Välfärdspolitiken

Motion 1985/86:So206 Ulf Adelsohn m. fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86:So206

Ulf Adelsohn m. fl. (m)
Välfärdspolitiken

Moderat välfärdspolitik

Moderat välfärdspolitik bygger på insikten att välfärd är någonting mer
och djupare än ekonomiskt välstånd. Det är trygghet i livets olika skeden,
rätt och möjlighet att fatta egna val, det är människors känsla av delaktighet
och värdighet — för att nämna några exempel.

Att garantera social och ekonomisk grundtrygghet för alla är en av välfärdssamhällets
viktigaste funktioner. Det förutsätter offentliga insatser, en
fungerande statlig och kommunal service och — inte minst — sunda offentliga
finanser. Men i denna funktion ligger också att se till att människor
normalt inte skall behöva vända sig till det allmänna för att få sina anspråk
tillgodosedda. De offentliga insatserna skall förstärka den trygghet människor
själva och tillsammans kan skapa, men inte försvara och ersätta den.

Moderat välfärdspolitik strävar efter ett samhälle med många sociala
skyddsnät som kompletterar de grundläggande offentliga insatserna:
o Ett rimligt skattetryck som gör det möjligt att leva på sin lön ger den
trygghet det innebär för familjen att vara ekonomiskt självständig,
o Enskilt sparande och enskilt ägda bostäder ger familjer en buffert att
möta påfrestningar och oförutsedda utgifter,
o Privata pensionsförsäkringar och andra enskilda försäkringar ger den
som så vill en chans att förstärka sin trygghet i morgon genom att avstå
från konsumtion i dag.
o Sammanhållningen inom familj och släkt har en oersättlig uppgift att
skapa mänskliga band, kärlek och trygghet,
o En hög kvalitet i utbildningen ger nästa generation bättre möjligheter till
meningsfulla arbeten samt att förutse och klara problem,
o Människors vana att ta ansvar, liksom en själslig styrka utvecklad genom
moral, normer och religion ger en säkerhet i livets olika skeden,
o Frivilligt socialt arbete och ideella initiativ kompletterar och tillför nya
erfarenheter till det offentliga skyddsnätet. Det bidrar också till att hålla
det personliga ansvarets och den medmänskliga solidaritetens ideologi
levande. Ytterst är den varje välfärdssamhälles grund,
o Stabila företag, föreningsliv, bygdegemenskapen och kamratkretsen är
andra skyddsnät med viktiga sociala uppgifter, som bidrar till att skapa
trygghet i tillvaron.

Betydelsen av dessa olika sociala skyddsnät varierar mellan olika individer.
Det som är det viktigaste för den enes trygghetsbegrepp, kan vara oviktigt

för den andres. Därför är en socialpolitisk mångfald, med en politik som är
inriktad på att alla skyddsnät är viktiga och skall hållas levande, trygghetens
bästa garant. Det är moderat välfärdspolitik.

Moderat socialpolitik är överlägsen den socialdemokratiska. Den är bättre
anpassad till mångskiftande individuella behov och önskemål än stora
standardiserade program kan vara. Den bevarar individens integritet genom
att minska behovet av närgångna myndighetsundersökningar. Den är
förebyggande till skillnad från offentliga åtgärder som väsentligen inriktas
på att sättas in när svårigheter redan har uppstått. Den medger att resurser
koncentreras dit där behoven är störst.

Den är hållfast till skillnad från den socialdemokratiska politiken med
dess dubbla nedrustning av välfärden genom att först de enskilda trygghetsnäten
förstörs och sedan de offentliga resurserna inte räcker till alla olika
åtaganden och utfästelser.

De sociala totallösningarna

Mot den moderata välfärdspolitiken står de sociala totallösningarna genom
vilka socialdemokraterna tror sig kunna finna den enhetliga och strömlinjeformade
tryggheten.

Tron på dessa totallösningar har kännetecknat socialdemokratisk välfärdspolitik
under hela det senaste halvseklet. Politiken har styrts av den
ständiga jakten på den stora reformen — den totala och allomfattande
förändringen som sagts kunna lösa de flesta problem, samtidigt som ett nytt
område ställs under politikernas kontroll. Vilken reformen har varit har
skiftat från tid till annan. Det har varit 1940-talets långt framskridna planhushållningsambitioner,
miljonprogrammet för bostadsbyggandet, den
stora daghemsutbyggnaden, den aktiva näringspolitiken och 1960-talets
ambitioner om en stor statlig företagssektor, löntagarfonderna eller nu senast
SAMAK-rapportens modell för den totala förhandlingsekonomin.
Men oavsett vilken som varit reformen i tiden och oavsett vilket område den
omfattat har det funnits vissa genomgående kännetecken, som präglar hela
den socialdemokratiska välfärdspolitiken.

