Utredning av frågor som berör politikens villkor

Motion 1994/95:K301 av Barbro Westerholm m.fl. (fp, v, m, s, kds, c, mp)

Bakgrund

Sedan slutet av 1960-talet har statsvetare och andra
forskare undersökt allmänhetens förtroende för politikerna.
Resultaten av undersökningar visar en kontinuerlig
minskning av tilliten till politiker och det politiska systemet.

I en studie om allmänhetens attityder till politiker under
åren 1973--1980 konstaterade Torsten Österman att
förtroendet under denna period hade minskat med mer än
hälften. År 1987 publicerade Sören Holmberg och Mikael
Gilljam en studie över väljarattityder. Enligt den instämde
46 procent av de tillfrågade i påståendet att partierna bara är
intresserade av folks röster och inte av folks åsikter. 66
procent visade misstroende mot politikerna.

Maria Elliot publicerade 1994 en undersökning av
förtroendet för olika samhällsinstitutioner bland allmänheten
under perioden 1986--1993. Medan förtroendet för sjukvård
och polis låg ganska stabilt under perioden så visar siffrorna
för regering, riksdag och banker en kraftig minskning.

Till detta kommer enligt Sören Holmberg att väljarna blivit
alltmer rörliga och skeptiska. I de tre senaste valen har de
visat en ökad tilltro till nya partier och gynnat framväxten av
dessa. Den sittande regeringen har regelmässigt tappat
förtroende och oppositionens popularitet ökat.

Hot mot demokratin

Att välja vilka politiker vi vill skall leda landet är en
medborgerlig rättighet och skyldighet. Till demokratins
grundvalar hör medborgarens möjligheter att välja
företrädare, som de känner förtroende för. Allmänhetens
minskade förtroende för politikerna och benägenhet att satsa
på oprövade individer och partier kan bli ett allvarligt hot
mot demokratin. Det bäddar för en framväxt av
opportunistiska partier med karismatiska ledare som kanske
inte alls är intresserade av ett demokratiskt styrelsesätt.

Hur ser det ut utomlands?

Vi är inte ensamma i världen om att känna oro för vad ett
vikande förtroende för politiker och beslutsfattare kan föra
med sig. I november 1994 ordnade United States Office of
Government Ethics som är en enhet direkt underställd USA:s
president en internationell konferens i Washington med
rubriken Ethics in Government. Ett 50-tal länder var
inbjudna. President Clinton framhöll i sitt välkomstbrev fritt
översatt bl.a. följande: ''Er konferens om ledares etiska
ansvar ger oss instrument ägnade att åter väcka förtroende
för demokratiska institutioner och deras framgång''.

Målsättningen med konferensen var bl.a. att internationellt
utbyta information och erfarenhet av utveckling av
etikprogram i regeringskansli och myndigheter, samt
förvärva inblickar i andra länders system som kan användas
i det egna landets program.

I ett antal länder, t.ex. Australien, England, Kanada,
Lettland och USA, har man skapat särskilda enheter eller
institut som har till uppgift att på olika sätt söka stärka
förtroendet för politiker och beslutsfattare i offentlig tjänst.
Man arbetar med utveckling av normer men också med
utbildning och information. I Lettland lägger man särskild
vikt vid att informera allmänheten om vilka krav den kan
ställa på politikerna.

I Sydafrika för man på politisk nivå en intensiv diskussion
om hur man skall främja att ett parti med stor egen majoritet i
parlamentet värnar om de demokratiska principerna och inte
lockas till maktmissbruk.

Sverige

Ett väl utbyggt partiväsende med en efter internationella
förhållanden nära kontakt mellan väljare och valda tillhör
fundamenten i den svenska demokratin. Den svenska
offentlighetsprincipen spelar också en viktig roll för
öppenhet och tilltro till det politiska systemet i vårt land.
Vårt land har också nästan helt förskonats från mutskandaler
eller omfattande korruption av annat slag.

På senare år har politikers villkor delvis förändrats också
hos oss. Från att -- särskilt på kommunal och regional nivå --
en stor del av den politiska makten innehafts av
fritidspolitiker har antalet heltidsengagerade förtroendevalda
ökat starkt under de senaste decennierna. Bakgrunden har
varit allt mer komplexa samhällsfrågor som krävt allt mer av
tid och kunskap hos de förtroendevalda. Här finns också en
tendens till ett ökat antal politiker som i stort sett under hela
sitt vuxna liv innehar tunga samhällsuppdrag.

