Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m. m. (prop. 1984/
Motion 1984/85:3152 Nils Carlshamre m. fl.
Motion
1984/85:3152
Nils Carlshamre m. fl.
Utvecklingslinjer för hälso- och sjukvården, m. m. (prop. 1984/
85:181)
Propositionen baseras på det remissbehandlade förslaget till principprogram
för hälso- och sjukvården år 1990-2000 som presenterats av den s. k.
HS 90-utredningen.
Såvitt vi kunnat räkna har HS 90 förorsakat och/eller direkt baserats på 18
statliga offentliga utredningsbetänkanden inkl. huvudrapporten, ett antal
sekretariatspromemorior, rapporter och andra skrifter.
Följaktligen har inom ramen för HS 90-projektet presterats en imponerande
mängd faktaunderlag. Däremot imponerar inte det i huvudrapporten
redovisade principprogrammet. Visst finns där vackra tankar och kloka
synpunkter, även om en del är verklighetsfrämmande och en del är självklara
realiteter. Men ser man till arbetets syfte, att utgöra - på relativt kort tid
dessutom - riktlinjer för hälso- och sjukvårdspolitiken, måste man ställa sig
frågan hur det över huvud taget kan vara möjligt att med ett så oerhört
faktaunderlag hamna så snett som det presenterade principprogrammet gör.
Propositionen, som för övrigt baseras på ett ännu bredare utredningsunderlag,
avviker på intet sätt från det orealistiskt hälsopolitiskt fixerade synsättet
som präglar HS 90-programmet.
Principprogrammets budskap
Programmet förefaller i huvudsak ha två budskap. Det ena innebär kraftig
satsning på förebyggande insatser, varvid ett väsentligt skäl anges vara att
motverka redovisade skillnader i hälsotillstånd mellan olika social- och
yrkesgrupper. Därför föreslås vad som kallas behovsbaserad hälso- och
sjukvårdsplanering och används begreppet behovsplanerad resursfördelning.
Som ett första viktigt steg i riktning mot behovsplanerad resursfördelning
anges i propositionen den, enligt vår mening, missriktade och
misslyckade Dagmarreformen.
Det andra huvudbudskapet innebär att det behov av hälso- och sjukvård
som finns, kan och skall i långt större utsträckning än nu tillfredsställas inom
ramen för primärvården samtidigt som länssjukvården skall bantas, specialiseras
och koncentreras.
Förebyggande hälsovård
Oenighet kan knappast råda kring målsättningen att förbättra hälsomässigt
eftersatta gruppers hälsa och på så vis nå en utjämning av hälsoläget. Men
1 Riksdagen 1984185. 3 sami. Nr 3152-3153
Mot. 1984/85
3152-3153
Mot. 1984/85:3152
2
förebyggande insatser ger sannolikt inte några påtagliga resultat förrän på
mycket lång sikt. Den insikten får inte och borde heller inte kunna fördunklas
av de i propositionen förekommande uttalandena om en samlad, offensiv
folkhälsopolitik.
Man får inte heller blunda för de risker för den enskildes integritet som
propositionens ambitiösa målsättning här innebär. HS 90 föreslår t. ex. att
journalerna i hälso- och sjukvården skall göras ”hälsoriskorienterade” med
systematiskt noterad (och inhämtad) information om t. ex. yrke, tobaks- och
kostvanor. I propositionen tillskyndas förvisso HS 90:s tankegångar i detta
avseende som i andra folkhälsopolitiska avseenden. Vidare föreslås t. ex. att
vart tredje år skall publiceras en folkhälsorapport där innehållet i grundläggande
hälso- och sjukvårdsstatistiska informationskällor om levnadsnivå,
sjukfrånvaro, vårdutnyttjande, dödsorsaker, cancerfrekvens skall sammanställas
och analyseras.
Behovsbaserad planering och resursfördelning
Såväl HS 90 som propositionen har en klar tendens att anlägga ett
överhetsperspektiv på hälso- och sjukvårdsplaneringen. Det är betecknande
för HS 90:s huvudrapport att ordet ”patient” inte nämns i någon av
rapportens över 100 rubriker. Att behovsbaserad resursfördelning riskerar
komma i konflikt med patienternas önskemål tycks inte besvära vare sig
HS90:s upphovsmän eller föredragande statsråd. Patienternas valfrihet
offras på jämlikhetens altare. Den tendensen har som nämnts omsatts i
praktisk handling genom den av moderata samlingspartiet i såväl riksdagen
som Landstingsförbundet hårt kritiserade Dagmarreformen. Att inte patienternas
valfrihet vägts in som en väsentlig faktor att beakta i hälso- och
sjukvårdens planering anser vi vara en allvarlig brist i principprogrammet.
