Valfrihet i boendet

Motion 2003/04:Bo236 av Nina Lundström m.fl. (fp)

Sammanfattning

• Utgångspunkten i Folkpartiets liberalernas bostadspolitik är att du ska bestämma utifrån dina egna drömmar och förutsättningar hur just du ska bo.

• Bygg bostäder utifrån efterfrågan.

• Valfrihet innebär att det behövs både bostadsrätter, hyresbostäder, ägarlägenheter i flerbostadshus och småhus.

• Friare hyressättning.

• Krafttag mot svarthandeln med hyreslägenheter.

• Hyresgästerna ska välja vem som förhandlar om hyran.

• Hemlösa behöver också bostäder.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om valfrihet i boendet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformerat hyressättningssystem.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försöksverksamhet avseende hyressättningssystemet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svarthandel med lägenheter.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om enkel majoritet vid ombildande av hyresrätt till bostadsrätt.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ägarlägenheter.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunernas roll som fastighetsägare.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hemlösa.

Sverige behöver en liberal bostadspolitik för ökad valfrihet

Den svenska bostadspolitiken fungerar inte. Stor bostadsbrist råder i storstadsregioner men också i kommuner i andra delar av landet som ser tillväxten öka. Många människor saknar möjlighet att hitta en bostad eller byta bostad.

Subventioner, centralplanering och förmynderi har präglat bostadsmarknaden. Konsekvenserna är många: bostadsbrist i tillväxtkommuner, svarta lägenhetskontrakt, höga kostnader och för liten individuell valfrihet.

Det är dags att lägga om kursen i liberal riktning. Den enskilda människans möjligheter att ta makten över sin egen situation måste stå i fokus när framtidens bostadspolitik formas. Förutsättningarna för bostadsförsörjning, mångfald, valfrihet, integration och socialt ansvar grundläggs redan i och med planerandet av bostäder.

I ett liberalt Sverige bestämmer du, och ingen annan, utifrån dina egna drömmar och förutsättningar hur just du ska bo.

Utmaningar idag

Hyresmarknadens kollaps manar till eftertanke. Bostadsbristen återfinns nu i flertalet regioner. Det är brist på alla former av bostäder såsom större bostäder, studentbostäder och ungdomsbostäder. I några regioner kvarstår dock problemet med tomma bostäder men dessa har minskat i antal. Behöver bostadsmarknaden fler eller färre regleringar? För Socialdemokraterna är svaret av allt att döma att det behövs fler regleringar. Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter ska försvåras, de kommunala bostadsbolagens roll ska stärkas, införandet av ägarlägenheter dröjer. Det är fel väg att gå. Den politik som förde bostadssektorn in i krisen kan inte föra den ut ur krisen.

Receptet måste istället vara att förnya den politiska inriktningen, en politik som tar sikte på att öka människors möjligheter att ta makten över det egna boendet. En rad åtgärder måste till som större utrymme för privat ägande, färre krångliga regleringar, ökad konkurrens, tydligare marknadsmekanismer och lägre beskattning. Långsiktighet är ett annat nyckelbegrepp för att nyproduktionen ska komma igång. De risker som tas måste vara rimligt förutsägbara. Ju mer förutsägbarhet som råder desto mindre riskpremie måste till.

Produktion och prissättning av hyreslägenheter måste anpassas mer till människornas behov och önskemål. En studie presenterad i Konsumentmakt nr 5 september 2002 beskrev en jämförelse mellan bostadsmarknaden i Stockholmsregionen och elva andra storstadsregioner i Europa. I attraktiva innerstadslägen i Stockholm är hyrorna extremt låga, medan den som bor i mindre attraktivt område får betala relativt mycket. Stockholms mindre populära områden har högre hyror än motsvarande i andra storstäder där hyran är korrelerad med hur attraktivt området är. Enligt studien är också Stockholm den storstadsregion i Europa där den svarta marknaden har störst omfattning. I flera andra storstadsregioner existerar knappast någon marknad alls för svartkontrakt.

Riksdagens revisorer har i en förstudie beskrivit gjorda uppskattningar av värdet på svarthandeln. År 2001 uppskattades värdet till cirka 150 000 kr per rum för lägenheter i Stockholm. På ett år motsvarar detta cirka 1 miljard kronor. I Göteborg anges normalpriset år 2002 ligga på 150 000–200 000 kronor för en central hyresrätt. Totalt sett för hela Sverige anges en uppskattning på svarthandel på 2 miljarder kronor. Svarthandeln kan ses som en marknadsanpassning av hyrorna indirekt genom svarta överlåtelser. Mörkertalet är dock stort genom att få fall kommer till polisens kännedom. Cirka 20 anmälningar gjordes under år 2001. Svarthandel med lägenheter är lågprioriterat jämfört med andra brott.

