Vårdutbildningarna

Motion 1986/87:Ub811 Margitta Edgren och Margareta Mörck (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :Ub811

Margitta Edgren och Margareta Mörck (fp)
Vårdutbildningarna

I dagens arbetsorganisation med så många olika specialister som alla gör
sin del i patientens vård är det svårt att få en helhetssyn på patienten,
personlig kontakt och känsla av eget ansvar. Kommunikationsbrister mellan
olika vårdgivare sinsemellan och mellan vårdgivare och patienterna gör
att patienternas totala vårdbehov förblir okänt, och därmed upplever patienterna
vården som otrygg och ofullständig.

Organisationen stimulerar därmed ej heller till kreativitet eller självständigt
tänkande, ej heller till det nödvändiga personliga engagemanget som är
en förutsättning för bra kvalitet i vårdarbetet.

Det går trögt i landstingen att förverkliga tankegångarna i fråga om SIO(Sjukvårdens
inre organisation). Samtidigt accentueras behoven av förändringar
i arbetsorganisationen. Patientens lagliga rättigheter innebär samtidigt
skyldigheter för personalen, skyldigheter som innebär att ge god, trygg,
säker och sakkunnig vård, främja goda kontakter mellan patient och personal
samt planera och genomföra vården i samverkan med patienten. För att
leva upp till detta krävs förändring av attityder, arbetsorganisation, personalstruktur,
personalutbildning, rutiner och metoder.

Det är hög tid att hälso- och sjukvårdspersonalens omfattande kunskaper
baserade på erfarenheter och utbildning får sitt erkännande vid sidan av
den rent medicinska vården.

Förläng gymnasieskolans vårdlinje

För att garanterat få personal med bra utbildning bör vi enas om att en
förlängning av vårdlinjen är nödvändig. Det nya året skall ge utrymme för
mera matematik (nödvändig för läkemedelsberäkningen), biologi, svenska
och engelska, vilket ger en allmän kvalitetshöjning. Det finns en viss enighet
om att detta är nödvändigt: i frågedebatt den 11 december 1986 instämde
utbildningsministern i vad tidigare UHÄ och socialstyrelsen har uttalat;
även riksdagens utbildningsutskott är positivt.

Det är också en förutsättning för att vi skall behålla vår erkänt duktiga
yrkeskår av sjuksköterskor. Flertalet utbildade sjuksköterskor har vårdlinjen
som bakgrund. 1 dag är de troligtvis för unga när de lämnar skolan och
skall arbeta med sjuka människor på egen hand och under eget ansvar. De
skräms av ansvaret och tycker sig inte ha en tillräcklig kunskapsgrund.
Resultatet är att de söker sig bort från vården. En sjuksköterska som doktorerade
på ”orsaken till avhopp” i 18 olika skolor kom fram till att avhoppen
är i snitt 20 %. Hittills har det dessutom varit ungdomar med intresse för

människor parat med bra betyg från grundskolan som antagits till vårdlinjen.

Statligt huvudmannaskap för de medellånga
vårdutbildningarna

De skäl för en förändring av huvudmannaskapet för de meddellånga vårdutbildningarna
som bl. a. folkpartiet förde fram i en reservation genom
Jörgen Ullenhag till UbU 1984/85:27 gäller fortfarande och är i dag än
angelägnare. 1 reservationen sägs:

”Följande skäl för ett enhetligt statligt huvudmannaskap kan föras fram,
ett effektivt resursutnyttjande, en starkare anknytning till forskning, en enhetlig
utbildningskvalitet samt en bättre överblick och samordning. Även
enligt utbildningsministerns uppfattning (prop. s. 297) är det angeläget att
skapa förutsättningar för en samverkan mellan läkarutbildningen och de
kommunala vårdutbildningarna. Utskottet anser att den bästa samverkan
mellan dessa utbildningar skapas om de får en enhetlig statlig huvudman.
Frågan bör därför utredas.”

Detta föreslog redan huvudmannaskapskommittén i sitt slutbetänkande,
SOU 1981:9.

