Utredning om beskattningsmaktens gränser

Motion 1986/87:K221 Bo Lundgren och Anders Björck (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87:K221

Bo Lundgren och Anders Björck (m)
Utredning om beskattningsmaktens gränser

Sammanfattning

Med anledning av bl. a. engångsskatten på pensionssparande och annat
försäkringssparande har en mängd principiella frågeställningar uppkommit.
Det har gällt egendomsskyddets omfattning, beskattningens gränser, retroaktivitetsförbudets
omfattning, föreskrifters utformning m. m. Vi finner det
angeläget att dessa frågeställningar belyses noggrant och att det konstitutionella
skyddet blir klarare och mera effektivt.

Grundlagen skall ange fundamenten för vårt statsskick och i denna skall
bl. a. principerna för beskattningsmakten klart anges. Det är otillfredsställande
att behöva behandla principiella frågor av nu aktuell karaktär när ett
enskilt skatteförslag skall behandlas, dessutom under största möjliga skyndsamhet
och utan föregående remissbehandling.

Vi anser mot den bakgrunden att en utredning skall tillsättas med uppgift
att belysa ovan nämnda frågeställningar och att lämna konkreta förslag om
ändringar i grundlagen.

Inledning

I samband med förslaget om en tillfällig förmögenhetsskatt för livförsäkringsbolag,
m. m. (prop. 1986/87:61), den s. k. engångsskatten, har grundlagens
skydd för enskild egendom återigen aktualiserats. Fråga är bl. a. om en
majoritet i riksdagen kan avhända medborgarna deras egendom genom att
kalla det för skatt, eller om det finns några konstitutionella gränser för
beskattningsmakten.

Ibland uppfattas önskemålet om ett förstärkt grundlagsskydd för enskild
äganderätt som ett försök att inskränka folksuveräniteten, att överföra makt
från riksdagen till domstolarna. Så är inte fallet. Det är riksdagen som fattar
beslut om ändring av grundlag. Enda kravet är att folket får möjlighet att
yttra sig i val innan ändringen sker. Grundlagsskyddet innebär således ett
säkerställande av att riksdagen är fullt representativ för väljarnas uppfattning.

Vidare måste grundlagen kunna tolkas antingen av de ordinära domstolarna
eller av en särskild författningsdomstol, eljest torde grundlagen inte
utgöra en fullvärdig del av vårt rättssystem. En grundlag som är öppen för en
vid tolkning av den för tillfället rådande riksdagsmajoriteten erbjuder ett
dåligt skydd mot samma majoritets snabbt påkomna lagförslag. Genom att

fastslå de grundläggande principerna för vårt samhällsskick i en grundlag som Mot. 1986/87

kan tolkas av domstol, överlåter den beslutande församlingen inte politisk K221

makt till domstolarna, men däremot får riksdagen finna sig i en professionell

juridisk tolkning av beslutade lagreglers grundlagsenlighet. Önskar den

rådande majoriteten sedan ändra grundlagen, måste man först ge folket

möjlighet att säga sin mening genom val till riksdagen och ibland även genom

folkomröstning.

Det är otillfredsställande att det inte klart framgår av grundlagen vilket
skydd den enskilda äganderätten åtnjuter och vilka befogenheter staten har
att frånhända medborgarna deras egendom. Grundlagen har en betydande
"gråzon” som kan utnyttjas för snabbt påkomna politiska nykonstruktioner
att förfoga över enskild egendom. Vi finner det därför angeläget att särskilt
beskattningsmaktens gränser diskuteras och att dessa därefter grundlagsfästs.

Vår utgångspunkt i denna motion är att trygga rättssäkerheten för de
enskilda individerna. Den samhälleliga utvecklingen skapar nya problem.

Målkonflikten mellan en växande offentlig sektors anspråk på allt större
beslutsutrymme till följd av allt större åtaganden och den enskildes rättmätiga
krav på förutsebarhet och säkerhet i sina rättsliga dispositioner kan inte
lösas genom en smärre principdiskussion från ärende till ärende. De
grundläggande principer och värderingar som skall känneteckna lösningen
av denna genuina konflikt måste återfinnas i grundlagen och dess förarbeten.