Enligt vår mening är den hälso- och sjukvårdspolitik dömd att misslyckas som
inte bygger på ett bevarande av den enskildes självbestämmanderätt även när
det gäller vederbörandes hälsa.
När det gäller skillnader mellan olika delar av landet i fråga om
läkartillgång, visar HS 90 att det snarare rör sig om en snedfördelning inom
landstingen än mellan olika landsting. Detta borde ha beaktats i samband
med utarbetandet av den s. k. Dagmaröverenskommelsen och lett till en
mindre centralistisk och byråkratisk modell för en jämnare fördelning.
Dagmar baseras på en betydande övertro på möjligheten att med stelbenta
byråkratiska regelsystem sprida läkare över landet. Positiva stimulansåtgärder
är en bättre lösning. Vi har i annat sammanhang föreslagit sådana
åtgärder i form av förhöjd försäkringsersättning vid nyetablering av
privatpraktik och därutöver generellt högre ersättning i glesbygdsområden.
Mot. 1984/85:3152
3
Förändrad vårdstruktur
HS 90 framhåller betydelsen av en förändring av vårdstrukturen så, att den
öppna vården ökar på bekostnad av den slutna. Detta gäller såväl somatisk
som psykiatrisk vård. När det gäller den somatiska vården föreslås
"kraftfulla resurstillskott” till utbyggnad av primärvården. Detta, i kombination
med satsningar på sjukhemsvård och hemsjukvård, skulle möjliggöra
en minskning av länssjukvården. Denna förutsätts ske främst vid de mindre
sjukhusen.
Vi ställer oss tveksamma till denna utveckling av såväl sjukvårdsmässiga
som ekonomiska skäl. Primärvården kan knappast ersätta mer än en del av
den sjukvård som i dag sker vid läns- och länsdelssjukhusen. En utbyggd
primärvård i form av offentligt drivna vårdcentraler är dessutom kostsam för
landstingen och en utbyggnad tar lång tid.
Mot denna bakgrund är det olyckligt att möjligheterna till en mer
patientanpassad och billigare utbyggnad av närsjukvården inte alls studerats.
En sådan öppen vård såsom komplement till den offentligt drivna primärvården
kan t. ex. nås genom avtal med privatpraktiserande läkare och
sannolikt bekostas genom smärre besparingar inom den slutna vården. För
utbyggd primärvård bör. enligt vår mening, i första hand enskilda vårdgivare
anlitas.
Utbyggnaden av hemsjukvård har stor betydelse för möjligheterna att
genomföra strukturförändringar inom sjukvården. Gränsdragningen mellan
landstingens och primärkommunernas insatser för vård och omvårdnad i
hemmet kan skapa stora problem. Ett intimt samarbete med primärkommunerna
är nödvändigt.
Satsningen på traditionell långtidsvård har visat sig vara svårförenlig med
såväl humanitära som ekonomiska målsättningar. Framtidens vård av äldre
skall i väsentligt större utsträckning ske i deras egna hem eller på servicehus
med helinackordering och utbyggda sjukvårdsresurser.
Man får emellertid inte som HS 90 gör dra slutsatsen att länslångvården
näst intill kan avskaffas helt. Även om vi starkt tillskyndar den pågående
utvecklingen mot hemsjukvård, lokal sjukhemsvård, dagvård och hälsovård
för äldre - moderata samlingspartiet tog tidigt initiativet till en sådan
utveckling - vill vi varna för HS 90:s överoptimistiska inställning angående
möjligheterna att avveckla långvården inom länssjukvårdens ram. Det är
således en helt orealistisk resurs, bara 25 platser på 100 000 invånare, som
HS 90 tilldelar länslångvården.
I propositionen uttalas liksom i HS 90 - om än något mer förbehållsamt att
länssjukvårdens vårdplatsandel kan förväntas minskas i takt med att
primärvården utvecklas. I HS 90 anges en nerdragningstakt på ca 550 platser
per år. Det skulle medföra en åderlåtning av länssjukvårdens totala
vårdplatsantal med 25 % framemot slutet av 1990-talet jämfört med nuläget.
Hårdast drabbas därvid länsdelssjukhusen som antalsmässigt utgör ca 2/3 av
akutsjukhusen.
