Vården av kulturlandskapet

Motion 1986/87:Jo762 Ivar Franzén (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:Jo762

Ivar Franzén (c)

Vården av kulturlandskapet

Den kraftigt minskade arealen naturbetes- och ängsmarker i landet visar att
det med dagens ekonomiska förutsättningar för jordbruksföretag saknas
möjligheter att inom normal drift bevara den från natur- och kulturminnesvårdssynpunkt
värdefulla äldre karaktären av odlingslandskapet.

I naturvårdsförvaltningskommitténs (NFK) betänkande Ds Jo 1986:4,
Våra naturvårdsobjekt, läggs förslag om att 50 milj. kr./år skall ges som stöd
till jordbrukare som har möjlighet att bevara natur- och kulturvärden i sitt
företag. Detta är angeläget att få genomfört. På så sätt minskas också till en
del behovet av att säkerställa genom förordnande enligt naturvårdslagen.
Förslaget kan också ges regionalpolitisk! positiva effekter.

Däremot bör övervägas om inte bidragen till ”mjölk- och köttpensionering”
bör reduceras till förmån för mer resurser till ”köp” av driftsinsatser
som gynnar natur- och kulturminnesvården. Det är ologiskt att samhället
samtidigt både stödjer nedläggning och bevarande av dessa intressanta företag.

Kostnaderna för vårdarbeten inom den egna fastigheten bör med tanke på
den stora samhällsnyttan, fullt ut vara avdragsgilla.

Kompletta odlingsmiljöer behöver inte bli orimligt dyra att sköta. Är det
”levande” objekt, utan egentliga restaureringsbehov, bör ”merkostnaderna”
kunna bli ganska rimliga. Även naturvårdsobjekt kan producera
livsmedel, bränsle, virke m. m. som ger inkomster. Det är framför allt viktigt
att åtgärder vidtas medan det ännu finns ”levande” objekt att tillgå. Att
återskapa nedlagda och skadade kulturlandskap blir mångdubbelt dyrare.

Lantbrukare bör i väsentligt större utsträckning än i dag ersättas för den
natur- och kulturminnesvårdsinsats de gör och i ökad omfattning anlitas för
hävd av skyddade objekt.

Fördelen med ”stordrift” inom reservatsvården är osäkra. En god
kontinuerlig vård kräver i regel sådan detaljkunskap om ett objekt som är
svår att förvärva i ett sådant sammanhang och som inte ens en detaljerad
skötselplan kan förmedla. Det direkta ansvaret för den väsentliga delen av
hävden bör ligga så nära objektet som möjligt — gärna kombinerat med
driften av ett jordbruksföretag. En daglig vistelse intill området så att det får
en naturlig tillsyn ger både gedigna kunskaper om det och en känsla för det.
Omsorgen om området förankras på så sätt naturligt i bygden.

Kunskap ger sannolikt mycket större spareffekt än konkurrens mellan
olika entreprenörer. Förvärvad kunskap måste bevaras och ny ständigt
tillföras. Detta kräver långsiktighet och kontinuerlighet i skötselarbetet.

Skötselarbetet får inte vara beroende av beredskapsarbeten. En omfördel

1* Riksdagen 1986187.3sami NrJo760-772

ning av medel från anslaget för sysselsättningsskapande åtgärder till anslag
för direkt vård är angeläget för såväl natur- som kulturminnesvården.
Beredskapsarbeten bör vara ett komplement till ordinarie skötsel, dvs.
tidigareläggning av åtgärder eller extra insatser som är värdefulla, men ej
trängande nödvändiga för objektets bestånd.

Hemställan

Med hänvisning till vad ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att som sin mening ge regeringen till känna de
riktlinjer för vården av det svenska kulturlandskapet som anförs i
motionen.

Stockholm den 27 januari 1987

Ivar Franzén (c)

Mot. 1986/87
Jo762

4