Det är likformigheten och storskaligheten. Den ideologiska ambitionen
har varit att finna de enhetliga och storskaliga lösningarna, som medger få
undantag. Barnomsorgen skall vara densamma för alla. Alla skolor skall
vara likadana. Enskilda initiativ — som stör likformigheten — har bekämpats
inom framför allt utbildning, sjukvård, äldreomsorg och barnomsorg.

Ett annat kännetecken är materialismen. Den socialdemokratiska välfärdspolitiken
är materialistisk till sin inställning. Därmed får socialdemokraterna
svårt att se alla de värden som inte låter sig mätas i pengar, men
som likväl är omistliga i välfärdssamhället.

När socialdemokratisk politik medvetet strävat efter att sparandet skall
ske i kollektiva former, har man enbart betraktat sparandet som ett sätt att
skapa kapital till nödvändiga offentliga investeringar. Men sparandets
grundläggande betydelse för familjers trygghet, självständighet och ekonomiska
oberoende har inte insetts. När problem uppstår i sjukvård, social

Mot. 1985/86

So206

8

vård och äldrevård som inte direkt kan förklaras med för få tjänster och små
resurser ställer sig socialdemokraterna oftast oförstående.

Av den materialistiska inställningen till familjepolitiken och välfärden
följer den nedmontering av grundläggande normer och etiska värden som
präglat socialdemokratisk politik: den kravlösa skolan, den bristande respekten
för betydelsen av en levande förankring i historien — genom goda
historiekunskaper hos de unga, men också genom värnandet av historiska
miljöer och kulturvärden och det personliga ansvaret, som alltför ofta ersatts
av kollektiv plikt.

Den hotade välfärden

Den socialdemokratiska välfärdspolitiken har satt likhetstecken mellan
välfärd och offentliga utgifter. De enda sociala insatserna värda namnet är
för socialdemokraterna de som finansieras med skattemedel och som beslutats
av riksdag och kommunfullmäktige. Därmed har fokus riktats endast
mot de insatser som hjälper dem som redan drabbats av problem.

Den politiken har i dag råkat i kris. Det illustreras i det enkla men fundamentala
faktum att den offentliga sektorn är långt större än vad vi kan
betala med vårt lands produktion.

Trots detta finns det stora och växande brister i det offentliga trygghetsnätet.

Från skolan, socialvården, sjukvården, äldreomsorgen och kriminalvården
kommer rapporter om hur det offentliga får allt svårare att klara sina
uppgifter. Men socialdemokraterna är alltför ideologiskt blockerade för att
tänka om.

1 tron att staten och kommunernas insatser är all välfärds ursprung och
garant har andra trygghetsnät rustats ned. Följden är att välfärden i dag
hotas av en dubbel nedrustning. Det offentliga trygghetssystemet får allt
svårare att klara sina åtaganden utan att pruta på kvaliteten. Samtidigt har
familjernas ekonomiska oberoende, enskilda initiativ inom vård, utbildning
och omsorg, och alla de andra trygghetsnät som skulle kunna minska
trycket på det offentliga försvagats.

Krisen visar sig emellertid också i att en stor del av välfärdens brister inte
kan lösas med de konventionella instrumenten. Problem med ensamhet,
maktlöshet, alienation och rotlöshet kan varken lagstiftas, beskattas eller
subventioneras bort. Inför problem som inte kan härledas till för få tjänster
och små resurser står den traditionella politiken maktlös.

Välfärdens förutsättningar

Mot den socialdemokratiska politiken, som möter och själv skapar allt större
problem, står den moderata välfärdspolitiken. Den bygger på fem viktiga
utgångspunkter:

Välfärd måste byggas på en moral

En välfärdsstat som urholkar den moral, etik och medmänskliga gemenskap
som den vilar på kommer att övergå till en mekanisk överföring av

Mot. 1985/86

So206

9

pengar, övervakad av allt strängare kontroller och regleringar. I sin förlängning
kommer en sådan politik att skapa mer ofärd än välfärd. Det finns
uppenbara tendenser i den riktningen.

Snabba och drastiska förändringar av skattelagar och andra regler leder
till osäkerhet hos enskilda och företag. Många känner att det är allt svårare
att respektera spelreglerna, när inte ens staten respekterar dem utan ändrar
dem så fort det passar det politiska syftet.