Forskning för sjuksköterskor

Forskningsanknytningen för de medellånga vårdutbildningarna, vari sjuksköterskeutbildningen
ingår, har gjort det möjligt för allt flera kvinnor att
ägna sig åt forskning och utvecklingsarbeten inom vården. Forskning och
utvecklingsarbete är och kommer att bli alltmer intressant och stimulerande
både för samhället och för vårdyrkeskåren. Omvårdnadsforskningen har
tillfört vårdarbete och närhet till patienter och anhöriga. Vården har getts
och kommer att få en helt ny dimension. Kännetecknande för vårdforskningen
är att den tar upp problem som den hittills etablerande forskningen
inte betraktar som intressanta eller ens forskningsbara. Några exempel är
svårt sjuka och medvetslösa patienters ätproblem — tryggheten i vården,
inte bara den medicinska säkerheten utan trygghet i betydligt vidare mening,
— laboratoriemetoder som både är mera humanitära och som ger
säkrare analyser.

Utvecklingsarbete och omvårdnadforskning är ett av de viktigaste medlen
för att påverka hälso- och sjukvårdens inriktning och innehåll. Vi menar
också i likhet med FIS 90 att utvecklingsarbete och forskning inte enbart
skall bedrivas vid de traditionella universitetsinstitutionerna utan också
förankras i den basala hälso- och sjukvården på primär- och länssjukvårdsnivå.

I detta sammanhang måste också omvårdnadsforskarnas villkor beröras.
Oftast får de efter sin utbildning och forskning gå tillbaka till sin ursprungstjänst
t. ex. laboratorieassistent utan möjlighet att fortsätta sin forskning
eller dela med sig av sina kunskaper till en bredare krets, och detta är
samhälleligt slöseri, eftersom landstingen verkligen behöver människor
som kan fungera som ”eldsjälar och motorer” i vårdens nödvändiga förändringsprocess.

Mot. 1986/87

Ub811

7

Att använda invandrarnas kompetens

Det finns resurser som vi i Sverige tar dåligt till vara nämligen de invandrare
som har en yrkesutbildning inom olika sjukvårdsyrken. Detta har påtalats
av SHSTF. Det är självklart att de flesta inte direkt kan börja arbeta
inom sitt yrkesfack när de anlänt till Sverige, men under tiden som alla
formaliteter klaras upp bör man kunna förbereda för eventuell tjänstgöring.
I alla fall bör vi analysera hur många det är som har utbildning och som vill
fortsätta att efter tilläggsutbildning ta arbete i vår sjukvård. I dag verkar det
som om Sverige sätter sig på sina höga häster och inte tilltror något annat
land att ge vårdutbildningar som duger. Så är förvisso inte fallet. Det visade
sig bl. a. att Norge tidigare avvisade våra sjuksköterskor som inte kompetenta
för arbete i den norska sjukvården. Efter vissa ministersamtal är detta
ändrat, men bara för de sjuksköterskor som gått hälso- och sjukvårdslinjen.
Andra linjers sjuksköterskor skall fortfarande prövas individuellt innan de
får arbetsmöjligheter i Norge. Så låt oss analysera tillgången på sjuksköterskor
bland våra invandrare och se till att de får möjlighet att arbeta både för
sin egen del och för vårt lands sjukvård.

Patienten som vårdens huvudperson

Mångå patienter har i bokform delat med sig av sina erfarenheter av att vara
patient. Deras analyser och egna erfarenheter i vad gäller hur vården upplevs
i form av okänsliga och omänskliga rutiner har påverkat både politiker
och personal. Diskussionerna har också lett till att man på många kliniker
och vårdavdelningar vågar lämna onödiga rutiner. Alla patienter måste
t. ex. inte väckas klockan sex på morgonen för att mäta temperaturen, och
frukosten kan faktiskt serveras på olika tider utan att vården försämras.

I framtidens sjukvård kommer inte avdelningsföreståndaren att vara patienternas
ombudsman, hon kommer i stället att se till att patienterna påverkar
sin egen vård. Redan vid ankomsten skall patienten ha möjlighet att
presentera sig själv som individ och direkt framföra sina synpunkter, önskemål,
krav och även få någon som lyssnar på hans/hennes oro och rädsla.

