Vår jakten på sjöfågel
Motion 1986/87:Jo770 Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c, s)
Motion till riksdagen
1986/87: Jo770
Anna Wohlin-Andersson m. fl. (c, s)
Vår jakten på sjöfågel
Sedan urminnes tider har vårjakten efter sjöfågel varit ett viktigt och mycket
uppskattat inslag i den bofasta skärgårdsbefolkningens livsföring. Jakten gav
skärgårdsbon rekreation samtidigt som den gav ett välkommet tillskott av
färskt kött till hushållet. De fåglar som fälldes var i huvudsak hanfågel av
ejder, storskrake och vigg. Samtidigt som skärgårdsbon gjorde en varsam
beskattning av fågelbeståndet, bevakade och vårdade han sitt skärgårdsområde
och dess rika djurliv.
Sedan mitten av 1950-talet är vårjakten förbjuden i Sverige. På Åland och i
Finland är vårjakten fortfarande tillåten. Även Danmark uppges ha en form
av vårvinter jakt. Den vårjakt som förekom efter den svenska ostkusten
innebar aldrig något hot mot fågelstammarna. Det mesta talar snarare för att
kombinationen en försiktig jakt, i förening med vård och tillsyn, snarare var
till nytta för fågelbestånden. Ingen känner sin skärgård så väl, med dess
speciella förutsättningar och behov, som de skärgårdsbor som fötts, levat och
verkat i denna miljö generation efter generation. Att denna ansvarsmedvetna
folkgrupp skulle skada sin egen livsmiljö och dess fågelliv, får anses som
uteslutet.
Sjöfågelstammarna har i alla tider fluktuerat med olika tidsintervaller.
Vissa perioder har det funnits rikligt med fågel, medan fågelbestånden några
år senare varit avsevärt mindre. Det skall därvid noteras att jakten saknat
betydelse för dessa variationer, som haft andra och fortfarande till stor del
okända orsaker. 1977 föreslog regeringen i proposition 1977/78:37 att en
starkt begränsad vårjakt skulle införas på försök. En av orsakerna till
förslaget var att ejderstammen vid ostkusten vid denna tidpunkt var så stor
att en viss beskattning av hanfågeln ansågs vara enbart till nytta för
beståndet. Sakkunniga bedömare förutsåg att den stora anhopningen av
fågel snart skulle brytas i en kraftig nedgång. Orsakerna till den beräknade
nedgången förutsattes komma att vara parasitangrepp och andra epidemier
samt därtill störningar vid häckningsplatserna genom anhopningar av det
stora överskottet med hanfågel av främst ejder.
Riksdagen avvisade förslaget om vårjakt med motiveringen att jakten
skulle skada både sjöfågelbestånden och Sveriges internationella anseende.
1985 kom en kraftig nedgång i ejderstammen, utan att någon vårjakt hade
förekommit. De sakkunniga bedömarna fick rätt i sina förutsägelser.
Ett införande av en begränsad vårjakt på hanfågel av ejder 1978, skulle
inte ha skadat fågelbeståndet, snarare tvärtom. Hade däremot vårjakten
blivit införd enligt förslaget, skulle densamma ha fått skulden för att
ejderstammen minskat. Detta kan vara en nyttig lärdom när nya krav om
förbud mot någon beprövad och ändamålsenlig jakt blir aktuella. Såväl långa
tiders erfarenheter som forskningsresultat visar att jakten på småvilt, som
regel, är försumbar för småviltstammarnas storlek. Ett visst jakttryck kan
t. o. m. hålla en viltstam friskare och öka dess tillväxt. Forskningsförsök med
moripa i Skottland tyder på detta.
För att bereda fastlandsbefolkningen ökade tillfällen till rekreation har det
s. k. fria fisket införts på bl. a. skärgårdsbons eget fiskevatten. Vid jämförelse
därmed är det förståeligt att skärgårdsbon känner sig diskriminerad, när han
är förvägrad sin urgamla rätt att skjuta sig en husbehovsfågel under
vårstrecket.
Med hänsyn till skärgårdsbefolkningens traditionsbundna krav om att
återfå rätten till en begränsad vårjakt på hanfågel, främst av ejder, bör en
sakkunnig utredning granska nuvarande förutsättningar för en starkt begränsad
form av vårjakt. Till ledning för utredningens arbete kan valda delar av
1977 års utredningsmaterial komma till användning.
Hemställan
Med hänvisning till vad ovan anförts hemställer vi
att riksdagen beslutar hos regeringen begära att en sakkunnig
utredning tillsätts med uppgift att skyndsamt undersöka förutsättningarna
för en begränsad vår jakt efter sjöfågel, förbehållen den bofasta
skärgårdsbefolkningen.
Stockholm den 26 januari 1987
Anna Wohlin-Andersson (c)
Christer Skoog (s) Karl-Anders Petersson (c)
Mot. 1986/87
Jo770
20
