Viss ändring i jordförvärvslagen
Motion 1985/86:Jo204 Bertil Danielsson m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1985/86 :Jo204
Bertil Danielsson m. fl. (m)
Viss ändring i jordförvärvslagen
Förändringar pågår ständigt på de flesta samhällsområden. Särskilt märkbart
är detta i det svenska jord- och skogsbruket. Rationaliseringar, strukturella
förändringar och den tekniska utvecklingen har på ett fåtal decennier
omskapat lantbruket. De gårdar som för ca 40 till 50 år sedan gav försörjning
åt sina brukare med familj och anställda räcker nu inte till för att ge en dräglig
inkomst åt ensambrukaren.
Den förr så rikt befolkade landsbygden, vilken med rätta kunde kallas en
levande landsbygd, har nu på många håll avfolkats dithän att beteckningen
glesbygd är mera adekvat.
Denna förändring beror på en rad olika faktorer. Kostnadsutvecklingen
och behov av rationella brukningsenheter har medfört att gårdarna blivit allt
större, och med färre sysselsatta. Självfallet har detta i många fall varit både
önskvärt och nödvändigt. Skall en brukare med sin familj kunna nå upp till en
skälig inkomstnivå och levnadsstandard krävs i de flesta fall att brukningsenheten
har en betydande storlek.
Likaså tvingar nuvarande skatte- och avgiftssystem lantbrukaren att med
alla medel öka produktionen/intäkten för att på så sätt få ekonomin att gå
ihop. Att öka arealen är då en av de metoder som tillgrips.
En fortgående storleksrationalisering äger alltså rum på initiativ av
näringens utövare.
Det finns emellertid en annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar
jord- och skogsbrukets strukturförändringar. Jordförvärvslagens bestämmelser
om att förvärvstillstånd skall vägras för icke bärkraftiga eller
utvecklingsbara företag förstärker den ovan beskrivna utvecklingen.
Denna, i och för sig välmotiverade, strävan att skapa bärkraftiga enheter
har medfört att allt färre ”normalgårdar” fyller detta krav. Gårdarna blir allt
större och färre. I byar som förr bestod av fem till tio gårdar kanske i dag
endast återstår en eller två.
Landsbygden blir alltmera gles och avfolkad, medan tätorterna ökar i
folkmängd.
Fortfarande finns det givetvis många mindre gårdar kvar, som brukas på
deltid eller fritid. Den huvudakliga inkomsten fås i verksamhet utanför
gården. Det positiva här är att ägaren/brukaren oftast bor kvar på gården.
Om jordförvärvslagens bestämmelser om bärkraftig enhet fullt ut skulle
uppfyllas för alla lantbruk skulle landsbygden än mera utarmas. Överskottsproblemen
skulle troligen också bli större, eftersom deltidsjordbruk drivs
mera extensivt än ett stort, rationellt och s. k. bärkraftigt jordbruk.
Det är dock viktigt att framhålla att vi inte är motståndare till rationella och
bärkraftiga enheter, men dessa bör få växa fram genom de enskilda
brukarnas egna initiativ och inte tvingas fram genom stelbent lagstiftning.
Av detta framgår att jordförvärvslagens krav på bärkraftiga enheter i
många fall utgör ett direkt hot mot landsbygden. Allt fler skulle tvingas flytta
från landsbygden om lagen allt framgent får gälla. Driftformen deltidsjordbruk
kan i många fall vara bra och bidrar till att hålla landsbygden levande.
Flera människor skulle stanna kvar eller t.o. m. flytta ut på landet om
deltidsjordbruk som driftform erkändes i jordförvärvslagen.
En annan, men viktig, sida av saken är att äganderätten också skulle
stärkas. Som det nu är får inte säljaren sälja sitt lilla jordbruk till den han vill,
och köparen får inte fritt köpa den lilla gård han vill ha. Detta är ett ingrepp i
äganderätten. De eventuella fördelar som detta ingrepp innebär väger lätt
mot den inskränkning av äganderätten det medför. Även ur ägande- och
rättssäkerhetssynpunkt är det angeläget att en förändring av jordförvärvslagen
sker.
Hemställan
Med hänvisning till ovanstående hemställer vi
att riksdagen beslutar att jordförvärvslagens krav på bärkraftiga
eller utvecklingsbara enheter vid förvärvsprövning avskaffas fr. o. m.
den 1 januari 1987.
Stockholm den 20 januari 1986
Bertil Danielsson (m)
Göte Jonsson (m) Anders G Högmark (m)
Mot. 1985/86
Jo204
8
Övrigt om motionen
Intressenter