Ett allt hårdare skattetryck och allt snårigare skatteregler urholkar viktiga
värden som arbetsglädje och skattemoral. Skatteregler, bidragsregler och
t. ex. ett antagningssystem i utbildningen som gynnar list framför flit och
smärthet framför arbete urholkar viktiga normer och värden.

Lagar som betraktar oskyldiga som misstänkta, och myndighetsutövning
som upplevs vara mest ägnad att skapa problem och trassel för rättskaffens
medborgare, är andra tendenser i samhällsutvecklingen som skadar viktiga
moral- och normvärden. Det är svårt att värna om ett samhällsklimat som
bygger på förtroende, god vilja och ödmjukhet om människor känner att de
möter motsatsen hos sina myndigheter.

Politiska beslut har alltför ofta satt sig över människors värderingar och
moral. Utvecklingen har nu gått så långt att flera forskare varnar för konsekvenserna.
De talar om ”inlärd hjälplöshet” som beskrivning på vad som
händer när människor får erfara att ansträngningar inte lönar sig, och när
det är svårt att se ett samband mellan handlingar och utfall.

Andra forskningsrapporter har varnat för håglöshet och rotlöshet, för
moralisk hemlöshet och för föräldrar med dåligt självförtroende, som tror
att deras barns fostran är något som kräver specialister. Detta är resultatet
av den sociala ingenjörskonsten som nonchalerat och motarbetat värden
som personligt ansvar, ideella insatser, ekonomisk självständighet och personlig
valfrihet.

Den moderata välfärdspolitiken bygger på att det är viktigt att värna om
etiska värden. Om personligt ansvar och enskilda initiativ. Om respekt och
tolerans.

Vår välfärdspolitik förutsätter en skola som ger kunskaper, men också
normer och etik.

Den förutsätter en rättskipning som skall vila på människors värderingar
och rättsuppfattning men inte vara en ideologisk spjutspets för den som vill
skapa den nya människan för partipolitiska värderingar.

Den förutsätter en kriminalvård och vård av missbrukare som bygger på
tron på betydelsen av det personliga ansvar som var och en har för sitt
handlande, men också på ansvaret som vi alla har för att hjälpa dem som
råkar ut för svårigheter.

Den utgår från att enskilda medborgare har både förmåga och vilja att ta
ansvar. Myndigheter och sociala institutioner kan inte befria oss från vårt
ansvar för det som händer våra grannar, anhöriga eller medmänniskor.

Den förutsätter ett moraliskt handlande från myndigheter gentemot
medborgare. Myndigheterna måste respektera människans integritet och
privatliv. Politiker måste respektera människors egendom och rättigheter
— även om det försvårar deras egna planer.

Mot. 1985/86

So206

10

Familjen är välfärdens viktigaste skapare

Vårt lands välfärd har skapats av enskilda familjers — i den vidare mening
som omfattar flera generationer — arbete och uppoffringar. Familjer som
fungerar dåligt kan aldrig ersättas av det offentliga trygghetsnätet. Man kan
med visst fog hävda att familjerna är den viktigaste välfärdsfaktorn, till och
med när det handlar om fördelningspolitik. 1 den senaste ekonomiska rapporten
från Industrins utredningsinstitut diskuteras flera studier som visat
att familjen har större betydelse för utjämningen än vad den offentliga
fördelningspolitiken har. Det gäller såväl den rent materiella omfördelningen
mellan individer och generationer som överföringen av humankapital
mellan generationerna.

Den nya fattigdomen låser fast allt fler familjer i bidragsberoende. Bakom vårt
krav att människor i vanliga inkomstlägen skall kunna leva på sin lön, när
skatten är betald, finns en rad samhällsekonomiska argument: Rundgång
är ineffektivt. Höga.marginalskatter hämmar produktivt och ärligt arbete
och försvagar den ekonomiska tillväxten. Lägre skatt på lönen är ur alla
synvinklar samhällsekonomiskt bättre än högre skatt och högre bidrag.

På samma sätt kan de moderata kraven på valfrihet i barnomsorg, utbildning,
äldreomsorg, tandvård och sjukvård motiveras med att det är reformer
som skapar bättre service till lägre kostnader.

Först och främst handlar det emellertid om ett ideologiskt ställningstagande,
om vanliga människors förmåga att påverka sin tillvaro och stå på
egna ben. Den som kan försörja sig på sin egen lön och få pengar över att
spara, och den som har rätt och möjlighet att träffa sina egna val är en
tryggare och friare människa. Den människa som vet att hon har en egen
buffert om problem uppstår, och som vet att hon alltid kan göra något själv,
står tryggare och bättre rustad att möta problem och svårigheter. Därför är
reformer som skapar valfrihet, sänker skattetrycket och ökar utrymmet för
självständiga beslut den bästa socialpolitiken. Det är en socialpolitik som
förebygger problem, och som värnar de värden som är välfärdens och det
goda samhällets grund.

