Vissa jaktfrågor

Motion 2000/01:MJ920 av Eskil Erlandsson m.fl. (c)

Sammanfattning

Denna motion behandlar vissa jaktpolitiska frågor. Under
våren 2000 behandlade riksdagen proposition 1999/2000:73
Jaktens villkor. I samband med behandlingen av
propositionen förväntade sig Centerpartiet ett positivt besked
från riksdagen vad gäller möjligheterna till allmän jakttid på
skarv. Så blev tyvärr inte fallet, även om miljö- och
jordbruksutskottets majoritet hade förståelse för
problematiken. Vi återkommer därför med yrkande i detta
hänseende i denna motion.

Vidare vill vi avskaffa den statliga representationen i de centrala
jägarorganisationerna. Motionen behandlar också problematiken med att
medel ur jaktvårdsfonden används till annat än vad som ursprungligen varit
tanken.

Vad gäller rovdjurspolitiken kommer regeringen under hösten 2000 att
lägga fram en proposition. Centerpartiet lägger därför bara några yrkanden
rörande rovdjurspolitiken i denna motion. Dessa yrkanden får dock anses som
väldigt viktiga för rovdjurspolitiken.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att flytta beslut om skyddsjakt från Naturvårdsverket till
länsstyrelserna.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om full ekonomisk ersättning vid rovdjursangrepp.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att införa allmän jakttid på skarv.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om användandet av medel ur jaktvårdsfonden.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförts om att avskaffa ordningen med statlig representation i de centrala
jägarorganisationerna.

Rovdjursförvaltning

Det bör vara ett mål för det svenska samhället att vi skall ha
livskraftiga stammar av björn, järv, lo och varg. Stammarna
skall ha en sådan utbredning att arternas långsiktiga
överlevnad i Sverige och Skandinavien kan garanteras. I takt
med att vargen på senare år kommit närmare människorna har
debatten om vargens framtid ökat. Rovdjursutredningen
presenterade i april 1999 ett delbetänkande (SOU 1999:50).
Utredningen föreslår där att det under vissa förutsättningar
ska bli tillåtet att skjuta en varg som angriper. Det är ett klokt
förslag. Nu återstår att se vad regeringen föreslår i den
proposition som snart läggs på riksdagens bord.

Vi anser att en ändring i jaktförordningen är befogad. Beslut om
skyddsjakt bör flyttas från Naturvårdsverket till länsstyrelserna. Denna
decentralisering är nödvändig för att alla intressen i rovdjursfrågorna ska få
möjlighet att föra fram sin mening. Att flytta besluten från central nivå till
regional nivå är också en förutsättning för att få väl förankrade beslut hos
lokalbefolkningen (både hos dem som förespråkar jakt och hos dem som inte
vill se jakt). Väl förankrade beslut skapar större möjlighet att få acceptans
för
livskraftiga rovdjursstammar. Frågan om rovdjur har alltid väckt starka
känslor varför det är nödvändigt att beslut fattas på ett sådant sätt att
människor inte känner sig överkörda. Därför är det rimligt att flytta besluten
om skyddsjakt till den regionala nivån. Vad som ovan anförts om att flytta
beslut om skyddsjakt från Naturvårdsverket till länsstyrelserna bör ges
regeringen till känna.

Det är viktigt att djurägare erhåller full ekonomisk ersättning för djur som
skadats eller dödats vid rovdjursangrepp. En sådan ordning är befogad med
tanke på att samhället har som mål att vi ska ha livskraftiga rovdjursstammar.
Det är inte rimligt att den enskilde djurägaren ska behöva drabbas av höga
försäkringspremier på grund av att det finns rovdjur där husdjur och
tamboskap vistas. Även om skadorna på människor till följd av
rovdjursangrepp är få är det viktigt att ansvarsfrågan klarläggs. Enligt vår
uppfattning har staten ett ekonomiskt ansvar vid personskador till följd av
angrepp från rovdjur. Precis som ersättning ska utgå för skadade eller dödade
tamdjur ska statlig ersättning utgå för personskador som uppstått i samband
med ett rovdjursangrepp. Vad som ovan anförts om full ekonomisk ersättning
vid rovdjursangrepp bör ges regeringen till känna.

Jakt på skarv

Det svenska beståndet av skarv uppgår nu till nära 30.000 häckande par och
det europeiska till storleksordningen 200.000 par. Ökningstakten i Sverige har
varit extremt snabb sedan 1980. Denna ökning av skarv i Sverige har lett till
ett stort antal klagomål om att skarvarna gör skada på fiskbestånden, skapar
andra olägenheter för fisket och förstör skogen på de öar där de häckar.

Inom stora delar av den svenska skärgården är skarven numera en av de
vanligaste fågelarterna. Det är synnerligen svårförståeligt att allmän jakttid
inte längre medges för en fågel som förekommer i mycket stora och ständigt
ökande antal. När bestämmelser, inom det jordnära område som jakt och
viltvård utgör, inte kan förstås och inte heller har någon verklighetsbakgrund
är risken påtaglig att respekten för lagstiftningen på det jaktliga området
urholkas. Vi förordar att allmän jakttid medges på skarv. Detta måste anses
fullt berättigat då fågeln aldrig varit talrikare än den är nu. Vad som ovan
anförts om att införa allmän jakttid på skarv bör ges regeringen till känna.

Jaktvårdsfonden

Jakten har stor betydelse för många människor i vårt land.
Mer än 500 000 personer är direkt eller indirekt berörda av
jakten. Jakten är också en naturlig och viktig del i viltvården
och förvaltningen av våra viltstammar. Mot bakgrund av
detta är det viktigt att viltforskningen och viltövervakningen
av de jaktbara arterna tillförs erforderliga resurser.

Forskning bedrivs i vårt land dels med allmänna budgetmedel och dels
med enskilda medel till vilka i detta fall jaktkortsavgiften och jaktvårdsfonden
bör räknas. Viltforskningen tillförs en mindre del allmänna budgetmedel än
annan forskning i Sverige. Det är då utomordentligt angeläget att medlen i
jaktvårdsfonden vilka bildas av den statliga jaktkortsavgift som alla jägare
betalar, används till de ändamål den skapats för - nämligen att finansiera det
allmänna uppdraget för att leda jakten och viltvården i landet samt andra
jaktliga intressen. I annat fall måste frågan om jaktkortsavgiftens varande
prövas.

Centerpartiet avvisar bestämt att dessa insamlade avgifter i form av
jaktkortsavgifter används till statliga verk och myndighetsuppgifter vilka skall
finanseras genom budgetmedel. Likaså måste det ifrågasättas om medel ur
nämnda fond ska kunna anvisas till polisiär verksamhet och till åtgärder vid
t.ex. olovligt utsläpp av minkar. Den nu diskuterade frågan om att höja
jaktkortsavgiften och samtidigt ta bort den s.k. älgavgiften avvisas också. Vad
som ovan anförts om användandet av medel ur jaktvårdsfonden bör ges
regeringen till känna.

Statlig styrelserepresentation
i de centrala
jägarorganisationerna

I samband med att proposition 1999/2000:73 Jaktens villkor
behandlades av riksdagen bestämdes att regeringen ska ha
rätt att utse en styrelseledamot i de båda
jägarorganisationerna. Centerpartiet yrkade avslag på detta
ingrepp i väl fungerande folkrörelsers styrelser. Utvecklingen
under hela 1990-talet gick i den motsatta riktningen med
större frihet och mindre styrning av folkrörelserna. I flera
organisationer har den statliga styrelserepresentationen
upphört. Centerpartiet ser, precis som när proposition
1999/200:73 behandlades av riksdagen, ingen anledning till
varför jägarorganisationerna ska få statlig
styrelserepresentation när den upphör i andra organisationer.
Varken i regeringens proposition eller i miljö- och
jordbruksutskottets betänkande (1999/2000:MJU17)
presenterades några hållbara argument för varför staten ska
utse representanter i de båda jägarorganisationerna. Inte
heller i den påföljande debatte framlades några hållbara
argument för den nya ordningen. Centerpartiets kritik mot
denna ordning kvarstår därmed. Den nya ordningen med
statlig representation i de centrala jägarorganisationerna bör
avskaffas. Detta bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 5 oktober 2000

Eskil Erlandsson (c)

Sven Bergström (c)

Birgitta Carlsson (c)

Åke Sandström (c)

Viviann Gerdin (c)