Villkorlig dom

Motion 1985/86:Ju608 Göran Ericsson (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Ju608

Göran Ericsson (m)
Villkorlig dom

När institutet villkorlig dom infördes i svensk rätt år 1906 ville man tillgodose
två olika önskemål. Dels ville man, såvitt det ansågs kunna ske, skona det
man i dagligt tal kallade ”återfallsförbrytarna” från straff, dels inskränka
användningen av korta frihetsstraff.

Vid tiden för BrB:s tillkomst hade institutet villkorlig dom genom en rad
förändringar utvecklats till ett rikt och nyanserat reaktionsmedel. I vissa fall
var villkorlig dom ingenting annat än en villkorlig påföljdseftergift avsedd för
”till”-talade med god prognos. I andra fall var den villkorliga domen förenad
med övervakning och i vissa av dessa meddelades också föreskrifter som
kunde innebära icke oväsentliga inskränkningar i den dömdes frihet.

Den villkorliga domen användes vidare i viss utsträckning, och ofta i fall
där prognosen långt ifrån var god, såsom ett medel för domstolen när den
”till”-talade omhändertogs enligt någon social vårdlag. Den huvudsakliga
poängen i institutet villkorlig dom var dock den som ursprungligen anfördes,
nämligen att skona tillfällighetsbrottslingar, vilka också hade en allmänt sett
god prognos.

Villkorlig dom kunde förekomma endast för frihetsstraff. Detta innebar
att domstolen påföljdsvärderade brottet och meddelade därefter den villkorliga
påföljdseftergiften. I detta förfarande låg ett viktigt allmänpreventivt
syfte, nämligen att den dömde klart fick veta vad han riskerade i händelse av
återfall under prövotiden.

Villkorlig dom är enligt BrB en påföljd, men fråga är om själva
påföljdseftergiften är en påföljd. Enligt min mening är fängelsestraffet en
påföljd, men i kombination med en villkorlig eftergift kan det sägas vara en
annan påföljd än enbart fängelse.

I dag döms ”till”-talade som begått brott till villkorlig dom. Domstolen
utmäter inget straff utan enbart eftergiftsdelen. Därmed bibringas den
”till”-talade uppfattningen att samhället avstår från reaktion på brottet och
han anser sig därmed ha blivit frikänd. Den allmänpreventiva delen i
institutet villkorlig dom är därmed borta.

Enligt processrätten gäller att huvudförhandlingen i brottmål skall präglas
av omedelbarhetsprincipen, muntlighetsprincipen och koncentrationsprincipen.
Under huvudförhandlingen skall överläggningen ske muntligt och
förhandlingen skall klaras av i ett sammanhang. Rättegångsbalken utgår
således ifrån att det inte finns någon egentlig rätt för domstolen att uppskjuta
straffmätningen till någon gång i framtiden och kanske till en annan domstol.

När man såsom sker i dag avger en dom som saknar straffmätning och

endast upptar eftergiften, lämnar domstolen faktiskt en del av vad som skall
förekomma i huvudförhandlingen därhän. Därmed bryter man mot koncentrationsprincipen.
Den dömde får helt enkelt aldrig veta vilket straff hans
brott egentligen förtjänade - han får bara veta att han fått en påföljdseftergift.
Om den dömde återfaller i brott uppkommer ett betänkligt läge.

I slutet av prövotiden, alltså efter nästan två år, skall en domstol på enbart
handlingar utmäta en påföljd. Här bryter man mot muntlighetsprincipen på
ett flagrant sätt. Domstolen har svårt att få del av förmildrande eller
försvårande omständigheter och nära nog med nödvändighet måste straffmätningen
bli ofullständig.

Den numera alltmer vedertagna principen blir därför att det straff
domstolen utmäter i återfallsbrottet jämväl får utgöra påföljd för de tidigare
begångna brotten och för vilka den ”till”-talade erhållit villkorlig dom.
Därmed avstår domstolen från straffmätning av de tidigare brotten och man
kan faktiskt med fog hävda att villkorlig dom alltmer blivit precis det som
många ”till”-talade uppfattat, nämligen att man blivit frikänd.

Därmed har en allvarlig förskjutning ägt rum från den grundtanke som var
bärande när det gällde införandet av institutet villkorlig dom. Det kan inte
anses förenligt med det allmänna rättsmedvetandet att så sker. Institutet
villkorlig dom bör därför återfå den roll som påföljden skall spela, nämligen
en villkorlig eftergift av en utmätt frihetsberövande påföljd för ett begånget
brott.

Hemställan

Med stöd av det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om vikten av att institutet villkorlig dom inte skall
utgöra en fristående påföljd, utan att den bör vara en villkorlig
eftergift av en utmätt frihetsberövande påföljd.

Stockholm den 21 januari 1986
Göran Ericsson (m)

Mot. 1985/86
Ju608

14