1* Riksdagen 1V84/85. 3 saini. Nr 3132-3153
Mot. 1984/85:3152
4
Vidare nämns att resursfördelningen såväl mellan som inom landstingen
kan och bör göras för att uppnå en mer behovsrelaterad fördelning av
tillgängliga vårdresurser. Det framgår klart att föredragande statsråd inser
att det uppstår konsekvenser för länssjukvårdens resurser bl. a. därför att
antalet äldre ökar samtidigt som medicinska och tekniska landvinningar ökar
möjligheterna att behandla olika sjukdomar. Men det är ändå betecknande
att läns- och regionsjukvårdens oundgängligen ytterst viktiga roll att bota
sjuka nämns mer i förbigående. Den, enligt vår mening, kraftigt överdrivna
tilltron till vad folkhälsopolitik och en starkt utbyggd primärvård kan
åstadkomma förefaller ha lett HS 90 och propositionen till uppfattningen att
kvalificerad sjukvård vid läns- och länsdelssjukhus är något som i betydande
utsträckning kan och bör ersättas av primärvård. Detta är som vi redan antytt
helt felaktigt och tyder på att den medicinska sakkunskapen inte haft mycket
att säga till om vid utformningen av principprogrammet. Primärvård är inte
och kan inte vara ett alternativ till länssjukvård annat än i gränsskikten, där
länssjukvårdens kvalificerade insatser inte behövs.
Dessutom förefaller programmakare och propositionsförfattare ha glömt
det självklara faktum, att utbyggd primärvård och förstärkt hälsopolitik
skapar behov av ytterligare insatser från länssjukvården och, för den delen,
från regionvården också. T. ex. äldrevård i hemmen och lokala sjukhem
kräver betydande insatsberedskap från länssjukvårdens sida.
Och givetvis innebär ökat antal hälsoundersökningar större tryck på den
högkvalificerade sjukvård som bara läns- och regionsjukvården kan erbjuda.
En aldrig så offensiv folkhälsopolitik innebär med den korta sikt principprogrammet
ändå arbetar på att mer sjukdom och fler sjukdomstillstånd
upptäcks och kräver bot än förebyggs genom t. ex. sund livsföring. Som vi
redan nämnt kan resultatet av förebyggande insatser sannolikt inte skönjas
förrän på mycket lång sikt. Man kan inte anpassa sjukvården inom den
närmaste tioårsperioden till ett folkhälsotillstånd som kanske i bästa fall kan
uppnås om 20-30 år, om det över huvud taget går att göra så effektfulla
landvinningar på folkhälsans område som HS 90 förutsätter. För det måste
man veta innan sjukvården kan struktureras om väsentligt. Och det
uppföljningsarbete som behövs för att belägga resultaten av en nationell
hälsosatsning kräver mycket lång tid för att pålitliga trender skall kunna
säkerställas.
Propositionen och den enskilda hälso- och sjukvården
HS 90 går inte in på den enskilt bedrivna hälso- och sjukvårdens roll i
framtiden. Vi finner detta direkt klandervärt med hänsyn till den stora
betydelse den enskilda vården har eller skulle kunna ha för primärvården.
Hälso- och sjukvårdslagen föreskriver dessutom att ett samarbete med den
enskilda vården skall ske. Men programskrivarna har inte dragit några
slutsatser av detta. HS 90:s nonchalans mot enskild hälso- och sjukvård
tolkar vi som klart politiskt betingad.
Mot. 1984/85:3152
5
Propositionen i sin tur tar upp enskild hälso- och sjukvård mest i
förbigående och då huvudsakligen med negativa förtecken. Visserligen säger
sig föredragande statsråd betrakta den privat bedrivna hälso- och sjukvården
”främst genom heltidspraktiserande läkare och sjukgymnaster” som ”ett
värdefullt komplement till den offentliga hälso- och sjukvården”.
Men statsrådet målar dessförinnan motsägelsefullt upp en klart negativ
bild av enskild hälso- och sjukvård och hävdar att människor med goda
ekonomiska resurser har större möjligheter än andra att få sina vårdbehov
tillgodosedda i enskild vård. ”Det är en mindre grupp i vårt samhälle som
stödjer tanken att man skulle kunna köpa sig förbi vårdkön eller få vård som
utgår från betalningsförmåga snarare än behov” anförs bl. a. I propositionen
beskrivs således ett sådant system för enskild hälso- och sjukvård som inget
politiskt parti i riksdagen vill ha och inget parti heller har förespråkat.
