Växtförädlingen

Motion 1985/86:Jo618 Birgitta Hambraeus m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:Jo618

Birgitta Hambraeus m. fl. (c)
Växtförädlingen

Pat Mooney från Canada och Cary Fowler från USA fick ta emot 1985 års
Right Livelihood pris för sitt arbete med att stödja dem som verkar för att
behålla variationsrikedomen i de växtarter mänskligheten är beroende av för
sin försörjning. Utan en sådan variationsrikedom är det en överhängande
risk att de arter vi lever av slås ut.

Mänskligheten försörjer sig till 95 % på ca trettio arter. Alla dessa
kommer ursprungligen från de varma länderna, dvs. de länder som vi i dag
kallar u-länder. Villkoret för att en art skall anpassa sig till den föränderliga
omgivningen är att den består av många sinsemellan olika individer, har en
stor genetisk variation. Olika egenskaper gynnas av olika förhållanden. Vi
vet inte i dag vilka egenskaper som kan bli nödvändiga för att arten skall
överleva i framtiden. Det är i artens ursprungsland som förutsättningarna
finns för anpassning.

Ett sädesfält förr bestod av många olika ”individer” med olika genetisk
uppsättning. Nu är alla sädesstrån nära släkt med varandra. Från tusentals
olika ris- och löksorter t. ex. finns bara några tiotal kvar. I USA fanns på
1800-talet mer än 7 000 äppelsorter. Nu har 85 % försvunnit. Så länge vi kan
köpa svensk frukt går det fortfarande att få tag i Signe Tillisch, Cox Orange,
Åkerö med sina distinkt olika smaker. Övriga tider tycks det bara gå att köpa
gröna eller röda äpplen.

Det har skett en stor utarmning av den genetiska mångfalden och denna
utarmning fortsätter om inte kraftfulla åtgärder vidtas.

Inga sädesslag eller grönsaker eller rotfrukter som vi lever av i dag kommer
alltså ursprungligen från i-länderna. Vi har tagit utsäde från u-länderna och
förädlat det så att det skall passa våra maskiner, ge högsta möjliga avkastning
och vara resistent. Nu har man också inriktat sig mot större miljöhänsyn,
försöker få växterna att ta till vara näringsämnena i jorden och hushålla med
energi och vatten.

Jordbruksministern ställer sig i proposition 1985/86:74 positiv till uppbyggnaden
av ett Genetiskt centrum i Uppsala för att ”förbättra svensk
växtförädlings internationella konkurrenskraft”. Förutom klassisk växtförädlingsforskning
skall bioteknik och genteknik förändra de växter vi lever av.

Det är viktigt att växtförädlingen utgår från andra kriterier än stor
kvantitet och egenskaper som gör växterna kemikalieberoende. Därom tycks
nu råda en viss enighet. Men det är skrämmande att man inte tycks vara
medveten om den stora sårbarhet som blir följden när man låter den stora
genetiska variationen försvinna. Miljön förändras, nya virus och skadeinsek

ter uppkommer. Våra framförädlade plantor med sin smala genetiska bas
kan slås ut. Man kan också av mindre dramatiska skäl vilja ändra plantornas
egenskaper. De ”konstgjorda” sorterna går också ut så småningom och man
måste hela tiden ha nytt brett genetiskt material att utgå från vid förädlingen.
Då har man alltid hittills gått till ursprungslandet, men där blir det allt svårare
att finna de ursprungliga sorterna.

Vi måste på allt sätt säkerställa att det som finns kvar av variationsrikedom
bevaras. Detta är u-världens värdefulla tillgång och i-världen bör se till att de
fattiga folken får glädje av den.

Sverige bör genom SIDA och i annat internationellt samarbete uppmuntra
bönder att odla lokala sorter och därmed bevara dem. Det är det enda säkra
sättet att bevara variationen. Därigenom blir u-världens bönder också
mindre beroende av att köpa utsäde.

Vi bör utreda hur stor koncentrationen är inom växtförädlings- och
utsädesföretagen och deras eventuella beroende av kemi-intressen och vad
detta har för konsekvenser för jordbrukets utveckling. Sverige har stora
företag i branschen också med internationella mått mätt.

Det är alltså helt otillräckligt att förlita sig på genbanker för att behålla den
genetiska variationen, men dessa är självfallet också nödvändiga. Särskilt
bör genbanker skapas i u-världen, i de länder som plantorna kommer från.
Utsäde som lagrats i en genbank måste med några års mellanrum odlas och
förnyas för att man skall vara säker på att det inte förstörs. Det är naturligtvis
bäst att förnya utsädet i den trakt som har de bästa naturliga förutsättningarna
för arten.

Hela världen har ett intresse av att u-länderna upprätthåller välskötta
genbanker och att där odlas ursprungliga sorter i stora mängder. De bör få
ordentligt betalt för dessa tjänster till mänskligheten.

Genbankerna bör inordnas under FN:s överhöghet. Det skall inte vara
tillåtet att vägra något land tillgång till materialet där. Spanien och Costa
Rica har donerat sin genbank till FN. Sverige bör verka för att den nordiska
genbanken gör det samma.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om stöd till odling av lokala sorter,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en utredning om konsekvenserna av maktkoncentrationen
inom växtförädlingsföretagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om genbankernas inordnande under FN.

Stockholm den 27 januari 1986

Mot. 1985/86
J06I8

Birgitta Hambraeus (c)

Marianne Andersson (c) Pär Granstedt (c)

10