Bygg bostäder utifrån efterfrågan

Tillgången på bostäder för studenter är i dagsläget mycket låg på vissa studieorter, framför allt i de större städerna. Många studenter som blir antagna till studieplatser tvingas tacka nej därför att de inte har en bostad. Den enda möjligheten är i stort sett att köpa en bostad. Det är få studenter som har en sådan ekonomisk situation att de över huvud taget kan fundera över en sådan lösning.

Studenterna som grupp är inte homogen. I Sverige har studenter förhållandevis hög medelålder och därmed finns även fler med familj. Likväl som studenten kan vara en tjugoåring som ska flytta till sin första bostad kan denne vara en 30-årig tvåbarnsmamma i behov av en annan typ av boende. Vi har lagt fram en rad förslag i vår bostadspolitiska motion kring just möjligheterna att åstadkomma fler studentbostäder.

Många ungdomar tvingas bo kvar hos sina föräldrar. Det gör det extra angeläget att hitta nya metoder för att bygga billigare småbostäder. De kan med fördel spridas ut och ingå i bostadsprojekt som genomförs i olika kommuner. Samtidigt finns det en stor potential i det befintliga beståndet. Så kallade flyttkedjor är mycket viktiga för att frigöra billiga, mindre bostäder för nya bostadskonsumenter. Men det förutsätter att nyproduktion sker.

Valfrihet i boendet

Det behövs lägenheter, villor och radhus och dessa kan ägas på olika sätt eller upplåtas som hyresrätter. Proportionerna mellan de olika boende- och ägarformerna ska individerna bestämma. Att vissa människor vill bo i hyresrätt kan inte vara ett argument för att hindra andra människor att bo i bostadsrätt.

Ett viktigt sätt att ge den enskilda människan mer makt över det egna boendet är att låta de hyresgäster som så önskar ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Bostadsrätten är en upplåtelseform som innebär ökat inflytande – och ökat ansvar – för den enskilda människan. Att fler människor direkt eller indirekt äger sin bostad, antingen i form av ägarlägenheter eller bostadsrätter, är en utveckling som bör uppmuntras.

På flera håll i landet, bland annat i Stockholm, väljer nu allt fler människor att bilda bostadsrättsföreningar och ombilda sina hyresrätter till bostadsrätter. Detta utvidgade privata ägande har inte setts med blida ögon av Socialdemokraterna. Regeringen har blåst till strid mot den privata äganderättsrevolution, till gagn för enskilda människor, som nu pågår.

En regel har införts som innebär att minst två tredjedelar, i stället för att som tidigare enbart hälften, av hyresgästerna måste vara överens om att ombilda en fastighet från hyresrätter till bostadsrätter för att en bostadsrättsförening ska kunna bildas.

Ett argument som brukar användas mot att fler hyresrätter förvandlas till bostadsrätter är att det riskerar att leda till segregation. I själva verket innebär ett ökat eget ägande en chans att bryta upp från den negativa spiral av vanmakt och utanförskap som präglar många utsatta bostadsområden, inte minst inom det så kallade miljonprogrammet.

När människor får större inflytande över det egna boendet ökar det engagemanget också för bostadsområdet. Med fler bostadsrätter blir det även en bättre blandning av olika upplåtelseformer – bostadsrätt, hyresrätt, ägarlägenheter.

Fler former av boende skapar mångfald. Det skapar nya möten mellan människor med olika bakgrund. Det leder till mer av integration, snarare än till ökad segregation. En annan viktig följdeffekt med blandade upplåtelseformer och former av boende är att detta även påverkar utvecklingen inom bland annat skolan och förskolan. En hög omflyttning och utflyttning har skett i bostadsområden med 100 procent hyresrätter där byte av upplåtelseform eller bostadsform är omöjlig på grund av avsaknad av annat utbud. Utflyttningen påverkar klassernas och barngruppernas sammansättning. Svårigheten att skapa sociala nätverk ökar när omsättningen på barn ökar i omfattning. Detta har främst skett i förorter i storstadsregionerna.

