Viltskador på gröda
Motion 1986/87:Jo747 Lennart Brunander och Anna Wohlin-Andersson
Motion till riksdagen
1986/87:Jo747
Lennart Brunander och Anna Wohlin-Andersson
(c)
Viltskador på gröda
De areella näringarna drabbas av viltskador i varierande omfattning alltefter
viltstammarnas storlek. Jakt är när det gäller klövvilt det främsta medlet
för att viltstammarna skall stå i balans med tillgången på föda. Nuvarande
ersättningssystem förutsätter att en lantbrukare genom jakt kan erhålla
kompensation för ekonomiska förluster som inte täcks av ersättningssystemet.
Älgstammen har till nu vuxit och orsakat omfattande förluster i jordoch
skogsbruket samt trädgårdsnäringen. Inom vissa delar av landet bedöms
älgstammen fortfarande vara alltför stor. Till detta kommer skador
orsakade av hjort, rådjur, bäver, vildsvin m. m. Dessa djurslag förekommer
i riklig mängd inom avgränsade områden och summan av ekonomisk förlust
till följd av viltskador kan för en lantbrukare bli omfattande. Det är
nödvändigt att ersättningssystemet för viltskador är så utformat att produktionen
och ekonomin inom lantbruksnäringen inte allvarligt äventyras.
Nuvarande viltskadeförordning bygger på felaktiga förutsättningar.
Nära 44 % av åkerarealen brukas i dag på arrende. Jakten är därigenom ofta
skild från den aktiva näringsutövningen. Ansvaret för att viltstammarna
skall stå i rimlig proportion till tillgången på gröda skall åligga jakträttsinnehavarna
som ofta inte har någon anknytning till lantbruksnäringen.
Inom ett område med omfattande viltskador kan under jakttiden t. ex. älgförekomsten
vara ringa. I stället finns älgarna inom områden utanför de
skadedrabbade områdena. En markägare kan endast i vissa fall kompensera
en skada genom jakt. Älgvandringar och viltskador uppvisar geografiska
variationer vilket ställer krav på att hänsyn tas till regionala skillnader.
Viltskadesystemet måste präglas av ett hänsynstagande till de skillnader
som kan uppstå beroende på djurens beteende och skadegörande viltdjursarter.
De produktionsförluster som uppstår är av sådan omfattning att en
enskild drabbad lantbrukare med upprepade skador får väsentliga problem
att utveckla sitt företag. Självrisken beräknas i dag utifrån hela lantbruksföretagets
åkerareal. Vall och träda ingår. Skador blir här sällan eller aldrig
föremål för ersättning. Genom att vall i ett normalt familjelantbruk kan ha
fått en stor del av åkerarealen blir självrisken vid skador på andra grödor
orimligt hög. Självrisken bör endast avse skadad areal och vara fast till en
viss procent av skadans värde. Detta möjliggör en förenkling och ger den
enskilde lantbrukaren möjlighet att relativt tillförlitligt bedöma om skadeersättning
kan utgå.
I regeringens proposition 1986/87:58 om jaktlag m. m. behandlas inte
viltskador på gröda. Däremot föreslås att en begränsad vildsvinsstam skall
1* Riksdagen 1986/87. 3 sami. Nr Jo744— 756
tillåtas, trots att detta allvarligt kan påverka de areella näringarna genom
utökade grödskador. Det gällande ofullständiga ersättningssystemet föreslås
även omfatta vildsvin. Frilevande vildsvinsstammar bör inte tillåtas om
det inte samtidigt införs regler om en fullständig skadereglering. Det är
orimligt att näringar på landsbygden i fortsättningen skall drabbas av omfattande
skadegörelse från ett djurslag som på intet sätt varit föremål för
analys av vilka konsekvenser som ett införande av vildsvinen i svensk fauna
kan få. Nuvarande vildsvinsstam har uppstått till följd av rymningar från
bristfälliga viltinhäng. I den händelse det kan anses ligga i samhällets intresse
att ha en fritt levande vildsvinsstam måste regeringen ta ett ansvar för de
kostnader och åtgärder som blir följden av ett sådant beslut.
En översyn av nuvarande viltskadeförordning är nödvändig och bör därför
komma till stånd snarast. Det är väsentligt att denna översyn noga analyserar
de brister som ersättningssystemet har med hänsyn till de areella
näringarna. Viltskadeförordningen måste värna om aktivt yrkesverksamma
och deras situation vid avvägningen med t. ex. jaktliga intressen.
Hemställan
Med anledning av det ovan anförda hemställer vi
1. att riksdagen begär att regeringen snarast vidtar en översyn av
nuvarande viltskadeförordning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
frilevande vildsvinsstam inte bör tillåtas utan att fullständigt ersättningssystem
och andra åtgärder för att begränsa vildsvinsstammens
utveckling har framtagits.
Stockholm den 26 januari 1987
Lennart Brunander (c) Anna Wohlin-Andersson (c)
Mot. 1986/87
Jo747
6