Varje insats som kan stärka familjerna — ekonomiskt eller på annat sätt
— ökar välfärden. Och varje insats som försvagar dem genom att minska
deras ekonomiska självständighet, försvåra deras möjligheter att spara och
äga, eller som sätter sig över deras åsikter om barnens fostran och utbildning,
försvagar vår välfärd.

Välfärdens fördelning kan aldrig skiljas från välfärdens
skapande

Sverige kan inte ha ett system för välfärdens fördelning som samtidigt raserar
själva grunden för välfärden. Följden blir krympande anslag till offentlig
verksamhet trots stigande skatter och växande skuldbörda. All välfärd
måste skapas innan den fördelas, och den skapas av enskilda människors
ansträngningar.

Flertalet av dagens stora problem är tillväxtproblem — inte fördelningsproblem.
Tillväxten är för låg och för många kedjor och bojor binder tillväxtens
drivkrafter.

Mot. 1985/86

So206

11

Besparingar i de statliga utgifterna, en politik som pressar ned inflationen,
avskaffandet av löntagarfonderna, rejält sänkta marginalskatter och
ansträngningar att bringa ned det totala skattetrycket är allt reformer som
skapar bättre möjligheter för ekonomisk tillväxt. Därmed är detta också
insatser för välfärden.

Välfärden förutsätter en stat som är stark — men inte på
medborgarnas bekostnad

I de växande socialhjälpsköerna trängs nu allt fler vanliga familjer, vars
enda problem är att pengarna inte räcker — när skatten är betald. Det blir
relativt sett mindre tid och pengar över till dem som har verkliga sociala
problem.

På akutmottagningarna trängs de svåra fallen med människor som hellre
skulle få ett recept, en omplåstring eller helt enkelt ett råd av en praktiker
som kom hem till dem. Statens sociala nät har vuxit, men det har vuxit på
andra näts bekostnad. Statens förpliktelser har blivit så många och stora att
de viktigaste uppgifterna försvinner i mängden.

Det är därför viktigare än någonsin att bevara och förstärka mångfalden
av sociala nät. Det kräver sociala reformer även utanför den traditionella
socialpolitiken.

Dit hör skattereformer som ger fler möjlighet att leva på sin lön, spara
och bygga upp en egen buffert för påfrestningar.

Reformer som ger fler möjlighet att äga sitt hem. Reformer som främjar
en kunskapsskola, normer och fostran och kvalitet i utbildningen. Dit hör
också reformer som främjar enskilda initiativ inom vård, utbildning och
omsorg.

Välfärd och valfrihet

Det finns lika många definitioner av välfärd som det finns människor. Välfärd
förutsätter att alla människor har rätt och möjlighet att forma sin tillvaro
efter eget huvud. Rätten och möjligheten att välja hur man skall bo, hur
barnen skall tas om hand, vilka läkare och tandläkare man vill anlita, hur
man skall använda sin fritid och hur man skall få hjälp när man blir gammal
och sjuk är begränsad för många. På alla dessa områden finns moderata
förslag som skulle vidga valfriheten, även till dem som saknar tjock plånbok
eller en tjock adressbok. Moderat välfärdspolitik är ett vidare begrepp
än socialdemokratisk. För oss är välfärden mycket mer än ekonomiskt välstånd
och offentliga utgifter.

Vissa socialpolitiska frågor

Förslag till hur tryggheten och välfärden skall kunna förbättras och fördjupas
för barn, handikappade, vårdbehövande äldre liksom för människor
som möter svårigheter av olika slag, t. ex. genom missbruk, läggs fram i
andra moderata motioner.

Mot. 1985/86

So206

12

I det följande behandals behovet av att stärka föräldrarätten och hur
valfriheten skall kunna vidgas inom sjukvården, liksom i fråga om omsorgerna
för äldre och handikappade.

Grundlagsfäst föräldrarätt

"Det beslut som riksdagen kommer att fatta om en stund är historiskt, och
det har enligt min uppfattning samma dignitet som det beslut som riksdagen
en gång för mycket länge sedan fattade när man fastslog alla barns rätt till
undervisning.”