Den paradoxala effekten av den nya två tredjedels-regeln vad gäller bostadsrätter är att den framför allt kommer att leda till en minskad ombildning av hyresrätt till bostadsrätt i de utsatta förorterna. I ett inledningsskede tenderar intresset i dessa områden att vara något mindre än i städernas, exempelvis Stockholms, centrala delar. Med stor sannolikhet leder det till att ombildningen till bostadsrätter i centrala bostadsområden fortsätter medan utvecklingen i förorterna stannar av. Resultatet av Socialdemokraternas politik blir att segregationen ökar, inte tvärtom. Att äga sin egen bostad blir ett privilegium för ett flertal, inte en reell rättighet för alla.

Folkpartiet anser att riksdagen snarast måste besluta om en tillbakagång till det regelverk som gällde för ombildande av bostadsrätt tidigare, det vill säga att det räcker med att 50,1 procent av de boende säger ja till ett ombildande.

Friare hyressättning

Ett viktigt skäl till att det idag inte byggs hyresbostäder är svårigheten att räkna hem en ekonomiskt hållbar kalkyl. Avkastningen blir helt enkelt för dålig sett till investeringen. Friare hyressättning för nyproducerade lägenheter behöver införas.

I dag formas hyrorna i skärningspunkten mellan tre avgörande faktorer: bruksvärdesprincipen, hyresförhandlingarna och allmännyttans roll. Det är uppenbart att den nuvarande ordningen inte håller. Om Sverige ska få en fungerande bostadsmarknad, som bättre tillmötesgår människors önskemål, måste systemet moderniseras.

Bruksvärdesprincipen syftade ursprungligen till att skapa ett starkt besittningsskydd för hyresgästerna. En tydlig glidning har dock skett under de dryga trettio år som systemet har varit i bruk till att även ha som syfte att dämpa hyresutvecklingen.

Av situationen på Stockholms bostadsmarknad kan vi dra slutsatsen att systemet förvisso har lyckats uppfylla målen vad gäller besittningsskyddet och hyresdämpningen. Men bristen på anpassningsförmåga till människors preferenser på en fri marknad har skapat en mängd avarter: bostadsbrist, en stor andra- och tredjehandsmarknad och svarta lägenhetsaffärer. De lagändringar som i hög utsträckning påverkat hyressättningen är bestämmelserna om de kommunala bolagens hyresledande roll och införande av hyresförhandlingslagen.

Folkpartiet liberalerna anser att en rad reformer behövs för att få fart på nyproduktionen av hyresrätter samt för att öka rörligheten och flexibiliteten på hyresmarknaden. Hyresgästens besittningsskydd och de fria förhandlingarna mellan hyresgäster och fastighetsägare är principer som det finns anledning att slå vakt om också i framtiden. Men inom denna ram finns det utrymme för förändringar som bryter med det tänkande som hittills har dominerat svensk bostadspolitik.

Lägesfaktorn

Den så kallade lägesfaktorn måste ges större tyngd i hyresförhandlingarna, på det sätt som de senaste åren i praktiken skett i Malmö. En flexiblare hyressättning skapar en större mångfald i utbudet, med större sannolikhet att nya hyresgäster ska hitta något som överensstämmer med deras egna önskemål. Ingen ifrågasätter att en bostadsrätt är billigare i en förort än i ett centralt stadsläge. Att steg tas i den riktningen även när det gäller hyresrätter kan knappast anses orimligt, även om det naturligtvis måste ske i sådana steg att hyresgästerna har bra förutsättningar att anpassa sig till dem. Det finns också anledning att observera att den press uppåt på hyrorna i attraktiva lägen detta innebär motverkas av andra förslag i detta program, till exempel åtgärderna för att öka det totala utbudet av bostäder samt att pressa produktionskostnaderna. Det är angeläget att den samlade politiken motverkar segregation.

Hyran fastställs i förväg

Friare hyressättning behöver införas. Det skulle skapa förutsättningar att få fart på det bostadsbyggande som på många håll är mycket lågt. När byggföretagen inte kan ta ut sina kostnader eller när andra alternativ – att bygga bostadsrätter – framstår som ekonomiskt fördelaktigare är det inte underligt att väldigt få nya hyresrättslägenheter byggs. Ändå finns det en efterfrågan på hyreslägenheter.