Dessa lämnar i dag föga vägledning för debatten och lagstiftaren. Vår slutsats
är att konflikten mellan å ena sidan en mycket stor offentlig sektor och
därmed också världens högsta skattetryck och å andra sidan skyddet för
äganderätten och rättssäkerhet som grundstenar i ett demokratiskt samhälle
måste diskuteras och bearbetas i former som sannolikt bör leda till en
revidering av grundlagen på vissa punkter.

Nuvarande gränser för beskattningen

Enligt 2 kap. 10 § regeringsformen får skatt inte uttas i vidare mån än som
följer av föreskrift som gällde när den omständighet inträffade som utlöste
skattskyldigheten. Detta lagrum ger uttryck både för legalitetsprincipen och
för förbudet mot retroaktiv beskattning. Satsen "ingen skatt utan lag” följer
av detta stadgande. Beskattningsmakten kan således endast utövas i den mån
detta följer av lag och endast under de förutsättningar som anges i lagen.

Utan sådant stöd kan varken skattemyndigheterna eller domstolarna ålägga
någon svensk medborgare att betala skatt - en princip som också följer av 1
kap. 1 § tredje stycket regeringsformen som säger att "den offentliga makten
utövas under lagarna”.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida inte stadgandet i 2 kap. 10 §
regeringsformen också måste leda till att domstolar och myndigheter bör
iaktta särskild försiktighet vid tolkningen av skattelag. Då skatt är ett ingrepp
i enskildas ekonomiska förhållanden, och då sådant ingrepp endast kan ske
med stöd av lag, finns goda skäl för att inte ge skattelag någon mer
omfattande innebörd än vad som klart kan utläsas av lagen och dess
förarbeten. Skattelag bör därför enligt vår mening vid tveksamhet tolkas till

den skattskyldiges fördel (in dubio contra fiscum) så att skatt inte uttas då det Mot. 1986/87

inte klart framgår av en i förväg meddelad föreskrift. Nuvarande lydelse av K221

regeringsformen är dock oklar på denna punkt.

Vidare kan man av 8 kap. i regeringsformen utläsa att det är riksdagen
allena som har rätt att meddela föreskrifter om skatt (8:3, 8:5 RF). De
befogenheter riksdagen har att delegera normgivning till regeringen omfattar
inte beskattningsrätten, med undantag för tullföreskrifter (8:9 RF). Regeringen
har endast möjlighet att meddela s. k. verkställighetsföreskrifter
enligt 8:13 RF, och denna rätt kan av regeringen även delegeras till
riksskatteverket. Det står emellertid klart att det inte får uppkomma något
nytt åliggande för enskild genom verkställighetsföreskriften.

Sammanfattningsvis kan således sägas att den enskilde är tvungen att
underkasta sig en inskränkning av sin ekonomiska ställning i form av
beskattning, om riksdagen - och denna allena - har föreskrivit att skatt skall
uttas.

Gränser för riksdagens befogenheter

Riksdagen har således en exklusiv möjlighet att besluta om föreskrifter om
skatt. Riksdagens befogenhet begränsas av det ovannämnda retroaktivitetsförbudet
i 2:10 RF. Riksdagen kan dock besluta om retroaktiv skatt, såvida
man finner att det föreligger särskilda skäl samt att regeringen eller
riksdagsutskott hade lämnat förslag till riksdagen om skatten vid tidpunkten
då omständigheten inträffade. Med förslag jämställs meddelande i skrivelse
från regeringen till riksdagen om att sådant förslag är att vänta. Vidare finns
en extraordinär möjlighet att utta skatt om riksdagen finnér det påkallat av
särskilda skäl i samband med krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris.

Det under hösten genomdrivna förslaget om engångsskatt på pensionssparande
har aktualiserat skyddet mot retroaktiv skatt i 2 kap. 10 § andra
stycket regeringsformen. Engångsskatten avser att beskatta de senaste årens
värdetillväxt på pensionsförsäkringarna. Genom att konstruera skatten som
en förmögenhetsskatt hoppas regeringen och riksdagens majoritet att
skatten skall vara förenlig med grundlagen. Hade skatten emellertid
konstruerats som en inkomstskatt, hade den varit uppenbart grundlagsstridig.
Vi har alltså enligt förslagsställarna till engångsskatten ett skydd mot
formell retroaktivitet, men inte emot reell retroaktivitet. Genom en speciell
konstruktion skulle en grundlagsenlig skatt därmed kunna erhållas.