Så karakteriserade statsrådet Bengt Lindqvist, biträdande minister i socialdepartementet,
riksdagsmajoritetens ställningstagande den 4 december
1985 till propositionen ”Förskola för alla barn”.

Vi tog avstånd från propositionen. Det ”historiska” ligger nämligen i att
riksdagsbeslutet innebar ett stort steg mot en än mer socialistisk familjepolitik.
Kommunerna förpliktigas att bygga ut barnomsorgen så att alla barn
över ett och ett halvt års ålder fr. o. m. 1991 skall kunna beredas plats i
någon form av förskola. 1 propositionen angav socialministern att barnomsorgen
medvetet måste ”inriktas på att bli en del av en god uppväxtmiljö för
alla barn”. Detta kan knappast tolkas annorlunda än att barn som inte
placeras i den kommunala barnomsorgen eller som fostras och vårdas av
föräldrarna själva skulle få en sämre uppväxtmiljö. Föräldrarnas förmåga
och vilja att ta huvudansvaret för sina barn underkänns. Trots det starka
samband som finns mellan harmonin hos barnen och harmonin hos föräldrarna
och trots att de flesta småbarnsföräldrar själva föredrar valfrihet arbetar
socialdemokraterna målmedvetet med hjälp av skattesystemet, föräldraförsäkringens
utformning och ett ensidigt barnomsorgsstöd för att allt
fler familjer skall tvingas anlita kollektiv barnomsorg, vare sig det passar
dem eller inte.

Utvecklingen på det familjepolitiska området inger stor oro. Föräldrarnas
rätt och ansvar att med utgångspunkt i barnens bästa bestämma över
vården och omsorgen om sina barn är för oss självklar. Denna rätt måste
också vara vägledande vid politiska beslut. Vi anser därför att man nu skall
pröva förutsättningarna för att grundlagsfästa föräldrarätten.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att skyndsamt låta utreda denna
fråga. Därvid måste också utredas de konsekvensändringar som skulle erfordras
i andra författningar rörande bl. a. skatter, statsbidrag, förskola,
socialtjänst samt sjuk-, hälso- och tandvård. I vissa fall, t. ex. när barnen
riskerar att fara illa, måste barnens rätt sättas före föräldrarnas och avsteg
göras i grundprincipen. Detta skall i så fall regleras i särskild författning,
t. ex. inom ramen för bestämmelserna i Lag om vård av unga (LVU).

Låt sjukvårdsförsäkringen följa patienten

1 propositionen om en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL våren 1982) uttalade
föredragande statsrådet bl. a. följande:

”Landstingskommunernas ansvar utgör inte något hinder för andra att bedriva
hälso- och sjukvård. Inte heller innebär ansvaret någon bestämmanderätt
för landstingskommunerna över andra vårdgivare inom landstingsområdet.”

Mot. 1985/86

So206

13

Propositionen antogs av en enhällig riksdag, sedan socialutskottet ytterligare
understrukit att landstingskommunens vårdansvar inte ”får tas till intäkt
för att begränsa möjligheterna för annan att bedriva hälso- och sjukvård”.

Trots detta drevs det s. k. Dagmarbeslutet igenom i riksdagen våren 1984.
Beslutet innebär att landstingen i praktiken fått monopol på hälso- och
sjukvården genom att patienternas sjukvårdsförsäkringspengar överförts
till landstingen. Nytillkommande heltidsarbetande läkare eller sjukgymnaster
utanför glesbygdsområdena får, liksom deltids- och fritidspraktiker,
endast ansluta sig till sjukförsäkringen med landstingens godkännande.

Dagmarbeslutet har redan medfört att många patienter mist sin läkare
eller sjukgymnast och att den för patienterna positiva utvecklingen av alternativa
vårdformer, som t. ex. privata hembesöksjourer och akutmottagningar
utgör, upphört.

I den mån landstingen verkligen tecknar avtal med privatpraktiserande
läkare och sjukgymnaster blir dessas arbete helt reglerat till plats, omfattning
och inriktning, vilket cementerar verksamheten och begränsar utrymmet
för nya initiativ.

Den i egentlig mening fria sektorn blir helt förbehållen vårdgivare vars
patienter har så pass gott om pengar att de kan betala hela vårdkostnaden
själva. De mindre välbeställda blir helt hänvisade till offentlig vård. Någon
valfrihet för dem existerar inte. Självfallet säger vi nej till en sådan sjukvårdspolitik.

Moderata samlingspartiet vill bryta monopolet och alltjämt låta ersättningen
från den allmänna sjukförsäkringen följa patienten genom att den
betalas ut för den vård patienten själv — inte landstingspolitikerna — väljer.
Dagmarbeslutet skall därför upphävas.

