Vid musikhögskolan i Stockholm finns två professurer inrättade. Därutöver har lärare i några enstaka fall kunnat bli tilldelade professors namn.

Motion 1978/79:1386 av Alf Wennerfors

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

14

Motion
1978/79:1386
av Alf Wennerfors
om ytterligare professurer vid musikhögskolorna, m. m.

Vid musikhögskolan i Stockholm finns två professurer inrättade.
Därutöver har lärare i några enstaka fall kunnat bli tilldelade professors
namn.

Det senare har skett sedan 1940-talet. Dåvarande preses för musikaliska
akademin - Bror Jonzon - inlämnade förslag på lämpliga kandidater till
departementet. Under hand blev det praxis att ordinarie lärare vid musikhögskolan
med minst tio års tjänstgöring kunde tilldelas titeln.

Undantag från denna regel har förekommit. Även extra ordinarie lärare har
sålunda erhållit professors namn. Erland von Koch, Eric Ericsson och Bo
Wallner erhöll exempelvis professors namn som erkänsla och honnör för
framstående konstnärskap eller omfattande vetenskaplig insats.

Det bör också nämnas att musikhögskolorna i Göteborg och Malmö,
numera institutioner inom resp. universitet, har några extra ordinarie lärare
som 1976 erhöll professors titel.

I de senaste årens regleringsbrev har meddelats: ”Musikaliska akademins
preses får hos regeringen föreslå lärare vid musikhögskolan till erhållande av
benämningen professor.” Denna bestämmelse gick tillbaka till en föreskrift i
1940 års reglemente för musikhögskolan av samma innebörd. I regleringsbrevet
för 1978/79 har emellertid denna anvisning borttagits.

Är då dessa kriterier tillfredsställande? Att den ovan nämnda "10årsregeln”
inte är bra står klart. Inom vissa instrument finns endast extra
ordinarie lärare, vilka enligt regeln inte kan komma i fråga. Bland olika förslag
till lösning på problemet har framförts tanken att alla lärare som anställts efter
sakkunnigförfarande borde tilläggas titeln professor eventuellt efter 2-3 års
tjänsteår. Musikaliska akademins förre preses, professor Seve Ljungman,
ansåg att alla efter sakkunnigförfarande tillsatta lärare borde tilläggas
benämningen musikprofessor, professor musices.

Är då frågan om titulaturen särdeles väsentlig? Inom andra områden i det
svenska samhället tycksju titulatur o. d. vara under avveckling. Vid närmare
studium av frågan synes den inte vara betydelselös. Detta förstår man än
bättre då man betänker att musiken i hög grad är internationell. För alla oavsett
om man är musiker eller lyssnare - spelar geografiska eller politiska
gränser liten roll. Således benämns lärare vid utländska musikhögskolor med
samma uppgifter och på samma kvalitativa nivå vanligen professor. Det
förtjänar också att särskilt påpekas att dessa tjänster har samma status och lön
som universitetsprofessurerna. När Norge för några år sedan inrättade sin
första musikhögskola tilldelades högskolan omedelbart flera professurer än

Mot. 1978/79:1386

15

vad som f. n. finns vid musikhögskolan i Stockholm, ja, vid samtliga
musikhögskolor i Sverige. Parentetiskt men av intresse i detta sammanhang
kan nämnas att mellan exempelvis läraren i flöjt vid musikhögskolan i
Stockholm och motsvarande vid musikhögskolan i Köpenhamn finns stora
skillnader. Läraren i Köpenhamn har inte bara tilldelats en professorsbefattning.
Hans lön är ca 230 000 danska kronor för 12 veckotimmar å 45 minuter.
Lönen för motsvarande befattning - med titeln "lärare” - vid musikhögskolan
i Stockholm är ca 70 000 svenska kronor för 20 veckotimmar ä 60
minuter.

De internationella kontakterna på musikens och musikutbildningens
område är och måste vara livliga. Det är ett livsvillkor för svensk musik. Att
det internationella umgänget skall behöva störas av att de svenska musikhögskolelärarna
utan professorstitel inte uppfattas som representativa företrädare
är beklagligt. Det är nästan genant att behöva peka på ett så perifert
problem. Men detta hänger samman med den större frågan om den
kvalitativa musikutbildningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet på
sikt i Sverige.

Inom musikhögskolorna måste vi inrätta lärartjänster efter samma principer
som inom den övriga universitets- och högskoleutbildningen. Det bör
observeras att Sverige bl. a. på musikområdet har förlorat flera internationellt
kända musiker och lärare, som erhållit professurer utomlands.

Organisationskommittén för högre musikutbildning (OMUS) kom för
några år sedan med förslag på det området. Riksdagen beslöt under 1977/78
års riksmöte om en reformering av utbildningen på musikområdet. Ännu - i
januari 1979 - har inte den beslutade förändringen kommit till stånd. Det
skulle vara beklagligt om 1970-talet på grund av ett långsamt genomfört
utredningsarbete, en ovanligt långt utdragen beslutsprocess samt frånvaron
av tillräcklig handlingskraft när det gäller verkställigheten skulle bli ett
"förlorat decennium” på musikens område. De negativa konsekvenserna
kan komma att visa sig på 1980-talet. Det åligger nu politikerna att omgående
förhindra en sådan utveckling. Vi måste dels slå vakt om svensk musik, dels
skapa förutsättningar för att musiklivet i alla olika avseenden utvecklas.

Med stöd av det anförda hemställs
att riksdagen beslutar

1. att hos regeringen anhålla att frågan om ytterligare professurer
samt befattningar med professors namn vid musikhögskolorna
snarast löses,

2. att hos regeringen anhålla att riksdagens tidigare beslut om
reformering av den högre musikutbildningen snarast verkställs.

Stockholm den 25 januari 1979

ALF WENNERFORS (m)

.1266 Stockholm 1979