Värdepappersfonder m.m.

Motion 1994/95:N228 av Stig Rindborg (m)

Hushållens sparande har under de senaste åren ökat
kraftigt. Många människor har valt att spara i aktier genom
regelbundna insättningar i någon typ av värdepappersfond.
Detta är en form av sparande som vi moderater under lång
tid pläderat för och som vi genom olika åtgärder försökt
uppmuntra. För närvarande svarar de olika typerna av
värdepappersfonder för cirka 10 procent av börsvärdet.

Värdepappersfonder administreras av ett s.k. fondbolag.
Ägare till ett sådant bolag kan vara bank, försäkringsbolag
eller en fondkommissionär.

Jag vill i denna motion aktualisera ett antal
problemställningar runt s.k. fondbolag och
värdepappersfonder.

Den nuvarande lagstiftningen innehåller ett antal brister,
vilket medför att delägarna i en fond ej på ett
tillfredsställande sätt kan utöva de rättigheter som enligt min
mening bör vara förknippade med enskilt ägande.

Föregångare till dagens sparande i värdepappersfonder var
sparande i aktiefonder. Denna sparform reglerades i 1974 års
aktiefondslagstiftning. Häri angavs att spararna skulle ha
visst inflytande över fondens placeringar. Detta genom rätt
att på en s.k. andelsägarstämma utse vissa av ledamöterna i
den styrelse som handhar fondens förvaltning.

En motsvarande möjlighet öppnades även för spararna i de
senare tillskapade allemansfonderna.

För att öka spararnas inflytande fanns även vissa gränser
för hur många personer som kunde spara i en och samma
fond, innan t.ex. den bank som initierat fonden var skyldig att
öppna en ny fond för nya sparare. Denna gräns kom genom
riksdagsbeslut successivt att höjas.

Delägarna i en aktiefond hade enligt 1974 års
aktiefondslag rätt att utse en ledamot i fondbolagets styrelse
för varje påbörjat tretal ledamöter. Dessa ledamöter valdes
på en s.k. andelsägarstämma. På denna hade de som sparade
i fonden -- ägarna -- rätt att förutom att välja ledamöter i det
fondbolag som förvaltar fondens tillgångar, även ställa
frågor och få information om förvaltningen. De hade även
rätt att utöva rösträtt för fondernas aktier. Ytterst fanns vidare
möjligheten, om delägarna av ett eller annat skäl var
missnöjda med förvaltningen, att fatta beslut om byte av
fondbolag.

Den nya lagen om värdepappersfonder öppnade vägen för
fondbolagen att avskaffa dessa andelsägarstämmor, eftersom
dessa enligt den nya lagstiftningen ej längre är obligatoriska.

Principiellt är det olyckligt att ägarnas direkta insyn och
kontrollmöjligheter har reducerats och att de fråntagits
rättigheten att vara med och besluta över förvaltningen av
fondens tillgångar.

Som framhölls i motionen 1993/94:N259 av förre
riksdagsledamoten Alf Wennerfors har frågan om
andelsägarnas inflytande de senaste åren fått förnyad
aktualitet.

Ett exempel på denna utveckling var när aktieägarna i
Volvo för några år sedan skulle ta ställning till en av styrelsen
föreslagen fusion med Renault. I detta sammanhang visade
det sig att de olika värdepappersfonderna var en mycket
betydelsefull ägargrupp, men att fonderna var uppbyggda på
ett sådant sätt att de saknade möjligheter att i denna fråga
vara säkra på att de agerade på ett sådant sätt som majoriteten
av ägare önskade. I stället blev det de personer som via
fondbolag administrerade värdepappersfonden som i ett
antal fall offentligt uttalade hur värdepappersfonden vid en
eventuell omröstning på stämman skulle rösta i den aktuella
frågan.

1994 presenterade Utredningen om översyn av
allemanssparandet, under ledning av byrådirektör Jörgen
Appelgren, sitt betänkande Allemanssparandet -- en översyn
(SOU 1994:50). I utredningen hävdar man bl.a. att

Utvecklingen i Volvo-Renault affären ledde till att
institutionerna trädde fram och tog ett så kallat ägaransvar. I
samband härmed förutspåddes att institutionerna skulle bli
mer aktiva som ägare i framtiden. Den som förfogar över
rösträtten för allemansfondernas aktieinnehav stärker
naturligtvis sin ställning om utvecklingen går åt det hållet.

De stora fondbolagen återfinns inom bankkoncernerna och
det finns en potentiell risk för att bankledningar trycker på
för att fondbolagen skall agera i banksfärens intresse --
såsom detta intresse uttrycks av bankledningen.

Utredningen anser sammanfattningsvis att det torde finnas
ett samhällsekonomiskt värde i att rösträtten utnyttjas. Den
fortgående institutionaliseringen har emellertid bidragit till
att de passiva ägarna vuxit i antal och storlek. Sparande i
fonder av olika slag kommer med stor sannolikhet att
fortsätta att växa framöver. Utredningen menar mot denna
bakgrund att regelverket som styr fondernas agerande i
möjligaste mån bör uppmuntra ett aktivt ägande. Samtidigt
måste det stå fullständigt klart att den fondförvaltare som
utövar rösträtten gör det enbart med utgångspunkt från de
slutliga ägarnas intresse.

Denna frågeställning är -- enligt utredningen -- mer
grundläggande än frågan om allemansfonderna skall behålla
nuvarande regler för fondandelsägarinflytande eller ej.
Utredningen föreslår därför att frågan om hur ett aktivt
ägaransvar i fonder av olika slag kan
uppmuntras/säkerställas samtidigt som enbart fondspararnas
intressen styr agerandet blir föremål för översyn.

Det är angeläget att fondandelsägarnas direktinsyn och
inflytande över det egna sparandet ökar. En sådan utveckling
skulle på lång sikt leda till en ökad insikt om näringslivets
villkor och delaktighet i dess utveckling.

Det finns en rad olika tänkbara tillvägagångssätt för att
uppnå en sådan önskvärd utveckling. Frågor som bl.a. bör
beröras är möjligheterna för spararna att utse ett antal av
ledamöterna i den styrelse som handhar fondens förvaltning,
om det bör finnas ett maximiantal sparare i en fond eller ej,
skyldighet för förvaltarna att distinktare ange målen för
fondens verksamhet och om det är möjligt att på nya sätt
kanalisera ägarnas åsikter till de personer som handhar
fondens förvaltning.

Dessa frågor bör skyndsamt bli föremål för en allsidig
utredning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökat inflytande för andelsägarna i s.k.
värdepappersfonder och fondbolag.

Stockholm den 24 januari 1995

Stig Rindborg (m)