Sjukförsäkringen bör finansiera en större del av sjukvården

Vi anser att sjukförsäkringen skall vara uppdelad i en sjukvårdsförsäkring
och en sjukpenningförsäkring. Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla
och ersätta landstingsskatten som den främsta finansieringskällan för hälso-
och sjukvården. I ett första stegskall sjukvårdsförsäkringen, som tidigare,
omfatta den öppna vården. I ett andra steg bör även vården vid sjukhem
och vårdhem innefattas. Fullt utbyggd bör försäkringen omfatta även sjukhusvården.

Den utbyggda sjukvårdsförsäkringen Finansieras genom att delar av
landstingsskatten successivt ersätts av en obligatorisk sjukförsäkringsavgift
för den enskilde inkomsttagaren. Avgiften skall liksom landstingsskatten
vara proportionell mot den enskildes inkomst. Den som har så låg inkomst
att han eller hon inte betalar skatt skall inte heller betala sjukförsäkringsavgift
till den allmänna sjukvårdsförsäkringen, men trots detta ha sjukförsäkringsförmånerna.
Ersättningen från sjukvårdsförsäkringen skall följa patienten
och vara likvärdig för vård i landstingets eller enskild regi. Härigenom
får patienten frihet att själv välja vårdform och vårdmiljö. Alternativa
vårdformer och nya behandlingsmetoder uppmuntras. Försäkringen skall
också täcka kostnader för hemsjukvård när denna ersätter vård vi sjukhus
eller sjukhem.

Mot. 1985/86

So206

14

Ett fungerande husläkarsystem

I Sverige finns för närvarande ca 600 heltidspraktiserande läkare efter en
kraftig minskning under senare år. Medelåldern ligger mellan 55 och 60 år.
Den nuvarande sjukförsäkringens ersättningstaxa inbjuder inte till nyetablering.
Många heltidspraktiker har jämförelsevis dåliga villkor genom att
den av regeringen medgivna taxesättningen är för låg. Trots betydande
kostnadsökningar för bl. a. lokaler och anställd personal har taxorna frusits
för 1985. Om detta inte rättas till kommer heltidspraktikerna successivt att
försvinna.

Taxorna måste enligt vår mening följa kostnadsutvecklingen. För att
underlätta nyetablering bör ersättningen från sjukvårdsförsäkringen vara
högre under de första åren. 1 glesbefolkade områden måste taxan sättas så
högt att den kompenserar det lägre befolkningsunderlaget — för att därmed
stimulera läkare att etablera sig i underförsörjda områden.

Den av oss förordade satsningen på privata vårdgivare skulle få stor
betydelse för möjligheten att inrätta ett husläkarsystem och en bra hemsjukvård.
Bl. a. Danmark, England och Holland har fungerande husläkarsystem
tack vare sina praktiker. Mindre läkarmottagningar i enskild regi innebär
också att vården kan ges närmare patienterna. En verkligt decentraliserad
vård fordrar små enheter. Där är privatpraktikern överlägsen. Han
stannar också vanligen lång tid på den plats där han slagit sig ned. Kostnaderna
är betydligt lägre än för den offentliga primärvården.

Med vårt förslag skulle utbyggnaden av den öppna vården utanför sjukhusen
till övervägande del kunna ske genom privatpraktiker. Praktiker bör
också kunna ta över verksamheten vid redan befintliga vårdenheter, vilket
skulle innebära betydande besparingar för landstingen. Det skulle inte
minst skapa bättre ekonomiskt utrymme för den specialiserade slutna vården,
som främst måste drivas i landstingens regi.

Att kunna välja sjukhem

Landstingen sparar redan över en miljard kronor varje år genom att anlita
enskilda sjukhem. Men många av dessa existerar under ytterst osäkra förhållanden,
eftersom landstinget kan vägra att förnya kontrakten med dem
eller endast skriva kontrakt på ett år i taget. Det händer att landsting vägrar
att sända patienter till enskilda sjukhem trots att de egna sjuk- eller vårdhemmen
är väsentligt dyrare. Skulle en patient välja ett enskilt vårdhem
utan bidrag från landstinget får hon betala väsentligt mycket mer för sin
vård trots att kostnaderna för vården är avsevärt lägre.

En utbyggd sjukvårdsförsäkring skulle därför få stor betydelse, inte
minst för enskilda vårdhem. Patienten skulle på lika villkor kunna välja
mellan landstingsdrivna sjukhem och enskilda, stiftelse- eller kanske rörelsedrivna
sjukhem. Fler alternativa små sjukhem skulle uppstå om de slapp
beroendet av landstingens mycket osäkra välvilja. Det avgörande för skilda
sjukhems existens skulle i stället bli att patienterna trivdes där och sökte sig
dit.