Tvärtom skall den enskilda hälso- och sjukvården finansieras genom den
allmänna sjukförsäkringen och ges möjlighet att arbeta på samma villkor som
motsvarande offentligt bedrivna vård så att patienterna oberoende av
privatekonomiska förutsättningar medges valfrihet i fråga om vårdgivare och
vårdform. I propositionen konstateras visserligen att den nu bedrivna
enskilda vårdverksamheten (främst heltidspraktiker avses) bidrar till valfrihet
i vården och att den valfriheten bör bibehållas och utvecklas. Men några
förslag till hur det skall gå till lämnas inte. Under rubriken ”Patienten i
centrum”, som borde förplikta till en fördjupning av valfrihetsresonemangen,
konstateras i huvudsak bara att patienten i princip väljer fritt om han vill
ha vård eller inte.
Som vi redan anfört tar moderata samlingspartiet avstånd från Dagmarsystemet
för statlig ersättning till sjukvården. Dagmar avhänder patienterna
åtminstone 200 000 besökstillfällen i privat öppenläkarvård redan under
innevarande år. Det angivna syftet att underförsörjda områden i stället skulle
få fler läkare uppnås inte. Veterligen har Dagmar inte haft någon sådan
effekt över huvud taget. Tvärtom innebär Dagmar att nya läkare måste
anställas i tätortsområden för att kompensera bortfallet av fritidspraktiker.
Och Dagmar står i klart motsatsförhållande till valfriheten för patienterna.
Genom Dagmar skapas förutsättningar för enskild vård som ingen vill ha,
och som i propositionen används som argument mot privat vård: Endast
patienter som har råd att betala dubbelt så mycket eller mer än tidigare i
patientavgift kan fortsätta hos sin privatpraktiker när denne avförts från
försäkringskassans förteckning över anslutna läkare.
Vi måste konstatera att regeringen här genom sitt handlande gjort att det
lilla positiva som uttalats i proposition 181 om den nu bestående enskilda
öppna vården saknar trovärdighet.
Vi anser att det är en allvarlig brist att inte HS 90 och inte heller
propositionen gjort en analys av alternativ till dagens organisation av den
svenska sjukvården. Nytänkande saknas på avgörande punkter och mycket
av det som så att säga konkret föreslås har närmast karaktären av en katalog
Mot. 1984/85:3152
6
över pågående arbete ute i landstingen. HS 90 har alltså uppenbarligen tagits
fram som ett politiskt beställningsarbete i syfte att legitimera redan pågående
förändringar och inriktning av den svenska sjukvården. Därmed har man
också försuttit tillfället att göra en kritisk granskning av en verksamhet som
omfattar 10 % av landets samlade ekonomiska resurser - 65 miljarder
kronor. Det har inte funnits någon vilja att i grunden analysera om denna
enorma resurs används på rätt sätt. Organisations- och finansieringsfrågorna
lyser med sin totala frånvaro. Enligt vår uppfattning hade det varit värdefullt
med ett avsnitt om alternativa finansieringsformer som t. ex. ett heltäckande
försäkringssystem. Det hade också på ett avgörande sätt gjort utredningen
intressantare om man hade fört en diskussion om organisationsformerna, om
samspelet mellan landsting och kommuner, om de privata vårdresursernas
roll i sjukvården etc. Det kan ju knappast ha varit okänt för utredarna att det
de senaste åren pågått en intensiv offentlig debatt i dessa frågor. Decenniets
största sjukvårdsutredning har emellertid inte något att säga.
Den enskilda vården bör byggas ut
Primärvården har och tillmäts i framtiden stor betydelse för hälso- och
sjukvården. I flertalet länder i västvärlden är det vanligt med ett primärvårdssystem
byggt på privatpraktiserande läkare. Den svenska satsningen på
offentligt bedriven primärvård är nästan unik. Det finns all anledning att dra
lärdom av vår omvärld i detta avseende.
Vi anser att utbyggnaden av den öppna vården utanför sjukhusen till
övervägande del bör ske genom privatpraktiker. Kostnaderna är inte bara
betydligt lägre än för den motsvarande offentliga vården. Mindre läkarmottagningar
i enskild regi innebär också att vården kan ges närmare patienterna
och att den enskilde patienten får träffa samma läkare vid sina olika
sjukbesök.
Det innebär också att patienterna garanteras valfrihet i fråga om sådana
specialiteter där detta är synnerligen angeläget. Att således gynekologin skall
företrädas i primärvården är enligt vår mening självklart, oavsett huvudmannaskap.