Engångsskatten har aktualiserat bl. a. följande frågor:

1. Kan enskilda åläggas vilka förpliktelser som helst under rubriken skatt?

Behövs ett klarläggande av vad som menas med begreppet skatt och hur
föreskrifter om skatt skall vara utformade?

2. Har vi något egentligt skydd mot retroaktivt verkande skattelagstiftning
eller kan förbudet i 2:10 RF kinggås?

3. Kan riksdagen överlåta på ett privaträttsligt subjekt att fördela en skatt?

Vi skall nedan belysa några av frågeställningarna. Många med oss anser att

grundlagens konstruktion och anda även ger begränsningar utöver de
uttryckligen formulerade. Lagrådet avstyrkte förslaget på en sådan grund.

Det ingår nämligen i lagrådets uppgifter att även beakta rättssäkerheten och

rättsordningen i övrigt (8 kap. 18 § regeringsformen). Regeringen och Mot. 1986/87
riksdagens majoritet lät sig dock inte påverkas av lagrådet. K221

Det kan inte vara på det sättet, att vad som än kallas skatt kan uttas av
medborgarna därför att riksdagen har använt den beteckningen. Visar det sig
att vår rättsordning inte skyddar medborgarnas egendom mot konstruktioner
som den nu beslutade engångsskatten måste vi införa ett sådant skydd i
grundlagen. Vi har i Sverige av tradition haft ett starkt skydd för äganderätten.
Detta skydd går tillbaka på kungaeden i våra medeltida landslagar (se
t. ex. 3 § Konungsbalken i Magnus Erikssons landslag). Även en minoritet
måste kunna åberopa denna av hävd innehavda rätt. Skyddet för äganderätten
måste även innebära att statens beskattningsmakt är begränsad. Äganderätten
utgör en av vår demokratis grundpelare. Den måste nu grundlagsfästas.
De medgivna förfogandena över enskild egendom måste preciseras
bättre i grundlagen. Detta förutsätter klarhet i lagtexten och att domstolarna
får större möjligheter att pröva om en föreskrift står i strid med skyddet för
äganderätten.

Det bör därför av regeringsformen framgå att envar har rätt till sin
egendom och att förfogandena över denna endast kan ske under de
förutsättningar som anges i grundlagen. Härvid erfordras en uppräkning av
de olika inskränkningar som skall vara tillåtna. Grundlagen känner i dag till
några olika typer av åligganden för enskilda, men det finns också en ”gråzon”
som kan utnyttjas för politiska nykonstruktioner att förfoga över enskild
egendom, utan att en principiell grundlagsändringsdebatt behöver föras. En
av de inskränkningar i äganderätten som skall finnas är statens beskattningsrätt.
Nedan skall vi endast uppehålla oss kring denna inskränkning och var
gränserna för denna bör gå. Det kan påpekas att Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna som antagits av Sverige innehåller ett skydd för
äganderätten (artikel 1 i första tilläggsprotokollet). Ett motsvarande skydd
kan slås fast redan i 1 kap. 2 § regeringsformen.

Med stöd av vad som anförts ovan föreslår vi att det införs ett skydd för
äganderätten i grundlagen, samt att de tillåtna ingreppen i äganderätten,
däribland beskattningsmakten, klart anges.

Begreppet skatt och andra ingrepp i den privata sfären

Begreppet skatt avser att beteckna ett rättsinstitut som skiljer sig från vad
som i grundlagen kallas tvångsavgift, brottspåföljd och expropriation. Skatt
skiljer sig också från institutet sanktionsavgift. som dock inte finns reglerat i
grundlagen. För att staten skall kunna dra in egendom i form av brottspåföljder
och sanktionsavgifter erfordras att den enskilde företagit något som
lagstiftaren avsett att hindra med hotet om sanktioner. Tvångsavgifter
uppvisar den likheten med skatt, att de tas ut tvångsmässigt för att finansiera
viss verksamhet, men skiljer sig från skatt genom att direkt motprestation
erhålls. Vad som menas med skatt kan således till viss del bestämmas
negativt, men någon fullständig definition av begreppet skatt finns icke. I och
med att riksdagen endast får besluta om föreskrifter om skatt innebär detta
att riksdagen inte kan besluta om att konfiskera viss utpekad persons
egendom. Med begreppet föreskrifter avses rättsregler, vilket i sin tur

innebär att det är fråga om generella direktiv för myndigheter och enskilda. Mot. 1986/87