Det är självklart att de patienter som långa perioder har sjukhemmet som
sitt hem skall tillerkännas den avskildhet som ett eget rum innebär om de så

Mot. 1985/86

So206

15

önskar. Men lika viktigt är att den långtidssjuke får rimlig möjlighet att
välja mellan olika sjukhem med olika inriktning och olika utformning.

Det tredje steget

Sjukvårdsförsäkringen bör i ett tredje steg omfatta också sjukvård och mer
omfattande behandlingar eller operationer. Detta skulle kanske få störst
betydelse för de patienter som i dag tvingas att stå i kanske årslånga köer för
t. ex. starr- eller höftledsoperationer, därför att resurserna i det egna landstinget
är otillräckliga. Även den som har tunn plånbok skulle då med hjälp
av sjukvårdsförsäkringen kunna få sin vård ordnad genom privata initiativ.

De försäkringssystem vi förordar skulle medföra stora fördelar:
o Patienternas ställning blir starkare. Valfriheten ökar.
o Alternativa vårdformer skapas som ökar framåtskridandet inom vårdsektorn.

o Mer och bättre vård kan ges till en given kostnad,
o Sjukvårdspersonal kan välja mellan arbete i offentlig eller enskild vård
och mellan arbete som egna företagare eller som anställda,
o En fungerande vårdkedja skapas med vård av god kvalitet i rätt tid och på
rätt vårdnivå.

o Landstingen avlastas uppgifter till förmån för den högspecialiserade
sjukvård som även framgent främst måste bedrivas genom landstingens
försorg.

Genom att få ut mer vård för knappa resurser skulle vi med vårt förslag
också slippa de risker som HS 90 — hälso- och sjukvården inför 1990-talet
— gav uttryck åt. Vårdcentralernas utbyggnad förutsattes i utredningen till
stor del ske på bekostnad av de patienter som behöver sjukhusens specialiserade
resurser.

Vi kommer aldrig någonsin att acceptera att de svårast sjuka eller de mest
vårdbehövande missgynnas till förmån för dem som är lindrigt sjuka eller
endast sjuka någon enstaka gång. Med vårt förslag om en allmän och obligatorisk
sjukvårdsförsäkring uppnås inte bara större valfrihet för patienterna.
Även landstingens möjlighet att ta fullt ansvar för sina patienter förbättras.

Valfrihet också inom tandvården

Sju vuxna svenskar av tio väljer privattandvård. Trots att kostnaderna är
väsentligt lägre än i folktandvården möter privattandläkarna växande ekonomiska
svårigheter genom att inte heller tandvårdstaxan tillåtits följa med
kostnadsutvecklingen.

Då tandvårdsförsäkringen beslöts 1973 garanterades att privattandläkarna
skulle följa folktandvårdens kostnadsutveckling. Så har inte blivit fallet.
Folktandvårdens kostnader har ökat med 280% sedan 1974, privattandvårdens
med 200% och konsumentprisindex med 159%. Taxeutvecklingen har
emellertid stannat vid 125%. Privattandläkarnas reallön har halverats på tio
år, vilket också minskar deras möjligheter att investera i modern utrustning
och att även i övrigt upprätthålla kvaliteten. Ytterst hotas patienternas möjlighet
att välja tandläkare. Även inom tandvården måste taxor och avgifter

Mot. 1985/86

So206

16

sättas så att patienten garanteras en god vård och en reell möjlighet att välja
mellan olika vårdgivare på samma ekonomiska villkor.

Patienternas rätt att fritt och på likvärdiga ekonomiska villkor välja vårdgivare
och vårdform bör därför skrivas in i såväl hälso- och sjukvårdslagen
som i tandvårdslagen med giltighet fr. o. m. år 1987. Detta skulle få väsentlig
innebörd för de avtal som då skall träffas på dessa områden.

För de privatpraktiserande tandläkarna gäller också regler för etableringsbegränsning
som i praktiken har samma effekt som Dagmarsystemet.
Få privattandläkare har möjlighet att verka utanför tandvårdsförsäkringens
ram, eftersom patienten då får betala hela tandvårdskostnaden. Etableringsbegränsningsreglerna
måste därför omedelbart upphävas.