Men den bästa garantin för en utveckling mot en primärvårdsorganisation
där detta kan infrias är att låta i huvudsak privatpraktiker svara för
en betydande del av primärvårdsverksamheten.
En verkligt decentraliserad vård fordrar små enheter. Där är privatpraktikern,
småföretagaren, överlägsen. Han stannar också vanligen lång tid på
den plats där han har slagit sig ned. Praktiker bör även kunna ta över
verksamheten i redan befintliga vårdenheter, vilket skulle innebära betydande
besparingar för landstingen. Det skulle också skapa större ekonomiskt
utrymme för den specialiserade slutna vården, som främst måste bedrivas i
offentlig regi.
Den flexibla organisation som möjliggörs i privatläkarnas verksamhet,
t. ex. när det gäller hembesök, ger goda möjligheter till snabb insats. En
Mot. 1984/85:3152
7
satsning på hembesök ökar primärvårdens tillgänglighet. Och det är
privatläkarna som har de bästa förutsättningarna att infria tillgänglighetskraven.
Även de små enskilda sjukhemmen fyller en viktig funktion. Inom
långtidsvården ger de ofta den hemlika karaktär som bör känneteckna
framtidens vård av framför allt äldre. Samtidigt drivs de ofta också till
betydligt lägre kostnader än landstingens egna institutioner. En satsning på
enskilda sjukhem skulle därför frigöra resurser som landstingen kan använda
för andra ändamål.
De enskilda psykiatriska sjukhemmen kan fylla en angelägen funktion i
framtiden som en form av mellanvårdsinstitutioner för de patienter som inte
längre behöver vårdas på de psykiatriska sjukhusen, men som har svårt att
klara ett eget boende. Det är därför viktigt att de enskilda psykiatriska
sjukhemmen tillåts leva vidare och utvecklas. Satsningen på enskilda
sjukhem i samverkan med landstingen bör uppmuntras.
Sjukförsäkringen bör finansiera en större del av sjukvården
Vi anser att sjukförsäkringen skall vara uppdelad i en sjukvårdsförsäkring
och en sjukpenningförsäkring. Sjukvårdsförsäkringen skall omfatta alla och
ersätta landstingsskatten som den främsta finansieringskällan för hälso- och
sjukvården. I ett första steg skall sjukvårdsförsäkringen omfatta den öppna
vården, i ett andra även vården vid sjukhem och vårdhem, för att på litet
längre sikt fullt utbyggd även omfatta sjukhusvård.
Som en följd av minskad landstingsskatt kan avgiften till den allmänna
sjukvårdsförsäkringen betalas av den enskilde och vara proportionell mot
inkomsten. Ersättningen via sjukvårdsförsäkringen skall gå till vårdgivaren
och vara likvärdig för vård i offentlig och enskild regi. Därigenom ges
patienten frihet att själv välja vårdform och vårdmiljö. Alternativa
vårdformer och nya metoder uppmuntras. Försäkringen skall också täcka
kostnader för hemsjukvård, då denna ersätter vård vid institution.
Ett fungerande husläkarsystem
Den av oss förordade satsningen på privata vårdgivare skulle få stor
betydelse för möjligheterna att inrätta ett husläkarsystem och en bra
hemsjukvård. Danmark, England och Holland har t. ex. fungerande
husläkarsystem tack vare sina privatpraktiker. I Sverige finns för närvarande
bara ca 600 s. k. heltidspraktiker, dvs. läkare som privatpraktiserar på heltid.
Antalet heltidspraktiker har minskat kraftigt under de senaste 10-15 åren.
Kårens medelålder ligger nu mellan 55 och 60 år. Sjukförsäkringens
ersättningstaxa inbjuder inte till nyetablering. Många heltidspraktiker har
jämförelsevis dåliga villkor genom att den medgivna taxesättningen är för
låg. Trots betydande kostnadsökningar för bl. a. lokaler och anställd
Mot. 1984/85:3152
8
personal har taxorna frusits för 1985. Om detta inte rättas till kommer
heltidspraktikerna att successivt försvinna.
En utbyggd finansiering genom sjukförsäkringen i kombination med frihet
för patienterna att välja vårdgivare skulle inte minst få stor betydelse för en
expansion av den enskilda sjukhemsvården. Enskild sjukhemsvård har, om
patienten trots insatser av hemsjukvård och social hemhjälp inte längre kan
bo kvar i den egna bostaden, goda förutsättningar att göra vårdmiljön hemlik
och väl anpassad till patientens egna önskemål.