Föreskrifter skall således avse situationer av ett visst slag eller vissa typer av K221

handlingssätt eller rikta sig till eller på annat sätt beröra en i allmänna termer

bestämd krets av personer. Riktar sig en egendomsindragning mot viss eller

vissa personer är det fråga om expropriation och då skall personen

kompenseras (2:18 RF). Expropriation innebär således bara en rätt för staten

att överta viss typ av egendom (t. ex. viss fastighet), men det får inte vara ett

sätt att skaffa staten inkomster. Kravet på kompensation slår fast att det

allmänna inte skall göra vinst på möjligheten att ta annans egendom i

anspråk.

Fråga är vidare för vilka ändamål staten får utta skatt. Enligt äldre
uppfattning fick beskattning endast användas för ”att täcka nödvändiga
samhällsbehov”. Det låg därför i sakens natur att skatt icke fick uttas för
andra ändamål. Vid 1900-talets början ansåg man att ”statsverkets behov”
innebar försvar, polis, domstolar, statsförvaltning etc. Under statsverkets
behov inordnades senare statens uppgifter i ”välfärdsstaten”. Detta begrepp
åsyftar såväl strävandena att motverka nöd som att åstadkomma större
ekonomisk jämlikhet. Dagens beskattning är således resultatet av en
successiv utveckling från beskattning för genuint kollektiva tjänster till
beskattning med syfte att åstadkomma ett socialt skyddsnät och egendomsutjämning.
Det sistnämnda ansågs i tidig 1900-talsdoktrin oförenligt med 1809
års regeringsform. Under 1900-talets gång har det emellertid blivit mer
accepterat att ”statsverkets behov” bestäms av riksdagen, varför beskattningen
starkt kunnat ökas. Det har emellertid aldrig utretts var gränsen för
statens beskattningsmakt kan anses ligga. Många har dock ansett att staten
bl. a. är bunden av den tidigare regeringsformens praxis. Engångsskatten på
pensionssparande är emellertid en nyskapelse i detta avseende.

Frågan hur hög skatten får vara i vårt rättssystem har inte besvarats, men
det har ansetts att varken inkomstskatten eller förmögenhetsskatten får
minska förmögenhetssubstansen. Även förmögenhetsskatten har ansetts
vara en skatt på förmögenhetens avkastning, men med förmögenheten som
skattebas i stället för avkastningen. Detta förhållande bekräftas också av att
förmögenhetsbeskattningen tidigare tillgick på det viset att en sextiondedel
av förmögenheten lades till inkomsten och taxerades tillsammans med denna
vid den statliga beskattningen. Vidare tar man hänsyn till förmögenhetsskatten
vid tillämpningen av den s. k. begränsningsregeln. Man brukar därför
hävda att beskattningen åtminstone inte får överstiga avkastningen. Som
avkastning anses då inte endast kontant avkastning utan även värdet av
ägarens eget nyttjande av egendomen.

Engångsskatten skiljer sig även här på ett par viktiga punkter från ordinär
förmögenhetsskatt. För det första tar den inte hänsyn till skattebärarens
skulder, dvs. den utgår på bruttotillgången (det ackumulerade sparbeloppet).
För det andra utgår den utan hänsyn till personens övriga skatter.

För att det skall vara fråga om skatt och inte någon annan form av
förfogande över enskild egendom får indragningen således inte överstiga
tillgångens avkastning. Det innebär inte att en hundraprocentig beskattning
av en persons inkomster skulle vara grundlagsenlig. Beskattningen skall
bl. a. vara likformig.

Vidare skall den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd Mot. 1986/87

vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det är emellertid K221

viktigt att slå fast vad som är den yttersta gränsen för vad som kan anses vara
skatt i grundlagens mening. Detta kan få betydelse i enstaka speciella fall.

