Utvecklingen mot obligatorisk kommunal bostadsförmedling i Stockholm

Motion 1984/85:2669 Knut Billing m. fl.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion

Mot. 1984/85

2669-2675

1984/85:2669
Knut Billing m. fl.

Utvecklingen mot obligatorisk kommunal bostadsförmedling i Stockholm

Genom bestämmelser i bostadsförsörjningslagen, bostadsförsörjningsförordningen,
hyreslagen och bostadsanvisningslagen har statsmakterna givit
kommunerna en långtgående ackvisitionsrätt, dvs. rätt till tilldelning av
bostäder för kommunal bostadsförmedling. De tillgängliga ackvisitionsmöjligheterna
utnyttjas i varierande utsträckning i olika kommuner. Det mest
långtgående utnyttjandet av de samhälleliga maktmedlen torde förekomma i
Stockholms kommun, där socialdemokraterna också överlåtit ledningen av
den lokala bostadsförmedlingen till vänsterpartiet kommunisterna.

I Stockholm tillgodogör sig den kommunala bostadsförmedlingen sålunda
föliande kateeorier av lägenheter:

1. Med tillämpning av 64 § första stycket bostadsfinansieringsförordningen
- alla allmännyttiga och privata hyreslägenheter och bostadsrättslägenheter
som tillkommer vid ny- eller ombyggnad med statliga lån. Förmedlingsrätten
gäller inte endast vid förstagångsupplåtelse utan under de statliga
lånens hela löptid (normalt 30 år).

2. Alla lägenheter som uppförts med subventionerade lån från kommunen
eller uppförts på tomträttsmark där sidoavtalen från 1959 och framåt reglerar
förmedlingsrätten.

3. All nyproduktion där förmedlingsrätten regleras i förekommande
exploateringsavtal.

4. Med tillämpning av 64 § andra stycket bostadsfinansieringsförordningen
- alla lägenheter i succession efter bostadssökande som köper statligt
belånat småhus.

5. Med tillämpning av 5 § bostadsförsörjningslagen - alla lägenheter i
succession efter bostadssökande som får ny lägenhet anvisad genom bostadsförmedlingen.

6. Alla lägenheter i succession efter bostadssökande som erhåller bostad
genom Stockholms kooperativa bostadsförening (SKB).

7. Alla lägenheter i succession efter bostadssökande som köper bostadsrätt
hos HSB.

8. Alla lägenheter i succession efter pensionärer som söker och beviljas
lägenhet i kommunalt servicehus.

9. Alla lägenheter hos värdar som erhåller evakueringshjälp av bostadsförmedlingen
vid sanering.

10. Samtliga lägenheter i det s.k. allmännyttiga fastighetsbeståndet.

11. Med tillämpning av frivillig överenskommelse med Stockholms

1 Riksdagen 1984/85.3 sami. Nr 2669-2675

Mot. 1984/85:2669

2

fastighetsägareförening - varannan lägenhet sorn blir ledig i det privata
beståndet av hyrehus.

Därutöver har Stockholms kommun gjort framställning till regeringen om
införande av hembud och priskontroll på bostadsrätter. Enligt Stockholms
kommuns förslag skall alla ledigblivna bostadsrättslägenheter tvångsvis
överlåtas till den kommunala bostadsförmedlingen för en reglerad köpeskilling.
Bostadsförmedlingen skall därefter vidareförsälja bostadsrätterna till
förmedlingens kö.

Stockholms kommun har vidare i framställning till regeringen krävt
”förenklingar” i bostadsanvisningslagen (1980:94). Förenklingarna avser de
olika delgivningsbestämmelser m. m. som tillkommit för att i någon utsträckning
trygga fastighetsägarnas rättssäkerhet. Om riksdagen beslutar genomföra
de begärda ”förenklingarna” avser Stockholms kommuns politiska
majoritet att tillämpa bostadsanvisningslagen i hela innerstaden.

Slutligen har Stockholm under innevarande mandatperiod börjat utnyttja
förköpslagen (1967:868) som instrument för ackvisition av lägenheter. Detta
tillgår så att kommunen förköper omoderna, privatägda fastigheter - med
det enda syftet att öka antalet ”förmedlingsbara” lägenheter-och vidareförsäljer
dessa till kommunens egna bostadsbolag. Förfarandet strider uppenbart
mot förköpslagens syfte.

Som framgår av det sagda närmar sig Stockholm således en situation med
obligatorisk kommunal förmedling av alla lediga lägenheter utom vid direkta
byten. Detta perspektiv inger stor oro.

Det låter naturligtvis bestickande när de ansvariga kommunalpolitikerna
framhåller att bostadsförmedlingen fördelar lägenheterna efter människors
behov och inte efter deras plånbok. Verkligheten är emellertid helt
annorlunda. För det första minskar givetvis inte efterfrågetrycket på
Stockholms innerstad genom en utökad kommunal förmedlingsrätt - inga
ytterligare lägenheter tillkommer.

För det andra minskar människors möjligheter att själva söka efter en
bostad. De hänvisas i stället till en och samma instans, utan möjlighet att gå
någon annanstans när bostadsförmedlingens politiker och tjänstemän inte
tycker att deras ”behov” är tillräckliga eller när de anser att de blir illa
bemötta.

Stockholms kommun har också beslutat att utnyttja hemtjänstens personal
till aktiv påverkan av pensionärer med hjälpbehov genom ”information om
flyttningsmöjligheter och hjälp till byte”. Eftersom många gamla i praktiken
står i ett beroendeförhållande till hemtjänsten kan denna information med
viss rätt komma att uppfattas som påtryckningar. Även om förslaget ansluter
väl till de tankegångar som framförts från LO-håll om att många pensionärer
bor ”för stort” angår detta förhållande enligt vår uppfattning varken LO eller
bostadsförmedlingen.

Monopol - varken privata eller offentliga - ligger inte i konsumenternas
intresse. Tvärtom är det konkurrens som främjar valfrihet men också

Mot. 1984/85:2669

3

effektivitet i verksamheten. Den naturliga slutsatsen bör därför vara att
minska i stället för öka de kommunala bostadsförmedlingarnas inflytande
och i stället uppmuntra konkurrens mellan olika förmedlingar. Allmännyttan
skulle i större utsträckning själv kunna förmedla sina lägenheter, fastighetsägareföreningarna
skulle kunna driva egna förmedlingar för privata hyreslägenheter
osv. Den kommunala bostadsförmedlingen skulle då kunna koncentrera
sina resurser på det som i sammanhanget bör vara den samhälleliga
uppgiften, nämligen att hjälpa människor med särskilda behov och förtursskäl
till egen bostad.

Det får anses anmärkningsvärt att landets huvudkommun numera tillåter
sig att driva en bostadsanvisningspolitik som tidigare endast förespråkats av
kommunisterna. Det finns enligt vår mening skäl för statsmakterna att
markera ett bestämt avståndstagande från en situation där politiker och
tjänstemän bestämmer var och hur enskilda medborgare skall bo.

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär att 64 § bostadsfinansieringsförordningen
upphävs,

2. att riksdagen upphäver bostadsanvisningslagen (1980:94),

3. att riksdagen upphäver förköpslagen (1967:868).

Stockholm den 25 januari 1985
KNUT BILLING (m)

GUNNAR HÖKMARK (m) GÖRAN ERICSSON (m)

GÖREL BOHLIN (m) FILIP FRIDOLFSSON (m)

ALF WENNERFORS (m) ELISABETH FLEETWOOD (m)

MARGARETHA AF UGGLAS (m)