Sedan 1974 gäller att hyresnämnden vid prövning av en hyras skälighet, i enlighet med bruksvärdesprincipen, i första hand ska utgå från de allmännyttiga bostädernas hyror. Denna regel har sitt ursprung i de bestämmelser som 1969 infördes i bristorter men utvidgades till att gälla på hela bostadsmarknaden. Det finns, enligt Folkpartiet liberalerna, anledning att förnya det systemet.

Den nuvarande ordningen rymmer inneboende motsättningar. Å ena sidan ska vid fastställande av såväl prövningslägenhetens som jämförelselägenheternas bruksvärden helt bortses från produktions-, drifts- och förvaltningskostnader, å andra sidan skall allmännyttans självkostnadsbestämda hyror tjäna som norm.

Särskilt tydlig blir denna motsättning i hyrestvister, som det uppmärksammade Oxtorgsmålet i Stockholm eller konsekvenserna av besluten avseende hyressättning i S:t Eriksområdet i Stockholm efter borgarrådet Annika Billströms (s) agerande. Utgången satte såväl begreppet självkostnad som principerna för hela jämförelseprövningen på sin spets.

Det är självklart att osäkerheten om vilka hyresnivåer som kan tänkas godtas i framtiden allvarligt försvårar både den privata och den kommunala nyproduktionen av hyresrätter och styr över till det mer lönsamma och regelmässigt stabila byggandet av bostadsrätter. Vilken privat – eller kommunal – byggherre vill ta på sig att bygga hyresrätter om hyran kan komma att sänkas i efterhand så att alla kalkyler spricker? Enligt Folkpartiet liberalerna bör därför hyresnämnden ha avgjort hyresnivån före byggstart. Utöver en fastställd hyresnivå anser vi att hyresgästens möjligheter att begära omprövning av hyran efter sex månader bör ses över. Försöksverksamhet bör möjliggöras dels för att få igång nyproduktionen, dels som kompletterande underlag för den pågående utredningen avseende reformeringen av hyressättningssystemet enligt trepartsöverenskommelsen.

Svarthandel med hyreslägenheter

Det är dags att göra något åt svarthandeln med hyreslägenheter. De rättigheter och skyldigheter som är förbundna med att bo i hyresrätt återfinns i 12 kap. jordabalken (hyreslagen). En fastighetsägare eller en hyresgäst får inte sälja ett hyreskontrakt (hyreslägenhet). Den som säljer kan straffas med böter eller fängelse i högst två år och är skyldig att lämna tillbaka vad han tagit emot. Det är däremot inte straffbart att köpa en hyreslägenhet. Den som bor i hyresrätt har rätt att byta sin lägenhet mot en annan bostad, även villa eller bostadsrätt. Byte av hyreslägenhet mot bostadsrätt, villa eller fritidshus hamnar i en gråzon om priset blir väsentligt lägre än marknadspris. Vi anser att en reformering av hyressättningssystemet är en viktig del av lösningen på svarthandeln men det kan behövas fler åtgärder.

Det behövs en utredning som utvärderar samt ger förslag på lämpliga metoder för att stoppa svarthandeln med hyreslägenheter såsom:

• reformering av hyressättningssystemet

• utvärdering av de angivna rättigheter och skyldigheter som finns reglerade i 12 kap. jordabalken

• kriminalisera svarthandel för både köp och försäljning

• enklare andrahandsuthyrning

• ökad nyproduktion av hyreslägenheter

• frågan om olaglig ersättning bör alltid ställas vid prövning i hyresnämnd

• hyresnämndens praxis att godkänna tio procents prisreduktion på villor och bostadsrätter i samband med byten bör slopas

• polisen ges ökade resurser för att beivra brott.

Allmännyttans och hyresgästföreningarnas roll

En översyn och förnyelse av hyressättningssystemet måste också innehålla en diskussion om allmännyttans roll. De kommunala bostadsbolagens funktion som förstahandsnorm vid hyressättning bör upphävas och ersättas av ett system där hyrorna i ett större utbud av bostäder, oavsett ägare, leder fram till ett bruksvärde.

Boendet utgör ofta en mycket stor del av våra utgifter. Att konsumera boende är något som vi alla gör. Det är därför viktigt att konsumentpolitikens aktörer i större utsträckning än i dag tar itu med frågor angående bostadskonsumtion, köp av bostäder, hyresgästernas intressen som konsumenter och överhuvudtaget konsumentens position på bostadsmarknaden. Vi har i den bostadspolitiska motionen beskrivit närmare hur Konsumentverkets roll kan förstärkas för att stödja bostadskonsumenter generellt, oavsett val av boendeform.