Retroaktiviteten

Vi har ovan skiljt på formell och reell retroaktivitet. Med det förstnämnda
begreppet avses t. ex. det fallet att riksdagen beslutar att beskatta de senaste
tio årens inkomst med en i efterhand bestämd högre skatteskala. Likaså är en
lag om höjning av en realisationsvinstbeskattning för hela det gångna årets
försäljningar, som införs i september, att hänföra till formell retroaktivitet.

Grundlagen skyddar mot denna form av retroaktivitet. Det är däremot inte
förbjudet att låta en lag som innebär förmånligare beskattning gälla
retroaktivt.

Med reellt retroaktivt verkande inkomstskatt avses alla de inkomstskatter
som i realiteten påverkar redan företagna rättshandlingar retroaktivt. De
skattskyldiga företar sina dispositioner efter de regler som gäller vid ett visst
givet tillfälle, och förutsätter då att riksdagen inte ändrar förutsättningarna
för de företagna dispositionerna i efterhand, utan att det ges möjligheter till
omdisponeringar. Självfallet kan inte en viss skattepolitik gälla för all
framtid, men det ligger i rättssäkerhetens och därmed också i den samhällsekonomiska
effektivitetens intresse att riksdagen inte stimulerar investeringar
på ett visst område och sedan omedelbart ändrar sig när man ser att
reglerna blev gynnsammare för de skattskyldiga än man tänkt sig. Det har
därför varit vanligt att riksdagen beslutar om övergångsregler vid en höjning
av skatten och endast låter en skärpning gälla för kommande investeringar.

Exempel på det sistnämnda finns i samma proposition som engångsskatten
när det gäller höjningen av den statliga förmögenhetsskatten, varvid
departementschefen anförde följande:

De föreslagna bestämmelserna om förmögenhetsbeskattning av K-försäkringar
medför en betydande ändring i beskattningssituationen. Det är därför
enligt min mening rimligt att de försäkringar undantas från beskattning som
tecknats vid en tidpunkt då försäkringstagaren inte har haft kännedom om de
föreslagna förändringarna, (prop. 1986/87:61, s. 36)

En liknande motivering återfinns i regeringens proposition om beskattning
vid avyttring av andelar i avkastningsfonder:

För sådana fondandelar som förvärvats senast den 15 oktober 1986 anser jag
det dock rimligt att äldre bestämmelser får gälla under en övergångstid.

Härigenom ges de andelsägare som så önskar möjligheter att avveckla sina
innehav under samma förutsättningar som gällde när de gjorde placeringen.

(prop. 1986/87:40, s. 13)

I förarbetena till stadgandet i 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen sägs
bl. a. följande:

Huvudskälet mot retroaktiv lagstiftning på skatte- och avgiftsområdet är att
en sådan lagstiftning bryter mot grundsatsen att man i förväg skall kunna
bedöma de rättsliga konsekvenserna av sitt handlande. Som kommittén

framhåller innebär retroaktivitet på detta område att en skattskyldig som Mot. 1986/87
handlar med utgångspunkt i gällande rätt riskerar att hans handling kommer K22 j
att bedömas efter regler som har tillkommit i efterhand, när han inte kan göra
gjort ogjort, (prop. 1978/79:195, s. 55) (vår kursivering)

Vidare anfördes:

Det är alltså tydligt att starka skäl talar för någon form av förbud mot
skattelagstiftning som har retroaktiva effekter. Frågan är emellertid om det
är möjligt att på ett tillfredsställande sätt i lagtext ange vad som skall förstås
med retroaktiv lagstiftning på förevarande område. Kommittén har föreslagit
en regel enligt vilken det avgörande är om den omständighet som utlöser
skattskyldigheten inträffar före eller efter lagens ikraftträdande. Enligt min
mening får denna avgränsningsmetod godtas. Den torde som har framhållits
vid remissbehandlingen ge skydd i det stora flertalet fall. Det är för övrigt
klart att en sådan regel bör påverka statsmakternas ställningstaganden också
utanför det egentliga tillämpningsområdet, (prop. 1978/79:195, s. 55-56) (vår
kursivering)

Enligt de nu citerade avsnitten från förarbetena till regeringsformens skydd
mot retroaktiv skatt torde framgå att man på grund av lagtekniska
svårigheter stannade för den nuvarande formuleringen av lagtexten. Vidare
framgår av uttalandena att man tog för givet att retroaktivitetsskyddet skulle
ges en extensiv tolkning och respekteras även utanför ordalagen. Många
ansåg säkert att retroaktivitetsförbudets motiv skulle komma att ge ett skydd
också för den reella retroaktiviteten.