Det försäkringssystem, som vi förordar, skulle medföra stora fördelar:
• Patienternas ställning blir starkare. Valfriheten ökar.
• Alternativa vårdformer skapas som ökar framåtskridandet inom vårdsektorn.
• Mer och bättre vård kan ges till en given kostnad.
• Sjukvårdspersonal kan välja mellan arbete i offentlig eller enskild vård och
mellan arbete som egna företagare eller som anställda.
• En fungerande vårdkedja skapas med vård av god kvalitet i rätt tid och på
rätt vårdnivå.
• Landstingen avlastas uppgifter till förmån för den specialiserade slutna
vård som främst måste ske i offentlig regi.
Sammanfattande ståndpunkt
Vi måste konstatera att HS 90-programmet saknar trovärdighet och att
programmet och därmed propositionen inte kan läggas till grund för
utvecklingen av hälso- och sjukvårdspolitiken. Att inom ramen för de
resurser som kan påräknas växla länssjukvård mot primärvård i offentlig regi
på det sätt som föreslås är uteslutet för så vitt inte ambitionen att bota
sjukdom sänks påtagligt.
Hälsopolitiska insatser kan inte bota sjukdomar och dess förebyggande
effekter är långsiktiga och delvis ovissa.
Vi anser att hälso- och sjukvården i hög grad måste inriktas på att bota
sjukdom och att den målsättningen inte får löpa risken att inskränkas genom
en överbetoning av hälso- och sjukvårdens i och för sig mycket väsentliga roll
då det gäller att förebygga sjukdom. Detta måste klart framgå av hälso- och
sjukvårdslagen.
Vi anser vidare att de handikappades särskilda krav på en god hälso- och
sjukvård inte tillräckligt beaktats.
Planeringen av hälso- och sjukvården i framtiden måste göras till föremål
för ny utredning. Därvid bör organisations- och finansieringsfrågorna
analyseras. Utbyggnaden av primärvården bör till övervägande del ske
genom privatpraktiker. Ett heltäckande försäkringssystem bör prövas, där
den allmänna sjukförsäkringen delas in i sjukvårds- och sjukpenningförsäk
Mot. 1984/85:3152
9
ring med den förstnämnda som främsta finansieringskälla för hälso- och
sjukvården.
Vi har i andra sammanhang nyligen framställt förslag till riksdagen vars
motiv vi i viss utsträckning ånyo redogjort för ovan. Därför inskränker vi oss
till att nu ställa endast de två yrkanden som oundgängligen föranleds av
proposition 181.
Hemställan
Med stöd av det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar anta det till propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763) med följande ändring i 2 a §:
2 a §
Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god
vård. Detta innebär särskilt att den skall
1. inriktas mot att bota sjukdom och förebygga ohälsa,
2. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården
och behandlingen,
3. vara lätt tillgänglig,
4. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
5. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och
genomföras i samråd med patienten.
Patienten skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de metoder
för att förebygga, utreda och behandla sjukdom och skada som står till buds.
Om upplysningarna inte kan lämnas till patienten skall de i stället lämnas till
en nära anhörig till honom. Upplysningar får dock inte lämnas till patienten
eller någon anhörig i den mån det finns hinder för detta i 7 kap. 3 § eller 6 §
sekretesslagen (1980:100) eller i 6 § andra stycket eller 6 a § första stycket
lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl.
Mot. 1984/85:3152
10
2. att riksdagen med avslag på propositionen i vad avser begäran
om godkännande av de i propositionen angivna riktlinjerna för
hälso- och sjukvårdspolitiken beslutar hos regeringen begära en
ny utredning, som kan ligga till grund för den framtida
sjukvårdsplaneringen och som beaktar de synpunkter som
anförts i motionen.
Stockholm den 16 april 1985
NILS CARLSHAMRE (m)
GÖRAN ERICSSON (m)
ANITA BRÅKENHIELM (m)
ANN-CATHRINE HAGLUND (m)
SIRI HÄGGMARK (m)
BLENDA LITTMARCK (m)
ALLAN ÅKERLIND (m)
INGEGERD TROEDSSON (m)
GUNNAR BIÖRCK (m)
i Värmdö
SONJA REMBO (m)
GÖTE JONSSON (m)
BO ARVIDSON (m)
GÖREL BOHLIN (m)
INGVAR ERIKSSON (m)
HUGO HEGELAND (m)
GULLAN LINDBLAD (m)
EWY MÖLLER (m)
BARBRO NILSSON (m)
i Visby