Det finns sannolikt inga enkla förklaringar till
allmänhetens minskade förtroende för sina förtroendevalda.
Mycket talar för att det minskade förtroendet för politiken
kan sökas i de förändrade villkoren för det politiska arbetet
i en allt mer komplex och integrerad världsekonomi. Under
tider av hög tillväxt, goda möjligheter till nationell kontroll
av ekonomin och ständigt ökad välfärd blev politikerna
många gånger ''alla goda gåvors givare''. När samhället
förändras och politiker ställs inför svåra och impopulära
beslut kan detta komma att prägla väljarens syn på den
enskilde politikern.

Behovet av snabba beslut och svårigheterna att föra öppna
och seriösa samtal kring svåra frågor tillsammans med breda
medborgargrupper kan också ha bidragit till avståndet
mellan väljare och förtroendevalda.

I Sverige tillsatte regeringen 1991 en etikkommitté med
uppgift att se om det finns möjlighet att ge riktlinjer som
statsråden kan följa vid förvaltning av sina tillgångar samt
att se om reglerna bör gälla också för andra personer i
regeringskansli och myndigheter. Kommittén fick också i
uppgift att ur etisk synvinkel ge råd till statsråd om
förmögenhetsdispositioner, jäv, bisysslor etc.

I riksdagen finns sedan 1991 en informell grupp med
riksdagsledamöter från samtliga partier som genom artiklar,
motioner och seminarier söker stimulera debatten kring hur
förtroendet för politiker kan ökas. Också i enskilda
kommuner och landsting försöker man föra en sådan debatt.

Våren 1994 tog riksdagen efter en motion av Eva
Zetterberg, Inger Lundberg och Barbro Westerholm beslut
om offentlig registrering av riksdagsledamöters ekonomiska
intressen och uppdrag.

Därefter har riksdagens talman i december 1994
tillsammans med samtliga partiers gruppledare fullföljt
riksdagsbeslutet genom att tillsätta en grupp för behandling
av etikfrågor inom riksdagen. Ordförande föreslås bli en
person utanför riksdagen. Gruppens uppgift blir att utforma
ett system för registrering av riksdagsledamöternas
ekonomiska intressen och därvid analysera och bedöma
konsekvenserna av olika slag. Arbetsgruppen är oförhindrad
att också ta upp andra frågor av etiskt slag med anknytning
till ledamöternas uppdrag i riksdagen.

Det som hittills gjorts i Sverige är nödvändiga steg på
vägen till att höja förtroendet för politikerna. Vi gläder oss
åt att riksdagen, helt i enlighet med våra tidigare framförda
önskemål, nu beslutat ta de etiska frågorna på allvar.

Men det räcker inte. Vi anser att det därutöver behövs
insatser inom forskningen och utbildningen. Det fordras
kunskapsspridning och en levande debatt om frågor som har
samband med allmänhetens förtroende för politiker. Det
behövs också en värdering av de åtgärder andra länder
vidtagit för att öka förtroendet för sina politiker och
beslutsfattare och en bedöming av vad som kunde vara
lämpligt att införa också i Sverge.

Därför anser vi att den grupp för behandling av etikfrågor
som riksdagen nu tillsatt bör få i uppdrag att komma till
förslag till åtgärdsprogram för Sverige i enlighet med
motionens synpunkter. Utöver de uppdrag gruppen redan fått
bör den särskilt belysa tänkbara insatser inom forskning och
utbildning. Syftet bör bl.a. vara att genom klara riktlinjer och
öppen diskussion öka politikerns respekt för sitt uppdrag
som förtroendevald. Därigenom kan i sin tur allmänhetens
förtroende för politiker och beslutsfattare i offentlig tjänst
tillta.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar om vidgat uppdrag för
arbetsgruppens behandling av etikfrågor inom riksdagen
arbete.

Stockholm den 11 januari 1995

Barbro Westerholm (fp)

Inger Lundberg (s)

Bertil Persson (m)

Lennart Daléus (c)

Eva Zetterberg (v)

Gunnar Goude (mp)

Chatrine Pålsson (kds)