Engångsskatten på pensionssparande! har emellertid antagits utan hänsyn
till ovannämnda motiv. Lagrådet uttalade bl. a. följande:

Man kan möjligen säga att det remitterade förslaget står i mindre god
överensstämmelse med grunderna för retroaktivitetsförbudet, men det kan
inte anses åsidosätta detta. (prop. 1986/87:61, s. 79)

Departementschefen berörde inte detta spörsmål närmare, utan konstaterar
endast att lagrådet inte funnit att förslaget kan anses innefatta något
åsidosättande av förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning i 2 kap. 10 §
regeringsformen, samt att lagrådet inte gör någon annan bedömning än som
legat till grund för utformningen av det remitterade förslaget. Enligt vår
mening har regeringen inte fäst avseende vid regeringsformens förarbeten i
denna del och inte heller vid lagrådets uttalande. Det förtjänar att ånyo
framhållas att det ingår i lagrådets uppgifter att undersöka hur ett remitterat
förslag förhåller sig till grundlagen och till rättsordningen i övrigt samt hur
förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav (se prop. 1978/79:195, s. 48
och de uttryckliga föreskrifterna i 8 kap. 18 § regeringsformen). Den av
lagrådet på denna punkt gjorda tolkningen har inte kommenterats av
regeringen. Vid införandet av en mer betungande beskattning för medborgarna
i andra fall synes regeringen, som ovan visats, emellertid ha tagit
hänsyn till reella retroaktiva effekter. Åsidosättandet av regeringsformens
avsedda retroaktivitetsskydd vid införandet av engångsskatten på pensionssparande
är emellertid allvarligt. Det blir nu viktigt att grundlagstexten
omformuleras så att den även innefattar en större del av den reella
retroaktiviteten.

Lagföreskrifters kvalitet Mot. 1986/87

K221

Engångsskatten har konstruerats som en skatt som åläggs försäkringsinstitutionerna,
vilka sedan har att övervältra skatten på de man avsåg att beskatta,
pensionsspararna. Att skattebäraren är en annan person än skattesubjektet
är i och för sig inte ovanligt. Mervärdeskatten är konstruerad på ett sätt som
från början förutsätter s. k. övervältring - 19 % av bruttopriset är mervärdeskatt.
I detta fall är det dock helt klart hur övervältring skall ske. Man kan
inte säga att det överlämnats åt näringsidkarna att fördela skatten på
skattebärarna. När det gäller engångsskatten på pensionerna har det
däremot överlämnats till de privata rättssubjekt som förvaltar pensionsmedlen
att fördela skatten. Regeringen vet inte hur den kommer att drabba
pensionsspararna, lagrådet vet det inte, skatteutskottet vet det inte och
således ej heller riksdagen. När riksdagen föreskriver att skatt skall utgå bör
den enligt vår mening av rättssäkerhetsskäl utforma föreskriften så att
medborgarna vet hur de drabbas. Likaväl som det är förbjudet för riksdagen
att delegera normgivningsmakt till regeringen måste det anses grundlagsstridig!
att delegera sådan till privata rättssubjekt. Enligt vår mening måste det
vara konstitutionellt tveksamt om en sådan föreskrift kan vara giltig. I vart
fall är det inte förenligt med rättssäkerheten att riksdagen överlämnar den av
folket erhållna makten att beskatta till försäkringsinstitutionerna. Föreskrifter
måste klart ange vem lagen avser och under vilka förutsättningar skatt
skall utgå. Det kan inte vara godtagbart att man bara genom att låta ett annat
rättssubjekt vara skattesubjekt frånhänder sig detta ansvar. Vi anser det
därför angeläget att det i grundlagen införs bestämmelser även i detta
avseende.

Hemställan

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställer vi

att riksdagen hos regeringen begär att en utredning tillsätts med
uppgift att framlägga förslag till ändringar i grundlagen i enlighet med
vad som i motionen anförts om beskattningsmakten.

Stockholm den 22 januari 1987

Bo Lundgren (m) Anders Björck (m)

15