För att detta skall bli rådande attityd måste vårdpersonalen tillerkännas
både självständighet och eget ansvar, vilket också förlöser kreativitet och
vilja till kunskapsutveckling som på sikt innebär billigare vård. Patienter
som är tillräckligt insatta i sin sjukdom och i sin behandling kan själva
medverka till att förebygga ohälsa.

Ansvar inom hälso- och sjukvården

Ansvar är inget entydigt begrepp inom hälso- och sjukvården, och därför är
ansvarsfrågorna komplicerade. Resurs- och organisationsansvaret är arbetsgivarens,
medan yrkesansvaret är personalens. Sjukvårdshuvudmannen
har således ansvar för att det ges sjukvård och att det finns personal
med godkänd utbildning.

Yrkesansvaret är individuellt och gäller såväl sjukvårdsbiträden som läkare;
alla står under socialstyrelsens tillsyn. Alla har ett självständigt ansvar
för sina bedömningar, beslut och åtgärder, dvs. för sitt yrkesmässiga handlande
inom sitt kompetensområde. Utöver detta har läkaren ett ytterligare

Mot. 1986/87

Ub811

8

lagfäst medicinskt ledningsansvar som innebär ett yttersta ansvar för att
underställd personal fullgör sina medicinska åligganden.

Detta var till intet förpliktande i dialysfallet i Linköping — åtminstone i
vad gäller den prövning som hittills skett.

Inte heller läkarens administrativa ledningsansvar fyllde för övrigt någon
funktion i Linköpingsfallet. Trots tredubbelt läkaransvar kunde varken
patienterna eller personalen skyddas från undermålig teknisk apparatur.

Vi menar att det är bedrägligt att tro att patientsäkerheten löses genom att
lägga ansvaret på en överläkare. Det är bedrägligt därför att det inte förmår
att hantera vårdarbetets komplexitet och flexibilitet och inte heller den kunskaps-
och utvecklingspotential som vårdpersonalen besitter.

Det allvarligaste är kanske att det lätt får personalen att tro att de själva
inte har så mycket ansvar ända tills det händer något — då döms alltid de
enskilda personerna med utgångspunkt från yrkesansvaret.

Regeringen har gett landstingsdirektören i Lund i uppdrag att göra en
utredning som belyser hälso- och sjukvårdens komplicerade ansvarsförhållanden.
Vi ser med förväntan fram emot vad utredningen kommer att presentera.
Självklart har läkarna och skall ha det medicinska ansvaret.

Däremot kan det organisatoriska samordningsansvaret mycket väl bäras
av någon annan personalkategori som har tillräcklig och nödvändig utbildning.
På lokala sjukhem och i hemsjukvården där vården främst baseras på
omvårdnad kan det vara lämpligare att en legitimerad sjuksköterska åläggs
samordningsansvaret.

Det är dags att bryta traditionerna. Låt de som leder i praktiken även på
papperet bli ledare och använd den medicinska sakkunskapen för uppgifter
där den verkligen behövs.

Det är inte heller till nackdel för rekryteringen av duktig och välutbildad
sjukvårdspersonal att det öppnas nya karriärvägar. Vi behöver bra yrkesfolk
som stannar kvar i sjukvården.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en förlängning av vårdlinjen på gymnasieskolan,

2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur och när
de medellånga vårdutbildningarna kan överföras till statligt huvudmannaskap
i enlighet med huvudmannaskapsutredningens slutbetänkande,

3. att riksdagen hos regeringen begär att den utredning som rör
forskningsanknytning som UHÄ för närvarande genomför också belyser
omvårdnadsforskarnas villkor efter avslutad forskning och hur
deras kunskaper skall tillvaratas på ett systematiskt sätt,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om ansvarsförhållandena i sjukvården,1]

[att riksdagen begär att regeringen finner former för att systematiskt
tillvarata invandrares sjukvårdskompetenser.1]

Stockholm den 25 januari 1987

Margitta Edgren (fp) Margareta Mörck (fp)

Mot. 1986/87

Ub811

9

'1986/87:So446.

Svenskt Tryck

Övrigt om motionen

Intressenter

Margitta Edgren saknar porträttfoto
Margitta Edgren
Margareta Mörck saknar porträttfoto
Margareta Mörck

Motioner

Motioner är förslag som riksdagens ledamöter har lämnat till riksdagen.

Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket