Vissa decentraliseringsfrågor m. m. inom

Motion 1985/86:15 Lars Werner m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1985/86:15

Lars Werner m. fl.
Vissa decentraliseringsfrågor m. m. inom
justitiedepartementets område (prop. 1984/85:215)

Propositionen är ett led i försöken att minska antalet besvärsärenden inom
regeringen. Dess förslag går ut på att i några olika slag av ärenden avskaffa
möjligheten att överklaga till regeringen.

Principiella synpunkter

Strävan att överföra besvärsärenden från regeringsnivå och låta underordnade
myndigheter bli slutinstans har synbarligen haft rent praktiska motiv,
dikterade helt av administrationens egen önskan.

Hela frågan är emellertid intressant ur helt annan synvinkel. Det är en
konstitutionell fråga. Den berör maktfördelning inom statsapparaten, insyn i
och styrning av rättspraxis.

Traditionellt har Sverige en stark förvaltning och en i motsvarande mån
svag regeringsmakt. Detta är en rest av den typ av maktfördelning som rådde
före det parlamentariska genombrottet. I denna historiska tradition har
förvaltningen och de högre tjänstemännen en stark och självständig position
gentemot det parlamentariska systemet. Denna position har inget med
graden av oväld i förvaltningen att göra - ovälden blir ju knappast större av
att förvaltningen har ett stort spelrum i förhållande till lagstiftarna. Tvärtom
behövs vid en stark förvaltning och en svag regeringsmakt, att regeringen
genom överprövningsmöjlighet får en viss kontroll över att rättspraxis och
administration inte löper sina egna vägar i förhållande till lagstiftarnas
avsikter. Regeringens överprövning är också ett led i utkrävandet av det
parlamentariska ansvaret - ett regeringsbeslut kan alltid tas upp till
principdebatt i riksdagen eller göras till föremål för konstitutionell granskning
via dechargen.

Mot den nu skildrade bakgrunden är det ingalunda självklart att man
allmänt bör eftersträva att begränsa möjligheterna till överprövning hos
regeringen. Det kan anföras skäl för en rakt motsatt tendens. Den offentliga
förvaltningens omfång, dess alltmer mångsidiga inverkan på medborgarnas
liv och verksamhet, medför alltid risker för att rättspraxis kan bli växlande
och godtycklig och att avståndet från medborgarna till lagstiftarna blir stort
och oöverskådligt. Detta är både från rent rättslig och från allmänt
demokratisk ståndpunkt inte något eftersträvansvärt. Såsom framhållits i en
aktuell utredning (av Daniel Tarschys) finns det rentav skäl att resa parollen
”mera ministerstyre” - dvs. mer granskning av myndigheters beteende och

mer demokratisk och parlamentarisk insyn och styrning.

Från vpk:s sida är vi benägna att möta den allmänna tendens, som
propositionen är ett uttryck för, med skepticism.

Ställningstagande till förslagen

Två av de föreliggande förslagen avser tillstånd att bedriva vapenhandel resp.
rätt att i bokföringssammanhang tillämpa brutet räkenskapsår. Här föreslås
kammarrätt resp. riksskatteverk bli slutinstans. Det synes inte som detta ur
medborgarrättslig synvinkel är ägnat att medföra nackdelar, knappast heller
för kontrollen över lagtillämpningen. Bland övriga förslag menar vi också att
länsstyrelserna bör kunna godtas som slutinstanser i ärenden rörande
hittegods. Att man lagstiftningsvägen utser ett visst forum för handläggning
av speciella fisketvister (i stället för att regeringen i varje särskilt fall
förordnar forum) är likaledes godtagbart, då ju regeringen själv inte i dessa
fall är inblandad i själva proceduren.

Väsentligt annorlunda förhåller det sig dock enligt vår mening med de två
kvarvarande förslagen.

Det första av dessa förslag gäller överklagning i passärenden. Passet är en
handling, vars betydelse för medborgaren är stor. En persons rättsstatus och
rörelsefrihet är i högsta grad berörd. Denna typ av ärenden bör därför kunna
överklagas till regeringen på det sätt som redan är möjliggjort i passlagstiftningen.
Så mycket mera motiverat ter sig detta, som - enligt vad som erkänns
i propositionen - en del ärenden av denna typ är av grannlaga och
komplicerad natur. Att här införa kammarrätt som slutinstans är otillfredsställande
både principiellt och med hänsyn till att kammarrätterna redan är
verksamma inom en mångfald sektorer av det administrativa rättsväsendet icke
alltid med lyckade resultat, bör det tilläggas.

Utnämningen av revisionssekreterare i högsta domstolen bör, som hittills,
ankomma på regeringen. Det är väsentligt, att det i utnämningsärenden på
dessa nivåer finns ett regeringsansvar och en kontroll av administrationen.
Revisionssekreterarna är att beteckna som en grupp nyckelpersoner i den
högre administrationen, verksamma inom en myndighet vars beslut har stor
riktgivande betydelse för rättstillämpningen. Högsta domstolens funktion är
inte att likställa med hovrätternas och revisionssekreterarnas, därför knappast
heller med hovrätts- och kammarrättsassessorernas. Då det gäller
revisionssekreterarna är det av särskilt stor vikt att man kan befordra
självständiga personer med utvecklat civilkurage. Det är därför - med tanke
på hur högre förvaltning i allmänhet fungerar - inte rekommendabelt att göra
dessa tjänster i än högre grad till objekt för domstolsledamöternas envälde.
Att kunna gå till regeringen i dessa tillsättningsärenden är både en nyttig
påminnelse och en garanti mot att följsamhet mot överordnade spelar alltför
stor roll som inofficiell befordringsgrund.

Mot. 1985/86:15

3

Hemställan

Mot. 1985/86:15

Mot bakgrund av vad ovan anförts föreslås

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:215 vad avser
27 § i förslaget till lag om ändring i passlagen (1978:302),

2. att riksdagen beslutar avslå proposition 1984/85:215 vad avser
4 kap. 2 § i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Stockholm den 4 oktober 1985
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

gotab Stockholm 1985 83334 4