Större valfrihet för äldre och handikappade

Vård av och service till de äldre, som primärkommunerna ytterst ansvarar
för, betalas med avgifter, med statsbidrag (kommunal hemhjälp) och i
övrigt med kommunalskatt. Något försäkringssystem som inom sjukvården
Finns inte.

Även på detta område är det viktigt att kunna välja mellan olika alternativ
i fråga om service, vård och boende. De gamla måste också på ålderdomen
kunna påverka sin situation. Det kan gälla möjligheten att få erforderlig
vård närmare den ort där man har sina anhöriga. Det kan gälla önskemål
om en vård på idéburen grund. Det kan också gälla en annorlunda inriktning
av vården eller servicen, som bättre passar den äldre.

De nuvarande reglerna innebär att den vård, omsorg och service som ges
av ideella organisationer, av personer som vill utforma insatserna på ett
annorlunda sätt eller över huvud taget i enskild regi alltför ofta förbehålls
de pensionärer som kan betala hela eller en stor del av kostnaden själva
utan något tillskott från kommunens sida. I andra fall ger kommunerna
visst bidrag, men endast om de själva saknar tillräckliga vårdresurser. De
privata äldreomsorgshemmen får ofta fungera som dragspel beroende på
de aktuella behovet inom kommunen, men helt oberoende av om de äldre
föredrar det enskilda eller det kommunala alternativet.

De nuvarande förhållandena begränsar således valfriheten för de äldre,
samtidigt som de gör det vanskligt för intresserade personer att starta alternativ
eller kompletterande verksamhet inom äldreomsorgerna. Resultatet
blir sannolikt också sammantaget högre kostnader för det allmänna. Motsvarande
gäller många yngre handikappade som behöver omfattande service
och omvårdnad på områden som kommunerna ytterst är ansvariga för.

I socialtjänstlagens portalparagraf fastslås att ”verksamheten skall bygga
på respekt för människors självbestämmanderätt och integritet”.

Detta stadgande följs emellertid inte upp i den paragraf som reglerar den
enskildes rätt till stöd och hjälp vid t. ex. åldrande eller handikapp. Valfriheten
och hänsynen till den enskildes önskemål när det gäller service och
omvårdnad bör enligt vår mening därför också skrivas in i biståndsparagrafen
och i övriga sammanhang där det är erforderligt.

Detta bör innebära att ideell förening eller annan privat vårdgivare som
tillhandahåller viss service eller omsorg för äldre eller handikappade skall

Mot. 1985/86

So206

17

ha rätt till kommunalt bidrag för service som avlastar verksamhet som kom- Mot. 1985/86

munen annars skulle vara skyldig att bedriva. Det kommunala bidraget So206

skall högst motsvara vad verksamheten skulle kosta i kommunal regi. Skulle
den enskilda verksamheten inte efterfrågas faller naturligtvis det kommunala
bidraget bort.

Med ett sådant system skulle smådriftsfördelar också bättre kunna tas till
vara. En personalintensiv verksamhet som vård och service blir billigare i
smådrift, där administration och organisation blir enklare. Samtidigt kan
ofta ny teknik snabbare införas, vilket beror på att beslutsprocessen blir
enklare i den lilla organisationen.

Pensionärer och handikappade skulle få bättre möjlighet att som fullmyndiga
medborgare själva kunna form sina liv, även i de fall då de är
beroende av omfattande vård eller service.

Hemställan

Med stöd av vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om inriktningen av välfärdspolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om författningsmässig
reglering av föräldrarätten i grundlagen,11

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om finansiering
av en större del av sjukvårdskostnaderna via sjukförsäkringen i enlighet
med vad som i motionen anförts,21

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
i motionen anförts om avskaffandet av nu gällande regler för ersättningen
från sjukförsäkringen till sjukvårdshuvudmännen, det s. k.

Dagmar-systemet,21

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar
i hälso- och sjukvårdslagen och tandvårdslagen att patienternas valfrihet
stärks i enlighet med vad som i motionen anförts,

6. att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna om etableringsbegränsningar
för tandläkare med omedelbar verkan,21

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana ändringar
i socialtjänstlagen att den enskildes valfrihet stärks i enlighet med
vad som i motionen anförts.

Stockholm den 17 januari 1986

Ulf Adelsohn (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Carl Bildt (m)

Ingegerd Troedsson fm)

Ingrid Sundberg (m)

Staffan Burenstam Linder (m)
Rolf Clarkson fm)

Sonja Rembo (m)

Per-Olof Strindberg fm)

Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)

L. Arne Andersson (m)
i Ljung

" 1985/86:K208.
2' 1985/86:Sf220.

18

AB Stockholm 1986