva ta initiativ
till hjälp, borde samhället = sociala myndigheter ha
beredskap att ställa upp för dem. Då en person begär
ekonomiskt bistånd, borde problematik som uppstått p.g.a.
en misslyckad adoption vara en tung faktor vid bedömning
av behovet.

Forskning har på detta område bedrivits av Marianne
Cederblad, Madeleine Katz m.fl. Däremot finns ingen
sammanfattning av vilka problem som är specifika för just
adoptivbarn i Sverige och vilka åtgärder som kan vidtagas
för att minska dessa. Ett exempel är just svårigheten att få
psykoterapi i vuxen ålder.

En genomgång av ovanstående frågeställningar behöver
göras. Självklart bör en sådan utredning göras i nära
samarbete med Adoptionscentrum, vuxna adoptivbarns
egna organisationer, övriga organistioner och myndigheter
som har kunskap på området.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning av
adoptivbarns situation i vuxen ålder.

Stockholm den 25 januari 1994

Eva Zetterberg (v)

Elisabeth Persson (v)