Folkpartiet liberalerna vill utveckla den enskilde hyresgästens möjligheter att välja vem som skall företräda denne vid en förhandling kring hyressättningen. Förbudet mot flera samtidiga förhandlingsordningar skall tas bort.

I dag belastas hyran med en förhandlingsavgift som fastighetsägaren utbetalar till Hyresgästföreningen. Vi menar att denna avgift skall hyresgästen själv bestämma över, samt i de fall hyresgästen så önskar, betala till Hyresgästföreningen eller någon annan liknande förening. Hyresgästen kan avtala med hyresvärden om att avgiften utbetalas direkt till Hyresgästföreningen eller annan organisation. I dag uppgår ersättningen för de förhandlingsordningar som avtalats mellan Hyresgästföreningen och fastighetsägare till cirka 150 miljoner kronor per år. Detta ska jämföras med att medlemsavgifterna uppgår till cirka 349 miljoner kronor.

Inrätta ägarlägenheter

Värnet av den privata äganderätten är en grundläggande princip i liberal politik. Att ha makt över sin inkomst och den egna egendomen ger den enskilda människan frihet att forma sitt liv efter just sina önskemål och värderingar. Inom bostadssektorn är det privata ägandet satt på undantag. Till skillnad från många andra europeiska länder saknas det i Sverige möjlighet att direkt äga sin egen lägenhet. Regeringens synes sträva emot införandet av ägarlägenheter inte minst genom de restriktioner som kommer till uttryck i propositionen Tredimensionell fastighetsindelning (2002/03:116).

Boendet utgör för de flesta människor en stor del av hushållsekonomin. De flesta av oss tillbringar också en inte oansenlig del av vardagen i bostaden. Få reformer skulle därför innebära en sådan kraftig förstärkning av egenmakten som om en lag om ägarlägenheter infördes. Den som äger sin egen lägenhet behöver inte fråga hyresvärden eller bostadsrättsföreningen om lov; hon eller han bestämmer själv. För lägenhetsinnehavaren blir det exempelvis lättare att belåna lägenheten för att göra investeringar.

Kravet på att införa ägarlägenheter har stått på den liberala politiska dagordningen sedan slutet av 1800-talet. På bland annat Folkpartiets initiativ beslöt riksdagen 1999 att begära att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppgift att ta fram ett förslag som innebär att ägarlägenheter kan införas.

Förutom att ge den enskilde större makt över sitt eget boende banar också inrättandet av ägarlägenheter väg för ökat bostadsbyggande. Med ett vidgat utrymme att skapa ägarlägenheter förbättras villkoren att ägna sig åt tredimensionell fastighetsindelning. Det skapar ökad flexibilitet och pluralism i boendet.

Tredimensionell fastighetsindelning betyder med stor sannolikhet att det blir mer lönsamt att bygga hyresrätter. Ett trevåningshus skulle exempelvis kunna bestå av ett våningsplan med ägarlägenheter, ett med bostadsrätter och ett med hyresrätter. Inne i städerna skulle det också vara möjligt att bygga på en våning med bostäder ovanpå till exempel parkeringshus eller kontorsbyggnader. Vi ser det som olyckligt att regeringen vill förhindra införande av enskilda ägarlägenheter samt förhindra skiktning av flerbostadshus.

Minska kommunernas roll som fastighetsägare

Kommunernas bostadsbolag, den så kallade allmännyttan, har varit ett centralt inslag i svensk bostadspolitik allt sedan 1940-talet. Trots att de har förlorat sin skattemässiga särställning intar de en dominerande position på hyresmarknaden. Genom bruksvärdessystemet utövar de en styrande effekt på hyressättningen även i privatägda bostäder med hjälp av sin lagfästa roll som hyresledare och referenspunkt vid bruksvärdesprövningar.

Allmännyttans dominans måste brytas. Fler alternativ och ökad konkurrens leder till en bättre fungerande hyresmarknad. De bostadspolitiska målen, som syftar till att garantera alla tillgång till bostad, har kopplats till allmännyttan. Allmännyttan anses från socialistiskt håll vara garanten för en god bostadspolitik. Så är dock inte fallet. Allmännyttan ställer idag höga krav för att godkänna en hyresgäst både vad gäller eventuella betalningsanmärkningar samt fast jobb. Allmännyttans särställning kan inte legitimeras uteslutande utifrån en diskussion kring de bostadspolitiska målen.

