Vattensituationen i Bottniska viken

Motion 1986/87:Jo810 Jan Jennehag m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :Jo810

Jan Jennehag m. fl. (vpk)
Vattensituationen i Bottniska viken

Det är kanske bristerna på allmänt omfattade kunskaper om de förhållanden
som påverkar situationen i Bottniska viken och det måttliga intresset för detta
hav, som saknar det stora och spektakulära, som gjort att en så kraftig förändring
av dess natur har kunnat pågå en längre tid.

Fil. lic. Henrik Österholm, Tidskriften Skärgård 1984:3 (utgiven vid Åbo
akademi)

Östersjön är ett mycket förorenat hav. Sverige har, som största kustägare,
ett särskilt ansvar för att bevara och förbättra betingelserna för ett rikt växtoch
djurliv i Östersjön. Under hela detta sekel har vattnet fått ta emot gifter
och avfall i mängder som gjort situationen synnerligen allvarlig, särskilt i
Bottniska viken.

Bottniska viken utgör en hydrogeografiskt isolerad del av Östersjön och
har mycket särpräglade egenskaper. Geografiskt räknas till Bottniska viken
Ålands hav, Skärgårdshavet, Södra Kvarken, Bottenhavet, Norra Kvarken
och Bottenviken. Bottenhavet och Bottenviken kan i sin tur betraktas som
två avgränsade system som skiljer sig, både hydrodynamiskt och biologiskt,
från varandra.

Gamla problem ännu utan lösningar

Landområdena kring Bottniska viken är både på svenska och finska sidan
kulturbygder. Människan har under lång tid haft vattnet som resurs för sin
försörjning. Industriell verksamhet av betydelse har också funnits under lång
tid. Bottniska viken torde vara ett av de hav som blivit mest påverkat av förhållandena
i de omgivande fastmarksområdena. Koncentrationen av industri av
det slag som förorenar havsvatten är betydande. Speciellt i det finländska
kustområdet bedrivs ett intensivt jordbruk med riklig användning av vattenlösliga
kemiska ämnen. Bottniska viken har använts, ofta dolt, men även med
ansvariga myndigheters godkännande, som avstjälpningsplats för ämnen
som man inte vetat hur man annars skulle bli kvitt. Behållare med gifter har
dumpats till havs, i närheten av industrier eller helt enkelt grävts ner på fabriksområden
i from förhoppning att de aldrig skulle komma att läcka ut sitt innehåll.

Överväldigande mängd data

Mellan Finland och Sverige finns sedan 1972 ett samarbetsavtal för att samordna
forsknings- och utredningsarbete om föroreningsförhållandena. Det
finns en överväldigande mängd data om vattensituationen. Ett stort antal
rapporter om skador på fågel, säl, fisk, lägre djurarter och växter har publicerats
under årens lopp. Vi vet att det finns lignin, klorfenoler, syreförbrukande
ämnen, titanoxid, kvicksilver och andra tungmetaller, arsenik, syror, fluorider,
cyanider, tjärämnen och ytterligare organiska ämnen, både kända och
okända - samt på senare tid insikten om att utsläpp från massaindustrins blekerier
kan innehålla dioxiner. Ingen kan undgå att förstå att detta också påverkar
människan negativt. Behöver vi veta mer? Är informationen så omfattande
att den har blockerat förmågan att fatta politiska beslut?

Samhällsinsatser krävs

Den enda vägen, och samtidigt svåra, är att radikalt minska föroreningen.
Det är fråga om komplicerade industriutsläpp som kan kräva ändringar i tillverkningsprocesserna
och tillämpning av ofullständigt utvecklad reningsteknik.
Marknadsekonomins inneboende oförmåga att själv reglera miljöstörningar
kan kräva lagändringar. Finansieringen kan behöva lösas med samhällets
hjälp.

Utökad samverkan med Finland är nödvändig. Allt pekar på att problemen
inte löses utan kraftfulla och politiskt mycket medvetna samhällsåtgärder.
Samtidigt måste sägas att läget inte är hopplöst. Bottniska viken är fortfarande
till stora delar ett fungerande ekosystem. Vi kan fortfarande få näring från
havet som inte är otjänlig som människoföda. Vissa åtgärder har redan gjort
resultat. Halterna av DDT och PCB har minskat, vilket troligen kommer att
förbättra sälars och havsörnars förmåga att fortplanta sig, såvida inte ersättningsämnen
för PCB och DDT också har samma giftverkan på dessa djur.

Forskning

Vi har sålunda kunskap som klart visar att åtgärder måste till snabbt, men inte
vilka, i vilken ordning de skall tas och de samhällsekonomiska konsekvenserna
av olika alternativ. Vi behöver en forskningsenhet utefter Norrlandskusten
med kompetens att ta sig an dessa frågor. En forskningsstation finns i
Norrbyskär utanför Umeå, men med otillräckliga resurser för närvarande
och annan inriktning än vad som nu krävs. Om den nya forskningsenheten
kan samordnas med Norrbyskär, eller förläggas till annan plats, bör utredas
omgående.

Mot. 1986/87
J08IO

14

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att åtgärder omedelbart vidtas
så att föroreningarna i Bottniska viken minskas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om en forskningsenhet utmed Norrlandskusten.

Stockholm den 27 januari 1987

Mot. 1986/87
Jo810

Jan Jennehag (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)
John Andersson (vpk)

Paul Lestander (vpk)