En vanlig invändning mot tanken att avyttra delar av allmännyttan är att det skulle medföra att kommunerna avhänder sig möjligheten att sörja för att också socialt utsatta människor får en bostad. Under avsnittet Hemlösa behöver också bostäder utvecklar vi tankegångarna.

Argumenten för att sälja ut en större eller mindre del av de kommunala bostadsbolagen är flera. Kommuner ska principiellt inte ägna sig åt att driva affärsverksamhet. I dag innefattar de kommunala bostadsbolagen en betydande verksamhet med kommersiella fastigheter som medför ökade affärsrisker. De kommunala bolagen riskerar att dränera kommunernas ekonomi och därmed minska utrymmet att koncentrera sig på huvuduppgifterna skola, vård och omsorg.

En annan konsekvens är en minskad demokratisk insyn och att konkurrensen på marknaden snedvrids. Utvecklingen under 1990-talet har också givit Folkpartiet rätt vad gäller kommuners bostadsengagemang. Vidlyftiga bolagsaffärer har inte bara gjort att flera kommuner har fått mycket besvärliga problem med sin ekonomi; de har också inneburit åtskilliga skandaler, vilka allvarligt har skadat tilltron till det lokala demokratiska systemet.

Att hyresgästerna erbjuds möjlighet att friköpa sina lägenheter är ett sätt att minska det kommunala bostadsbeståndet. Men fastigheter kan också bjudas ut till andra, privata, fastighetsägare för försäljning. I länder som Storbritannien och Nederländerna har under 1990-talet i olika omfattning det tidigare kommunala bostadsbeståndet överförts till nya former av ägande och förvaltning. Här finns gott om exempel på nya lösningar med fristående stiftelser under mer eller mindre samhällelig reglering. Det är en möjlighet som också bör prövas i Sverige.

Hemlösa behöver också bostäder

Enligt Socialstyrelsens definition är man hemlös om man saknar egen eller förhyrd bostad och inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande eller andrahandsboende samt är hänvisad till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. Gruppen hemlösa omfattar många olika kategorier av människor, där samhället har misslyckats med att bistå med lämpligt boende. Det kan röra sig om psykiskt sjuka, missbrukare, personer som genomgått vård och behandling på institution utan uppföljning, personer som avtjänat ett fängelsestraff eller helt enkelt en person som på grund av enbart ekonomiska problem genom betalningsförsummelser blivit vräkt från sin bostad och där avsaknaden av bostad är ett centralt problem. Tillgången till olika former av boende är avgörande för dessa människor. Utan fast adress är det svårt att få ett arbete.

Anmärkningsvärt är att de drabbade personernas bostadsproblem inte behöver ha någon koppling till tillgången på bostäder utan problemen kan vara likartade oberoende om orten har brist eller överskott på bostäder.

En vanlig invändning mot tanken att avyttra delar av allmännyttan är att det skulle medföra att kommunerna avhänder sig möjligheten att sörja för att också socialt utsatta människor får en bostad. Kommuner har möjlighet att även i framtiden tillhandahålla ett kommunalt bostadsbestånd, men detta kan även ske i samarbete med övriga fastighetsägare. Att själv äga bostäder behöver inte vara det enda, och bästa, verktyget för kommunerna att värna de mest utsatta människornas rätt till en bostad. Kommunerna kan också träffa avtal med privata fastighetsägare som innebär att en viss del av beståndet upplåts till personer som kommunen måste ta ett särskilt ansvar för.

Vi ser möjligheter öppnas genom ett införande av ägarlägenheter. Bostäder kan därmed vara integrerade i olika former av bostadsområden vilket ur ett integrationsperspektiv är en möjlighet. Kommuner kan äga enstaka bostäder i flerbostadshus för till exempel sociala ändamål som kan hyras ut med förstahandskontrakt. Då löses delar av den problematik som råder med andrahandskontrakt och de följdkonsekvenser som detta medför i form av osäkerhet, risk för att åter bli bostadslös med mera. Vi vill också poängtera att det finns grupper vars bostadssituation inte kan lösas genom det reguljära beståndet. Vissa grupper behöver tillgång till särskilda boenden eller gruppboenden där olika former av stödinsatser kan finnas tillgängliga.

Stockholm den 5 oktober 2003
Nina Lundström (fp)
Lars Tysklind (fp)	Gunnar Andrén (fp)
Yvonne Ångström (fp)	Solveig Hellquist (fp)
Allan Widman (fp)